Ondskans två ansikten

När jag är i Fredriks sällskap så tappar jag alltid tiden. Det är som att vara i en bubbla med bara honom. Det är naturligt och lätt att prata med honom och jag är så avslappnad. Det är bara när jag är med honom som jag verkligen inte tänker alls på hur jag är eller vad jag säger utan jag bara är.

Han berättar historier från sin barndom och jag kan verkligen se Göran framför mig. Han var en underbar pappa verkar det som. Jag ser i Fredriks ögon att det både är skönt och gör ont att prata om det. Han kommer nog sakna sin pappa enormt nu när han inte finns mer. Jag funderar på om jag får gå på begravningen eller om det bara är för familjen? Och i samma sekund som jag tänkt det tittar Fredrik på mig och säger att han gärna vill ha med mig på begravningen.

Plötsligt ser jag att det har blivit mörkt ute och jag får panik. Fan John skulle köpa hem mat till oss. Jag känner efter i mina fickor om mobilen är där men hittar den inte. Tänk om han försökt ringa mig då är han nog lagom arg nu.

– Behöver du gå hem frågar Fredrik mjukt.

– Mmm, det börjar bli sent.

Han ger mig en jättelång kram i hallen, jag blir så mjuk och avslappnad att jag bara vill stå kvar där för evigt.

– Tack, viskar han i mitt öra.

– För vad?

– För att du finns.

Det tar emot att gå, jag vill inte gå utan vill stanna kvar hos honom. Jag borde längta till John men det gör jag inte just nu. Jag går bara hem för att undvika katastrof.

– Du! Lova att ringa eller komma hit om det är något. Du lovar det, va säger han oroligt precis innan jag stänger dörren.

Jag har så bråttom hem att jag snubblar till i trappan upp till ytterdörren. Nervöst öppnar jag dörren och går in i hallen. Det är tänt i köket och det luktar mat ända hit. Maten som John hämtat hem till oss för att vi skulle ha det mysigt i kväll. Jag ser min mobil på det lilla hallbordet och där är många missade samtal från John.

– Förlåt, verkligen förlåt jag glömde bort tiden.

– Mmm, jag har ringt dig flera gånger men mobilen låg i fåtöljen säger han med sammanbiten röst.

Det känns nästan nervöst att han inte är arg så som han kan vara. Jag var mer förberedd på det. Jag tar en tallrik och sätter mig och börjar äta av den goda maten. John sitter helt tyst och äter och frågar inte mer, jag vet inte om jag ska berätta var jag varit eller bara strunta i det.

– Göran har dött, du vet grannen som jag passat hunden åt säger jag försiktigt.

– Ok

– Jag var hemma hos honom och tog ut hunden och väntade tills Görans son kunde komma hem till den ljög jag och försökte se avslappnad ut.

Energin ändras blixtsnabbt i rummet och jag ser på John som plötsligt ser jättearg ut. Han reser sig så snabbt att stolen välter bakåt och kommer runt till min sida och drar upp mig från min stol så även den välter bakåt. Han tar tag om min hals och lyfter mig några centimeter från golvet. Jag försöker stäcka ut tårna för att få fäste i golvet men det går inte. Det känns som huvudet ska gå av och jag fäktar med armarna allt jag orkar. Han håller inte så hårt att luften tar slut men tillräckligt för att jag ska få panik. 

– Din jävla hora  skriker han i ansiktet på mig.

 Han släpper mig så våldsamt att jag hamnar i en hög på golvet mellan bordet och väggen. Jag blundar och hoppas att det ska vara över nu. Men han tar tag i min fot och drar mig längs golvet ut i hallen och öppnar den lilla dörren till utrymmet under trappan. Jag gör så mycket motstånd jag kan men han lyckas få in mig där och stänger och låser dörren. 

Här inne är det mörkt och kallt och jag är rädd att det finns möss eller något sånt äckligt. Jag bankar allt jag kan på dörren och skriker att han ska öppna. Men han går klampandes upp för trappan så det dunsar in i mitt lilla utrymme under honom. 

Sen blir allt tyst så tyst att jag bara hör mina egna andetag. Jag har mobilen med mig så jag lyser lite runt mig för att se om jag kan göra det bekvämt men det blir svårt. Ligger en filt men i övrigt inget som är mjukt. Nu fattar jag vad han hade planerat och varför han satt lås på den här dörren. 

Jag har mobilen framför mig och funderar på om jag ska ringa Fredrik eller polisen men jag är rädd att John ska höra det. Precis när jag bestämt mig för att sms och tagit fram Fredriks nummer så dör mobilen.

Nu sitter jag inlåst under trappan i mitt eget hus och ingen vet var jag är och jag kan inte ringa någon. Så hjälplös jag känner mig. Tidigare har jag ändå själv valt att antingen gå eller stanna hos John men nu har jag inget val.

Men jag förtjänar väl det som är hos en annan man så länge att jag glömmer tiden. Det är ju faktiskt inte ok att göra så egentligen. Jag hatar att jag har känslor för Fredrik. Allt blir bara fel hela tiden.

Jag är så glad att jag inte anmälde John. Tänk så bra allt blev nu ändå. Han har tagit hand om mig sen jag kom hem från sjukhuset och jag börjar må mycket bättre. Jag är sjukskriven från jobbet och sa att jag trillat ner från trappan. Anna ville komma och hälsa på men har medvetet väntat med det några dagar tills jag ser lite bättre ut i ansiktet.

Poliserna på sjukhuset trodde inte på mig och de försökte få mig att anmäla. Tror det är Fredrik som påverkat dem. De pratade om att jag kunde få skyddat boende om jag var rädd för John. Men nej, jag stod på mig och ville inte anmäla.

Fredrik blev besviken på mig, det syntes tydligt. När han kom upp till mig efter poliserna varit där. Han ville att jag skulle bo i Görans hus ett tag för att tänka ut vad som är bäst att göra. Han erbjöd mig även att bo i hans lägenhet i Stockholm om jag ville det.

Ibland vet jag inte om det är polisen eller privatpersonen Fredrik som är den som vill hjälpa mig.

När John hämtade mig på sjukhuset hade han med sig blommor och jag fick en sån otroligt kärleksfull kram att mitt hjärta svämmade över. Han kändes ångerfull och som att han tog detta på allvar nu. Han berättade att han sökt hjälp och väntade på en tid bara.

Jag tror detta kan läka ur hans barndom så han kan få må bra och kanske få kontakt med sina syskon igen.

Personalens blickar bränner fortfarande i mig, de var väldigt tydliga med att de ansåg att jag gjorde fel som bara lät John komma undan eller hur de nu såg på det. Deras blickar var inte stöttande i alla fall.

Men de känner inte John så som jag gör. Alla bara jämför honom med andra som är våldsamma men han är inte alls som de männen. John är så snäll och omtänksam sen har han mått dåligt ett tag men det gör honom inte till en elak person egentligen. Det är lätt att döma någon man inte känner, någon man inte sett alla sidor hos.

Jag rycker till när det plingar i telefonen och jag tror det är John som smsar trots att han nästan nyss körde till jobbet men nej, det är Fredrik. Vi har inte haft så mycket kontakt med varandra sen sjukhuset. Han har skrivit någon gång och frågat hur jag mår och jag har svarat lite kort bara. Känner mig på något sätt taskig mot honom men jag måste ju fokusera på mig och John.

I SMS:et står det bara att Göran gått bort. Jag börjar gråta och det förvånar mig för jag känner ju inte honom egentligen men det känns så sorgligt allting och stackars Fredrik måste vara jätteledsen. Jag skriver och frågar var han är och om jag kan göra något. Det kommer inget svar så jag går och duschar och gör mig iordning fall i fall jag behöver hjälpa Fredrik på något sätt. Jag blir så irriterad på mig själv för när jag tänker på honom så bubblar det i hela kroppen på ett sätt det aldrig gör med John. Det är annorlunda med Fredrik, kan inte förklara det och jag vill inte att det är så.

Jag går och plockar undan och städar så allt ska vara fint hemma till John kommer, jag vill att han ska vara på gott humör. Han sa att han skulle köpa med mat hem och det är alltid så mysigt. Jag har fortfarande inte fått något svar från Fredrik och vet inte om jag ska ringa eller bara låta honom vara.

När jag väl satt mig tillrätta i min fåtölj med en bok så plingar det igen och det är Fredrik som skriver att han är hemma. Och hemma menar han väl hos Göran?

Jag är osäker på om han vill ha mitt sällskap eller om han bara är irriterad på mig. Jag vill ju inte tränga mig på. Jag försöker fråga Göran i mitt huvud vad han tycker jag ska göra men jag får ju så klart inte svar han är ju död.

Jag bestämmer mig till slut att jag måste gå dit till honom och kolla om jag kan hjälpa honom med något, gå ut med Boy eller bara lyssna och trösta.

När jag knackar på blir jag nervös, det blir jag alltid av Fredrik. Jag har visserligen nyckel så kan gå in om jag vill men kändes inte rätt denna gång. Boy skäller och väntar otåligt på Fredrik vid dörren.

Men ingen öppnar, det är helt still inne i huset förutom Boys skällande då. Vad konstigt jag tittar på SMS:et igen för att se om jag läst fel men nej, han skrev att han var hemma igen och det är över en timme sen. Jag blir orolig och låser upp dörren och Boy möter mig med så mycket kärlek at jag tappar balansen och hamnar på hallgolvet igen som jag så ofta gör. Han gosar in sig i min famn och verkar så glad över att se mig. Jag släpper ut honom i trädgården en snabb runda och ser inte Fredrik alls på bottenplan.

Jag smyger upp för trappan för att inte väcka honom om han sover. Men trappan knakar varje steg jag tar och jag hör hur Fredrik vänder sig i sängen. När han ser mig i dörröppningen ser han glad ut.

Jag sätter mig på sängkanten bredvid honom och värmen från hans kropp känns trots att vi inte rör vid varandra. Jag vill bara krypa ner bredvid honom och lägga mitt huvud på hans bröst.

Fredrik tar min hand och hans blick utstrålar värme och kärlek. Jag ser at det inte är polisfredrik som ser på mig. Min åtrå till honom är så stark att jag känner mig yr. Jag måste ta mig ut från sovrummet innan jag gör något dumt.

– Hur mår du, frågar jag i hopp om att få bort laddningen som är så stark mellan oss.

– Nja det är ändå ok, det var ju väntat jag har haft lite tid på mig att vänja mig vid tanken. Tack för at du kom hit, det känns bra.

I min fantasi så drar han ner mig i sängen och kysser mig ömt. Jag skäms av tanken och blir lättad när Boy kommer fram och slickar Fredrik i ansiktet och tack och lov bryter det lite av laddningen.

– Men hur mår du, han tittar mig djupt in i ögonen

– Jo det är bra. Och tack för hjälpen, verkligen det betydde mycket för mig.

– Mmm, svara han och får en lite bitter ton i rösten.

Han är besviken det är tydligt. Men så får det vara det kan jag inte göra något åt. Nu försvann det sista lilla laddningen mellan oss i iallafall och Fredrik sätter sig upp.

– Ska vi fixa lite fika. Är du hungrig?