Browsed by
Kategori: Kapitel 4

78

78

– Din man har berättat en del men det vore bra om vi kan höra allt från dig, säger polis Marie.

Polismannen går bort och tittar ut genom fönstret och han verkar helt ointresserad av vad vi pratar om. Jag undrar så vad det är John berättat. Jag känner mig plötsligt så osäker på om jag är knäpp och har inbillat mig att det är John som gjorde det här. Jag minns inte så mycket av allt tror jag, så vad ska jag säga?

– Nja jag vet inte riktigt, jag minns inte så mycket svarar jag osäkert.

– Ok, jag förstår om detta är jobbigt och skrämmande för dig men du har bevakning dygnet runt så du behöver inte vara rädd att han kommer åt dig här, det sitter en polis precis utanför din dörr.

– Mmm men skydda mig från vem, jag förstår inte? Från John undrar jag förvirrat.

– Nej, nej han har varit otroligt hjälpsam i allt det här. Nej från mannen som attackerade dig menar jag. 

– Behöver du skyddas från John, fortsätter hon undrades och tittar mig rakt in i ögonen.

Hennes blick är utforskande och allvarlig och hon kräver liksom ett svar av mig och för att bli av med hennes blick så virrar jag på huvudet och hon nöjer sig med det svaret.

– Nej jag tänkte väl det, svarar hon lättad.

– Nej den här mannen som följt efter dig och som skadat dig vid ett tidigare tillfälle. Du behöver anmäla honom. Hade du gjort det förra gången hade detta förmodligen inte hänt men jag förstår om du är rädd. Känner du den här mannen, alltså sen tidigare?

Jag förstår inte alls vad hon pratar om. Har jag blivit förföljd av en man som skadat mig tidigare. Nej men det är väl John vi pratar om här egentligen? Jag har så ont i huvudet och känner mig trött och har svårt att koncentrera mig. Jag vet inte om jag blandar ihop verklighet och fantasi just nu. Men jag skulle behöva samla mig och hitta mitt huvud liksom.

– Jag mår inte alls bra nu, jag är jättetrött och har så ont i huvudet. Kan du hämta sköterskan?

– Mmm, svarar poliskvinnan men utan att resa sig.

Det blir knäpptyst och jag vet inte om jag borde säga något mer eller om det förväntas något annat av mig. Jag blir nervös och vill bara ha ut poliserna ur rummet. Jag trycker på knappen som sköterskan gav mig. Och när dörren öppnas så reser sig äntligen polisen upp. Hon ser besviken ut.

– Ok, Jessie! Vi får prata senare då.

– Mmm, svarar jag kort.

– Ja, vi kommer tillbaka. Be sköterskan ringa oss om du kommer på något innan dess.

Jag orkar inte ens svara henne så trött jag är nu och jag vill bara sova. 

Jag vaknar till av att sköterskan tar blodtrycket på mig och när jag öppnar ögonen så är det mörkt ute så jag anar att jag sovit i flera timmar. Sköterskan är inte min favorit från tidigare idag. Den trygga och pålitliga utan en ny som jag aldrig träffat tidigare.

– Hur mår du, frågor hon med mjuk röst när hon ser att jag är vaken.

– Jag vet inte riktigt. Jag har väldigt ont i huvudet fortfarande och i armen.

– Ja jag förstår det, vill du ha mer smärtstillande? Det var längesen du fick något nu så kan du kanske sova vidare?

– Mmm är det natt?

– Ja, du har sovit i många timmar säger hon och skrattar till.

Jag måste få reda på mer om allt det här som hänt, jag är fortfarande lika förvirrad som tidigare. Poliserna sa något om en man som förföljt mig men det minns jag inget av alls. 

Jag sneglar lite på sköterskan medan hon ger mig mer medicin i infarten i armen. Hon ser snäll och trygg ut så jag bestämmer mig för att lita på henne.

– Var är min man?

– Han åkte hem för ett tag sen. Vi tvingade hem honom så han skulle få äta och sova lite. Han har varit här hos dig hela tiden och varit så orolig. Det är en fin man du har. Men oroa dig inte polisen sitter fortfarande här precis utanför dörren. Och dörren intill avdelningen är ju låst så du är trygg här, svara hon och ler och klappar mig på handen.

– Försök sova lite till och ring på klockan om det är något.

– Mmm tack

Jag blev inte klokare av detta. Det är uppenbart att folk anser att jag är i fara men de pratar om ett hot utifrån och i mitt huvud är det ju John som är den farliga och han får komma in till mig. Jag känner mig så ensam och liten just nu. Och jag vet inte vem jag ska prata med för att fatta vad som är verkligt och inte. 

Fan, jag glömde fråga sköterskan om mitt minne. Kan jag störa henne direkt igen eller är jag bara jobbig då?

Jag ringer på klockan och dörren öppnas nästan direkt och sköterskan sticker in huvudet och ler.

– Kan mina skador i huvudet påverka mitt minne?

– Du får prata med läkaren imorgon men till viss del kan det vara så ja och det är vanligt att det är lite suddigt med vissa saker men de kommer nog tillbaka ska du se.

– Ja och medicinerna jag har kan man få lite typ hallucinationer av de, eller ja, en konstig verklighetsuppfattning?

– Nja nej inte riktigt, det borde du inte få. Men visst man kan känna sig lite borta. Varför undrar du? Mår du dåligt av medicinerna på nåt vis?

– Nej jag drömmer lite konstigt bara, ljuger jag

– Ja jo så kan det upplevas så det är nog normalt allt du upplever. Men jag kan skriva en anteckning så kan läkaren kolla upp det imorgon.

77

77

Jag behöver inte öppna ögonen för att veta om att John är i rummet. Hans after shave skulle jag kunna känna på mils avstånd. Jag brukade älska den och kunde ligga bredvid honom och bara snusa in hans doft men nu, nej, nu får den mig bara att må illa. Allt med John får mig att må illa så där på djupet. Allt med honom är bara äckligt och vidrigt. Jag försöker känna efter om han sitter precis bredvid mig. Tänker att det kan vara smart att inte visa att jag är vaken än så slipper jag honom ett tag till. Jag ville ju helst bara försvinna när jag kom in igår men nu vet jag inte om det är John jag vill bort ifrån och inte livet. Jag vet bara inte hur jag ska komma ifrån honom levande. Han kommer leta upp mig var jag än gömmer mig det är jag säker på. Hur fan lever de kvinnor som tagit sig loss från sånt här? De måste leva livrädda för evigt. Tanken på att aldrig slappna av och alltid behöva vara på sin vakt är ungefär samma som jag har nu. Jag blir mindre slagen om jag lämnar men samtidigt har jag ändå mer koll på var John är när jag lever med honom. 

Att jag ska behöva välja mellan två alternativ där inget av de innebär ett liv egentligen. Inget fritt och skönt liv med kärlek och glädje.

Jag har inte mycket att leva för och känner mig låst. När jag öppnar ögonen så ser jag att John sitter i fåtöljen vid fönstret och tittar ut. Han ser trött och sliten ut, nästan gammal vilket han aldrig brukar göra. Han brukar alltid se så pigg, snygg och välvårdad ut. Nu har han lite skäggstubb och skrynkliga kläder och håret är inte så där perfekt tillrättalagt.

Han ser liten och sårbar ut, hur kan den här personen skada mig så mycket. Hur kan han bli så elak, han som är så snäll.

När han vrider på huvudet och ser att jag är vaken kommer han snabbt bort till mig och pussar mig på pannan. Så som han alltid gör och han sätter sig på kanten av sängen och tittar mig rakt in i ögonen. Han ser inte arg ut bara orolig och hans ögon är kärleksfulla så där som han tittade på mig förr.

– Hur mår du gumman, jag har varit så orolig. Läkarna sa att det var allvarligt med din huvudskada säger John med oro i rösten.

Lever jag eller var har jag hamnat? Jag försöker komma ihåg vad som hänt för nu blir jag osäker på om jag har fått fel för mig. Var det inte John som skadat mig den här gången? Jag försöker med all kraft att komma ihåg allt men det är suddigt. Men visst var det väl John som misshandlade mig?  Nu känns allt plötsligt så förvirrande.

– Du! Hur mår du, frågar John igen och klappar min kind.

Det är först nu som jag känner hur det dunkar i huvudet och gör ont precis i hela kroppen. Om någon hade bett mig resa mig upp och gå så skulle jag trilla ihop. Min arm är gipsad upp till armbågen och helt omöjlig att röra. John ser att jag försöker röra armen och klappar mig försiktigt över handen som tröst.

En sköterska sticker in huvudet i rummet och John reser sig direkt och möter upp henne. De står i dörröppningen och viskar. 

Jag förstår inte något alls nu, vad viskar dom om? Vad är det jag inte förstår och vad har jag missat. 

– Hmm skulle du orka prata med polisen gumman, frågar John mjukt.

– Polisen, frågar jag förvirrad

– Ja, polisen är här utanför och vill gärna prata med dig om vad som hände, fortsätter John fortfarande stående i dörröppningen.

Vad ska jag svara på det? Jag förstår inte är det John som ringt polisen. Varför är han inte rädd att jag ska berätta om vad han gjort? Han ser inte rädd ut alls. Är det inte John som gjorde detta mot mig? Jag känner paniken bubbla upp. Det känns plötsligt som om jag drömt alltihop eller har jag varit så avsvimmad att jag inte minns något egentligen?

Utan att jag svarat så står plötsligt polisen där i dörröppningen. Det är två stycken, en kvinna och en man. De kommer fram till mig och ställer sig bredvid. John räcker fram en stol och kvinnan sätter sig nära mig bredvid sängen och den manliga polisen och John står bakom henne. Sjuksköterskan står på andra sidan om mig och verkar vilja ha koll på hur jag mår. 

– Hej Jessie, jag heter Marie säger poliskvinnan med mjuk röst.

Jag förstår om du inte mår så bra men du behöver inte vara rädd. Vi finns utanför din dörr hela tiden.

Vi skulle behöva veta vad du minns av det som hände. Din man har berättat att han kom hem och hittade dig på hallgolvet. Vad minns du själv av händelsen?

Jag ser mig omkring och känner mig yr och kallsvettig. Så mycket folk och alla förväntar sig att jag ska berätta vad som hände. Men vet jag vad som hände egentligen?

– Jag tror det är bäst om vi får prata med Jessie i enrum säger Marie och tittar på John.

– Självklart, svarar han 

– Tryck på knappen om du börja må sämre, säger sköterskan och lägger den vita larm knappen i handen på mig.

Just nu är hon nog den jag litar mest på av alla. Hon känns som den mest ofarliga och ärligaste som jag har runt mig.

76

76

Det sipprar in kalluft när ytterdörren öppnas och den sveper liksom runt mig på golvet och lägger sig som en filt runt mig kropp. Jag blir så kall att jag vaknar till rejält och blir väldigt medveten om smärtan jag har. Jag hör hur det kommer in folk i hallen och någon kommer nära mitt ansikte och säger mitt namn. Det är en kvinna som känns väldigt allvarlig och hon ger sig inte förrän jag har gett någon form av svar på att jag hört henne. Jag känner att det är en till som håller på att känna på kroppen och försöker sticka mig i armen. Jag vrider inte gärna på huvudet för har så ont så jag kan inte riktigt se vad som händer runt om mig.

Jag vill bara att de tar mig härifrån men allt tar så lång tid. Jag känner att jag försvinner lite emellanåt och vaknar till igen av att kvinnan ropar på mig. Jag börjar bli irriterad av att det tar sån tid för jag fryser så otroligt mycket. Varför stänger dom inte dörren. Som om hon kunde läsa mina tankar tar hon en filt om mig och jag känner hur min kropp slappnar av lite.

– Vill du att din man följer med, viskar kvinnan nära mitt ansikte.

Jag får känslan av att hon förstår situationen eftersom hon viskar men jag är inte säker och jag vet inte var John står och om han kan höra så jag väljer att inte svara och hoppas att min tystnad ger någon form av signal till henne.

Äntligen börjar de få upp mig på en bår. Smärtan är olidligt och jag klagar högljutt och snabbt börjar de spruta in något i armen på mig. Och smärtan minskar väldigt snabbt. När jag väl ligger på båren så försöker jag titta mig omkring lite och ser då John som står vid ytterdörren. Han har ett allvarligt ansiktsuttryck men ser inte arg ut. Men det är säkert för att här är folk, han behöver spela oskyldig och orolig man inför dom. Jag försöker få kvinnans uppmärksamhet men jag får inte ut min hand så jag kan röra hennes, de har spänt ett band runt min mage. Får lite panik men jag har sett detta i tv och det är för att armarna inte ska trilla ner och klämmas nånstans. Vågar inte säga något eftersom John är så nära. Behöver möta hennes blick men hon tittar inte på mig.

Jag får försöka säga något till henne när vi väl är inne i ambulansen så jag slipper få med mig John. De måste lämna honom här så jag vågar be de ringa polisen. Om inte så fotografera de inte mina skador och då kan jag inte anmäla. Jag får panik vid tanken att behöva åka hem igen med John.

Till min fasa så är det mannen som åker bak med mig och kvinnan som jag ville prata med är så klart den som kör ambulansen. Jag tittar lite på mannen bredvid mig för att se om han går att lita på men känner inte att jag orkar ta upp det med honom. Min hjärna är trött och kvinnan hade redan misstänkt något fick jag för mig så det hade varit enklare att få henne att förstå. Jag är för rädd för att säga det rakt ut. Känner mig så orörlig och hjälplös här på båren. 

– Är min man med lyckas jag viska fram med skrovlig röst.

– Ja då, han fick åka med i ambulansen så han sitter där fram så slappna du av säger han och klappar mig tröstande på armen.

Jo jo, slappna du bara av, lätt att säga. Hur fan kan man hämta en kvinna som badar i blod i hemmet och inte ens fundera på om mannen ligger bakom? Eller är folk så naiva så man inte misstänker att sånt händer? Men jag tänker att ambulanserna får se en hel del så borde vara tränade. Jag blir så irriterad att de inte stannade upp och tänkte.

Fast jag har väl varit lika naiv jag och ännu värre som stannat kvar och trott att han skulle ändra sig. Jag skäms plötsligt så otroligt mycket för att jag inte gjort något åt detta innan. Har ju haft hjälp flera gånger. Folk som verkligen velat få ut mig ur detta och jag har inte tagit det på allvar.

Fredrik hade rätt när han sa att John inte kommer ge sig förrän jag är död. Fan, fina Fredrik som jag saknar honom just nu.

Om han varit här hade han anmält direkt och förmodligen suttit dygnet runt bredvid mig som en personlig vakt. Han hade nog inte gett sig en gång till. Åh vad jag önskar att han var här med mig och höll min hand.

Jag känner mig så otroligt trött och somnar till ibland men varje gång så puttar sjukskötaren på mig så jag vaknar till. Jag vill egentligen bara somna in och slippa allt. Tänk så enkelt det varit om jag bara dog nu, bara somnade in. Då hade allt varit över och alla problem borta. Jag bestämmer mig för att försöka somna in djupare, så djupt att de inte kan väcka mig. Jag får ge upp nu, jag har kämpat på men det är ok att lämna detta liv nu. Detta liv som ändå inte blev som jag hade tänkt. Värmen sprider sig i kroppen som en skön våg av välbehag. Allt blir tyst och stilla och all smärta och obehag är borta. Jag känner mig lätt och hel och fri. Fri från allt.

75

75

Om livet vore så som man drömt om så är det inte det här livet jag borde ha. Jag drömde om ett enkelt tryggt liv så som man kunde se på tv. Jag ville ha ett hus som påminde om mitt dockhus med två våningar och perfekt stora rum som räckte till för mina två barn som då skulle vara en pojke och en flicka. Ett garage med en lagom stor familjebil som alltid var nytvättad och fin. En gräsmatta där barnen kunde spela fotboll eller sitta på en filt och fika på saft och bullar som jag kom ut med. En snäll man som dessutom var snygg och lagom perfekt som gick till jobbet på morgonen och kom hem på kvällen, precis lagom tid. Maten stod på bordet och vi skulle då sitta alla fyra och äta tillsammans och prata om hur våra dagar hade varit.

Mannen, den lagom perfekta skulle alltid pussa mig på morgonen när han gick till jobbet och alltid vara så där glad av att se mig på kvällen. Han skulle komma med blommor ibland och få mig att känna mig älskad och trygg.

Det var inte riktigt det livet jag fått. Inte ens nära faktiskt. Jag trodde på något sätt att jag kunde skapa detta med John. Det kändes så i början. Han var så där lagom perfekt faktiskt. Det enda som jag just nu tycker är viktigt av den drömmen är att mannen är snäll allt annat spelar mindre roll.

Nu känner jag inte igen honom alls. Han är inte lik sig på något sätt, allt det som jag älskade hos honom är borta. 

Hur kan en människa ändras så eller bli så förbytt som han blivit. Skrämmande och sorgligt. Jag skulle behöva John nu, den gamla snälla John som tröstar och hjälper mig, som sitter bredvid och klappar mig på huvudet innan ambulansen kommer och som säger att allt kommer bli bra.

– Ambulansen kommer nog nu, säger John.

– Du, säger han med irriterad röst och sparkar till mig på foten.

– Håll dig vaken nu för fan, fortsätter han ilsket.

Jag är inte riktigt vaken men inte sovande heller. Jag är i gränslandet och hörde inte riktigt vad han sa. Jag uppfattade den arga rösten och hörde något om ambulans. Jag hoppas han sa att ambulansen kom nu.

Jag tycker mig höra den på avstånd men vet inte om jag inbillar mig. Jag försöker koncentrera mig och jo visst hör jag den. Jag känner mig så lättad och glad att jag äntligen ska bli räddad. Jag måste på något sätt få personalen att förstå att jag inte vill ha med mig John in till sjukhuset. Fast utan att han misstänker att jag säger något. Hur fan ska det gå till? Jag vill verkligen inte ha med honom in till sjukhuset men gissar att han kommer vakta mig som en hök för att vara säker på att jag inte säger något fel som sätter dit honom.

Undrar vad Fredrik gör just nu? Tänk om han var kvar här och kunde rädda mig ur detta. Skulle jag ta emot den hjälpen den här gången? Kommer jag våga anmäla John nu och få hjälp med att lämna honom? 

Efter den här misshandeln så tror jag honom verkligen att han skulle kunna döda mig om han fick tillfälle. Om jag anmäler honom måste jag vara säker på att jag skyddas för om han får tag på mig så dödar han mig.

Men samtidigt är jag inte lika rädd för döden som jag borde vara. Jag är trött på livet och hur det blivit. Hur ska jag kunna hålla mig gömd för honom i längden? Att leva i evig rädsla är inget jag är sugen på. Mitt enda sätt att bli fri från John är ju egentligen först när jag dör. 

Blir han fälld för vad han gjort mot mig så är jag säker ett tag men hur länge då? Jag har läst om kvinnor som anmält sina män men de har inga bevis som kan fälla honom. Så de måste hålla sig gömda eller flytta långt bort och till och med byta identitet. Jag har inte heller några bevis mer än vad jag kan berätta. Jag skulle behöva Helenes hjälp i detta, just nu ångrar jag mig att jag inte tagit emot hennes hjälp heller tidigare.

En stor del av mig vill bara ge upp och sluta andas. Men den lilla delen som ändå har någon form av vilja kvar kämpar på och tar ett andetag efter det andra för att hålla ut tills hjälpen är här. Jag känner hur jag försvinner bort mer och mer och på något sätt känns smärtan i huvudet och kroppen mindre och mindre. 

Undrar om det är så här det känns att dö?

74

74

– Du måste ringa ambulans, viskar jag

Men John bara tittar på mig utan att svara med en blick jag inte kan läsa av riktigt. Han ser fundersam ut som om han försöker hitta rätt i sitt inre. Han trodde alltså på riktigt att han dödat mig och nu var han besviken att jag levde. Så måste det ju vara att hans bekymmer när han kom hem nu var vad han skulle göra av mig.  Hur han skulle komma undan med mord? Vilka lögner han skulle komma på som lät trovärdiga?

Eller var hans plan att göra av med min kropp på något sätt? Nej, men fy fan detta var ju inte klokt, här ligger jag på golvet i min hall och min sambo är besviken att han inte lyckats döda mig.

– John snälla ring en ambulans, vädjar jag.

Han reser sig utan att svara och går ut i köket och då äntligen hör jag hur han börjar prata med någon och jag hör hur han berättar för den han pratar med om hur han nyss kom hem och hittade mig där liggandes på golvet.

Det blir tyst och jag ligger och väntar på att bli räddad när jag känner Johns andedräkt nära mitt ansikte. 

– Sätter du dit mig nu så kommer jag se till att lyckas nästa gång, fattar du det? Jag kommer döda dig väser han i mitt ansikte.

– Mmm… är det enda jag vågar svara

– Vi säger att du blev anfallen av någon som tog sig in. Jag måste få det att se ut som ett inbrott.

Han springer runt som en galning i huset och det låter som han sliter ut saker från lådor och slår sönder saker. Det ekar i huvudet på mig när han krossar en ruta på baksidan. Han är ju ändå lite korkad för detta borde höras till grannarna men det är visserligen bra för mig om historien inte hänger ihop för polisen sen eller jag tror inte ens någon polis kommer utreda detta speciellt noga. Det är nog inte deras största prio.

Smärtan i huvudet gör mig så illamående och jag har svårt att hålla mig vaken. Jag dåsar liksom in och ur sömn. Jag har nog tappat tidsuppfattningen men tycker det tar väldigt lång tid för ambulansen att komma. Tänk om han inte ringde på riktigt utan ljög för mig. Det kommer kanske ingen ambulans, ingen hjälp utan han bara väntar på att jag ska dö.

Jag vill kunna ringa Helene, hon hade kommit direkt och hjälpt mig. Men jag orkade inte hämta laddare till min telefon och nu när John är hemma är det ju omöjligt. Jag kan inte leva så här, detta har gått alldeles för långt. Jag tror aldrig John blir som vanligt igen. Eter detta måste jag lämna honom direkt. Han kommer döda mig nästa gång han är så här arg. Han har blivit helt knäpp och verkar inte kunna stoppa sig alls längre.

Jag förstår inte hur man kan skada någon så här, någon man påstår att man älskar.

Jag hör hur John går rastlöst runt i huset och verkar nervös eller så är han bara besvärad över att hans planer gick fel. Han går runt och runt i vardagsrummet och han stannar till vid bokhyllan där whiskeyn står. Om han inte har ringt ambulans och nu går runt och funderar på vad han ska göra så lär han gå på mig igen och fortsätta slå om han fortsätter med att dricka. 

Helvete jag måste ut ur huset på något sätt men hur ska det gå till. Min kropp vill inte resa sig så springa är uteslutet oavsett. Jag blundar och försöker stilla min hjärna och min kropp. Jag försöker se mig själv sitta i kyrkan med händerna knäppta framför mig och be till Gud. Nu ber jag desperat till Gud om hjälp ur detta men jag tror inte han vill hjälpa mig, jag har ju inte varit i kyrkan på länge och inte heller bett särskilt mycket eller nästan inte alls. Jag tappade tron på att det ens fanns någon Gud. Tror väl inte nu heller men det känns som mitt sista hopp. 

Snälla om det finns en Gud så hjälp mig nu.

Jag ligger helt stilla och lyssnar efter ambulansen men det enda jag hör är mina egna andetag och bultandet i huvudet. 

Jag får upp en av det där minnesbilderna från barndomen som varit förträngda. Hur jag ligger gömd under min säng och försöker låta bli att andas så att pappa inte ska höra vart jag gömt mig så att pappa inte ska komma åt mig och kunna göra mig illa mer. Jag minns känslan av min pyjamas som klibbar mot kroppen eftersom jag i ren skräck kissat på mig där under sängen. Jag minns hur jag skäms och bara ville försvinna. Jag bad till Gud då också allt vad jag orkade. Då bad jag honom hämta mig så jag fick vara hos honom. Jag ville bli räddad och få komma till en trygg plats som var utan överraskningar och skräck.

Jag inser att känslan av blöta kläder som kallnar och klibbar fast på kroppen är för verklig för att vara fantasi. Jag har kissat på mig nu också. Jag minns inte ens när jag kan ha gjort det. Jag inser att jag inte riktigt är medveten om vad som händer runt mig. Undrar om det är så här det känns att dö.

73

73

Känslan i huvudet är svår att förklara. Det känns som hjärnan är sönder. Trasig eller sönderslagen. Jag har ont i huvudet, inte som vanlig huvudvärk utan verkligen ont i alla delar i huvudet. Jag är inte död i alla fall, eller jag tror inte det för jag gissar att man inte har ont när man dött. Fast det vet jag ju inte. Det är tyst i hallen där jag ligger, hela huset känns öde och tomt. När jag försöker resa lite på huvudet känner jag att håret sitter fast i något. Det hugger till i magen då min första tanke är att John är kvar och står på mitt hår. Men när jag rycker till så kommer jag loss och tittar mig snabbt omkring men nej jag är ensam. Det som mitt hår satt fast i var blod förmodligen från mitt huvud. Där är en stor pöl på golvet och det sticker upp lite hårstrån från utkanterna av blodpölen där håret hade suttit fast. Jag måste ha varit avsvimmad länge eftersom blodet är intorkat där i kanterna men fortfarande kladdigt i mitten. Jag tar försiktigt upp en hand och känner mig på huvudet och det är varmt och kladdigt bak i nacken. När jag tar fram handen och ser allt blod så blir jag illamående och yr. Jag vrider på kroppen och lägger mig ner igen men försöker undvika pölen med blod. Det gör ont i hela kroppen så det är omöjligt att gå upp. Huvudet dunkar på ett obehagligt sätt och jag har blodsmak i munnen. Min vänstra arm känns konstig, lite svår att röra och styra och jag har konstig känsel i den som om den är öm och förlamad på samma gång. 

Den här gången var John våldsammare än någonsin. Den här gången tror jag verkligen att han ville döda mig och vem vet han kanske till och med tror att han lyckats eftersom jag tydligen varit totalt avsvimmad. Jag måste ta mig härifrån, men hur? Hur ska jag kunna ta mig ut ur huset? Och vem ska hjälpa mig, jag kan inte springa bort till Fredrik. 

Jag känner mig så otroligt trött, helt matt och orkeslös. Jag får vila lite till och sen får jag börja fundera på vad jag ska göra. Jag orkar inte komma på en plan just nu och kan inte resa mig ändå.

Jag önskar så att min bror var här och hjälpte mig. Det är väl det storebröder ska göra och så har han valt att inte ens bo i Sverige. Hur fan ska han kunna hjälpa mig då? Jag är så besviken på honom som lämnat mig här ensam. Varför bryr han sig inte om hur jag har det eller hur jag ska klara mig? 

Han hjälpte mig alltid när vi var små. En gång när jag så gärna ville få min drake att flyga, draken som jag fått i födelsedagspresent. Vi var vid stranden och jag kämpade och kämpade men den ville inte lyfta. Då tog han tag i snöret och vevade ut en rejält lång bit och bad mig hålla i den där hållaren som snöret är fäst i så hårt jag kunde och sen sprang han och jag sprang efter fram och tillbaka sprang vi där på stranden och jag var nära på att ge upp när den plötsligt lyfte och min drake svävade så vackert ovanför mig. Svansen som var fäst i draken svajade i vinden. Jag blev så överraskad och överlycklig att jag tappade taget om den där plastbiten jag höll i och vips så var draken borta.

Lite så var det med min bror med, vips så var han bara borta. Jag önskar att jag hade hållit fast hårdare i min bror så han hade stannat kvar här.

Jag gräver i fickan och får tag på min mobiltelefon men den är död, inget batteri alls kvar den. Den enda jag kan tänka mig att ringa för att få hjälp nu när Fredrik inte är här är till Johns syster Helen. Hon är den enda som egentligen vet och förstår allt.

Jag behöver bara vila lite till innan jag försöker leta upp laddaren. Jag är så trött och vill bara sova. Jag vet att jag måste till sjukhuset men jag förstår inte hur jag ska ta mig dig själv.

Jag vet inte hur länge jag slumrat här på golvet men jag vaknar av att dörren slår igen. Den kalla luften som tar sig in när dörren öppnades gör ont på huden. Jag känner mig febrig och sjuk men ändå väldigt kall. 

Jag hör på stegen och sättet att röra sig att det är John och jag är rädd för att han fortfarande är arg. I så fall dödar han mig nog nu. Han tar av sig jackan och skorna så som han brukar göra långsamt och noga och jag kan se framför mig hur han sätter skorna exakt rätt på skostället. Jag ligger någon meter bort med blod runt mig och han låtsas som om allt är som vanligt. Han tar några steg fram och sen blir han stilla igen. Jag vågar inte titta på honom men det känns som han står och tittar på mig och funderar på vad han ska göra. Jag vill bara vädja och be honom ta mig till sjukhuset men det kommer han ju inte göra. Han är väl rädd att råka illa ut om jag kommer in där igen. 

– Din jävla hora, mumlar John samtidigt som han sparkar till mig på benen.

– Nu har du fan gett mig problem Jessie, fortsätter han

Det låter som han är nära mig nu som om han sitter på huk bredvid min kropp och jag kan känna lukten av hans andedräkt, whiskey andedräkten. Jag måste försöka få honom att ta hit en ambulans. 

– John, viskar jag fram samtidigt som jag öppnar ögonen.

Jag hinner precis se hur han trillar bakåt och hamnar sittandes på golvet med uppspärrade ögon.

– Men vad fan du lever ju, säger han både förvånat och ilsket.

72

72

Stegen från Görans hus och Fredriks famn hem till mitt eget hus var tunga. Det kändes bara mer och mer fel för varje steg jag tog.  Jag fick en obehaglig känsla i magen. En känsla av att jag gjorde så fel. Jag var säker på att jag inte följde mitt hjärta eller lyssnade på min magkänsla för det är just då när man struntar i att lyssna på det som det känns så här. Det känns liksom i hela kroppen men mest i magen.

När jag ser Johns bil på uppfarten blir jag kall i hela kroppen. Hur fan går det till jag lämnar huset i tio minuter och nog fan ska han komma hem just då? Det är som om han spionerar på mig.

Jag tvekar när jag ska gå upp för vår lilla gång upp till trappan och ytterdörren. Jag vet att jag inte borde gå in, jag borde absolut inte gå in nu. John kommer vara otroligt arg det vet jag. Fast jag inte gjort något fel. Jag borde gå hem till Fredrik igen. Om jag går in nu kan ingen rädda mig eller skydda mig.

 Jag känner mig yr och illamående och vill bara gå och lägga mig trots att det är mitt på dagen. Jag vill bara sova bort alla mina problem och vakna upp till ett liv utan problem och utan John. Bara vakna upp i min lägenhet ensam så som jag gjorde innan jag träffade John. Undrar hur mitt liv hade sett ut nu om jag inte hade träffat honom? Hade jag träffat en bättre man, typ som Fredrik? Eller hade jag levt ensam kanske med en hund? Ja, allt hade varit bättre än det jag lever i just nu. Eller ja, det vet jag inte ju. 

Alla män kan förändras och bli konstiga och våldsamma. John var ju lika fin som Fredrik i början när vi träffades. Fredrik kan säkert också förändras så som John gjort. Jag tror inte man kan lita på någon egentligen. På sätt och vis hade det kunnat vara farligare att följa med Fredrik hem till honom där ingen vet vart jag tagit vägen och då lägger jag mitt liv i hans händer och vem vet om han är elak under ytan till och med värre än John, det är det som är så läskigt att det inte går att veta. Inte förrän det är för sent. Jag måste helt enkelt leva själv, det är enklast och säkrast. Eller inte leva alls, det känns som det kan kvitta just nu.

När jag trycker ner handtaget till ytterdörren så kan jag nästan känna ilskan välla ut genom springan. Någon drar i min arm så hårt att jag flyger in i hallen och dörren smäller igen. Det är John så klart och jag förbereder mig på en misshandel värre än vanligt. Han drar min hand bakom ryggen så det känns som den ska knäckas i två bitar. Och trycker upp mig mot väggen. Tyngden från hans kropp mot ryggen gör det svårt att andas.

– Din jävla hora, skriker han i örat på mig. Din satans jävla hora, du äcklar mig. Tror du inte jag såg dig? 

– VA, svara mig då, han skriker så saliven skvätter på min kind och det slår lock för örat.

– Jag sa hej då till hunden jag passat viskar jag så försiktigt jag kan.

– Nej fy fan vad äcklig du är, du ljuger. Vad fan tror du grannarna ska tänka när du ränner i det huset hela tiden. VA!! Vad van tror du de tänker om mig?  Du tillhör mig och jag vet inte hur jag ska lära dig det. Jag har verkligen försökt Jessie. Men mitt tålamod är snart slut fattar du det? Du har inte i det huset att göra mer, fattar du?

Han drar upp handen ännu lite till i ryggen på mig och jag kan inte hålla tillbaks ett skrik även om jag alltid försöker vara tyst och inte ge honom någon känsla alls.

– Vad tycker du att jag ska göra åt detta? Va! vad tycker du jag ska göra för att du ska fatta och börja lyda?

Jag förstår inte ens vad han tror jag ska svara på det. Han är ju sinnessjuk. Han tar tag i mitt hår och drar det bakåt så min nacke hamnar i en omöjlig position och jag tvingas se honom i ögonen. De är kolsvarta och hans rynka i pannan är djupare än jag någonsin sett den tidigare.

Precis när jag är på väg att be honom sluta så tar han ett extra hårt tag om håret och sen dunkar han in mitt huvud i väggen så hårt att det svartnar för ögonen.

Jag måste ha svimmat av för jag vaknar med John över mig i full fart med sin våldtäkt. Jag öppnar inte ögonen utan fortsätter att blunda. Vill inte se svinet. Hur i helvete kan han tända på att slå mig, det verkar vara det som gör honom upphetsad varje gång. Vet inte om han märkte att jag vaknade till men plötsligt slår han till mig i ansiktet flera gånger och skriker hora åt mig. Jag kan inte hålla tillbaka mina tårar utan de bara forsar fram.

När han är klar sätter han sig gränsle över min mage och tar tag i mina kinder med sina händer. 

– Titta på mig, skriker han.

Jag vågar inte låta bli så jag öppnar ögonen och hans ansikte är jätte nära mitt och han hånler mot mig. Lyfter upp mitt ansikte mot sig och pussar mig hårt på munnen. Sen dunkar han med all kraft huvudet i golvet flera gånger.

Det sista jag hör är att han skriker att han ska döda mig.

71

71

Jag vet inte riktigt vad som flög i mig men jag sprang hem till Fredrik trots att jag sagt att jag inte skulle. När jag knackat på så ångrade jag mig men hann inte försvinna innan Fredrik öppnade. Förvånad över att se mig släppte han in mig i hallen. Boy blev överlycklig och tryckte sig mot mitt ben. Jag blev plötsligt så blyg för Fredrik som om jag var tonåring igen. Fan jag är ju kär i honom, det är jag ju verkligen. Han tittar nyfiket på mig sen närmar han sig och omfamnar mig och känslan när jag kryper in i hans famn är magisk och bara helt underbar. Den famnen vill jag stanna i för resten av mitt liv. Jag vill aldrig att han ska släppa taget om mig, aldrig någonsin.

Känslan av hans armar runt mig får mitt hjärta att slå extra slag och jag känner hur mina knän blir mjuka som spagetti. Jag känner hur även han slappnar av och hans ansikte hamnar vid min hals. Jag känner hans snabba hjärtslag och blir glad, det jag känner verkar besvarat. 

– Snälla följ med mig hem, viskar han i mitt öra.

Hans varma andedräkt mot min hals får mina ben ännu mjukare och hela jag vill bara säga ja. Hela jag vill bara följa med honom vart han än åker. Hela jag utom det där jävla förnuftet som högljutt skriker att det inte går. Det blir krig inom mig. Vad fan har jag här hemma att stanna kvar för? En arg och farlig John, ett hus som aldrig riktigt blir mitt i hjärtat. Jag skulle så gärna bara lämna allt och försvinna och slippa allt jobbigt och alla beslut och praktiska grejer som måste lösas och jag vill väldigt gärna slippa John. När jag är nära Fredrik så är jag inte osäker på vad jag måste göra med John, jag kan inte stanna kvar.

Men jag kan inte fly heller. Jag måste göra klart saker innan jag börjar på nästa. Men oj vad skönt det hade varit. 

Vad hade hänt egentligen om jag försvann? Skulle någon märka det? Jo, efter ett tag skulle väl jobbet reagera men i övrigt har jag ingen i mitt liv som skulle undra. Jag tänkte på det idag om John skulle vilja döda mig och komma undan med det så skulle det nog vara ganska enkelt. Han kunde bara ringa jobbet och säga upp mig han hade ju redan tagit en massa beslut åt mig där. Den enda som skulle reagera just nu om jag försvann var Fredrik och åker han härifrån så har jag ingen kvar. Då är det fritt fram för John att göra vad han vill.

Men för helvete jag måste ju bara göra något åt detta. Jag hör ju själv hur det låter. Sinnessjukt att jag stannat kvar så här länge. 

– Du Jessie, viskar Fredrik igen.

– Mmm jag kan inte, jag kan inte bara lämna allt här. 

– Klart du kan.

– Nej jag måste ordna upp saker, jag kan inte bara fly.

– Men du flyr ju inte du tar en lite paus.

Fredrik tar mitt ansikte i sina händer och tittar mig djupt in i ögonen och det känns som han se rakt in i min själ.

– Jag vet att du vill, du behöver bara våga. Han kommer döda dig, Jessie, fattar du det? Jag är så orolig för dig. Du måste komma därifrån. Du kan inte vänta med det. Han är farlig, fattar du det?

Jag kan inte svara, har inget att svara och tårarna bränner innanför ögonlocken så lilla minsta ord som skulle komma ut så skulle jag inte kunna hålla emot. Men Fredriks ögon kräver svar. Han släpper inte mitt ansikte utan väntar tålmodigt tills jag svarar.

– Mmm, jo jag vet att jag måste ta mig ur detta men jag måste göra det i min takt. På mitt sätt, inte bara rymma ifrån allt. John skulle ju absolut döda mig om jag följde med dig, det fattar du väl? Han skulle bli vansinnig om jag bara stack iväg så jag måste avsluta så bra jag kan.

– Tror du verkligen han låter dig avsluta utan problem?

– Nej det tror jag inte men jag vill ändå göra så. Vi har delat en del i livet och haft det väldigt bra innan allt blev fel. Han är en snäll person egentligen. John är en bra person egentligen, det har bara blivit fel liksom. Och huset har vi ju, det måste säljas och så och jag måste hitta en lägenhet.

Plötsligt när jag hörde mig själv säga de här sakerna fick jag ont i magen och mådde illa. Så mycket att fixa med som kommer ta tid ju. Vad håller jag på med egentligen. Detta är vansinne jag kan inte bara kasta bort det vi har jag och John. Eller kan jag det?

Jag blir helt virrig av alla känslor och beslut. Fredrik gör mig alltid så förvirrad. Jag släpper honom och backar. 

– Jag måste sticka hem nu, säger jag stressat och skyndar till dörren.

– Ok men lova att hålla kontakten med mig så jag vet att du mår bra.

– Ja självklart, det gör jag. 

70

70

– Hej, är allt ok? Fredriks röst lät orolig.

– Ja då allt är bra, ljuger jag.

– Du svarade inte på mina sms så jag blev orolig.

– Aha nej, jag har haft lite att fixa med bara så inte hunnit.

– Vad skönt, men du jag åker hem en sväng idag och kommer tillbaka när det är begravning och huset ska säljas och så men vill du ses innan? På en fika eller om vi går en långrunda med Boy? Jag tar med mig honom så du ser inte honom heller på tag.

Fredrik lät nervös och pratade på som aldrig förr. Min kropp reagerade direkt på hans röst, fjärilar i magen trodde jag bara man fick när man var ung. Jag vill bara springa bort. till honom nu direkt och krypa in i hans famn men nej, allt blir bara kaos när jag är med honom. Jag vet inte när John kommer hem och det gör han säkert när jag då är hos Fredrik. Jag orkar inte med mer slag och kaos hemma. Jag vill bara tänka i lugn och ro. Det är nog bra att Fredrik åker hem så jag inte påverkas av honom. Samtidigt känns det lite läskigt för på något sätt känns det tryggt att han finns där som en beskyddare om jag behöver hjälp. Nu blir jag helt ensam igen.

– Nja, jag hinner inte med det idag tyvärr. Vi får ses när du kommer tillbaka.

– Mmm är det verkligen ok med dig? Ska jag komma förbi dig?

– Nej nej, det är bra med mig jag fixar lite hemma bara.

– Mm ok, men du får gärna följa med mig hem om du vill. Ja, jag menar om du är rädd hemma och så. Jag har en stor lägenhet så jag menar inte… ah skit samma. Jag vill inte bara lämna dig i sticket. Jag är rädd för vad du är med om där hemma Jessie. Jag är rädd att du inte söker hjälp utan bara tar allt skit i tysthet. Han kommer döda dig en dag om du stannar det vet du, du fattar det va? Såna som han slutar aldrig, män som slår går över större och större gränser tills det brister. Han behöver låsas in och få hjälp.

Jag känner hur tårarna trycker på, både av hur snäll Fredrik är som bryr sig och för att min situation är så komplicerad. Jag vet innerst inne att jag måste ta ett val men något får mig hela tiden att tveka. Jag hoppas att allt ska lösa sig av sig själv utan at jag behöver göra något men det kommer ju inte göra det. Ett sätt hade varit att John lämnar mig då får jag minst problem och han kommer inte bråka men det känns inte som han är på väg att göra det och jag vet inte hur jag ska göra för att få honom att göra det. Jag gör honom tydligen arg och svartsjuk men det får honom inte att lämna mig utan skada mig så jag vågar inte göra mer av sånt. Om han träffade en annan kvinna skulle det vara kanon ju då lämnar han frivillig och utan bråk gissar jag.

Nej, jag måste nog ta tag i detta själv det vet jag men jag hatar att göra sånt och ta viktiga beslut har aldrig varit min starka sida. Jag tycker mer om när andra bestämmer åt mig.

– Jo, jag vet att jag måste göra något åt det. Det är lite komplicerat bara. Men du vi kan ses när du kommer tillbaks.

– Mmm och du har kvar nyckeln till pappas hus så kom hit så ofta du vill och du får bo här hela tiden om du vill.

– Tack vad snällt.

– Och du…….ring om det är något, lova det.

– Ja jag lovar.

När vi lagt på så känns det tomt i hela kroppen. Som om något viktigt försvunnit från mitt inre. Jag förstår inte vad det är vi har mellan oss mig och Fredrik men det känns så starkt på något konstigt sätt. Eller så är jag bara rädd för att vara ensam med John.

Det plingar till i mobilen och det är Fredrik som skickar sin hemadress och skriver att jag får komma dit när jag vill. Och ett nummer till en poliskollega, förmodligen den jag träffade på sjukhuset.

Han är så snäll och omtänksam och jag är inte riktigt van vid det tror jag.

Jag gör mig en kopp te och sätter mig i min fåtölj med en bok i hopp om att komma ifrån verkligheten en stund men min hjärna kan inte fokusera på det den läser. Jag måste nog börja jobba igen, jag har varit sjukskriven så det räcker och blåmärkena i ansiktet syns inte så mycket längre. Jag behöver göra vanliga saker och få annat att tänka på inte bara elände och problem som det blir här hemma och för att sluta tänka på Fredrik.

Jag får ringa Anna imorgon och kolla med henne om jag kan komma tillbaka tidigare. Och kanske även övertala mig bror om att komma till Sverige en sväng, jag kan ju hjälpa till att betala lite av biljetten. Undrar om jag hade vågat lämna John om min bror var här och kunde backa upp mg och hjälpa mig med det praktiska.

69

69

Jag vaknar och somnar om vartannat hela natten. Eller det som jag tror är hela natten jag har ingen koll alls på tiden eller om det är ljust eller mörkt ute. Jag är stel i hela kroppen och frusen ända in i benmärgen. Jag längtar efter ett varmt bad och mat. Jag är så hungrig för jag hann inte äta klart i går kväll. Jag sitter och väntar på att höra att John vaknat så jag kan få komma ut.

När jag hör hans steg i trappan ovanför mig blir jag så lättad. Jag vet inte om jag ska vara tyst och vänta tills han kommer och låser upp eller om jag ska banka och skrika eller knacka och vädja. Ja, jag kan inte bestämma mig riktigt för vilket som är bäst. Jag vill absolut inte göra honom arg så jag får sitta ännu längre här. Hans steg har stannat så jag får känslan av att han står nära och lyssnar.

– Snälla John släpp ut mig. Jag är så kissnödig säger jag med så mjuk röst jag klarar av i den här situationen.

Nervöst väntar jag på vad som kommer ske och jag ber till Gud att han ska släppa ut mig för jag kommer bli tvungen att bara kissa på mig annars. Min mage är svullen så kissnödig jag är och det spänner hur jag än sitter.

Efter vad som känns som en evighet hör jag hur det rasslar i låset och dörren öppnas. Jag kravlar mig ut och stapplar in på toaletten och njuter av värmen och friheten. Jag hör hur John fixar i köket och det låter inte på hans rörelser som han är arg. 

Jag går upp och duschar länge och varmt. När jag blundar ser jag Fredrik framför mig och bara tanken på honom får mig att känna mig glad och trygg. 

När jag klätt på mig lägger jag mig lite på sängen och kollar på mobilen som äntligen är laddad igen. Fredrik sms:ade igår kväll. Han skrev att han älskade våra små stunder med fika och prat och undrade om jag ville komma dit idag en stund. Han skulle åka tillbaka hem till sig på eftermiddagen och komma tillbaka sen till begravningen.

Jag måste fundera på det ett tag. Jag raderar sms:et så inte John ska kunna se det. Men vågar jag gå dit igen? Allt blir alltid bara kaos när jag är där känns det som.

Jag hör ytterdörren slå igen och bilen startar. Gud vad skönt det är John som åker iväg. Hur länge han blir borta vet jag dock inte. 

Det plingar till i telefonen och jag tror först det är Fredrik men ser Johns namn på displayen. Det står bara ” du ska vara hemma när jag kommer hem”.

Vadå jag ska, bestämmer väl inte han? Jag är inte hans ägodel men det verkar jag ha blivit. Jag svara ok och frågar när han kommer hem. Men jag vet redan innan att jag inte kommer få något svar. Men hur fan ska jag våga lämna huset nu, det går ju inte.

När jag sitter i köket och äter så förstår jag inte hur jag kunnat hamna i ett sånt här liv. Jag är ändå en ganska självständig person som klarar mig själv, men med John har jag blivit någon annan. Någon som nästan är en docka och som saknar egen vilja. Det gör mig så arg att jag blivit så att jag ändrat mig. Man ska ju kunna vara sig själv med den vi lever med.

John lovade att söka hjälp och ändra sig men det gick inte lång tid innan det sprack för honom. Han är så otroligt svartsjuk, det måste ha varit när jag berättade om Fredrik som triggade igång honom.

Ja, oavsett så måste jag ju lämna honom, jag kan inte leva så här. Vad fan han låste in mig under trappan, vem gör så? Det är sjukt och ännu sjukare är att jag nu sitter och äter frukost utan att jag har sagt något till honom och jag ringer inte polisen. Jag blir så arg på mig själv för att jag är så mesig.

Men jag har nog inte samma känslor för honom som tidigare. Jag saknar honom aldrig och det känns aldrig så där skönt att vara med honom. Inte som med Fredrik, jävla Fredrik som bara kommit och rört till allt för mig. Eller Görans fel är det ju som frågade om jag ville passa hunden. Vad hade hänt om jag inte satt ute på trappan den kvällen Göran gick förbi hade han kommit hit och frågat ändå någon dag eller var det bara tur eller otur att jag satt där just då?

Fan inget är som jag tänkt och allt blir bara rörigare och rörigare. Undrar vad som händer om jag lämnar John? Jag har lite svårt att tror att han bara säger ok och sen är det klart. Jag kan gissa att han blir arg och ställer till med lite oreda. Jag blir trött bara jag tänker på det och huset ska säljas och jag måste hitta en lägenhet. Fast John vill kanske ha huset och bo kvar. Det vore ju superskönt. Jag vet inte ens om jag vågar vara hemma när jag sagt åt honom att jag vill separera, jag vågar nog inte ens vara hemma när jag säger det men jag kan ju inte avsluta det på SMS.

Eller ja, han låste in mig i natt, vi har nog gått över gränserna för vad man gör och inte gör. Men vi behöver kunna samarbeta och komma överens om huset. Jag får kanske ringa Helene som står på vakt på något sätt innan jag säger det till honom. Ibland när John är som argast tvekar jag verkligen inte på att han hade kunnat döda mig.