Browsed by
Kategori: Kapitel 3

46

46

Jag dröjer mig kvar på jobbet istället för att åka hem. Jag vill undvika John så länge jag kan för jag vet att han är arg efter begravningen. Hans ögon var helt svarta när han puttade ut mig ur kyrkan. 

Men till slut måste jag ta mig hemåt och jag tittar en extra gång på mobilen för att se om John skrivit något. Jag skrev ett sms till honom tidigare och bad om ursäkt för att jag smugit mig till kyrkan men han har inte svarat. Jag hoppas att han mjuknat lite nu och inte är så arg längre. Så länge han inte druckit är det nog ganska lugnt och klockan är inte så mycket så han är nog kvar på jobbet ändå. 

Jag känner mig lite lättare till mods när jag går upp för gången till vår dörr. Jag älskar framsidan med sin fina gräsmatta och trappan upp till dörren. Krukan som jag köpte när vi flyttade in som jag satte på trappan står kvar med en för länge sen död växt i sig och den ser bara sorglig ut där den står. Jag bestämmer mig för att fixa det sen så det blir fint igen, kanske plantera en ljung eller något som klarar sig i kylan. 

Jag trycker ner handtaget till ytterdörren och hoppas att det ska vara låst för då är John inte hemma än men dörren går upp direkt och jag känner klumpen i magen växa. Inne i huset är det helt tyst och jag sätter mina skor fint i skostället och hänger upp jackan som jag lånat av Anna på jobbet eftersom min blev kvar i kyrkan. Jag ser John komma upp bakom mig i hallspegeln och han tar tag i mitt hår bakifrån och drar mitt huvud bakåt. Hans ögon är svarta, kolsvarta och rynkan i pannan är djup.

 Jag måste försöka hålla mig lugn så han inte blir för våldsam hinner jag tänka innan John tar ett hårdare tag om mitt hår och dunkar in mitt huvud i hallspegeln så hårt att mina ben viker sig och jag hamnar på hallgolvet med glasskärvor runt mig. Jag tar handen för pannan och det rinner blod ner från handen. Jag känner mig så chockad och vågar inte röra mig. Vad fan gör han, är han inte klok? Jag känner ilskan bubbla upp inom mig mer än någon gång tidigare. Han kan för fan inte misshandla mig så här. Jag har ju inte gjort nåt egentligen. Jag känner hur jag är på väg att gå på honom och få ut min ilska på honom tillbaka. Jag borde fan ta nåt och slå honom hårt i huvudet. Han har tappat förståndet. Men jag är orolig att han då blir ännu argare så jag sväljer min ilska och bara blundar.

– Du är precis som min syster. Du tror att du kan göra som du vill, va? Väser han fram mellan tänderna.

Han sparkar mig på benet och går iväg. Jag sitter kvar en stund för att vara säker på att han är klar. Mitt hjärta bultar och jag är andfådd så arg jag är. Jag reser mig och går in i den  lilla toaletten vid hallen och börjar tvätta av blodet i pannan. Det är inget djupt sår som tur är men det tar tid att få det att sluta blöda. Jag sätter mig på toalettsitsen och trycker papper mot såret. Jag känner mig helt matt och ledsen. Det dunkar i huvudet och jag blir lite rädd, tänk om jag måste in till sjukhuset. Vad ska jag då säga till dom när dom frågar vad som hänt? 

Jo, jag gick på min sambos mammas begravning trots att han inte ville ha mig där. Det hör ju jag själv hur det låter. Det är inte rätt detta som händer, det är inte rätt det som John gör.

Jag tar fram min mobil och skriver till Helene. Jag vill veta hur det var på begravningen och kolla hur hon mår. Hon svarar nästan direkt och skriver att det gått bra och att hon gärna tar lunch imorgon med mig så kan hon berätta mer. Hon undrar också hur jag mår och om det är lugnt med John.

Jag läser hennes sms flera gånger innan jag bestämmer mig för att ljuga och säga att allt är bra. Rädd att hon ska ställa till nåt nu mitt i allt detta då skulle det bara bli värre. Jag tittar mig i spegeln igen och det har slutat blöda men det är ett tydligt jack i pannan så jag kan nog inte träffa någon på ett tag. Om jag inte kommer på någon riktigt bra lögn om vad som hänt. Det har varit tyst utanför så jag gissar att han sitter i vardagsrummet eller gått upp i sovrummet. Jag går ut i köket och letar fram plåster och plåstrar om såret, det krävdes tre plåster bredvid varandra för att täcka. Huvudet dunkar fortfarande så jag är ändå orolig för att något är fel. Jag tar en soppåse och börjar plocka upp glasskärvorna från golvet när jag känner att John tittar på mig men jag vill inte titta upp på honom.

– Ja där ser du säger han lugnt.

Jag tittar upp och ser att han står i dörröppningen mellan vardagsrummet och hallen med ett glas whisky i handen och bara tittar på mig. Jag vet inte vad jag ska svara på det. Jag känner den där ilskan bubbla upp i mig igen men det är inte läge att släppa ut den nu heller. 

– Du måste sluta göra mig arg, fattar du inte det? Tror du att jag vill göra så här mot dig? Va!!

Ilskan har bubblat upp i halsen på mig och är på väg ut. Han är sjuk i huvudet som står och säger att det är mitt fel. Det är ju inte mitt fel att han gör så här. Folk bråkar utan att skada varandra. Jag mår illa av allt och vill bara komma ifrån honom. Jag skyndar mig att städa upp på golvet och när jag tar fram dammsugaren går han äntligen och sätter sig igen.

Jag kan inte sluta tänka på hur hans röst varit nu, lugn och saklig och kall. Han verkar ju vara psykopat som kan skada mig så här och sen bara kallt se på när jag blöder och skylla på mig. 

Jag får inte ihop det i mitt huvud att min snälla omtänksamma John som alltid är kärleksfull och beskyddande blir så här. Det är som två helt olika personer, som om det är en främling i huset.

45

45

Idag är det begravning, Johns mammas begravning. Vi har inte pratat mer om den, ja vi har väl inte pratat alls egentligen utan vi har undvikit varandra mer eller mindre. Jag hatar verkligen när det är så spänt och vi inte reder ut saker och ting men jag har inte orkat ta tag i det och John låtsas som inget har hänt.

Men efter idag finns det ingen återvändo för begravningar går inte i repris och jag känner så starkt att John hade behövt gå för att få ett avslut.

Jag hör honom i hallen, han är på väg till jobbet och jag tar sats och ställer ändå frågan en sista gång

– Är du säker på att du inte ska gå på begravningen, den är ju idag. Du John? Jag följer gärna med dig om du vill det.

Hans rörelser stannar upp ett ögonblick och det blir en nervös tystnad. Jag vet inte om jag väckte någon ilska nu eller om han bara kommer gå. Jag blir förvånad att han ändå sticker in huvudet i köket där jag sitter.

– Ja, jag är säker, jag ska inte gå. Och skulle jag gå så skulle jag gått ensam. Rösten är kall och irriterad.

Med de orden var han ute ur huset och jag känner hur tårarna bränner i ögonen och jag måste stålsätta mig för att inte släppa ut de nu. Han är så kall och hård och det gör ont ända in i hjärtat när det är en sån här distans mellan oss. Jag vill krama honom och trösta och finnas där i hans sorg. Eller ja, han har kanske inte sorg helt enkelt. Det hat han visat att han kände för sin mamma var ju ganska starkt. Han vill kanske inte gå på begravningen av just den anledning som han själv säger. Jag lägger kanske in känslor i detta som inte finns?

Det svischar förbi en tanke att det kanske är han som dödat henne. Men jag skäms direkt och tar bort tanken. Nej så klart inte, hur skulle han göra det? Nej, nu har jag nog blivit knäpp för han kan vara mycket men mördare är han inte. Jag måste ta mig samman nu och gå till jobbet. På väg till jobbet funderar jag på hur jag ska hitta tillbaka till John igen. Jag får låta honom ha lite utrymme nu ett tag och ha tålamod så går det nog över, det brukar det göra.

Väl på jobbet känner jag mig bara rastlös och tänker på begravningen hela tiden. Den är klockan elva och jag funderar på om jag ska ta mig dit och bara vara med i kyrkan.

När klockan blir halv elva ber jag Anna om att få ta en tidig lunch för jag ska gå ett ärende. Jag har blivit bra på att ljuga. Jag tar mig bort till kyrkan där jag väntar en bit bort tills alla gått in så ingen ska se när jag smyger in. När jag går genom gångarna mot ingången så påminner ljudet av singeln under mina fötter och lukten av buxbomen mig om mina föräldrars begravning och jag får en knut i magen och tvekar på om jag ska gå in.

Men jag smyger in och sätter mig allra längst bak och sjunker ner lite i bänken för att verkligen inte synas. Kyrkan är ganska tom på folk, bara raderna längst fram sitter det folk på. Hon hade nog inga direkta vänner eller andra släktingar. Som jag kan se det är det bara hennes barn med respektive. Jag ser Helen som sitter längst fram på vänster bänkrad och hennes hår ser extra välkammat ut idag. Jag tycker mig känna igen kvinnan från hemmet där mamman bodde sittandes på vänster bänkrad ihop med en annan kvinna som kanske också är från hemmet.

På mina föräldrars begravning var kyrkan full, riktigt full så några var tvungna att stå i gången längst bak. Det var så otroligt många från församlingen som kom dit men när jag tänker efter så var det nog inte så många riktiga vänner där. De hade inte så många nära vänner.

Men det är på något sätt sorgligare med en tom kyrka som nu. Det säger nog en del om den som begravs och om livet den levt. Dörren öppnas försiktigt bakom mig och jag hör steg som närmar sig kyrkogången och då ser jag plötsligt John komma in. Mitt hjärta slutar att slå och jag känner mig nervös men jag reser mig och tar på hans axel för att erbjuda honom att sitta hos mig.

Men när han ser mig ser han först väldigt chockad ut men det övergår direkt i ilska. Han lutar sig fram mot mig och tar mig så hårt i armen att hans naglar känns igenom min kofta.

– Vad fan gör du här, väser han i örat på mig.

– John jag ville, stammar jag fram.

– Du har inte här att göra, avbryter han.

Han drar ut mig ur bänkraden och jag fattar utan att han behöver säga något att jag måste gå därifrån. Jag går ut och känner hur lättare det är att andas här ute. Luften i kyrkan var tjock, redan innan John kom in sen var den som en fast massa. Jag kan inte hålla emot tårarna som bara väller fram. Jag sätter mig på bänken i utkanten av kyrkogården och bara låter gråten gråta klart. John behandlar mig som sin syster nästan, som någon han hatar. Det gör mig så otroligt ledsen. Jag skäms över att jag gick hit, han hade rätt jag har inte här att göra egentligen. Undrar om han ljög för mig om att inte vilja gå eller om han bara ändrade sig i sista stund.

Jag känner mig illa till mods över att jag gått hit men ändå glad att John är på begravningen. Jag behöver att han får ett avslut så vi kan ha vårt liv i fred. Utan en massa gammalt som han mår dåligt över och som gör honom till den här konstiga John.

Min John hade varit så glad om jag gick på begravning med honom och satt bredvid och höll hans hand. Den John hade uppskattat att jag fanns som stöd.

Undrar hur många bänkrader som kommer vara tomma när jag begravs? Det kommer nog vara som den här begravningen att det bara sitter några i främre raderna men reste när tomma. Min älskade bror kommer inte ha många som stöttar honom. Några från jobbet kanske och några från basketen i övrigt kommer jag inte på fler. Jag ryser till och inser att jag glömde min jacka där inne på bänken i kyrkan men jag vågar inte gå in och hämta den. Jag tar mig tillbaka till jobbet med enbart min tunna kofta som skydd från kylan.