Browsed by
Kategori: Kapitel 3

56

56

På jobbet har jag svårt att koncentrera mig för jag vill bara hem till Boy. Jag sms:ade Fredrik i på morgonen att jag slutade vid lunch och att jag då skulle åkta direkt hem till Boy. Nu i efterhand ångrar jag mig att jag inte skrev någon om Göran, typ lycka till, hälsa honom eller något sånt. Men jag ville inte skicka fler meddelanden nu så det får vara. Han svarade nästan direkt med ett tack och en glad smiley.

Anna har tittat fundersamt på mig flera gånger idag som ifall hon märker att något är fel. Jag har flera gånger gått in på toaletten för att kontrollera att scarfen täcker märkena på halsen. Däremot var det lite svårare med märket på kindbenet. Jag märkte det inte igår men mitt kindben slog nog i hårt i väggen för i morse var det ett blåmärke där och det ömmar. Jag sminkade över det ganska bra men det syns lite om man är nära mig så vet inte om det är det Anna sett.

I morse var jag inte riktigt lika bestämd och säker på min strategi som jag hade igår kväll om att ge John ett val att söka hjälp eller skiljas. När jag gick upp i morse för att göra mig iordning och sminka mig så låg han kvar i sängen. Han som annars är tidigt uppe, oftast långt före mig. Han låg och tittade rakt ut i luften bara och verkade må väldigt dåligt. Jag blev lite orolig för honom och frågade hur det var med honom men jag fick inget svar.

Han mår nog verkligen inte bra och verkar gå igenom något riktig svårt. Det är ju när man går igenom svåra saker som man behöver stöd från sin partner. Jag kanske inte är något bra stöd för honom.

Samtidigt nu när jag är på jobbet så tänker jag tillbaka på det som hände igår och vad John gjorde så blir jag arg igen för jag får inte ihop det ändå i mitt huvud att han ska få göra så bara för att han mår dåligt.

Fast han har ju rätt på många sätt, jag är tråkig och jag bjuder inte in till sex precis. Det har jag väl aldrig gjort utan det har alltid varit han. Jag vet att han har ett stort behov av sex, så ändå tur att han inte är otrogen i alla fall.

Jag får kanske anstränga mig lite mer för honom och bli mer spännande kanske. Ta hand om honom lite mer. Det är på något sätt inte riktigt min personlighet men jag kan verkligen göra mer än jag gör.

Jag är kanske inte heller är den han blev kär i längre. Jag har kanske också förändrats precis som han har gjort.

På väg hem från jobbet så blåser och regnar det och jag känner plötsligt att jag hellre vill hem och fixa något mysigt till mig och John än att gå ut med Boy. Jag vill krypa ner i varmt bad och sen äta en god middag, sitta och prata i timmar om allt och inget. Så som vi gjorde förr.

På väg hem till Göran ser jag att Johns bil fortfarande är på uppfarten. Mitt hjärta bultar och jag börjar springa mot vårt hus. Något måste ha hänt John. Fan, varför åkte jag bara hemifrån i morse. Han mådde ju inte bra, det såg jag ju och jag bara lämnade honom.

Tänk om han är så dålig att han inte kan ringa efter hjälp, det kan vara hjärtat eller vad som helst. Fan också.

Jag springer det fortaste jag kan upp för trappen och in i huset. Jag tar inte ens av mig skorna utan rusar rakt upp i sovrummet. Där ligger John i sängen precis som när jag lämnade honom i morse. Jag ropar på honom och går fram och drar i honom. Jag är så andfådd att jag knappt kan säga något.

– Vad fan är det, ryter han irriterat.

– Hur mår du, jag blev så orolig att något hade hänt.

– Jag mår bra, väser han.

– Men John är du sjuk eller nåt?

Inget svar från honom och jag kan lätt känna av i stämningen att han inte är sjuk, han är arg och irriterad och då blir jag bara arg. Jag hade blivit rädd och orolig på riktigt

– Jag blev så jäkla orolig när jag såg att du var hemma fortfarande. Jag trodde något hade hänt.

– Ljug inte.

– Va, det gör jag inte, jag blev jätteorolig. Jag trodde du hade nån hjärtinfarkt eller nåt.

– Du ljuger, du skiter i vad jag vill eller hur jag mår så sluta låtsas. Hans röst är kall och saklig.

Jag vet inte vad jag ska svara på det. Det är ju inte sant det han säger jag bryr mig visst. Vad har jag gjort som gör att han ligger kvar fortfarande i sängen och är arg på mig? Gjorde jag något i morse när jag skulle till jobbet.

Jag frågade hur han mådde men fick inget svar och då gick jag bara. Kan det vara det som gjort honom arg. Ja, det kan inte vara något annat, han kände nog att jag inte brydde mig. Man vad fan han bryr sig ju inte hur jag mår. Han frågar aldrig efter han skadat mig hur jag mår eller har det.

– Men vad fan John det är klart jag bryr mig. Bryr du dig om mig då? Du skadar mig utan att sen kolla hur jag mår. Du behöver söka hjälp, nästan skriker jag åt honom.

Jag ångrade mig redan vid första orden för jag anade vad som skulle hända men det slank bara ut. Jag måste ändå säga det uppenbara.

Jag sitter bredvid John på sängkanten och han far upp i en enorm fart och tar tag i mig innan jag hinner resa mig själv och slänger ner mig i golvet med sådan kraft att jag inte kan ta emot med varken händer eller något, mitt huvud slår i byrån vi har vid väggen mitt emot sängen. Han ställer sig över mig och bara sparkar.  Han sparkar mig på benen och i sidorna på magen. Jag kryper ihop så mycket jag kan och lägger mig på sidan och skyddar mitt huvud med mina armar. Han sparkar allt han kan mot ryggen som är vänd mot honom. Det gör så obeskrivligt ont och jag försöker be honom sluta men luften går ur mig vid varje slag.

Till slut stannar han upp och lutar sig ner och tar tag i mitt hår och vrider mitt huvud mot sig.

Han spottar mig i ansiktet och sen går han.

Jag ligger kvar en lång stund för att hämta andan och få kraft nog att resa mig. Kroppen känns trasig och jag tar mig in i badrummet. Jag drar av mig alla kläderna och går in i duschen. Det varma vattnet känns skönt för själen men svider på kroppen. Jag kommer plötsligt på att jag inte gått ut med Boy och skyndar mig ut ur duschen. Först då känner jag bultandet i huvudet och när jag känner med handen så får jag blod på fingrarna. Jag har ett jack efter byråkanten. Jag letar fram ett plåster som jag försöker få fast men håret bara fastnar i det. Jag tar en sax och klipper lite runt såret och till slut fastnar plåstret. En snabb titt i spegeln avslöjar att jag inte har några synliga märken i ansiktet så jag kan hoppa över sminkningen.

Innan jag går letar jag upp ett chokladbar som jag har liggandes i en låda i köket som ofta får ersätta mat nu för tiden när det blir stressigt. Den får duga som lunch.

55

55

Jag lyssnar en sista gång efter ljud innan jag öppnar toadörren. Jag är precis på väg upp för trappan när John sliter tag i mitt hår bakifrån och drar ner mig de få trappsteg jag hunnit ta. Han trycker upp mig mot väggen fortfarande med ett hårt tag om mitt hår. Det känns som håret ska gå av. Han trycker hela sin kropp mot mig och jag få panik då jag får svårt att andas mot hans tyngd. Jag vill skrika men jag vet att han lugnar sig fortare om jag är tyst. Jag känner hans whiskeydoftande andedräkt mot min kind. Han trycker sitt underliv lite extra hårt mot mig och till min förskräckelse känner jag att han är hård. Paniken jag bubblar upp går knappt att kontrollera. Fan att inte Boy är med mig nu.

– Du måste sluta göra mig arg fattar du det, väser han mot min kind samtidigt som han drar till lite extra i håret. Fattar du?

– Mmm, svarar jag i hopp om att han ska lugna ner sig

– Du är fan omöjlig att leva med. Hora har du blivit också. Tror du inte jag fattar vad du håller på med. Va!! Tror du inte jag fattar!

Jag bara blundar och hoppas att han ska släppa när han fått skälla av sig. Men han drar ner mina byxor med sin fria hand och sen fumlar han med sina egna byxor och släpper äntligen håret för att kunna använda båda händerna. Jag vet vad som ska hända men vågar inte röra mig trots att det enda jag vill är att springa därifrån. Min kropp är absolut inte redo för något sånt här och när han tränger in så kan jag inte hålla tillbaka skriket för smärtan är enorm.

– Håll käften! Stönar han fram.

Tårarna rinner ofrivilligt och jag hoppas bara att det ska gå fort över. Han tar tag i mitt hår igen och hans stönande ekar i huvet på mig. Det här är fan inte klokt, jag blir våldtagen av min egen pojkvän. Hur fan kan han tända på detta, att göra mig illa.

Han var snabbt klar och trycker in mitt huvud i väggen som för att markera vem som bestämmer.

– Jag hatar att behöva göra så här mot dig men du är fan trög som inte fattar Jessie. Trög och dum. Det är så här man måste göra med horor det fattar du va, säger han kyligt.

Jag tänker inte svara på det. I ögonvrån ser jag min mobil som ligger på golvet. Bara ingen skriver något nu så John ser. Tänk om han ser Fredriks sms. Fan jag måste ta bort det, ja ta bort hans namn i alla fall. Jag vågar inte tänka på vad han skulle göra om han såg det sms:et eller förstod att jag hade kontakt med Helene.

John drar upp byxorna och går upp utan att säga något mer. Jag drar upp mina och smärtan är obeskrivligt. Det svider och känns som någon skurit med knivar i underlivet på mig. Jag är säker på att jag blöder men orkar inte gå in på toa och kolla. Jag känner mig så äcklig och förnedrad och sårad. Jag kryper ner i soffan och drar filten om mig. Jag tänker inte sova i samma säng som honom i natt. Fy fan vad äcklig han är. Det här har gått över styr nu helt och hållet. Jag kan inte tolerera detta mer.

I morgon ska jag prata med John och berätta att jag inte orkar mer och att jag kräver att han söker hjälp om vi ska fortsätta leva ihop.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle sitta i en sån här sits, att leva med detta. Varför har jag låtit detta pågå så här länge? Vad fan har jag tänk egentligen. Inget av det John gjort är ok, finns inga ursäkter ju. Jag känner att jag ligger och blir så arg att jag nästan skulle kunna gå upp och bara slå till honom.

Men tänk om han inte vill söka hjälp, vad gör jag då? Jag vill ju verkligen inte leva utan honom ändå. Jag vill bara att han ska bli som vanligt.

Om mamma hade levt nu hade jag gått hem till henne nu och sovit över. Vi hade suttit i hennes kök och småpratat och druckit te. Mamma hade klappat mig på kinden och sagt att allt kommer lösa sig. Allt löser sig alltid till slut, sa hon alltid. Bara lita på Gud, han finns alltid där för dig. Mm just nu undrar jag var den där Guden är för inte fan är han hos mig.

54

54

Boy slutar skälla direkt så jag springer ut mot hallen för att se vem det var, men springer rakt in i någon halvvägs. Det är inte John som kom hit. Jag känner igen honom från korten på bokhyllan, det är Görans son. Jag känner mig lite generad och blyg av någon anledning.

– Hej, säger han glatt. Det måste vara du som är Jessie?

– Ja, det är jag. Förlåt jag skulle gå hem precis, jag har varit ute med Boy en sista gång.

– Ingen fara, pappa sa att du fick vara här hur mycket du vill.

– Hur är det med honom?

– Ja du, det är inte så bra. Vill du ha lite te?

Han går hemtamt ut i köket och Boy följer honom som en skugga och verkar väldigt glad över att se honom. Sonen som jag ännu inte vet namnet på väntar inte på mitt svar utan gör två koppar te och bär ut de i vardagsrummet. Jag följer bara efter och sätter mig i soffan.

– Pappa är ganska dålig. Jag pratade med honom i telefon innan operationen och då verkade han så lugn så jag tänkte inte att det var något allvarligt. Men de ringde från sjukhuset efter operationen och han hade svårt att återhämta sig. Till mig sa han att det var en liten operation men när jag kom till sjukhuset insåg jag att det var en stor operation. Nåt med kranskärlen, jag har inte satt mig in i det men operationen gick väl i för sig bra men det är nu efter som han inte hämtar sig som han ska och hjärtat krånglar tydligen.

– Usch stackars Göran. Ja, till mig sa han också att det var en liten operation och att han skulle koma hem dagen efter.

– Ja, det är väldigt typiskt pappa att förminska och inte oroa andra. Han var kanske rädd att du skulle säga nej till att passa Boy om det var för många dagar, jag vet inte.

Jag tycker synd om Göran som ändå alltid verkar pigg men med de hjärtproblemen kan han inte ha mått bra. Jag sneglar lite på sonen medan jag smuttar på mitt te. Han ser verkligen trött och sliten ut. Hans ögon är sorgsna, han har ju suttit på sjukhuset hela dagen så det är inte så konstigt.

Jag blir generad över att jag tycker att han är så snygg men det vet ju inte han att jag tycker. Han har ett väldigt mjukt ansikte. Inte snygg på samma sätt som John utan sötsnygg. Nej, nu får jag skärpa mig jag kan inte flörta med Görans son samtidigt som han kämpar för sitt liv på sjukhuset. Plus jag är för fan inte singel. Nej, skärpning nu Jessie.

– Jag kan sova på soffan så du får ha sängen, säger han plötsligt.

– Nej, nej, jag ska hem. Sov du i sängen. Boy behöver inte mig om du är här. men jag kommer så klart hit imorgon så du kan åka till sjukhuset.

Ångesten sköljer över mig när jag tänker på att gå hem till John utan Boy. Jag gjorde honom riktigt arg innan. Men jag kan ju inte sova över här nu när sonen är här.

Jag ser att han tittar på min hals och kommer på att jag inte har något som döljer märken. Jag tar mig för halsen som för att få bort märkena vilket inte går. Han tittar mig rakt in i ögonen, hans blick är allvarlig men han säger inget.

– Kanon, det är så snällt att du hjälper till. Vi kan ju byta nummer så hörs vi av imorgon. Du får gärna komma och hälsa på pappa.

– Tack, ja, kanske.

Jag tar upp mobilen och trycker på lägga till en ny kontakt och första fältet att fylla i är namnet men det vet jag fortfarande inte, jag får skriva Görans son.

– Fredrik, Fredrik heter jag säger han och skrattar till.

– Mmm tack.

När jag står i hallen och tar på mig så får han en allvarlig blick igen och säger att jag ska ta hand om mig. Undrar om han förstår vad märken på halsen är för något. I så fall är han den första förutom Helen som vet vad jag är med om. Men nej, det kan han ju inte veta vad dum jag är. Jag klappar Boy och jag önskar så att jag kunde ta med honom hem.

Ute är det mörkt och luften är rå och kall. Jag går långsamt hemåt så sakta jag kan, jag vill inte gå hem. Hos Göran fick mitt liv en paus, jag kunde slappna av och slippa tänka. När jag närmar mig vårt hus så ser jag att Johns bil står på uppfarten och mitt hjärta bultar så hårt i bröstet så det känns som det ska hoppa ut. Jag blir yr och mår illa. Ska jag verkligen gå hem eller borde jag åka till Helene eller ringa Anna? När jag öppnar dörren så kan jag nästan ta på Johns ilska direkt när jag kliver in. Det är som om den tagit över syret i huset. Jag tar långsamt av mig jackan och försöker komma på vad jag ska göra om han fortfarande är arg. Det bästa att göra att hålla med honom och säga förlåt då brukar han lugna sig.

Jag kan se in i köket att han inte sitter där men jag ser inte in i hela vardagsrummet så jag vet inte om han är i soffan eller om han är upp i sovrummet. Jag vill vara lite beredd på vart han är. Jag smyger in på toaletten och sätter mig på toalettlocket och försöker lyssna efter små ljud som avslöjar var han är men det är knäpptyst. Inga rörelser eller harklingar eller något som avslöjar.

Hör bara mina egna andetag som låter mer än vanligt.

Plötsligt burrar det till i telefonen och det är sms från Fredrik. Han skriver att han går ut med Boy innan han åker till sjukhuset imorgon så jag kan ta sovmorgon tycker han.

Mm jo, det var ju snällt men han förstår inte att det inte är en lättnad för mig.

Jag funderar på om jag ska sova här på toaletten i natt men efter lite övervägande så finns här inget mjukt mer än en liten handduk som man torkar händerna på så det går ju inte. Jag måste gå ut från mitt gömställe.

53

53

John har skickat flera sms till mig men jag vägrar svara. Jag har lite svårt att bestämma mig för om jag ska sova i Görans soffa en natt till eller gå hem. När jag var ute sista rundan med Boy nyss så såg jag att Johns bil stod på uppfarten. Jag kan verkligen slappna av här nästan som jag kände det i min lägenhet när jag bodde själv. Jag har hittat flera böcker i Görans bokhylla som jag vill läsa så jag kan vara instängd här i veckor utan att få tråkigt.

Jag har väntat på att Görans son skulle ringa mig eller på något sätt höra av sig för han måste ju ändå veta att jag passar hunden.

Mobilen surrar och det är John som ringer. Jag vill inte svara, jag kan inte undvika honom för evigt men lite till hade varit skönt. Jag är så arg på honom så vill ge igen på nåt vis.

Men imorgon ska jag jobba så jag måste hem och byta kläder och duscha och sånt. John brukar åka hemifrån tidigt så om jag sover här kan jag gå hem om i morgon bitti när han åkt.

Det plingar till i telefonen och det är ett sms från John. Nu skriver han att han är orolig och undrar om det hänt mig något. Bara svara Jessie, skriver han.

Ja, vad fan jag måste nog det ändå. Jag sms att jag mår bra och att jag är hos grannen och passar hunden. Att jag behöver passa den några dagar till för att han är kvar på sjukhuset.

John svara direkt och undrar vilket hus för han vill komma bort och säga hej. Motvilligt skriver jag vilket hus och blir trött på mig själv som inte orkade hålla emot längre.

När det knackar på dörren så skäller Boy och springer mot dörren. När John kommer in i hallen slutar Boy att skälla men han tittar misstänksamt på John och morrar lite. Han ställer sig framför mig som för att skydda mig och jag blir glad och inser att han skulle skydda mig om John skulle göra något.

– Hej, så det är här du är!

– Ja, fin hund va?

– Mm visst svara John helt ointresserat.

Han kommer mot mig och vill ge mig en kram men Boy morrar och ställer sig i vägen. John backar motvilligt och verkar förstå att det inte är han som bestämmer här. John går runt oss och in i vardagsrummet. Han går runt och tittar lite och fortsätter sen i köket. Jag och Boy följer efter honom och jag får känslan av att John vill se om jag är ensam. Han stannar till vid trappan och står där tyst som om han överväger om han ska gå upp men till slut går han och sätter sig i soffan.

Jag sätter mig i andra änden av soffan och Boy står snett framför mig redo att försvara mig. Han släpper inte John med blicken en sekund. Det är som om han känner på sig att Jon inte går att lita på.

John ser trött ut och lite blek. Hans ögon ser nästan ledsna ut och jag får lite dåligt samvete över att jag ignorerat honom. Han lutar sig bak i soffan och det ser ut som om han skulle kunna somna när som helst. När han vrider huvudet mot mig så fastnar hans blick på något hos mig och hans ögon ser chockade ut. Han är på väg att säga något men stoppar sig. Jag inser att det nog är märkena på halsen han ser, jag har inte halsduken på inne. Ja ta mig på halsen och han harklar sig och sätter sig upp.

– Jaha, när kommer du hem då?

– Jag vet inte, Göran är kvar på sjukhuset så får ju ta hand om Boy till han är hemma igen.

– Men du kan väl sova hemma? Hunden klara sig väl?

– Mmm på sätt och vis men han är orolig för Göran det märks, han förstår ju inte vad som händer.

– Men Jessie, du är så knäpp. Hundar har inga känslor. De bryr sig inte om sådant. De vill bara ha mat och kunna komma ut och kissa. Det är så typiskt dig att lägga in en massa känslor och tankar som hunden har. Seriöst, bara kom hem nu. Du kan ju komma hit och mata och gå ut med honom men du måste ju inte bo här.

– Jo, men det känns bättre om jag är här med honom. Så klart han undrar var Göran är.

Jag känner mig sårad att John vill förlöjliga mig. Ilskan över jobbet och att John ringt dit sköljer över mig igen och när jag ser att Boy är kvar mellan oss så känner jag mig tillräckligt trygg att konfrontera John om det.

– Varför ringde du min chef förresten säger jag i en anklagande och irriterad röst. Du har ingen rätt att lägga dig i hur jag jobbar.

– Men du vägrar ju lyssna på mig, jag vill att du jobbar mindre.

– Det kan inte du bestämma. Jag bestämmer inte hur mycket du ska jobba så lägg dig inte i mitt jobb. Du verkar inte bry dig om vad jag tycker längre. Du har förändrats på sista tiden, du är så arg hela tiden. Du behöver få hjälp med det John.

Jag ser att John är arg men han försöker behärska sig. Jag vet att jag retade upp honom men jag måste säga ifrån. John reser sig och vankar av och an i rummet. Boy följer honom med blicken och när John kommer mot mig och höjer handen så far Boy upp och morrar så ilsket att John backar.

– Du ska fan alltid jävlas och göra mig arg. Du kan aldrig bara vara enkel och trevlig. Du måste alltid vara envis som ett barn. Det är du som behöver hjälp, inte jag för det är du som gör mig arg skriker han.

Boy går mot honom igen och morrar och visar hela tandraden. John vänder och går ut ur huset. Boy kommer fram till mig och buffar på mitt ben som för att säga att nu är allt bra.

Jag börjar gråta och Boy slickar mig i ansiktet som tröst. Jag kramar om honom och känner vilken otrolig tröst han är och vilken tur han var här idag.

Plötsligt skäller Boy till och springer mot dörren. Jag hör hur någon går i trappan utanför och hur dörren öppnas. Mitt hjärta stannar, fan John ger sig inte.

52

52

Jag väcks av att jag blir slickad i ansiktet, det är Boy som vill göra mig uppmärksam på att han är kissnödig. Känslan att vakna upp i Görans soffa är skön trots att det inte är mitt hem så känner jag mig trygg här. Jag släpper ut Boy i trädgården för en långpromenad får han inte än. Jag drar några djupa andetag vid den öppna altandörren. Den kalla friska luften känns så skön i mina lungor. Det gör ont i sidan när jag rör mig så jag drar upp tröjan och ser ett stort blåmärke som skiftar i alla möjliga färger, rött, blått, lila och lite svart. Jag drar handen över det och det ömmar rejält. Det syns inte utåt i alla fall. Jag tar upp mobilen och med hjälp av mobilkameran ser jag märkena på halsen. Dom kräver en polotröja eller scarf att gömma.

Klumpen i magen är tillbaka, ångest, ilska eller vad det nu är för känsla. Den är jobbig i alla fall. Jag känner mig så sviken av John.

Boy kommer in och tittar så där frågande på mig igen. Mat är det nog då kanske som han vill ha. Jag letar lite i köket och hittar hans mat och han är ivrig och trampar runt medan jag lägger upp det i hans skål.

I mitt letande hittade jag tepåsar och gör mig en kopp te. När jag sätter mig med min varma kopp i soffan tittar jag om jag fått några sms av John. Men nej inga sms från honom, han har nog inte varit hemma i natt så han vet inte att jag är borta. Det var nog tur för han hade väl blivit ännu argare då.

Ja just det, Göran hade ju lovat att höra av sig igår efter operationen men jag har inga missade samtal eller sms från honom heller. Det var så mycket som hände igår att jag inte ens tänkte på det. Nu blir jag jätteorolig för honom. Tänk om det inte gått bra?

Jag funderar på att ringa men det känns för tidigt att störa så jag skickar ett sms och frågar hur han mår och berättar att Boy mår bra. Jag sitter och väntar med mobilen i handen i hopp om att han ska svara direkt.

Jag ser att min bror skrivit att han inte kunde komma loss just nu så det blev inget Sverigebesök. Jag blev mer besviken än vanligt, hade behövt honom nu, att få prata med den enda familj jag har. Jag svarar att det var jättesynd och att jag hoppas att han kan komma hit snart. Jag skriver till och med att jag saknar honom vilket jag nog aldrig gör.

Jag känner mig så otroligt ensam och vet att jag måste göra något åt det men det är svårt. Jag tänker på baskettjejerna och saknar de jättemycket. Det blev inte av att jag började spela igen. Jag var bara och hälsade på en gång. Något får mig att undvika det där men jag vet egentligen inte vad. Men känns som det är förbi på något sätt, något jag har gjort och gått vidare. Men jag skulle ju kunna gå med dom ut någon gång, det hade varit så kul.

Jag provar att ringa Göran men inget svar. Oron växer i mig för hur han mår. Tänk om han dör, vad gör jag då? Jag kan inte ha Boy hemma hos mig. Och jag har inget telefonnummer till sonen. Jag vet inte ens om de har kontakt. Men nej sjukhuset skulle ringa honom då ju så han får fixa med allt så klart.

Jag minns att Göran sa att han skulle lägga en lapp med nummer till avdelningen där han skulle ligga. Och ja mycket riktig det ligger en liten handskriven lapp på köksbänken där namn och nummer till sjukhuset står nedskrivet och ett tack för hjälpen längst ner.

Jag känner mig nervös när jag inväntar svar. Jag är på väg att lägga på när de plötsligt svarar.

– Hej, jag heter Jessie och undrar hur det gått för Göran.

– Mm har du hans efternamn?

Oj hans efternamn vet jag inte, jag letar runt i köket efter post där hans efternamn borde stå. Och där ligger några kuvert som tur är.

– Karlsson, Göran Karlsson. Jag passar hans hund och han skulle höra av sig till mig efter operationen men det har han inte gjort så jag blev orolig.

– Ja. Göran har berättat att du passar hans hund. Det gick inte som planerat med hans operation och han är ganska dålig tyvärr. Vi har ringt hans son som är här hos honom nu.

– Men vad har hänt?

– Jag kan tyvärr inte berätta mer i telefon, du är inte släkt heller så bättre om du pratar med hans son.

– Men får jag hälsa på?

– Ja det får du. Men prata med hans son så kan ni bestämma något.

Jag är orolig och lite irriterad men säger ändå artigt tack för hjälpen.

Men nej, det var inte så här det skulle bli. Göran sa att han bara skulle in och göra en enkel operation. Och hans son har tagit sig till sjukhuset, då är det nog ganska illa.

Jag letar runt i köket för att försöka hitta något telefonnummer till sonen men jag vet ju inte ens vad han heter så känns lite hopplöst. Jag kan egentligen bara vänta.

Jag måste nog ringa chefen och se om jag kan ta ledigt några dagar till eller jobba halva dagar så Boy slipper vara själv.

– Hej Jessie, säger hon i samma glada ton som hon alltid gör. Hur är det med dig?

– Jo det är bra, bara bra.

– Ja va bra, jag har tänkt lite på dig de senaste dagarna. Din man ringde mig för några dagar sen och berättade att du inte mår så bra och att du kämpar efter missfallen och så. Han berättade hur orolig han är för dig och vi pratade om att du skulle behöva gå ner i tid på jobbet så du hinner återhämta dig och ta hand om dig lite bättre. Jag kan kanske hjälpa dig med någon samtalskontakt om du inte har någon redan.

Det snurrar i huvudet på mig. Vad sa hon? Hade John ringt och pratat med min chef om mig? Får han det egentligen? Jag känner ilskan bubbla i mig och jag vill bara skrika rakt ut.

– Hallå? Är du kvar?

– Ja jag är kvar, svara jag så lugnt jag kan.

– Du vet att vi finns för dig och gärna hjälper dig Jessie.

– Mm tack men jag vill jobba, jag mår bra av det.

– Jo men om du går ner på halvtid ett tag så hinner du ta hand om dig. Sen kan du gå upp igen på heltid när du mår bättre. Vad tror du?

– Mm kanske det, svara jag bara.

– Så bra Jessie vi gör så ett tag så ser vi hur det går framöver. Jag har redan förberett detta för dig så du kan börja med detta direkt utan att behöva tänka på något.

– Tack!

Tack var det enda jag kunde komma på att svara. Vadå tack? Tack för att de har gått över huvudet på mig och bestämt att jag inte mår bra och behöver jobba mindre? Jävla John, så kan man väl inte göra ändå? Jag känner mig så arg och besviken nu så jag kokar inombords.

Boy verkar känna hur jag mår och kommer fram och puffar på mitt ben och tittar upp på mig med sina snälla ögon och jag bara smälter.

– De är idioter, vet du det? John är en idiot.

 Men nu kan jag ta hand om dig utan problem i alla fall, så länge som behövs.

Jag lutar mig fram mot Boy och han är blixtsnabbt framme och ger mig en rejäl slick i hela ansiktet. Hundar kan verkligen få oss att må bra, bästa terapin.

Men det gnager så klart i mig ändå. Mest arg över hur mesig jag är. Varför går jag med på det egentligen? Varför skrek jag inte rakt ut som jag ville eller skällde ut henne? De kan väl inte bestämma åt mig? Varför låter jag John köra över mig så och bestämma över mig? Jag måste tuffa till mig.

Det plingar i telefonen och jag blir överlycklig och tänker att det är Göran. Men nej,det var från John. Han skriver bara kallt “var är du”.

Inget hur mår du, vilket borde vara det normala efter igår. Jag stirrar på hans sms och bestämmer mig för att inte svara. Han får fan bli orolig först. Han borde lära sig att inte ta mig för givet.

51

51

Det känns jobbigt att lämna Boy ensam på kvällen och veta att han är helt själv under natten. Men jag får stålsätta mig för hundar är väl ändå tåliga med sånt? Jag går hem och ser bilen på uppfarten, John är hemma. Så bra, jag har tänkt så mycket idag och vill prata med honom. Om oss och jag måste berätta om hunden jag passar. När jag kommer in så är det så där kusligt tyst igen som det ofta är nu för tiden.

– Hej, ropar jag så glatt jag kan.

Men inget svar så jag går upp och när jag kommer in i sovrummet så kommer John precis ut ur badrummet nyduschad med handduken virad runt höfterna. Han har en enormt snygg och manlig kropp och jag brukar reagera på den men idag känns det inget. Jag känner ändå mig irriterad på honom trots att jag inte vill det. Han ser avslappnad ut så kanske kan det bli en bra kväll ändå. Vi ska kanske sluta att försöka prata och bara ha det trevligt igen, så kan vi ju också hitta tillbaks till varandra. Jag får släppa min irritation.

– Hej, säger jag igen i glad ton.

– Hej! svarar John

Han kommer emot mig och jag ser i hans lekfulla ögon vad det är han vill göra. Han pussar mig ömt på pannan och kramar om mig.

– Var har du varit? Frågar han samtidigt som han drar mig mot sängen.

Hans plötsliga ömhet gör mig lite förvånad men glad och jag känner att min kropp svara på den beröringen. Men vad ska jag säga nu då? Vill ju inte göra honom arg mitt i detta.

– Jag var ute och gick bara, svarar jag så avslappnat jag kan. Det är ju lite sanning i det.

Han lyfter upp mig och lägger mig på sängen och börjar ta av mig kläderna. Jag hör på hans andning hur upphetsad han är och hans ögon är glansiga. Min kropp svarar an på det dock inte som förr men jag är glad ändå att känslan fortfarande finns mellan oss. När jag ligger naken reser han sig och släpper handduken på golvet. Jag blundar och kasar upp en bit längre upp i sängen, jag känner hur han sätter knäna i sängen och rycker av välbehag till när han börjar pussa mig på brösten och jobbar sig neråt. Hela min kropp njuter och jag känner mig så glad att min John är tillbaka. När han kommer till naveln slutar han tvärt, jag öppnar ögonen och tittar in i hans nu svarta ögon.

Chockad över förändringen försöker jag sätta mig upp men han tar tag i mina händer och trycker ner mig i sängen så hårt att det gör ont.

Han ser rasande ner på mig och jag förstår inte alls vad som hände. Vad har jag nu gjort för fel?

– Jag ringde ditt jobb idag, väser han. Och de sa att du tagit ledigt några dagar.

– Ja, jag passar grannens hund viskar jag fram.

– Grannens hund, din jävla hora. Kan du inte ljuga bättre än så, va? Kom igen vem är det du träffar? Nu skriker han ursinnigt.

– Ingen, jag har inte träffat någon John, vädjar jag

Han svingar sin höger hand mot mitt ansikte men tvekar i sista sekund och slår mig i sidan av magen istället. Jag tappar nästan andan av slaget som är så kraftigt. Han tar stryptag och trycker med enorm kraft ner mig i sängen och jag får inte luft. Jag försöker sparka honom och slår med armarna så hårt jag kan på honom. Jag får tag under hans haka och bara trycker upp så hårt jag bara kan. Han grymtar till och släpper mig. Jag lägger mig i fosterställning och kipar efter andan. Han går av och an vid fotändan av sängen och hans händer är knutna som om de är redo att bara slå mig. Han är så arg, argare än jag sett honom tidigare.

– varför gör du mig så här arg, väser han. Du måste sluta göra mig så här arg. Fattar du det?

– Förlåt, hör jag mig själv viska fram.

– Din jävla hora. Om du träffar någon annan kommer jag döda dig, DÖDA dig fattar du det? Skriker han så högt att grannarna borde hört det.

Han kommer mot mig i sängen igen och jag försöker skydda mig genom att sätta mig upp mot sänggaveln. Han går runt sängen och kommer till min sida och tar tag i mitt ansikte med ena handen och trycker mig över käkarna.

– Jag kommer döda dig, väser han fram och ett hånfullt leende sprider sig i ansiktet.

Sen släpper han och går. Jag hör hur han går ut genom ytterdörren och hur han kör härifrån.

Chockad klär jag på mig, jag måste ut ur huset. Jag går in om toaletten i hallen och tittar mig i spegeln. Jag har tydliga märken på halsen efter John händer så jag tar en halsduk och virar den runt halsen så det inte syns sen skyndar jag mig bort till Görans hus.

Boy skäller när jag sätter nyckeln i låset men välkomnar mig glatt när han ser att det är jag. När jag stänger dörren känns det som all luft gick ur mig och jag sjunker ner på golvet och lutar ryggen mot väggen. Boy lägger sitt huvud i mitt knä och suckar. Nästan som om han förstår mig och hur jag känner. Tårarna bara rinner av sig själv. Jag känner mig så ledsen och sviken. Varför gör han så här mot mig? Han var uppenbart svartsjuk och det har jag väl fått en känsla för tidigare men inte fan måste man vara så här våldsam.

Och seriöst, hur tänker han, det är inte så att männen står på kö efter mig. Jag är förvånad att John vill ha mig så vem tror han jag träffar?

Jag bestämmer mig för att sova i Görans soffa i natt. Jag hittar en filt som jag virar in mig i och lägger mig tillrätta i soffan. Boy försöker få plats vid mina fötter men efter en stunds trampande ger han upp och lägger sig nedanför soffan. Han tittar upp på mig och jag känner att han är min beskyddare i natt.

50

50

När jag vaknar ser jag att Johns sänghalva är tom och den ser orörd ut så han kan inte ha sovit hemma i natt. Ett litet sting av svartsjuka visar sig i magen då jag tänker att han kanske varit hos en annan kvinna. Men jag skakar av mig det för det tror jag inte ändå, han har nog stannat på jobbet. En del av mig njuter av ensamheten och tystnaden som är i huset. När John inte är hemma kan jag slappna av. Så ska det väl ändå inte vara egentligen. Jag älskar honom kanske mindre nu, ja jag vet inte vad jag känner längre.

Men idag ska jag passa Görans hund och det har jag sett fram emot. Jag hoppas han inte varit för nervös nu när han åkte in till sjukhuset i morse. Det är för länge för Boy att vara hemma själv hela dagarna så jag har tagit ledigt från jobbet två dagar nu för att kunna njuta av detta och jag tänker att vi ska gå långa promenader.  Hundar är så underbara, bättre än människor egentligen. De dömer dig aldrig varken för hur du ser ut eller vad du åstadkommer utan ger bara villkorslös kärlek och en hund skulle inte bli aggressiv och arg oprovocerat. Eller nja det finns ju sjuka hundar som så klart har attackerat folk oprovocerat, mm då är John som en sjuk hund helt enkelt. Varken djur eller människor är perfekta.

När jag var liten hade vi en man som levde med sin hund lite längre ner på gatan och den blev aggressiv en gång och bet tag i någon, jag minns inte detaljerna men jag minns så väl att jag fick veta att den hunden avlivades. Jag kommer ihåg hur ledsen jag blev och hur fel jag tyckte det var då. Det var en jättesnäll hund som aldrig tidigare hade gjort något utan han var alltid så lugn. Jag förstod inte varför man inte gav hunden en chans, jag menar även hundar kan ha en dålig dag precis som vi människor och mår man inte bra är det inte så lätt.

Tänk om vi skulle avliva alla människor som blir aggressiva, då hade John inte levt längre.

Usch, jag ryser vid tanken och känner mig plötsligt lite mjuk när jag tänker på John. Vi är så snabba på att döma folk och deras agerande. Han har det riktigt tufft och jag går omkring och funderar på att lämna honom bara för det.

Det är nästan samma sak som att avliva en hund för at den har en dålig dag.

Jag översköljs plötsligt av kärlek för John och känner att jag måste ha mera tålamod med honom.

Jag går bort till Görans hus och när jag går upp på gången till huset hör jag hur Boy skäller. Tänk om han inte känner igen mig utan tror att jag är en inkräktare och anfaller mig? När jag väl får upp låset och öppnar dörren så är jag så fokuserad på att stänga dörren snabbt så han inte springer ut. Vilket gör att jag missar Boys glädje över att se mig och han hoppar upp på mig så jag tappar balansen och vi hamnar i en hög på hallgolvet. Han tittar upp på mig med sina stora ögon och jag fylls av glädje. Vilken kärlek djur ger oss. Han försöker göra det bekvämt för sig i mitt knä men det är inte helt lätt för han är inte så liten. Jag vet inte mycket om hundraser men är säker på att det är en labrador. Hans päls är chokladbrun och underbart len. När jag reser mig får han något glädjefnatt och börjar springa runt i huset runt och runt och kommer sen och lägger en leksak framför mina fötter.

Det känns konstigt att vara i någon annans hem när de inte är hemma. Jag känner mig som en inkräktare faktiskt men han sa flera gånger att jag skulle känna mig som hemma.

Jag går runt lite i huset och blir förvånad över hur rent och fint det är. Jag har nog lite fördomar om äldre män och deras städförmåga. I vardagsrummet står det fotoramar uppradade i bokhyllan. Det är foto på när de gifte sig och de var så fina och ser så lyckliga ut. Där är även foto på hans fru som ser ut att vara tagna på senare tid och hon ser så otroligt snäll ut. Jag får en längtan efter att jag skulle vilja ha de som morföräldrar. Göran berättade att hans fru dog för två år sen, det var något med hjärtat. Jag frågade inte så mycket för man ser tydligt saknaden och smärtan i hans ögon när han pratar om henne. Lite längre bort står det foton på vad jag gissar måste vara deras son. Det står uppradade med det yngsta först när han var baby och slutar med en bild på en vuxen man. Jag tar upp den sista ramen och tittar på bilden. Det var en riktigt snygg son Göran har. Stora bruna snälla ögon och ett mjukt leende. Lite lik Göran när han var ung på bröllopsbilden.

Jag får känslan av att detta var en lycklig familj med mycket kärlek, en sån som jag vill ha.

Boy buffar på mitt ben och tittar frågandes på mig.

– Vill du gå ut?

Jag hör hur min röst ändras när jag pratar med honom. Precis som när man pratar med bebisar. Löjligt egentligen men det bara blir så. Han springer till dörren och sätter sig och tittar på kopplet som hänger på väggen. Tydliga signaler och svar från honom, vi ska helt enkelt gå ut.

49

49

– Hej Jessie! 

Jag rycker till men känner direkt igen rösten. Det är Göran vår granne med hunden, men idag har han inte hunden med sig.

– Hej!

– Jaha, vem hälsar du på här då?

– Nja, ingen egentligen jag bara gillar att sitta här, det är så lugnt och skönt. Du då, vem hälsar du på?

– Min fru, Margareta ligger här. Ja, inte här på minneslunden utan längre bort vid träden. Jag ville hälsa på henne nu innan operationen. 

– Vad fint! Är det enda jag kommer på att säga.

– Men då tar du hand om Boy imorgon så ses vi om några dagar. Jag åker tidigt imorgon bitti. 

– Ja, det fixar jag och va rädd om dig nu så hörs vi när du ska hem.

– Du, jag är väldigt glad att du vill ta hand om honom, han gillar dig.

Han är inte sig själv idag. Han går långsamt och verkar låg men det är nog inte konstigt. Han verkar sakna sin fru väldigt mycket och han är säkert nervös inför operationen.

Nu skäms jag plötsligt när jag kommer att tänka på vad jag ville göra borta vid stupet, vem skulle passa hans hund då?

Jag var hos honom häromdagen och vi pratade igenom allt det praktiska. Han är så otroligt snäll och han verkar så tacksam över att jag hjälper honom. Han har en son men han bor inte här omkring så han ville inte störa honom fick jag känslan av.  Jag fick vara hos honom så mycket jag ville sa han, vilket är tur för John skulle aldrig gå med på att ha en hund som smutsade ner i huset. Jag har inte berättat för John att jag ska passa den heller. Vi har slutat att prata med varandra just nu. Vi lever liksom parallella liv och det har varit ganska skönt.

Det plingar i telefonen och jag ser att det är från John. Tvekar men öppnar ändå och läser sms:et, det står ” Är på väg hem, är du hemma för vi behöver prata”.

Va det va konstigt och olikt John, han vill aldrig prata. Vill han prata om allt som hänt eller är det något annat. Jag känner mig hoppfull att vi ska prata ut och att allt ska bli bra igen. John är nog tillbaka, min John. Så jag skyndar mig hem så jag inte ska missa chansen.

John sitter vid köksbordet med en kaffekopp och han ser väldigt allvarlig ut. Det knyter sig i magen på mig direkt för det känns inte som han vill prata och reda ut saker. Undrar om det hänt något på jobbet.

– Hej, säger jag lite försiktigt.

– Hej, svarar John utan att titta upp.

Jag sätter mig ner mittemot honom vid köksbordet och väntar på att han ska säga något. Stämningen är konstig och obehaglig. Nästan samma känsla som när man hade kvartssamtal i skolan och man på något sätt alltid kände sig skyldig.

– Hur är det John? Har det hänt något? Jag kände mig tvungen att bryta tystnaden.

– Nej det är bra, bara bra svarar han fast rösten låter ändå allvarlig.

– Jag har ju varit på bouppteckning efter mamma och jag har ärvt en del pengar. Hon sparade tydligen undan flitigt under sista åren. Och sen har hon kvar sitt hus som vi ska sälja och då kommer det en del pengar därifrån.

– Ok!

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara och jag känner mig lite rädd för att säga fel sak och göra honom irriterad eller arg.

– Gick det bra med Helene eller blev det bråk? På bouppteckningen alltså!

– Va! Svarar John tankspritt. Jo, jo det gick bra och snabbt. Vi var överens om allt och testamentet var det inte något konstigt med så inga problem. 

Men det jag har funderat på är att du skulle kunna sluta jobba.

– Va, vad menar du? Ska jag sluta jobba. Varför det?

– Jo men med min lön och med arvet så finns det utrymme att lösa in en del lån så vi kan bo billigt och då behöver vi inte din inkomst. Det kanske hade gått innan också men nu finns det verkligen utrymme för det.

– Men jag vill inte sluta jobba John. Det är inte bara för pengarna som jag jobbar. Vad ska jag göra här hemma?

– Jo men jag känner att jag jobbar ju mycket och ingen tar hand om huset och trädgården och ärligt talat Jessie vilken mat äter vi nuförtiden? Jag hade tyckt det var bra om du var hemma så du hann med allt det där lite lättare.

Jag känner mig förvånad över det han föreslår för det har vi aldrig pratat om. Varför jobbar inte han mindre istället så han kan göra saker hemma men det vet jag inte om jag vågar säga. Han tänker på allvar att jag ska vara hemmafru. Jag blir bara trött och ledsen för detta var inte vad jag hoppats på.

– Jag vill inte bara vara hemma. Du skulle väl kunna jobba mindre istället så hinner vi med? Vi skulle ju kunna gå ner i timmar båda och ha mer tid för varandra.

Jag försöker vara mjuk i rösten och hitt John, kanske detta kan bli ett bra samtal om oss ändå.

– Jaha så det är viktigare för dig att jobba och att vi då bor i en svinstia och äter skräpmat. Vad är du för en kvinna alltså? Hans röst är irriterad på gränsen till arg och han slår handen i bordet som för att förstärka hans ord.

– Jag älskar mitt jobb och skulle sakna det för mycket om jag slutade. Men jag kan anstränga mig lite mer här hemma så blir det nog bra.

Jag lägger min hand på Johns arm för att försöka få honom lite mjuk och förstå att jag vill försöka göra det bra men han tar tag i båda mina armar och rycker dom till sig så min mage trycks mot bordskivan och det gör ont i revbenen. 

– Kan du inte bara göra som jag säger någon gång kvinna! Skriker han rakt i ansiktet på mig

Han släpper och stormar ut ur huset. Kvar sitter jag vid köksbordet och förstår inte hur han kan bli så arg på detta. Jag förstår verkligen inte varför han tycker att han ska bestämma att jag ska sluta att jobba. Dessutom är det ju fint hemma hos oss, det är ingen svinstia. Men visst vi har ätit lite fel mat ett tag men det är bara att planera bättre. Kanske skulle jag kunna gå någon matlagningskurs så jag lär mig mer. Men viktigast är ändå att vi får hjälp med Johns ilska. Jag är så trött på hans ilska mot mig som jag inte förtjänar.

48

48

Jag tar ett extra steg ut mot avsatsen och tittar ner. Jag ser träd och här och där lite klippblock som sticker ut längs stupets sidor. Mina tår är några centimeter över kanten och jag behöver bara luta mig fram för att trilla och komma undan allt, slippa allt jobbigt. Jag har inget som egentligen håller mig kvar här, inga barn eller familj och John skulle nog bara bli lättad. Om det kommer en stark vindpust behöver jag inte ens välja själv utan då gör naturen valet åt mig. Jag tycket det är dags för Gud att hjälpa mig och visa vägen. Jag har alltid varit rädd för den här kanten när jag promenerat här tidigare men nu känns det som min enda utväg och jag är inte rädd. Jag tar ett djupt andetag och gör mig beredd. 

– Hej! Du! stå inte så nära kanten, hör jag en mansröst som ropar.

Han är framme hos mig på nolltid och tar tag i min arm och drar mig längre upp på stigen. Han är klädd i träningskläder så jag gissar att han är ute och springer.

– Mår du bra? Han tittar mig rakt i ögonen för att verkligen kolla hur jag mår.

– Ja jag är ok, ljuger jag. Jag gick för nära kanten bara, var lite nyfiken.

– Är du säker? Ska jag ringa någon?

– Nej nej jag mår bra, säger jag och skrattar till lite för att övertyga honom.

När han springer vidare så är jag övertygad om att det var tecknet från Gud. Måste det ha varit, en sekund senare hade jag redan lämnat avsatsen. Tror jag i alla fall. Usch jag mår ju inte bra, jag mår verkligen inte alls bra.

Jag går vidare på stigen nästan som om inget hänt men något hände. Jag ville ta mitt liv och det är inte likt mig. Jag har alltid känt att vi ska ta tillvara på livet och vara rädda om det. Så hur fan hamnade jag här. Har jag blivit knäpp?

Jag tar mig till kyrkan och går in och sätter mig längst fram i högra bänkraden. Min favoritplats när jag var liten. Det är tomt och tyst i kyrkan så tyst att jag hör mina egna andetag. Det är bara i en tom kyrka som det kan vara så tyst. Jag älskar det, det känns som jag får en paus och tid att tänka.

Jag försöker komma ihåg alla kloka ord som sagt här när jag var liten men inte ett enda kommer upp i minnet. 

Jag börjar skälla på Gud i huvudet. Vad fan är meningen med allt detta? Vad har jag gjort för fel för att förtjäna det här?

Jag känner mig så jävla arg att jag skulle kunna skrika rakt ut. Men jag sjunker bara ihop och gråter.

Mamma sa alltid att man inte skulle döma andra så hårt för vi vet aldrig vad den andre går igenom. Det finns alltid två sidor av samma historia sa hon. Mmm och det kanske är klokt att tänka ibland men hur ska jag få ihop det i mitt liv?

Plötsligt plingar det i min telefon och det plinget ekar högt i den tomma kyrkan. Jag tar upp min telefon och det är från Niclas, min bror. Han skriver att han kommer hem till Sverige snart och att han inte stannar länge men att han vill hinna träffas.

Jaha var det ännu ett tecken från Gud nu då? Älskade Niclas, ja vi har inte mycket kontakt men han är faktiskt familj trots allt. Jag känner hur det lättar i bröstet och det blir lättare att andas. Jag ser framemot att träffa honom för det var riktigt längesen.

Motvilligt säger jag tack för hjälpen och lämnar kyrkan. Det var inte mycket hjälp om hur jag ska lösa allt men det var väl hjälp i stunden ändå. Vet inte vem som skulle kunna hjälpa mig när jag tänker efter. Ingen tror jag, jag har nog bara mig själv helt enkelt och mig litar jag inte riktig på längre.

När jag går längs gravarna på kyrkogården så er jag en äldre man eller som sitter på knä och fixar med blommorna på en grav. Jag gissar att det är hans frus grav och bilden av detta var så fin. Tänk att vara så älskad att någon pysslar om din grav när du dött. Jag vill inte ha någon grav, jag vill bli begravd på minneslund. Tanken på att någon skulle pyssla om min grav av kärlek är ju fin men tanken på att någon känner tvånget eller ännu värre att den inte sköts alls känns så jobbig. Jag vill inte att någon ska ha bekymmer med det när jag dött.

Jag sätter mig på det stället på minneslunden som jag alltid gör. Jag vet inte varför för jag vet ingen som är begravd här men ändå besöker jag den ibland och det är som om här är någon som jag vill sörja. Konstig känsla som följt med mig i många år. Jag får kanske ta reda på om vi har någon släkting eller liknande som är begravd här.

47

47

Jag gör mig en kopp te och går in och sätter mig i min fåtölj. John sitter lugnt i soffan och tittar i sin mobil. Jag sneglar lite på honom och han ser inte arg ut. Jag tar några klunkar av mitt te och den varma känslan som sprider sig i kroppen ger mig lite kraft. Jag måste prata med honom, vi måste prata om det här och få hjälp. Jag hade hoppats att John själv hade tagit initiativet att prata men han verkar inte ens ha märkt att jag sitter här. 

– John!!

– Mmm, svarar han utan att titta upp.

– Vi måste prata om det här! Vi måste få hjälp! Fortsätter jag i så mjuk röst jag kan.

Han tittar upp på mig men med tom blick som om att jag är en främling nästan. Jag ser hur trött han ser ut, lite blek och jag tycker han ser lite ledsen ut. Undrar om han ändå har dåligt samvete för att han gjort mig illa?

Men han svarar inte och jag vet inte om jag ska fortsätta eller bara gå därifrån.

– Vad är det som händer med dig när du blir så arg?  Kan du inte dela med lite av vad du känner och går igenom? Jag kanske kan hjälpa dig. Vi kan hjälpas åt ju. Du pratar aldrig med mig längre och berättar om vad som händer i ditt liv. Är du stressad i jobbet eller är det jobbigt allt det här med din mamma?

Tystnaden är total från John och han sitter bara och tittar rakt ut i luften. Jag önskar att jag var tankeläsare just nu. Det har blivit mörkt ute och det enda ljus vi har i vardagsrummet är det som lyser in från hallen. Det är mörkt i köket och plötsligt känns huset så kusligt och tomt. En konstig känsla och jag vill bara därifrån. Jag försöker få ögonkontakt med John men han är liksom inte där på något vis. Det kanske bara är det halvdunkla ljuset som får honom att se ledsen ut.

– Du John! Kan du inte säga något?

– Tjat, tjat, tjat. Bara håll käften. Säger han fortfarande utan att titta på mig och med kall och hård röst.

Jag känner bara hopplöshet och orkar inte fortsätta. Han gör mig så ledsen och bryr sig inte om det ett enda dugg. Jag orkar inte vara kvar i huset så tar på mig jackan och går ut. Den kalla luften känns så skön och lätt att andas. Jag drar ner luften långt ner i lungorna och låter tårarna komma. Gatlyktorna som lyser upp den fuktiga asfalten ger mörkret en behaglig känsla. Jag sätter mig på trappan bredvid min vissna växt och känner att det är lite så vi är båda två. Vissna och torra och vi behöver bytas ut.

Den kalla luften gör lite ont mot mitt sår i pannan och jag funderar på om jag kan ljuga på jobbet och säga att jag slog i huvudet i en skåpslucka i köket. Det är väl ändå rimligt. Jag har läst någonstans att när man ljuger så är man mer detaljerad än vad man annars är så jag får väl försöka att inte övertyga den som frågar. 

Jag tar fram mobilen och skriver till Helene att jag gärna träffar henne på lunch eller fika imorgon.  Hon svara nästan direkt och det känns skönt. Vilken tur att jag har henne.

Jag googlar fram polisens nummer och tanken på att ringa och anmäla John känns så frestande. Det är det Helene bett mig om flera gånger. 

Fast nej, jag behöver inte anmäla honom men lämna honom måste jag ju om vi inte får hjälp med det här. Det känns som detta blir värre och värre. 

Det är så overkligt att detta händer mig, det är sånt som händer andra och i filmer. Och jag brukar undra varför kvinnorna stannar kvar, det är ju korkat. Men nu förstår jag att det inte är så lätt att bara gå.
Nej, men på riktigt, så illa är det inte, inte som på film där kvinnan blir misshandlad hela tiden. John är i en svacka och har det jobbigt.
Plötsligt skäms jag och tar bort polisens nummer. 

En granne går förbi på andra sidan gatan med sin hund. Han är ofta ute på promenader med den och det ser ju så mysigt ut. Kanske är det en hund vi skulle skaffa nu när vi inte får barn? Jag hade älskat att ha någon att ta hand om och pyssla om. 

När grannen ser mig vinkar han och går över gatan och kommer mot mig. Jag torkar bort mina tårar och möter honom vid grinden. Vi har pratats vid några enstaka gånger tidigare och han verkar så snäll. Han är  pensionär och hans fru dog för några år sen och han lever kvar ensam i deras hus. 

– Hej Göran, säger jag i så glad ton jag kan.

– Hej. Men oj vad har hänt i pannan?

– Jaha det här, nej det är inget farligt slog i mig i en skåpslucka bara. Jag drog handen över plåstren och hoppades att det lät trovärdigt.

– Ok, ja det gäller att stänga dom där efter sig, min fru klagade alltid på mig att jag lämnade de öppna. Göran skrattar till så där av kärlek när han pratar om sin fru.

Hunden blir rastlös och går fram och tillbaka, jag sätter mig på huk och klappar honom genom springorna i grinden.

– Så snäll han är, det måste va skönt att ha sällskap och slippa vara ensam.

– Ja verkligen och han tvingar mig att komma ut lite också ju. Men jag måste in och opereras nästa vecka så jag håller på att hitta ett hunddagis eller vad det nu heter. Men Boy har svårt för nya människor och blir lätt orolig och blyg. Men han verkar gilla dig.

– Men jag kan passa honom, hör jag mig själv säga utan att ens tänka efter.

– Åh vad gullig du är men jag vill inte vara till besvär, du har väl fullt upp med ditt.

– Nej det är inget besvär alls och jag hade ändå tänkt ta ledigt några dagar nästa vecka så det gör jag gärna.

Men oj vad jag blivit bra på att ljuga nu för tiden. Men tanken på att få ha lite sällskap och gå promenader med Boy känns mysig och kunde ge en känsla för hur det är att ha hund.

– Ja ok vad snäll du är, det hade känts så skönt för mig. Som jag förstod det så kommer jag bara behöva vara inlagd en eller två dagar. Vill du komma hem till mig imorgon så kan vi prata igenom detaljerna?

– Ja det blir bra. Jag kommer imorgon, går det bra vid femtiden?

– Ja då kom du bara, jag är hemma.

Han tar min hand mellan sina händer när han säger hej då och jag känner värmen från hans händer och ser tacksamheten i hans ögon. Det kändes så tröstande.

Det här var väldigt olikt mig att bara hoppa in i något utan att tänka efter först.

Utan planering och noga avvägning av olika för och nackdelar. Jag får en ilning i magen när jag tänker på det förhastade erbjudandet och en del av mig ångrar mig redan.