Ondskans två ansikten

Jag hör att John kommer hem men det dröjer en stund innan han kommer upp till sovrummet. Jag känner mig nervös för jag vet inte vilket humör han är på nu. Jag har raderat alla sms från Helene så han inte ska kunna se att vi har haft kontakt. Jag försöker komma ihåg om jag plockade undan efter mig där nere men kan inte minnas. Han blir så irriterad om jag lämnar saker framme, lämnar kaos som han utrycker det.

Precis när han är på väg upp i trappan så kommer jag ihåg att jag inte plockade undan i badrummet efter mitt bad. Jag känner paniken stegra i magen och hjärtat bultar och jag hoppas han är för trött för att se det eller bry sig. Jag låtsas sova och ligger helt stilla men mitt hjärta bultar så hårt att täcket rör sig. Men John kastar sig bara på sängen utan att ta av sig kläderna och vika de fint på stolen. När han har dunsat ner känner jag spritlukten och förstår att han druckit en del.  Det var nog därför det tog tid innan han kom upp. Jag andas ut och slappnar av för då somnar han fort och natten blir lugn.

Jag ligger vaken och kan inte somna hur jag än vrider och vänder på mig. Jag minns att jag hade svårt att somna som barn också. Jag kunde ligga och grubbla länge och till slut kunde jag inte somna för det blev läskigt med alla skuggorna på väggen. Som vuxen kan jag tycka att dessa skuggor kan vara rogivande. Men som barn blev dom monster så klart.

Jag smyger ner och gör mig en kopp te och sätter mig i min fåtölj. Jag får plötsligt en enorm längtan efter min bror. Det var längesen vi pratade nu och jag skulle vilja ha honom här i Sverige. När jag var liten så älskade jag när vi spelade spel även om det alltid var han som vann. Han har alltid varit så bitter på mina föräldrar, speciellt på pappa och jag har ju aldrig tidigare förstått varför men ju mer minnen som kommer fram ur det gömda för mig desto mer börjar jag förstå att han skyddade mig när vi var små. Han skyddade mig från att se och höra allt det jobbiga. Undrar hur mycket sår han går och bär på från barndomen, med tanke på att han flydde från Sverige så borde det vara många.

Tänk vad bra han varit ändå min bror och jag fylls av kärlek till honom. Jag skäms lite över vad jag brukar tänka om honom och att jag varit besviken på honom. Undra om jag egentligen varit besviken för att han lämnade mig ensam.

Och varför har jag aldrig varit nere och hälsat på honom och sett hur han lever. Han har ofta bett mig komma dit men jag har alltid sagt att jag inte har råd. Men det är bara en dålig ursäkt som inte är sann men det är en bra ursäkt om man vill att folk ska backa och inte tjata. Det är ju ingen som säger emot det argumentet.

Plötsligt får jag tag i ett minne när vi var på semester. En av våra sommarsemestrar då vi hyrde någon stuga nära vattnet och jag älskade dessa semestrar. Nu får jag en minnesbild som legat gömd av att vi är på stranden hela familjen med filtar och kylväska och jag har gjort ett sandslott som jag stolt vill visa mina föräldrar men min bror envisas med att vi ska gå och leta snäckor längs stranden och jag minns hur jag grät och ville upp till mamma men min bror drog och drog i min arm så det kändes som den skulle gå av. Han försökte locka mig med allt och till slut gav jag med mig och vi letade snäckor längs vattenbrynet. Nu minns jag varför jag gav med mig tillslut för jag kunde höra mamma och pappa gräla. Deras röster var som mummel det gick inte att urskilja vad de sa. Ljudet från vågorna som sköljde upp snäckor och stenar på stranden som vi plockade begravde ljuden från deras gräl. Nu minns jag knuten i magen, gråten som stockade sig i halsen och längtan efter mammas famn. Vi gick längre och längre ifrån våra föräldrar ända tills vi inte hörde dom längre och där började vi göra ett nytt sandslott. Min fina bror som skyddade mig från allt det där. Jag minns känslan när mamma kom mot oss och jag bara omfamnade henne. Det kändes inte så som jag behövde, så där tryggt och lugnt. Men det var hennes famn i alla fall. Den kvällen var pappa inte med i stugan och vi spelade spel och åt popcorn. Jag minns att knuten i magen var kvar hur mysigt det än var för mammas ögon var så ledsna och min bror var sur. Tänk vilket ansvar han tog för mig trots att han inte var så gammal.

Den natten vaknade jag av att pappa kom in i stugan och var högljudd och mamma försökte tysta honom och få honom att viska. Ja kunde höra att han rörde sig klumpigt och jag smög upp och tittade för att se om han var skadad men jag kunde inte se någon skada på honom men han rörde sig som om han skadat benen tänkte jag. Jag blev orolig för honom och kunde knappt somna sen. Nu förstår jag ju att det var som han var full men som barn förstod jag aldrig det.

Nu saknar jag min bror ännu mer än någonsin och vill bara ha honom här som skydd. Jag behöver hans beskydd lika mycket nu som då. Jag känner mig liten, så otroligt liten. Nästan som den natten då världen kändes för stor för att förstå.

Nu har livet svängt så där tvärt igen så jag blivit åksjuk och illamående. Allt som hänt sista dagarna bara snurrar i huvudet på mig och jag kan inte se något logiskt i det. Jag sitter med mobilen i handen och försöker bestämma mig för om jag ska ringa Helene eller inte. En del av mig vill ringa och bara berätta allt som hänt sista tiden och bara ta emot hennes tröst medan en del av mig inte orkar berätta för jag orkar inte höra förmaningar och lösningar. Jag vill bara ha tröst, pausa alla beslut och bara vara ledsen.

Det varma badet gav bara ett ögonblick av avslappning och paus från verkligheten. John har fortfarande inte kommit hem och klockan börjar bli mycket. Jag tycker det är skönt att han inte är hemma just nu för jag hade haft svårt att låtsas vara som vanligt vilket han ofta tycker vi ska göra. Samtidigt hade jag velat att han kom hem och allt var som vanligt. Åh, jag blir helt vimmelkantig av alla motsägelsefulla känslor.

Jag skulle svarat Anna om den där resan vi skulle göra, hon hade hittat ett perfekt paket med flyg och hotell och sms-ade och frågade och jag har inte svarat. Jag tar upp meddelandet och ser att det var igår kväll. Jag får dåligt samvete som bara ignorerat henne. Hon har ju ingen aning om vad jag varit i för kaos. Undrar om hon tror att jag inte vill åka och att det är därför som hon inte ringt upp mig när hon inte fick svar? Ibland går jag runt och tror att det bara är jag som är osäker ibland och har dåligt självförtroende men jag har börjat förstå att det är fler som är som jag men Anna är inte en av de jag trott det om. Jag svarar henne snabbt att jag ringer imorgon och ursäktar mig och skriver att jag har haft fullt upp i helgen. Det är ju på sätt och vis inte en lögn.

Jag börjar skriva ett sms till Helene också men raderar hela tiden det jag skrivit. Inget känns rätt att skriva och jag blir osäker. Ett ögonblick tänker jag att jag ska ringa men är rädd att John kommer hem mitt i samtalet det hade blivit katastrof om han kom på att vi pratade i telefon.

Jag lägger mig i sängen och stirrar upp i taket. Jag har lagt mobilen på magen i väntan på att världens veligaste person ska bestämma sig om hon ska skriva till Helene eller inte.

Ljuset från gatlyktorna utanför skapar mönster i taket som nästan dansar fram över den vita ytan. Det skapar vissa mönster och jag försöker fantisera ihop bilder så som jag gör med molnen på himmelen. Men det här skuggorna ser lite spetsiga och arga ut nästan, inte så där runda och mjuka som molnfigurer är.

Jag minns en gång när jag var liten, åtta nio år tror jag, och vår kanin som jag fått i present hade dött och jag var säker på att jag skulle sörja ihjäl mig. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag hade gråtit så mycket att jag borde vara tom på allt flytande i kroppen. Jag gick ut och la mig på gräset trots att det var lite kallt ute. Mamma kom ut med en filt och lite varm choklad och la sig bredvid mig och vi tittade upp på himmelen tillsammans. Det fanns dock inga sådana bra moln den dagen utan himmelen var en enda röra av grå sörja såg det ut som. Men det var så skönt att ligga där med mamma bredvid mig och bara vara ledsen. Nu inbillar jag mig att mamma ligger bredvid mig i sängen och tar min hand som hon gjorde den gången.

Jag minns att hon sa att saker som känns oöverkomliga aldrig var det man behövde bara ge det tid och ha tålamod. Man får vara ledsen färdigt sen känns det bättre. Hon sa att döden är en del av livet som vi behöver bli vän med. Min kloka mamma som jag älskar så, var fan är du nu när jag verkligen behöver dig? Skulle hon verkligen säga samma sak nu om John och allt det som är jobbigt? Att jag bara behöver vara ledsen färdigt och ha tålamod. Nej, jag vet inte detta är inte en död kanin, detta är mitt liv.

Jag rycker till av plinget i telefonen och vill inte titta på den. Jag vill vara kvar i minnena av mamma men sen kommer jag på att det kan vara Anna. Men nej, det är Helene som skrivit, hon måste vara tankeläsare den kvinnan.

Hon skriver att John varit hos henne och varit rejält arg. En granne till henne hade tydligen kommit över för hon var orolig då hon hörde skrik. Så John hade  gått på hårt och skrikit på Helene. Men det hon ville veta var om jag var ok och om han slagit mig nu när han visste att vi hade pratat med varandra. Hon skriver att jag måste svara annars ringer hon polisen som får kolla att inget hänt.

Jag funderar några sekunder på hur skönt det hade varit att inte svara och låta polisen komma och sen berätta allt som hänt och bara få ett slut på det. Då skulle ju John inte vilja ha mig sen tänker jag så då hade jag automatiskt blivit fri men han skulle bli så arg ju.

Och vill jag bli fri från honom? Är det vad jag kommit fram till eller nej, jag har inte kommit fram till något alls. Jag kommer inte ta något val just nu det får livet ta åt mig tänker jag. Jag svara snabbt och ljuger för Helene att jag mår bra och att han bara var lite uppretad. Jag skriver också att jag hoppas hon är ok. Tanken slog mig att han kanske hade slagit henne med.

Jag tittar ut i min trädgård och vädret speglar mitt mående perfekt för det är mulet och grått. Allt är tråkigt, brunt och visset så här års, hela naturen samlar kraft inför våren. Min blick fastnar på krukväxterna i köksfönstret som även de speglar mig perfekt. De är livlösa och hängiga, så där torra och urholkade på allt. Det är bara en sista vilja att hålla sig vid liv som gör att de inte vissnat helt. Jag kan verkligen inte hålla liv i blommor. Jag har försökt med alla möjliga sorter genom åren. Dom som ändå överlever bäst är orkidéer och det är min favorit. Den jag har i fönstret nu har ändå klarat sig sen jag fick den av Anna i inflyttningspresent. Det är en orkidé med vita blommor som har stänk av vinrött på sig. Så otroligt vacker men nu är det mest torra pinnar kvar och längst ut på en av dom pinnarna hänger där en liten blomma kvar. Den andra blomman som står i fönstret är en slags murgröna eller nej så heter den inte, plättar i luften hette den nog och den är faktiskt inte levande alls längre ser jag nu för tittar man noga så är det bara vissna blad kvar på den.

Jag hör rörelse på övervåningen och sen steg i trappan. Jag känner hur mitt hjärta börjar bulta och jag känner mig nästan yr i huvudet. Jag orkar inte mer bråk med John nu. Han brukar aldrig bråka mer efter att han fått ur sig sin ilska. Så om jag bara håller mig lugn så borde det gå bra. 

Han kommer in i köket och börjar rota runt. Jag försöker se upptagen ut men det enda jag kan göra är att titta ut genom fönstret. Jag fundera på att gå upp men jag vet inte vad som kan reta upp honom så jag sitter bara kvar.

Det låter som han fixar smörgåsar och kaffelukten sprider sig i köket och det är något med den som får mig att känna mig lugn. Jag dricker inte kaffe, jag tycker det smakar vidrigt men det luktar fantastiskt gott.

John kommer och sätter sig mitt emot mig vid köksbordet och jag sneglar lite i smyg för att se om hans ansikte är argt eller lugnt.

John ser bara trött ut, riktigt trött faktiskt. Motvilligt känner jag medlidande för honom för han har det ju inte så lätt just nu. Jag blir arg på mig själv för att jag tänker så, det ger ju inte honom rätten att göra mig illa hur jävligt han än mår.

Jag resonerar i mitt huvud om jag ska ta upp hans mammas död nu eller inte. Jag tror inte han skulle bli arg nu men är inte säker på det. Jag blir nästan arg vid tanken på att jag ska behöva tänka mig för vad jag säger. Det är fan inte normalt att inte berätta sådana saker som att ens mamma dött. Ilskan ger mig det lilla modet jag behöver.

– Jag hörde om din mamma, säger jag med så mjuk röst jag kan.

Han tittar upp från tallriken och stirrar trött på mig och sen fortsätter han bara att äta utan att svara. Jag blir frustrerad för jag vet inte hur jag ska få honom att prata om det. Men jag känner mig bestämd och lite modig så jag tar ny sats.

– Jag hörde att det gick lugnt till väga och att hon bara somnade in. Vilken tur att vi hann hälsa på innan. 

– Du! Helene undrar om vi kommer på begravningen? Fortsätter jag i mjuk ton.

Jag ger honom utrymme att fundera och svara men det kommer inget svar och ingen reaktion alls från honom. Hur kan man vara så kall och varför vill han inte dela detta med mig.

Jag känner att jag blir irriterad på honom.

– Vad fan John! Säg något. Du måste väl känna nåt. Din mamma har ju dött. Nu är min röst irriterad och gäll.

Han tittar upp på mig suckar och sen bara går han därifrån. Det är helt omöjligt för mig att få honom att prata om det. Jag vet inte om jag vågar pressa på ännu mer nu eller om jag bara ska släppa det och försöka igen en annan dag.

Han dyker upp i köksdörren med skor och jacka på sig, redo att ge sig iväg.

– Jag ska inte gå på någon jävla begravning. Den kärringen förtjänar inte mitt sällskap. Jag vill inte höra ett ord till om detta. Förstår du?

Hans blick är iskall och jag förstår att det är lönlöst att fortsätta. Han kommer inte ge mig sig och jag får bara acceptera det. Jag är övertygad om att han hade behövt begravningen som ett slags avslut men detta rår jag inte på.

Dörren smäller igen efter honom och allt blir stilla och tyst. Luften går att andas igen och jag känner mig lättad över att han åkt hemifrån. Jag vet dock inte vart han åkte eller hur länge han är borta men just nu bryr jag mig inte om det. Jag behöver bara ha det lite lugnt och stillsamt ett tag och hitta mig själv igen.

Jag går upp och tappar upp mig ett varmt bad och lyxar till och med till det med att tända ljusen som vi har i en sån där ljusstake som står på golvet i hörnet. Den har vi faktiskt aldrig tänt än, det var John som köpte den och tyckte det skulle vara romantiskt men det har inte varit ett bra tillfälle än.

När jag kryper ner och det varma vattnet omsluter min kropp känns allt så lätt för ett ögonblick. Jag kommer på att det nog var längesen jag slappnade av så här på riktigt. Det har varit så mycket hela tiden.

Jag känner mig nervös när jag går in i hallen. Ovanligt att bli det i sitt eget hus men jag är osäker på hur John är. Jag hänger upp min jacka och sätter skorna på plats i skostället så som jag vet att han vill ha det. Jag vill inte riskera att göra honom arg igen. Jag ropar upp mot trappan för att han ska veta att jag kommit hem men inget svar. Jag går in i vardagsrummet och det är tomt så jag undrar var han är. Jag är precis på väg ut i köket när jag känner Johns händer runt min hals. Han har smugit upp bakom mig och nu håller han så hårt runt min hals att jag knappt får luft. Jag försöker ta mig loss men han är så stark så jag måste sparka honom på benen innan han släpper taget.

– Vad fan gör du!  väser jag fram.

– Jag? Vad fan jag gör, vad gör du, skriker han tillbaka.

Jag förstår ingenting av vad som händer. Vad är han nu arg på? Jag tar mig på halsen som för att känna att inget är skadat men det vet jag ju att det inte är men det ömmar i skinnet och gör ont i halsen. Jag känner att jag inte kan hålla tillbaka tårarna fast jag försöker, dom bara väller fram. Jag känner mig så liten och ledsen.

– Var fan har du varit skriker han.

– Va, svara mig fortsätter han med en ännu hotfullare ton.

Han går emot mig igen och jag backar ut mot köket och i en kort sekund tänker jag att jag ska ta en kniv för att kunna försvara mig ifall han gör nåt mer men släpper tanken direkt då jag fattar att han kommer ta den ifrån mig hur lätt som helst.

– Säg nu vem fan du träffat. Vem är han?

– Ingen, jag träffade ingen. John på riktigt jag träffade ingen. Jag gick bara runt på stan lite.

– Så fan heller! Säg vem han är. Jag ska döda den jäveln.

Jag får nästan panik för jag vet inte vad jag ska göra eller säga. Den här situationen har jag inte varit med om med John tidigare. Jag visste att han var svartsjuk men han har aldrig gått på mig så här. Jag vet inte om jag kan lugna honom igen eller övertyga honom på något vis att jag inte träffat någon. Undrar om han skulle bli mindre arg om jag berättade att jag träffat Helen.

– Jag stötte på Helene på stan, viskar jag fram.

När jag hör min egen svaga röst så inser jag att jag inte är så tuff alls. Jag skulle inte klara av att göra motstånd mot honom, inte tillräckligt iallafall.

Han kommer upp mot mig och är så nära med ansiktet att jag kan känna hans andedräkt. Jag håller andan i hopp om att han bara ska backa och gå iväg.

– Vem träffade du sa du? Orden väser han fram rakt i ansiktet.

– Helene!

– Jag har ju sagt att du inte ska träffa den jävla horan. Hon bara ljuger och ställer till det. Fattar du Jessie. Du får inte träffa henne mer.

Han backar några steg och stirrar mig argt och bestämt i ögonen som en förälder som uppfostrar sin tonåring nästan. Och jag känner hur jag skäms och ångrar mig att jag sa något. Han kan verkligen få mig att känna det som att jag gjort fel fast jag inte gjort fel alls.

– Jag ska fan lära dig att lyda. Jag är så trött på att du hela tiden tvingar mig att bli arg. Vad fan är det för fel på er kvinnor?

Han kommer mot mig och föser ut mig mot köket och tvingar ner mig på köksbordet genom att tvinga upp min högra arm mot min rygg. Jag kan inget annat än att bara luta mig fram. Det känns som armen ska gå av. Jag försöker göra motstånd men då hårdnar bara hans grepp. Han sliter av mig kläderna med hans fria hand. Smärtan känns som knivblad när han tvingar sig in i mig. Jag känner mig förnedrad och liten. Han verkar vara i en annan värld än mig för han bara fortsätter kall och hänsynslös.

– Snälla sluta, det gör ont. John snälla. Försöker jag i så bedjande ton jag kan.

– Håll käften, du ska fan lära dig att lyda.

När han är klar så drar han upp sina byxor sen tar han tag i mitt hår och vrider mitt huvud så jag måste titta på honom.

– Har du fattat nu? Det är ditt jävla fel att jag måste bli så arg.

– Vad säger man då, fortsätter han

– Förlåt viskar jag fram

Det var det enda jag kunde komma på och hoppas att det räcker. Han släpper mig och går iväg. Jag andas ut och tar på mig mina kläder. Jag glider ner på en av köksstolarna och låter tårarna välla fram. Jag har aldrig känt mig så förnedrad tidigare. Han blir ju djävulen själv och tappar alla gränser. Jag är så besviken på mig själv som låter honom göra så här mot mig. Varför är jag så mesig och svag? Och var är min John, min snälla John?

När jag vaknar ligger John och snarkar bredvid mig och han stinker gammal whisky. Jag äcklas av honom där han ligger och sover helt obekymrad och utan dåligt samvete för vad han gjort. Han bara går på och sen är det glömt sekunden efter. Jag smyger ner i köket för att undvika att väcka honom. Jag sätter mig vid köksbordet med mitt te och knäckebröd. Jag är rejält hungrig känner jag, det blev ju aldrig någon mat igår. Nu står grytorna bara där på diskbänken med halvlagad mat i och påminner mig om vår fredagskväll som inte alls blev som jag hade hoppats.

Nu har jag en lördag framför mig som skulle kunnat vara mysigt med lunch ute någonstans med John men inte den här lördagen. Jag klara knappt av att vara hemma känns det som så jag bestämmer mig för att ge mig iväg men jag vet inte vart.

Jag irrar mest runt på stan. Jag satte mig på ett fik och försöka njuta men det gick inte. Det snurrar i huvudet av tankar om vad jag ska göra. Jag måste bestämma mig om jag ska ge upp det här och lyssna på Helene eller försöka prata med John igen.

Min telefon surrar i väskan och jag funderar på att strunta i att svara för det är nog John men när jag tar upp mobilen ser jag att det är Helene. Konstigt, kände hon på sig att jag mår dåligt och behöver henne?

Jag svara och hon låter trött.

– Har du pratat med John om begravningen?

– Nej, jag vågade inte säga att jag pratat med dig och han har inte sagt att er mamma gått bort till mig så han vet ju inte att jag vet om det.

– Hmm, vad konstigt, varför berättar han inte det? Men hur mår du då?

– Ja jo, jag mår bra, ljuger jag.

– Själv då, hur känns det nu med allt?

– Jo, men ganska bra ändå. Men du var är du nu, vill du ses?

– Jag är i stan så vi kan ses på vårt lunchställe om du vill.

– Perfekt.

Känslan när jag lägger på är dubbel för jag vet inte om jag kan ljuga för Helene när vi ses. Hon ser nog på mig att något inte är bra. Men skönt att träffa henne ändå och stötta henne lite i det hon är mitt i.

När Helene kommer gåendes mot caféet så ser hon så liten och trött ut. Det här med hennes mammas död har nog tagit hårt på henne. Jag bestämmer mig direkt för att inte belasta henne med något av mina problem.

Men när vi kramats backar hon bak och tittar på min mage och sen upp på mig. Och då kommer jag ihåg att vi inte pratat efter missfallet.

– Är det John, säger hon i arg ton

– Nej, jag fick ett vanligt missfall.

Hon kramar om mig igen och jag känner verkligen hennes medkänsla och ångrar mig att jag inte ringde henne när det hände för den trösten hade jag behövt då. Det är konstigt att hon fått så mycket mjukhet och medkänsla med sig i livet ändå trots barndomen. När John mår bra är han ju också så fin och mjuk. Man tänker med en så svår uppväxt så kommer man fattas de sidorna i livet. Men det är kanske så att det tar fram just dom sidorna.

Helene berättar om allt runt begravningen och hur svårt hon haft att tömma mammans rum på hemmet. Hon hade fastnat i några fotoalbum med bilder från deras barndom och det hade tydligen gripit tag i henne rejält. Jag blir ändå lite förvånad över att hon pratar om båda sina föräldrar med kärlek i rösten även då man hör hat eller bitterhet eller vad det nu är så finns det ändå kärlek. Hur illa föräldrar än gör sina barn så älskar man de ändå på något vis verkar det som. Jag drar parallellen till mig och John och jag älskar honom ändå trots att han gör mig illa. Och vi har inte alls samma band eller ett långt liv ihop. Det är konstigt det här med kärlek och jag har aldrig riktigt förstått mig på det, än mindre nu. Jag vet att jag förmodligen borde lämna John men jag älskar honom så mycket. Det är svårt att förklara. Ännu svårare har jag att förstå hur man kan säga göra någon du älskar illa. Älskar man verkligen personen då?

– Jag måste vidare igen, Jessie. Men försök att prata med John, säg att du sprang på mig på stan eller något om han inte säger något själv.

– Ja jag ska göra det.

– Vi ses på begravningen.

Efter en snabb kram är Helene borta och här står jag nu ensam igen i min ångest och måste nog ta mig hem helt enkelt. Jag kan inte undvika det hela dagen. Jag tittar på min mobil och där är ett missat samtal från John och ett sms där han undrar var jag är och ett hjärta. Jag hatar när han låtsas som inget har hänt men just nu blev jag ändå lättad för då är han på bättre humör så jag kan nog testa att prata med honom om hans mamma.

John kommer ut i köket och hans energi känns i hela rummet, den där hatiska bittra energin. Han går rastlöst omkring i köket bara, går och lyfter på grytlocken och suckar och tillslut sätter han sig vid köksbordet mittemot mig. Jag blir nervös av hans sätt så jag vet inte vad jag ska säga utan fortsätter med posten och låtsas läsa på en reklamlapp.

– Fan vad tråkigt liv vi har, du Jessie. Tycker du inte?

– Nej, svara jag försiktigt.

– Det förstår jag att du inte märker av för det är du som är tråkig.

Han lutar sig fram och säger rakt i ansiktet på mig

– Skittråkig

Jag känner hur tårarna bränner innanför ögonlocken men jag gör allt för att inte släppa ut dom. Det är precis det han vill ha så jag kämpar emot. Varför blir han så här mot mig, jag förstår inte. Detta är något jag ofta har funderat på i vårt liv ifall han tycker jag är tråkig så det tar tag i mig på djupet och det vet han nog om. Han vill få igång ett bråk det förstår jag men jag ska göra allt för att det inte blir något.

– Har du aldrig tänkt på att jag kommer lämna dig om du är tråkig. Vill man behålla sin man får man anstränga sig lite förstår du. Du gör dig aldrig fin för mig heller och sex vill du aldrig ha.

– Men John jag har precis haft missfall. Försöker jag i mjuk ton i hopp om att få honom att bli vanlig.

– Mmm alltid någon ursäkt. Men nu är det ju längesen du hade missfallet eller hur, säger han med överlägsen röst.

Han reser sig snabbt och kommer runt bordet och sliter upp mig ur stolen och börjar dra i mina byxor. Jag gör först motstånd men känner hans hårda grepp om min arm och inser att det är lönlöst.

Jag låter honom dra ner byxorna och göra sitt. Jag ligger över posten på köksbordet och kämpar emot tårarna som jag vägrar visa. Det gör så ont och jag hoppas bara att det ska gå fort. När John är klar så drar han upp sina byxor och går ut i vardagsrummet.

Jag drar sakta upp mina byxor, tar grytorna från spisen och går upp i sovrummet.

Det värker och bränner i underlivet och väl inne i badrummet släpper jag ut tårarna. Jag skakar så mycket jag gråter. Varför blir han så elak och kall? När jag fick missfall var han så snäll och omtänksam. Det är som om han är två helt olika personer. Jag kan inte leva med den här John, den elaka och kalla. Jag tittar på min arm och där är tydliga märken efter hans hand. Jag tror inte han förstår hur stark han är. Jag sitter på golvet i badrummet och tårarna börjar avta lite. Jag har min telefon i handen och har tagit fram Helenes nummer. Jag tvekar om jag ska ringa henne, hon hade hämtat mig direkt tror jag. Jag blir så irriterad att hon har rätt, det stämmer nog att John alltid kommer ha såna här perioder kanske.

Eller så tar det slut nu när mamman är död också för då är det nog inte mer saker som får honom ur kurs.

Men om John går på begravningen och träffar både Helene och sin bror då vågar jag nog inte vara hemma dagarna efter. Jag kan tänka mig att det kan sätta igång John rejält.

Jag borde snabba på den där resan med Anna så vi är borta just runt begravningen det hade varit perfekt.

Jag hör Johns steg i trappan och hur han letar runt i sovrummet efter något. Jag är så tacksam att jag sitter inlåst i badrummet. Mitt hjärta slår hårt och jag kommer på mig själv att försöka hålla andan för att han inte ska höra mig. Löjligt egentligen för han vet nog att jag är där inne. Jag vill inte att han kommer åt mig mer idag.

Jag andas inte ut förrän han gått ner igen och jag hör ytterdörren slå igen. Han är väl inte korkad nog att köra bil efter all den whiskyn han druckit.

Nja just nu orkar jag inte bry mig om det faktiskt jag är bara glad att jag slipper honom.

Jag får plötsligt en sån där minnesbild från barndomen som varit gömd tidigare. En bild av när jag gömmer mig på mitt rum den här gången i garderoben bakom alla hängande kläder och när dörren öppnades till rummet slutade jag andas för att inte bli hittad. Jag minns känslan av skräck som kändes i hela kroppen och jag kunde nästan lukta pappas whiskyandedräkt in i garderoben.

Det här är något jag förträngt länge men nu minns jag verkligen rädslan över att pappa skulle hitta mig. Jag minns nu att han drack väldigt ofta och väldigt mycket och jag hatade att han blev någon helt annan då. Jag minns också hur arg han kunde vara och att jag aldrig förstod varför. Jag minns mammas tysta gråt i köket. Så mycket saker som jag på något sätt förträngt under så många år. Min bror har rätt, min bild av vår barndom har inte varit rätt. Jag har haft en drömbild av den barndom jag skulle vilja ha men det är inte den jag haft.

– Jessie, vad tänker du på?

– Va, nej inget.

– Mår du bra, Jessie jag är orolig för dig.

– Jaja det är lugnt. Jag är trött bara.

Anna och jag sitter och planerar en resa som vi vill göra och vi kan inte bestämma oss om vi vill ha med männen eller inte. Vi har en längtan efter att bara resa iväg och äta gott och läsa böcker liksom och så blir det inte om männen är med. Jag hade verkligen mått bra av några dagar med Anna i Frankrike eller Italien och bara få vara lite utan vardag och krav och annat som påminner om jobbiga saker.

– Men du, vi åker själva du och jag. Tänk dig du och jag i Frankrike, vi kan bara fika dricka vin och njuta.

– Ja, det hade varit skönt.

– Kolla du upp när vi kan vara lediga båda två det räcker med en långhelg ju?

Jag funderar lite på vad John ska säga, jag är osäker på om han tycker det är ok att jag reser iväg själv. Men det borde väl inte vara några problem egentligen men ibland känns han lite svartsjuk. Jag känner mig alltid lite rädd att ta upp saker som han kan reagera på för vill inte ha några problem hemma nu när allt är lugnt. Anna verkar inte ha någon tanke på att fråga sin man, det är nog inget konstigt.

Anna har stöttat mig så mycket efter missfallet så det känns skönt att få åka iväg med henne.

Hon berättade för mig att även hon haft många missfall och att de gett upp tanken på barn för hon inte orkar gå igenom det mer. Så vi är ganska lika ändå hon och jag och de verkar inte vilja adoptera utan de bara accepterar att deras liv är barnlöst och så gör de en massa annat kul i stället. De är mycket ute och vandrar och sen spelar de golf så de verkar ha sina saker som fyller tomrummet.

Lisa kommer in i fikarummet och det hugger tag i mitt hjärta varje gång jag ser henne för hon är höggravid och ser så lycklig ut. Anna ser det och reser sig snabbt och får med mig i farten ut. Det är svårt att undvika henne på jobbet men jag utsätter mig så lite som möjligt för henne. Men jag ser gravida överallt på stan också, jag har nog aldrig sett så många gravida tidigare. De finns överallt nu när jag fått missfall. Och barnvagnar, oj så många barnvagnar jag ser. Det är så plågsamt att se och jag blir så avundsjuk, undrar om jag alltid kommer känna så eller om det kommer gå över. Just nu känns det som jag alltid kommer må och känna så här men kuratorn säger att det kommer bli bättre och hon pratar till och med om att jag kan försöka bli gravid igen sen när jag mår bättre men det kommer jag inte försöka mig på igen.

På väg hem från jobbet springer jag på Helene och jag stannar motvilligt och pratar med henne. Hon berättar att deras mamma gått bort och jag får en chock.

– Visste du inte det, frågar Helene

– Nej, men John vet kanske inte det heller.

– Jo, jag ringde honom och berättade det.

– Jaha, vad konstigt att han inte sagt något.

– Det är begravning nästa vecka, hoppas ni kommer Jessie säger Helene mjukt som om hon verkligen behöver oss där.

– Jag ska prata med John, men så klart kommer vi på begravningen.

– Vad bra, vi hörs av då, säger hon och försvinner stressad iväg.

Så glad att Helene hade så bråttom för jag vill inte prata med henne om missfallet. Jag orkar inte anförtro mig henne mer saker nu, hon vill bara sätta dit John på alla sätt hon kan.

Men varför har John inte sagt något om det. Han är så konstig ibland med sånt. Det är ju ändå hans mamma som vi var och hälsade på ganska nyligen. Det är väl klart att det känns när ens mamma dör oavsett vad man tyckte om henne eller.

Jag kan inte släppa besvikelsen över att han inte anförtror mig sånt här. Och hur ska jag nu ta upp detta utan att han blir arg då. Jag måste vara försiktig när jag tar upp det och inte låta anklagande.

Nej, men herregud hur ska jag ta upp detta med honom utan at han får veta att jag träffat Helene? Fan det går ju inte, jag kan inte fått veta det på något annat sätt ju.

Jag får försöka luska ut det på något annat sätt från honom.

När jag kommer hem ser jag att bilen står på garageuppfarten. Är John redan hemma? Han brukar aldrig komma hem så tidigt.

Redan i hallen kan jag känna av energin i huset. John mår nog inte så bra.

Jag säger hej men får inget svar men när jag kommer in i vardagsrummet sitter han i soffan med en stor whisky i handen.

– Hej älskling, försöker jag i min mjukaste ton. Du är hemma tidigt!

– Ja, får man inte det då, snäser han till svar.

– Jo så klart du får. Men har det hänt något?

Jag sätter mig i soffan bredvid honom och lägger min hand på hans arm i hopp om att få honom lite mjukare. Men han är väldigt kall och konstig.

– Nej det har inte hänt något, det är fredag så tänkte det var skönt att komma hem tidigare.

– Ok, så det är inget som hänt då?

– Nej allt är bara bra, svara han kallt

Han lutar huvudet bakåt mot soffkudden och jag kan se rynkan i pannan som visserligen är liten men den finns och det knyter sig i magen på mig. Fan denna jävla mamma, det är hon som tar fram den här John. Nu förstår jag varför han varit konstig i veckan och mer distanserad.  Jag vet inte riktigt hur mycket jag kan pressa honom när han är så här. Jag vill så gärna prata om hans mammas död men vågar inte ta upp att jag träffat Helene det skulle nog sluta illa.

Jag går och lagar mat istället och hoppas att allt lugnar sig så vi kan prata senare. Jag vill så gärna att han öppnar sig för mig och berättar och delar med sig av hur han känner nu när hon är borta. Jag vill kunna prata om begravningen. Hans bror och Helen kommer ju vara där så det är något han måste bearbeta innan tror jag för att klara av att vara med på.

Jag funderar på att leta upp ett gott vin till maten eftersom det är fredag men ångrar mig eftersom John redan druckit whisky, hans humör blir aldrig bättre av mer alkohol.

Medan jag väntar på att maten ska bli klar så sätter jag mig och går igenom posten på köksbordet och sneglar ut i vardagsrummet på John som fortfarande sitter i soffan. Jag känner mig orolig för hur den här kvällen kommer sluta och får en tanke om att jag borde åka till Anna. Den John som sitter i soffan är den John som gjort mig så illa tidigare och den John vill jag inte ha här igen.

Tiden läker alla sår sägs det men det där stämmer ju inte. Jag kommer aldrig bli hel igen efter mina missfall och förlusten av min dröm om en familj. Jag försöker bara leva på som vanligt och förtränga det så att tiden går. Men varje gång det blir lite stilla runt mig så slår det mig som en yxa i huvudet. Det kan vara i kön i affären eller i hissen men värst är det hemma på kvällarna när inget stör. Jag försöker städa och omorganisera och se på tv och lyssna på musik men inget hjälper. Jag kan inte läsa längre för mitt huvud passar på att tänka på det jobbiga istället för att läsa så det slutar alltid med tårar.

Jag var hos en kurator häromdagen för jag kände att jag begravs i min sorg om jag inte får hjälp. John och jag har i stort sätt inte pratat om det alls. Jag tog upp det för någon kväll sedan när jag mådde dåligt i hopp om att vi skulle kunna trösta varandra men han sa bara att det inte var något att älta, det hade hänt och nu är det som det är.

Jag vill inte pressa honom att prata så jag släppte det men jag känner hur vi glider ifrån varandra igen nu.

Typiskt John att man inte ska reda ut något utan bara sopa under mattan och glömma bort. Det är just därför han blir som en tryckkokare som till slut exploderar.

Jag tyckte det var både skönt och jobbigt hos kuratorn för det drog upp mer känslor än jag kunde ta hand om kändes det som. Det är på något sätt skrämmande att säga sakerna högt att sätta ord på det. Jag funderar på om jag ska prata med henne om det som hänt med John och om förra missfallet men jag har inte bestämt mig än. Jag vill först se om hon går att lita på för vill inte ha en till Helen som bara tjatar om at lämna John. Jag vill ha någon som ger mig stöd och bara kan lyssna. Jag vill få ut det från sinnet, från hjärtat så jag kan börja om, tömma ut allt skit och starta nytt.

Jag behöver nya drömmar som jag vill förverkliga, kanske resa mer eller byta jobb. Häromdagen tänkte jag att om jag nu inte ska ha barn så borde jag bli en sådan karriärmänniska som lägger all min tid på jobbet men det är faktiskt omöjligt med mitt nuvarande jobb så då får jag hitta en karriär att gräva ner mig i.

Eller så köper jag ett piano och börjar spela igen och kanske går med i en kör så att fritiden när fullmatad med saker att göra så man slipper komma hem varje kväll och känna tomrummet i livet.

Ja, vi får se vad det blir av det här framöver. Kuratorn sa att det var så tidigt inpå missfallet än så jag skulle ha tålamod. J skulle ge mig själv tid att sörja och inte skynda på processen.

Jag har försökt prata med John om det där att jag vill begrava våra ofödda barn men han bara hånskrattade och sa att det går ju inte, vad skulle vi begrava? Nej, jag vet ju det, men jag vill det ändå.

Jag var inne och köpte två glasänglar i en liten prylbutik på vägen hem idag och tänkte jag skulle begrava de i trädgården. Jag är lite osäker för om vi flyttar så får jag inte med mig dem. Kanske bättre att försöka begrava med mina föräldrar?

Vi hade en katt när jag var liten som dog och jag minns hur ledsen jag var. Jag minns också hur pappa förlöjligade mig och tyckte att det var ju bara en katt och det är inget att vara ledsen över. Men mamma förstod min sorg och jag ville så gärna begrava henne i trädgården men fick inte det. Jag tyckte det var så hemskt att hon inte skulle vara nära mig och jag ville ju kunna gå och prata med henne.

Mamma tog halsbandet som katten alltid haft och så begravde vi det i trädgården och satte en liten sten och jag la blommor där och det kändes så skönt på nå sätt. Jag minns att jag satt där ute och pratade med min katt ibland.

Jag får ett sms att John skulle bli sen hem idag och då bestämmer jag mig för att idag är dagen då jag har begravning. Jag tar mina små glasänglar och hämtar en spade i garaget och går ut i hörnrabatten och hittar ett perfekt ställe att gräva ett litet hål på. Jag lägger försiktigt ner mina glasänglar som fortfarande är inslagna i silkespapperet och sen täcker jag de med jord. Jag får gå runt en stund och leta efter en sten och hittar en som får duga så länge, jag får byta ut den sen. Jag har inga blommor att lägga men det gör inget för då ser John inte att det är en grav här. Jag backar lite och knäpper händerna och ber en liten bön. Jag kan utan tvekan känna att mamma står bredvid mig, jag känner hennes värme på min arm och hennes hand på min axel. Det känns så skönt att ha den här stunden med henne, min älskade mamma. Ta hand om mina barn tills jag kommer säger jag tyst i huvudet till mamma och mina tårar bara forsar ohämmat, det är som en öppen kran och jag står kvar där ute till det tar slut på tårar.

John har hämtat hem mat, stekt ris med räkor som han vet att jag älskar men jag sitter bara och pillar i maten. Känner ingen hunger och orkar inte äta. Detta måste ha varit värsta dagen i mitt liv. Jag tog tabletterna direkt på morgonen för det kunde ta ett tag innan de verkade. Jag tvekade innan jag tog dom för tänk om de hade sett fel och mitt barn levde men sen minns jag att inte heller jag hörde något hjärtljud. John har tagit ledigt från jobbet hela dagen för att vara hemma med mig. Det var fruktansvärt att förlora barnet så här. Kändes som den kämpade sig kvar i min mage länge men att jag tvingade ut den. Jag har nog aldrig sett så mycket blod komma ur min kropp någonsin. Ett tag trodde jag att jag skulle svimma av smärtan i magen. Nu tror jag det är över och känner mig helt matt i kroppen och själen är bedövad. Jag har nästan inte orkat känna något idag. Känner mig bara tom och ensam. John känns lite kall och distanserad och vi pratar liksom inte om det alls.

Jag är glad att jag slipper jobba imorgon mest för att slippa ömkande blickar och tröstande ord. Orkar inte med sånt där, då bryter jag bara ihop. John sa att jag blev sjukskriven en vecka vilket jag inte hörde doktorn säga. John ringde jobbet idag och berättade, vilket var så skönt för jag är inte redo att säga det högt än. Anna skrev ett sms att hon tänkte på mig och det värmde.

Jag lämnar bordet och maten utan att säga något och går upp och lägger mig i sängen igen. Här har jag legat hela dagen och just nu känns det som jag kommer ligga här resten av livet för jag har inte lust till något annat än att ligga och stirra upp i taket.

Ingenting spelar någon roll längre. Vad är meningen med livet nu då undrar jag om jag inte ska ha barn och få bilda familj så vet jag inte vad jag ska göra. Det har alltid varit mitt mål och min dröm och jag har aldrig haft någon reservplan. Jag ligger och funderar på om jag bara slutar andas så slipper jag alla problem och känslor. Jag försöker hålla andan men kroppen vägrar ju. Det går inte att bara bestämma sig för at sluta andas. Vad är det då som kunde bestämma att mitt barns hjärta skulle sluta att slå? Jag kommer aldrig försöka bli gravid igen, detta var sista gången jag tänker vara med om detta. Jag skulle inte klara fler missfall så jag måste bara acceptera att jag aldrig kommer gå med barnvagn eller vara på stranden med mitt barn och bygga sandslott. Jag kommer aldrig få höra någon kalla mig för mamma.

Jag vet att många som har svårt med graviditeter adopterar men det är inget jag vill. Det låter nog konstigt men för mig är det viktigt att det är mitt, känns dumt att ens tänka så men det är mina känslor och jag vet att John inte heller vill adoptera för vi har pratat lite om det vid något tillfälle.

Det där hålet inom mig som jag alltid känt och som jag trodde att ett barn skulle fylla känns nu ännu större.

När jag vaknar på morgonen är Johns sänghalva tom. Jag tittar på mobilen och han har skrivit ett sms att han inte ville väcka mig och att han är på jobbet men jag kan ringa när som helst om jag behöver. Han är så fin i detta min John, han bara stöttar och finns för mig men hur känner han egentligen.

Det är den här John jag skulle vilja att Helen fick se så hon kunde sluta tjata om att jag skulle lämna honom.

Undrar om vi skulle behöva gå och prata med någon om allt det här. Jag borde nog i alla fall för att få ut min sorg och ilska. För jag känner mig så jäkla arg idag men jag vet inte vem jag ska vara arg på egentligen. Gud, mig själv, barnet eller John. Jag har liksom ingen att skrika på eller slå på för detta men jag skulle verkligen behöva det.

Jag vill egentligen ligga kvar i sängen hela dagen och stirra i taket men jag måste kissa så jag tar mig upp och känner mig öm i hela kroppen som om jag gått en boxningsmatch. Inne på toaletten får jag bara ångest över missfallet så jag går ner på vår gäst toa i hallen istället. Det kommer fortfarande blod och jag funderar på hur mycket blod jag kan förlora utan att jag behöver fylla på.

Jag ställer mig vid fönstret och tittar ut i vår trädgård, där vi skulle ha gungor och sandlåda och jag tänkte plantera jordgubbsplantor. Nu får jag planera om vad vi ska ha i vår trädgård. Vi måste fixa det snabbt, göra något så det inte går att tänka på gungor och sandlåda. Eller flytta till ett hus där barn aldrig varit med i planerna, där det inte finns några minnen av något vi varit med om.

Jag kryper ner i min fåtölj och ignorerar att min kropp är hungrig, den får vänta jag orkar inte bry mig på vad min kropp vill just nu. Den har svikit mig.

Jag vill ringa mamma och berätta allt som hänt så hon kan trösta. Jag känner igen den här känslan framförallt tomhetskänslan när de hade dött. Ensamheten som tog tag i mig och bedövade mig.

När de ringde från sjukhuset och berättade att mina föräldrar varit i en trafikolycka och det var kritiskt så de ville att jag skulle komma in så stannade mitt hjärta. Det var som om någon slog mig hårt i ansiktet. Jag skyndade mig till sjukhuset men när jag kom in var det försent båda hade redan gått bort. Jag hade alltid tänkt att jag skulle ta hand om de när de blev gamla och nu bara lämnade de mig för tidigt, de lämnade mig helt ensam och trots att jag var vuxen så kändes det som att jag inte skulle klara mig utan dem. Hur skulle jag kunna leva utan att ringa mamma tänkte jag och det saknar jag ju fortfarande.

Jag har inte kunnat släppa det sveket jag kände när de dog, jag har alltid varit arg för att de lämnade mig och det sitter kvar märker jag varje gång jag tänker på det.

Jag fick sköta allt med att planera begravning och sälja huset och klara upp alla papper, det är mycket jobba när någon dör det tänker man inte på men det är mycket som ska ordnas och sägas upp. Niclas kom till begravningen men åkte tillbaks någon dag efter så han var ingen hjälp för mig alls. Jag var så arg på honom också som ändå är storebror och han ska ju skydda mig och hjälpa mig men han fanns inte där för mig.

När jag tänker efter nu så har jag varit väldigt arg i mitt liv, arg på min familj och arg på livet kanske.

Jag måste kanske göra upp med det nu så jag slipper gå och vara arg? Undrar om det är därför jag inte kunde behålla mitt barn för att jag håller så mycket ilska inom mig? Nej det kan det ju inte vara. Och tänk så lite det märks att mitt barns liv är slut, det krävs inga begravningar eller något annan fix utan ena minuten finns den och andra inte och det märks inte någonstans utom i mig.

Jag skulle behöva begrava mina två ofödda barn, kan man göra det? Jag har inga kroppar att begrava så det blir nog svårt. Men jag vill att de ska märkas och att det ska synas att de på något sätt funnits i alla fall för mig.

Barnmorskan hjälper mig ut till John som står och väntar utanför. Han ser förvånad ut och möter upp oss. Jag hör hur barnmorskan berättar för John utanför bilen vad som hänt och John låter orolig och allvarlig i sin röst och klappar mig på benet när vi kör in till KK. Vi sitter tysta men jag ser att John tittar på mig emellanåt som om han är på väg att säga något men han vet nog inte vad han ska säga. Jag tycker det är skönt för jag vill absolut inte höra något av dom där vanliga fraserna folk säger för att försöka trösta. Det känns som om även mitt hjärta slutat slå. Jag vill bara försvinna från allt allvar just nu.

Inne på KK var det som om min kropp var med men inte jag. Jag gjorde det som de bad mig om och de undersökte mig men jag hade checkat ut ur min egen kropp för jag orkade inte med detta. Efter undersökningarna satt John och jag på vars en stol bredvid varandra och John höll min hand samtidigt som läkaren berättade det uppenbara, att barnet hade dött i min mage. Jag lyssnade tålmodigt på allt han sa och han berättade om att jag måste ta en medicin hemma för att barnet ska komma ut. Det var ett missfall men mitt barn vägrade lämna min mage eller så är det jag som vägrar släppa det. John klappade mig på armen men det kändes bara jobbigt. Jag ville bara skrika och springa ut därifrån.

– Har du några frågor, Jessie? Läkaren tittade mig i ögonenen som för att kontrollera att jag förstått allt.

– Nej, svarade jag kort.

Jag ville skrika att jag fattar att mitt barn dött. Läkarens medlidsamma blick gjorde mig bara irriterad. Det finns inga blickar eller ord som får mitt barns hjärta att börja slå igen.

– Ring mig om det dyker upp några frågor säger läkaren och ger mig ett visitkort.

– Tack, svara John i mitt ställe och skakar hand med läkaren.

I bilen hem känns det som om mina lungor är som trasiga plastpåsar som inte går att blåsa upp. Det känns som jag inte kan ta ett enda andetag och just nu önskar jag att mitt hjärta också stannat. Jag är inte säker på att jag kommer klara detta. John håller sin hand på mitt ben när han kör och han släpper den bara motvilligt när han behöver växla.

Som tur är sitter han tyst, jag vill inte prata om det. Så länge jag inte sagt det högt så kan det vara en mardröm och inte verklighet. 

När vi kommer hem så finns det bara en plats jag kan vara på och det är i min fåtölj, min trygga plats. Jag tar filten om mig och försöker sluta tänka. Men det går ju inte. Jag vill ha min mamma, jag behöver en lång och varm kram av mamma just nu och jag är arg på henne att hon inte är här för mig i detta svåra. Jag är arg på henne för att hon lämnade mig. Det finns ingen annan som kan trösta mig just nu. I mitt huvud skäller jag på mamma och nästan skriker till henne “varför lämnade du mig” men jag får så klart inga svar. John kommer och sätter sig i soffan med en whisky i handen. Jag hatar whisky men just nu gör jag vad som för att döva den här smärtan.

– Vill du också ha en, frågar John som om han hört min tanke.

– Ja, en stor en svarar jag.

Whiskyn som bränner i halsen dövar smärtan i hjärtat en aning och jag känner av alkoholen i kroppen. Jag blir varm inifrån och kroppen känns lite bedövad.

– Vill du lägga dig, frågar John mjukt.

– Nej jag stannar här.

– Ok säg till om du behöver något.

Han kommer fram och pussar mig på pannan innan han går upp. Klockan är inte så mycket men det låter som han lägger sig. Detta verkar ta på honom hårdare än jag trott. Jag sitter och tittar på skuggorna som bildas på väggarna i vårt vardagsrum. De ser nästan ut som eldsflammor som rör sig ilsket och jag kan inte låta bli att tänka på alla mina besök i kyrkan som barn där jag blivit skrämd av att man kan hamna i helvetet. Nu känns det som jag hamnat där fast utan att dö.

Jag undrar om jag straffas för något jag gjort, det är ganska uppenbart att det i så fall är för att jag inte kunde skydda mitt barn förra gången jag var gravid. Jag förtjänar nog inte att ha barn och kan förmodligen inte ta hand om ett. Varför skulle jag annars inte få behålla någon av mina barn? Jag har aldrig varit särskilt troende men nu ångrar jag mig ändå att jag inte gått mer i kyrkan för säkerhets skull liksom. Jag hade kunnat ge vad som helst för att få sitta i kyrkan med mamma och bara insupa sången och människorna och hoppet en sista gång. Jag skulle vilja vara barn ett tag för att få en paus. Det är inte helt enkelt att vara vuxen och klara av allt som kommer i ens väg. Hade man vetat det som barn så tror jag man njutit mer av den tiden för oftast längtar man tills man är vuxen och får ta hand om sig själv men det är nog för att man inte förstår vad vuxenlivet innebär.

Nu sitter jag här uppkrupen i min fåtölj och försöker undvika att vara vuxen. Jag går och hämtar en stor whisky till och dricker den fort i hopp om att jag ska kunna sova ifrån allt allvar, alla problem och all vuxenhet.