44
Jag hör att John kommer hem men det dröjer en stund innan han kommer upp till sovrummet. Jag känner mig nervös för jag vet inte vilket humör han är på nu. Jag har raderat alla sms från Helene så han inte ska kunna se att vi har haft kontakt. Jag försöker komma ihåg om jag plockade undan efter mig där nere men kan inte minnas. Han blir så irriterad om jag lämnar saker framme, lämnar kaos som han utrycker det.
Precis när han är på väg upp i trappan så kommer jag ihåg att jag inte plockade undan i badrummet efter mitt bad. Jag känner paniken stegra i magen och hjärtat bultar och jag hoppas han är för trött för att se det eller bry sig. Jag låtsas sova och ligger helt stilla men mitt hjärta bultar så hårt att täcket rör sig. Men John kastar sig bara på sängen utan att ta av sig kläderna och vika de fint på stolen. När han har dunsat ner känner jag spritlukten och förstår att han druckit en del. Det var nog därför det tog tid innan han kom upp. Jag andas ut och slappnar av för då somnar han fort och natten blir lugn.
Jag ligger vaken och kan inte somna hur jag än vrider och vänder på mig. Jag minns att jag hade svårt att somna som barn också. Jag kunde ligga och grubbla länge och till slut kunde jag inte somna för det blev läskigt med alla skuggorna på väggen. Som vuxen kan jag tycka att dessa skuggor kan vara rogivande. Men som barn blev dom monster så klart.
Jag smyger ner och gör mig en kopp te och sätter mig i min fåtölj. Jag får plötsligt en enorm längtan efter min bror. Det var längesen vi pratade nu och jag skulle vilja ha honom här i Sverige. När jag var liten så älskade jag när vi spelade spel även om det alltid var han som vann. Han har alltid varit så bitter på mina föräldrar, speciellt på pappa och jag har ju aldrig tidigare förstått varför men ju mer minnen som kommer fram ur det gömda för mig desto mer börjar jag förstå att han skyddade mig när vi var små. Han skyddade mig från att se och höra allt det jobbiga. Undrar hur mycket sår han går och bär på från barndomen, med tanke på att han flydde från Sverige så borde det vara många.
Tänk vad bra han varit ändå min bror och jag fylls av kärlek till honom. Jag skäms lite över vad jag brukar tänka om honom och att jag varit besviken på honom. Undra om jag egentligen varit besviken för att han lämnade mig ensam.
Och varför har jag aldrig varit nere och hälsat på honom och sett hur han lever. Han har ofta bett mig komma dit men jag har alltid sagt att jag inte har råd. Men det är bara en dålig ursäkt som inte är sann men det är en bra ursäkt om man vill att folk ska backa och inte tjata. Det är ju ingen som säger emot det argumentet.
Plötsligt får jag tag i ett minne när vi var på semester. En av våra sommarsemestrar då vi hyrde någon stuga nära vattnet och jag älskade dessa semestrar. Nu får jag en minnesbild som legat gömd av att vi är på stranden hela familjen med filtar och kylväska och jag har gjort ett sandslott som jag stolt vill visa mina föräldrar men min bror envisas med att vi ska gå och leta snäckor längs stranden och jag minns hur jag grät och ville upp till mamma men min bror drog och drog i min arm så det kändes som den skulle gå av. Han försökte locka mig med allt och till slut gav jag med mig och vi letade snäckor längs vattenbrynet. Nu minns jag varför jag gav med mig tillslut för jag kunde höra mamma och pappa gräla. Deras röster var som mummel det gick inte att urskilja vad de sa. Ljudet från vågorna som sköljde upp snäckor och stenar på stranden som vi plockade begravde ljuden från deras gräl. Nu minns jag knuten i magen, gråten som stockade sig i halsen och längtan efter mammas famn. Vi gick längre och längre ifrån våra föräldrar ända tills vi inte hörde dom längre och där började vi göra ett nytt sandslott. Min fina bror som skyddade mig från allt det där. Jag minns känslan när mamma kom mot oss och jag bara omfamnade henne. Det kändes inte så som jag behövde, så där tryggt och lugnt. Men det var hennes famn i alla fall. Den kvällen var pappa inte med i stugan och vi spelade spel och åt popcorn. Jag minns att knuten i magen var kvar hur mysigt det än var för mammas ögon var så ledsna och min bror var sur. Tänk vilket ansvar han tog för mig trots att han inte var så gammal.
Den natten vaknade jag av att pappa kom in i stugan och var högljudd och mamma försökte tysta honom och få honom att viska. Ja kunde höra att han rörde sig klumpigt och jag smög upp och tittade för att se om han var skadad men jag kunde inte se någon skada på honom men han rörde sig som om han skadat benen tänkte jag. Jag blev orolig för honom och kunde knappt somna sen. Nu förstår jag ju att det var som han var full men som barn förstod jag aldrig det.
Nu saknar jag min bror ännu mer än någonsin och vill bara ha honom här som skydd. Jag behöver hans beskydd lika mycket nu som då. Jag känner mig liten, så otroligt liten. Nästan som den natten då världen kändes för stor för att förstå.