Browsed by
Kategori: Kapitel 1

12

12

Det var faktiskt jätteskönt att vara tillbaka på jobbet. Att få annat att tänka på än missfallet. Jag älskar mitt jobb och lukten av böcker gör mig alltid glad. Det är så mycket historia och så många öden som ryms i hyllorna på jobbet. Vart jag än går så finns det böcker jag inte läst som kallar på mig.  Jag brukar gå mina små rundor och se vilka böcker som på något sätt sticker ut just den dagen. Jag ser aldrig på tv utan om jag vill fly undan ett tag så är det i böcker jag gör det. Jag älskar att åka ut till stranden och lägga mig och läsa. Jag är inte den typen som åker till stranden för att sola utan för att läsa böcker till havsbruset. Det är avkoppling för mig. Jag älskade böcker redan som barn och på somrarna hyrde vi alltid en stuga. Min packning bestod mest av böcker och sen lite kläder.

Jag njöt av bilfärderna dit med mina föräldrar som småpratade i framsätet och det spelades musik från radion och jag försvann in i någon av de böcker som jag packat med. Min bror däremot hatade bilfärderna, högljutt. Han suckade och klagade och var konstant kissnödigt för att vi skulle stanna så ofta som möjligt. Jag brukade försöka förklara för honom att ju fler pauser desto längre tid innan vi var framme men det hjälpte inte. Han bara hatade bilfärderna eller hela semestern tror jag. Han tyckte de var tråkiga. Jag hade ju mina böcker men min bror blev lite rastlös. Hemma älskade han att cykla, det spelade liksom ingen roll vart utan han bara cyklade runt. Något år tog mina föräldrar med hans cykel. Min pappa var så stolt att han själv byggt ihop någon slags cykelhållare som han hade fäst bak på bilen men det visade sig ganska direkt när han skulle fästa cykeln att den inte skulle hålla. Han fick gå och låna grannens cykelhållare till slut.

Jag är så trött efter jobbet att jag bara orkar sitta på balkongen och titta på folk. Det tar nog några dagar innan jag har vanlig ork igen efter sjukskrivningen. John sms-ade tidigare att han skulle bli sen idag. Det känns lite skönt att han inte är hemma så mycket just nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Jag tycker det är jättekonstigt att vi låtsas som inget har hänt. Jag vet inte hur jag ska ta upp det heller utan att han blir arg så jag försöker vara som vanligt.

Jag går in i köket för att hämta lite te och några knäckebröd. Den middag det alltid blir när John inte är hemma. Jag tycker det är supertråkigt att laga mat till bara mig. Jag är precis på väg ut på balkongen igen när jag skymtar ett paket på soffbordet. Vad konstigt, det såg jag inte tidigare. Det är en fin svart kartong med lila band och rosett. Jag kunde ana vad det innehöll och fick ont i magen. Ångesten började stiga inom mig. John brukar köpa fina underkläder till mig och ge bort i så här fina paket och jag blev alltid glad och kände mig alltid så fin i det. Han älskar sexiga underkläder och jag älskade blicken han alltid fick när jag visade mig i det han hade köpt. Han var alltid väldigt ömsint och fin i sängen men han visste vad han ville och vad han tyckte om. Han gillade att ta god tid på sig och att allt inte handlade om just själva sexet i sig.

Men nu var det inte glädje som var min känsla när jag öppnade paketet för jag äcklades bara av tanken av att ha sex med John, ja, att ens ha någon närhet kändes jobbig. Dessutom hade barnmorskan sagt att det var bra att ge kroppen gott om tid för läkning efter missfallet. Det här paketen från John hade liksom alltid en fortsättning. Och den ville jag helst slippa nu.

Inne i lådan låg ett svart set med spetstrosor, bh, strumpebandshållare och stay-ups. Typiskt John med ett helt set så här. Det låg också en lapp underst i lådan med texten: Ha detta på dig när du lägger dig ikväll /J.

Jag mådde bara illa och gick ut på balkongen med mitt te och mina knäckebröd. Men jag kunde inte äta. Jag kunde inte slappna av alls. Vad fan ska jag göra? Jag ville verkligen inte göra John arg igen. Jag vet hur viktigt det är med sex för honom och vi har knappt haft någon närhet sista tiden. Men nu efter allt som hänt tycker jag till och med det är jobbigt att dela säng med honom.

Jag gick och la mig utan hans present på mig och försökte somna ifrån min oro.

Jag har fortfarande inte somnat när John kommer hem. Mitt hjärta börjar banka och det knyter sig i magen. Hoppas han tror att jag sover och bara kryper ner och somnar. Jag hör på hans rörelser och sättet att ta av sig kläderna på att han druckit. I vanliga fall är han jättenoga och viker sina kläder och lägger på stolen som vi har i hörnet vid fönstret men nu bara släpper han dom på golvet. Jag blundar och försöker ligga helt stilla så han ska tro att jag sover.

­– Sover du? Viskar han.

Samtidigt som han drar av mig täcket. Han stannar upp,

– Men min present, såg du inte min present?

Han låter mjuk så jag slappnar ändå av lite. Han börjar ta av mig mina pyjamas byxor och trosor.

– Barnmorskan sa att vi skulle vänta ett tag, viskar jag.

– Mmm, men vi har väntat ett tag, säger John medan han fortsätter smeka mina ben och upp mot magen.

Just nu bara hatar jag att han tar på mig.

– Nej, inte idag. Jag vill inte. Säger jag och lägger mig på sidan i en tydlig protest att jag inte vill ha sex ikväll.

Utan ett ord tar han bara tag i mig och vänder mig på rygg. Tar mina armar över huvudet och håller fast båda mina armar i en hand. Han kysser mig och lukten av whisky gör mig illamående.

– Nej, John sluta jag vill inte.

Jag försöker vrida mig loss men han håller så hårt och jag har inte en chans under hans kroppstyngd. Han tränger sig in och smärtan får mig att skrika till. Jag börjar gråta men han slutar inte. Han lyssnar inte och han verkar inte märka att han gör mig illa. Han är kall och inte alls den känsliga och ömma John som han annars är. Så här har han aldrig varit mot mig tidigare.

– Snälla John sluta, det gör ont.

Han bara fortsätter som en robot, helt oberörd över vad jag säger eller att jag sparkar med benen och försöker komma loss. Jag ger upp och koncentrerar mig på att följa skuggorna som persiennerna skapar på väggen när ljuset kommer in utifrån.

När det är över rullar han av mig och lägger sig bredvid. Jag ligger kvar på rygg och känner hur det pulserar i underlivet på mig, det sticker och svider. Jag masserar mina handleder i ett försök att smärtan ska släppa men det gör den inte. Han är så stark, så jäkla stark.

Det är omöjligt att somna, jag följer den där spindelvävsgirlangen i taket som fortfarande är kvar. Jag måste prata med Anna imorgon. Jag måste berätta för henne, för någon. Jag kan inte gå och ha allt detta inom mig längre.

John snarkar och det kommer en whiskypust varje gång han andas ut. Jag tittar på honom en lång stund och inser att det där inte är min John längre. Min John finns inte kvar. Vem fan är det jag lever med nu?

11

11

När man ser sig själv i spegeln kan man lätt tro att det är ens verklighet. Ens riktiga jag, det äkta jaget. Jag står ofta nu för tiden och tittar mig själv djupt i ögonen i väntan på mig själv men jag hittar det aldrig. Jag kommer aldrig fram och säger vad jag ska göra.

Jag är helt vilse, känns som jag går i en labyrint som saknar utgång. En labyrint som saknar en lösning så jag kan gå och gå men kommer aldrig hitta ut. Jag är fast i en evighet i något jag inte vill ha.

Jag har varit sjukskriven några veckor nu efter missfallet. Efter Johns misshandel. Det tog några dagar innan jag ringde min barnmorska. Jag ville inte gå dit och visa att jag inte kunde skydda mitt barn, jag kunde inte ens skydda det innan det föddes. Men jag slutade inte att blöda så jag var tvungen att kolla att allt var ok.

Hon bekräftade det uppenbara, att jag fått missfall och gav mig ett visitkort med namn och nummer till en kurator. Hon pratade på om att det inte var ovanligt att kvinnor fick missfall men jag orkade inte lyssna. Jag zoomade ut.

Jag ville ringa mamma och berätta, jag ville bli kramad så hårt att all smärta inom mig försvann. Jag ville bara må bra, slippa klumpen i magen. Var har mitt liv tagit vägen. När jag var liten och följde med mina föräldrar till kyrkan så pratades det ibland om syndernas förlåtelse och annat sådant som jag inte riktigt förstod. Men jag förstod på något sätt att man behövde göra rätt annars skulle man straffas. Eller det var så jag som barn uppfattade det. Kanske var det därför som jag alltid ville göra rätt och var så rädd för att göra fel? Nu känns det som jag straffas för något jag gjort fel. Jag fick inte behålla mitt barn. Jag kanske inte ska ha barn, jag vill att mitt barn ska vara tryggt men kan jag inte skydda det ens innan det är fött så ska jag nog inte bli mamma.

Jag har gått en del till kyrkan efter missfallet. I hopp om att få prata med Gud men han är aldrig där när jag är där. Så var det som barn också. Jag har aldrig kunnat tro på det där med Gud. Nu ville jag verkligen tro för jag vill så innerligt att någon ska säga till mig att allt ska bli bra och berätta vad jag ska göra.

Men jag är bara ensam, helt ensam och ingen som kramar mig tills smärtan försvinner. Inte Gud, inte mamma. Det är bara jag.

Vem väljer våra öden? Var det redan bestämt innan jag föddes eller hittas det på efter hand? Jag har ändå försökt skapa ett lugnt liv med så lite äventyr som möjligt för det är så jag vill ha det. Jag vill ha mitt lugna liv med barn och man i ett lugnt villakvarter. Allt detta som hänt ingick inte i min plan, i min dröm.

När jag är med John blir jag alltid osäker på om det som hänt är sant eller om jag bara hittat på. Vi har inte pratat om den här misshandeln heller. Han låtsas som om inget har hänt och lever på som vanligt. När jag berättade att vi fått missfall så tänkte jag att han skulle få skuldkänslor och säga förlåt och att vi kanske äntligen skulle prata och hitta ett sätt att komma ur detta. Jag måste förstå varför han blir den personen som blir så arg och som slår. Men han bara kramade mig och pussade mig på pannan och sa att vi skulle försöka igen. Han verkade varken ledsen, förtvivlad eller ångerfull.

Hur kan man vara så kall? Hur kan man inte ha ångest över att man dödat sitt barn? Man kan väl inte bara stänga av känslor på det sättet? Det är som om han inte minns alls vad som hände den kvällen. Han kollade inte ens om jag mådde bra, varken innan han la sig eller på morgonen.

Dagen efter jag berättat om missfallet kom han hem med en liten present, en smyckesask och la i min hand. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag mådde bara illa, var detta ett slags förlåt för vårt barn. Det var ett guldhalsband med ett litet hjärta på. Jag försökte se glad ut och han hängde det runt min hals men det kändes som det brände mot min hud. Det är ett jävla svek mot mig att försöka säga förlåt med ett halsband. Jag äcklades bara av tanken på John och hans halsband. Men jag vågade inte ta av det ifall han skulle bli arg.

Dagen efter åkte jag till mamma och pappas grav och grävde ner halsbandet där i hörnet av deras grav. Jag satt vid graven och pratade ut med mamma som om hon levde och jag inbillade mig att hon svarade att jag skulle prata med John och reda ut våra problem. Du ska inte rymma ifrån dina problem tyckte jag mamma sa. Tror faktiskt att det var exakt så hon skulle sagt i livet med. Hon var en sådan person som tyckte man skulle göra det bästa av den situation som man satt i liksom. Jag försökte fråga pappa istället men han var knäpptyst så ingen hjälp av honom. Och ja, det är nog så som han skulle svarat i livet med, med tystnad. Ja, de får helt enkelt hålla halsbandet gömt åt mig.

Imorgon är det dags att börja jobba igen. Jag känner mig inte redo men jag mår nog inte bättre av att vara hemma heller. Jag hade bara berättat för Anna att jag var gravid. Det var ju tidigt, knappt i tredje månaden men när jag sjukskrevs så fick jag ju säga som det var. Lite nervös och rädd att alla vill prata och tycka synd om mig på jobbet. Jag vill helst inte bli påmind om det. Jag skrev till Anna innan att jag ville att hon skulle förvarna på jobbet att jag inte ville prata om det så jag kanske slapp lite av det. Hon lovade att prata med dem. Hon är fin, Anna, den enda vän jag har känns det som. Jag vill alltid berätta för henne om John, den riktiga John, men tvekar varje gång. Jag är nog rädd för vad hon ska säga eller tycka. Vet inte om jag är mest rädd för att hon ska övertala mig att lämna honom? Jag vet ju inte om jag vill det. Innan missfallet var jag säker på att vi skulle kunna laga detta och börja om men efter missfallet så förstår jag inte hur det ska gå. Hur ska jag kunna förlåta honom för att han dödat mitt barn, vårt barn? Det går ju inte. Mitt hjärta gick sönder när jag förlorade barnet den kvällen i badrummet. Jag kan nog aldrig bli hel igen.

10

10

Väl hemma igen känner jag mig helt matt på alla känslor. Jag vill bara sova bort allt och vakna upp i morgon bitti och inse att det bara varit en dröm, en mardröm.

Men det är det inte. John häller upp en whisky och sätter sig i soffan med en suck. Rynkan i panna är borta så jag sätter mig i soffan bredvid honom.

 – Kan du inte berätta? Försöker jag och lägger handen på hans axel. Jag vill ju veta allt om dig älskling. Speciellt nu när vi ska ha barn. Jag fattar att det är jobbigt, jag såg hur svårt det var för dig på restaurangen. Men du kan dela sådant här med mig, det vet du väl? Du?

Jag håller koll på rynkan i pannan och än så länge känns han bara ledsen. Det smärtar mig att se honom så här ledsen. Så här påverkad av minnen som han nog allra helst vill slippa tänka på. Jag kan inte låta bli att undra vad han hade tänkt eller trott när han bestämde att vi skulle äta med systern. Han borde väl ändå kunnat ana att det inte skulle bli så bra med tanke på stämningen redan från början? Om man inte setts på länge så kan det visst bli lite stelt i början och lite trevande men deras möte var så fullt av hat. Är det så de har växt upp, omringade av hat? Nej, då hade John aldrig kunnat bli så snäll.

– Kan vi inte åka och hälsa på din mamma, jag vill så gärna träffa henne. Hon ska ju bli farmor.

Jag var inte alls beredd på att John skulle bli så blixtrande arg, jag hade ju koll på rynkan. Han hoppar upp och sätter sig på mig och tar stryptag. Han håller så hårt om min hals att jag har svårt att få luft.  Jag försöker vrida mig för att komma loss, jag slår på honom allt jag kan men han sitter som en massiv klump på mig helt orubblig. Jag river honom i ansiktet och slår allt vad jag kan mot hans bröst. Jag får panik och det börjar svartna för ögonen.

– Håll käften, skriker han

– Du måste lära dig att hålla käften. Han är så arg att saliven sprutar ur munnen på honom när han skriker.

Han släpper min hals och jag kippar efter andan. Hostar och kämpar med att komma ikapp med att andas. Det gör ont i halsen och svider i lungorna. Men vet att jag måste ta mig härifrån nu. Jag springer ut ur vardagsrummet ut till hallen och tänker inte ens ta på mig skor utan bara springa rakt ut. John hinner ikapp och får tag på mina axlar bakifrån och kastar in mig i vardagsrummet igen. Jag hamnar på golvet och nu syns hans rynka, ja jävlar vad hans rynka syns. John är arg, så här arg har jag aldrig sett honom. Jag ligger kvar på golvet och tänker att det kommer gå över så jag försöker bara ligga stilla.

– Förlåt, snyftar jag, förlåt det var inte meningen.

– Du är precis som min syster.  Ni ska bara hålla käften. Nu väser han mellan tänderna och hans blick är helt svart. Ni ska inte berätta vad jag ska göra. Ni ska inte styra mig. Du ska inte lägga dig i. Du fattar ingenting, ingenting.

– Men jag ville bara veta vad som hänt, John, när ni var små, förlåt.

Jag hoppas att ilskan ska lägga sig, men det ser ut som han blir argare för varje sekund. Som om han minns saker som får honom rasande.

– John snälla vi kan väl bara prata om det. Snälla, dela det jobbiga med mig, försöker jag med så snäll röst jag kan för att få honom att komma ur ilskan.

Han kommer mot mig och börjar sparka mig i magen.

– Jag sa håll käften, väser han.

Och sparkar några gånger till. Jag tappar andan och det enda jag kan tänka på är mitt barn. Jag försöker skydda mig genom att lägga händerna för magen men det hjälper inte. Jag blundar och kryper ihop som boll. Det känns som jag är i en bubbla och hör allt på avstånd. Jag hör att jag gråter och jag hör hur häftigt John andas. Jag tittar upp på honom och hela hans kropp rör sig efter andetagen så arg är han.

– John sluta, snälla sluta. Snyftar jag fram.

– Håll käften! fortsätter han att väsa fram.

Allt går så fort och efter några sparkar, jag vet inte hur många så sätter han sig i soffan och häller upp mer whiskey. Jag vågar inte röra mig, rädd att han ska slå mig mer så jag ligger kvar en stund där på golvet som en boll. Jag försöker sluta gråta för att han inte ska bli mer arg men det går inte. Mitt barn, jag är så rädd att något hänt mitt barn. Hur fan kan han sparka mig i magen när jag är gravid. Vem är han egentligen? Hans syster har kanske rätt ändå, att jag borde ta mig ur detta?

John reser sig och kliver över mig som ligger i vägen där på golvet och går in i sovrummet. Sen blir det helt stilla och tyst i lägenheten. Jag ligger kvar lite och hoppas på att någon granne har hört skriken och ringer polisen. Men det hörs inga sirener. Allt är bara tyst överallt. Jag hör mina andetag och jag har slutat gråta. Jag klappar mig på magen och det ömmar överallt “Håll ut älskling, håll ut.  Jag ska skydda dig, jag lovar, viskar jag till mitt barn.

Jag reser mig upp och går in i badrummet. Jag ställer mig framför spegeln, min hals är röd och ögonen svullna av all gråt. Jag står länge och tittar mig själv djupt in i ögonen. Som om jag försöker hitta mig själv eller svar på vart jag är eller är på väg. Som om jag väntar på svar från spegelbilden. Men det kommer inga svar, inte ens några tankar. Jag sätter mig på golvet och lutar ryggen mot dörren. Jag är helt matt av allt som hänt. Känner mig totalt orkeslös i hela kroppen, varje cell i kroppen känns slutkörd och trasig.

Plötsligt dyker det upp ett barndomsminne i huvudet. Att jag sitter hemma i vårt badrum på samma sätt som nu med ryggen mot badrumsdörren, benen uppdragna till bröstet och huvudet lutandes på knäna.

Utanför hördes arga röster och mammas gråt. Jag höll för öronen så hårt jag kunde för att slippa höra. Jag sjunger tyst för mig själv sånger vi sjöng i kyrkan för att försöka att komma bort från det som händer. Jag kände mig rädd och väldigt ensam. Det känns som jag är fem-sex år ungefär. Vad konstigt detta är inget jag kommer ihåg sedan tidigare. Det bara dök upp nu. Det är nog bara som jag är trött och ledsen just nu. Vi hade inga bråk hemma, det var alltid lugnt och stilla.

 Jag tittar ner på golvet där jag sitter och ser blod. Jag vill bara skrika rakt ut i förtvivlan. Nej detta händer inte, detta får inte hända. Mitt barn, mitt lilla barn. Det känns som mitt hjärta går sönder igen. Mitt itu bara. Jag får svårt att andas och gråter okontrollerat. Jag lägger händerna på magen och jag känner i hjärtat att det är förlorat. Att jag förlorat mitt barn. Förlåt, viskar jag, förlåt.

9

9

Vi var lite tidiga till restaurangen och sitter redan vid bordet. Jag med ett glas vatten och John med en whisky. Han ser spänd ut och känns långt borta i tankarna. Det här verkar svårt för honom. Jag undrar så vad som hänt i hans barndom, varför det är så omöjligt att prata om. Varje gång det kommer in någon på restaurangen försöker jag gissa om det är systern. Jag vet inte hur hon ser ut och egentligen inte vad jag kan förvänta mig men har ändå en bild i huvudet på något sätt.

 – Hur längesen var det ni sågs, frågar jag John.

  – Va? Mmm vet inte riktigt några år så där kanske, svarar han  frånvarande.

   – Men födelsedagar, hörs ni av då?

   – Nej! Nej, vi hörs inte av alls. Men hon kommer älska dig, säger han och lägger handen på min hand. Ni är lite lika ni två.

I ögonvrån ser jag en kvinna komma in i entrén, hon ser bestämd ut och har rak hållning och propert klädd. Man ser att hon vet hur man för sig liksom och hur man får folk att lyssna på något sätt. Hon ser sig omkring och John släpper min hand och stelnar till. Jag förstår att detta måste vara systern. Hon vinkar lite affärsmässigt och kommer mot oss. Jag vet inte riktigt om jag ska ta i hand eller krama henne . John och systern tar i hand som om de vore affärsbekanta så jag gör samma. Det är ju inte alla familjer som gillar att kramas, min var inte någon kramfamilj precis.

 Stämningen vid bordet gick att skära med kniv. Jag kunde höra när jag svalde så tyst blev det.

– Jaha vad roligt att träffa dig Jessie, säger systern och tittar på mig utan att se.

– Ja detsamma, så roligt att få träffa någon ur Johns familj.

-Ska vi beställa? frågar John snabbt och nervöst och bläddrar i menyn som om han försöker bestämma vad han ska välja.

Jag hoppas stämningen lättar upp för jag kommer inte klara en hel middag i detta.

 – Så kul att ni ska ha barn, försöker systern igen. Jag har aldrig skaffa några barn. Har aldrig velat ha barn heller. När alla barn i skolan drömde om barn och hus så drömde jag om min karriär. Jag bestämde mig tidigt för att bli advokat så det har tagit min tid. Det har inte funnits någon tid över för barn och familj.

– Ok! Men har du man? Frågar jag och hör hur fånigt det låter. Jag vill veta så himla mycket om deras uppväxt och om John så jag vet egentligen inte vad jag ska fråga annars så det blir lite stelt.

– Nej ingen man heller. Jag har inte lagt tid på något sådant. Men jag är jätteglad att  jag nu får bli faster igen. För det visste du väl, John, att Lars har en dotter?

– Nej, svarar John kallt och tittar ner

– Hon borde vara fyra år nu. Jag träffade henne en gång när hon var nyfödd men sen har vi inte haft kontakt. Men såg några foton hemma hos mamma för ett tag sen och hon är så söt.

Jag blir helt snurrig i huvudet och ska precis fråga John vad allt detta är, en bror som jag inte visste och framförallt en mamma som lever. Men John tar min hand och klämmer så hårt att jag är rädd för att den ska knäckas. Jag vrider mig ur hans grepp och tar ny sats att försöka säga något men blicken han ger mig säger att jag bara ska vara tyst.

Men varför tar han mig hit på middag med systern utan att först berätta allt. Han borde gissa att hon skulle berätta.

– Ja, så där ja, arga John är tillbaka, säger systern spydigt. Du har så klart inte berättat om din familj för Jessie förstår jag. Har han sagt att hans föräldrar dog när han var ung? frågor hon mig

–  Håll bara käften nu, väser John fram mellan tänderna så attt inte andra gäster ska höra.

–  Du, jag är inte rädd för dig längre säger hon uppnosigt och spänner ögonen i John.

–  Mamma avrådde mig från att gå på den här middagen men jag ville gå för att kanske hinna varna Jessie så du inte förstör henne med, säger hon argt och reser sig för att gå.

– Ta dig ur detta Jessie, fort. John är ingen bra man och barn ska han absolut inte ha.

Hon rusar ut ur restaurangen och allt blir stilla. Maten kommer in och en av kyparna som sett systern rusa ut skyndar fram och viskar något i örat på han som serverar. Vi får våra tallrikar och sen tar han snyggt ut hennes tallrik igen. Jag petar bara i min pasta trots att det är min favorit.John, säger jag i så mjuk röst jag bara kan. Vad är allt det här för nåt. Varför har du aldrig berättat?

– Inte här, väser han.

Jag är rädd att göra honom arg så jag tänker att jag bara får vänta. Men är jag lik hans syster? Varför sa han så? Vi var inte lika på något sätt, varken i utseende eller sättet. Jag förstår inget just nu.

När vi går ut till den väntande taxin så ångrar jag mig lite för jag hade nog behövt promenaden hem och få andas lite. Jag känner mig så trött och ledsen. Jag känner ju inte John alls känns det som. Han lägger sin hand på mitt knä men det känns inte kärleksfullt utan bara kallt. Han är väldigt distanserad och djupt  försjunken i tankar. Han ser ledsen ut och rynkan i pannan syns tydligt, den som kommer fram när han är arg. Jag skulle vilja prata med hans syster själv. Sitta ner och få reda på vad som hänt och vad hon menade med att hon ville varna mig. Är det inte första gången han är våldsam mot någon? Jag känner att det knyter sig så där i magen igen. Jag har tänkt att det kommer gå över och att han bara varit pressad, att han inte kommer göra mig illa igen. Men den John jag såg idag var inte  någon jag känner igen. Jag hade så gärna velat träffa Johns mamma också. Hon ska ju bli farmor till vårt barn. Eftersom mina föräldrar är döda så har vårt barn ingen annan. Jag ska försöka hitta systern. Hon är säkert så pass känd i advokatsvängen att hon går att hitta.

8

8

Nu är fredagen här och jag känner mig nervös, jättenervös. Eller så är det förväntan, jag vet inte. Det känns så konstigt med allt det här. Jag försökte ta upp det igen med John men han blev irriterad så jag backade direkt. Jag vill inte göra honom arg nu när allt är så bra.

John har bara sagt att hans föräldrar dog ganska tidigt och att han var tvungen att ta hand om sig själv redan som ung. Jag har alltid fått känslan av att han inte tyckte om sina föräldrar och att det var en svår uppväxt. Han verkar inte åka till deras grav eller på något sätt uppmärksamma sina föräldrar. Han har aldrig berättat hur han hade i skolan eller hur han var som liten pojke. När jag tänker efter har jag knappt sett några fotografier heller. Konstigt, nästan som han vill hålla det hemligt.

Det kan ju vara så att det är saker som är svåra att berätta som han helst glömmer. Jag kanske inte ska döma honom för hårt innan jag faktiskt vet varför.

Jag är lite känslig för lögner efter mitt förra förhållande. Allt verkade så bra i början och han var så otroligt kärleksfull och fick mig att känna mig som den finaste i världen. Ja, på något sätt mer än vad John gör. Men sen började det kännas som han ljög för mig. Det känns på något sätt i magen när din partner ljuger för dig. Din kropp vet det innan huvudet. När jag frågade så ljög han så klart om att han inte ljög. Men till slut kom det ikapp honom och det visade sig att han var spelmissbrukare och att han hade jättestora skulder. Jag var otroligt tacksam att jag valt att inte flytta ihop med honom trots att han försökt övertala mig. Han sökte hjälp och det blev bättre ett tag men sen fick jag den där känslan i magen igen. Han undvek mig och slutade svara i telefon ibland. Jag hade tänkt prata med honom igen men sanningen hann före den här gången. Jag såg honom med en annan tjej på stan och det var inte tveksamt om de var mer än kompisar. Det kändes som mitt hjärta skulle gå sönder. Att det skulle spricka i bitar och aldrig laga sig igen. Våra blickar möttes men vi sa inget till varandra och vi har inte hörts av efter det. Jag har kvar någon tröja och en klocka som han hade glömt hos mig. Jag har gömt det väl bland mitt så John inte ska se det. Jag vet egentligen inte varför jag sparat det. Det är väl dags att släppa det gamla om vi nu ska köpa hus tillsammans jag och John. Jag lovade mig själv att aldrig vara med en man som ljög eller gjorde mig illa igen. Jag tänkte att mitt hjärta aldrig skulle klara en spricka till. Jag känner hur jag för första gången släpper fram min förtvivlan över allt som hänt med John och här sitter jag kvar ändå trots att jag lovat mig själv. Tårarna bara rinner okontrollerat som om jag öppnat en kran. Vad fan håller du på med Jessie?

Jag hör ytterdörren öppnas och John ropar

– Jag springer snabbt in i duschen, är du klar? Frågar han utan att vänta på svar.

Jag torkar mina tårar och går ut på balkongen för att samla mig lite. Tar några djupa andetag och mår bättre. Det här blir bra. John är en bra man och han vill mig inget illa.

– Hur mår vår baby, viskar John som smugit upp bakom mig och lägger armarna på min mage.

– Vad heter din syster? John släpper mig och börjar gå in mot köket som om han blir nervös.

-Helen!

– Är hon äldre än dig?

– Mmm, hon är två år äldre än mig men jag har alltid varit tvungen att vara storebror så för mig är hon lillasyster.

Jag ser hur John biter lite i läppen vilket han alltid gör när han är fundersam, när han tänker på något och då är det som om han försvinner långt bort. Han har något sorgset i blicken som om han hamnade mitt i något barndomsminne.

Vi promenerar till restaurangen som John bokat bord på. Det är en av våra favoriter, en italiensk restaurang. Det är en bit att gå men det är skönt att promenera i stan så där på kvällen. Det är ganska varmt men jag ångrar att jag inte tog en jacka ändå för min kofta är tunn. 

 – Vi kan ta taxi hem ikväll sen, säger John som om han läst mina tankar.

Livet är bra mysigt ändå. Här går jag med Johns arm om mig och vårt barn i magen, livet är på något vis på väg att bli som jag alltid drömt om. Vi har planerat att titta på hus i helgen, äntligen.

     -Jag älskar dig!

    – Och jag dig, svarar John och pussar mig på pannan.

7

7

Jag ser hur tomatplantan växer nästan från dag till dag. Växterna på balkongen tar nästan över. Balkongmöblerna är inbäddade mitt i detta gröna. Det är så fint och jag älskar att sitta där och njuta med morgonkoppen och bara vara i havet av dofter. Tomatplantor luktar så otrolig gott redan innan tomaterna kommer.

John kommer ut till mig på balkongen och pussar mig på pannan. 

– Jag åker nu, säger han.
– Ok  ses ikväll, svara jag.

Han har varit mjukare några dagar nu. Sen jag berättade om att vi är gravida. Han blev väl inte så glad som jag hade hoppats på men glad och framförallt lite mjukare mot mig. Jag känner fortfarande en distans mellan oss men den försvinner nog snart. Det är så konstigt att han inte vill prata om det som hänt eller säga förlåt. Att han bara låtsas som om ingenting hänt. 

Vi har bestämt att börja leta ett hus nu på riktigt så vi kommer ifrån lägenheten. Jag trivs ju på sätt och vis i min lägenhet men John har alltid tyckt den varit för liten.

Och tänkt så mycket jag kan odla när jag har trädgård. Ser mest framemot att få trädgård faktiskt. En frihetskänsla att bara kunna gå ut barfota och sticka tårna i gräsmattan. Jag är säker på att det kommer bli så bra för oss att få den omstarten. Jag vet inte om jag ska försöka prata med John och reda ut allt när han blivit lite mjukare eller om jag bara ska dra ett streck över det och glömma det. Jag känner hur jag tassar runt honom och tänker mig för vad jag säger så jag inte gör honom arg eller irriterad. Jag vill bara njuta av att vara gravid. Den där dimman ligger liksom kvar mellan oss och jag känner inte den närheten som vi annars har. Men som vanligt behöver jag vara mer tålmodig, det har bara gått några dagar sen John fick veta att vi väntar barn.

Nere på gatan dånar det mellan huset, det kommer en stor lastbil. Någon tutar och tycker lastbilen är i vägen. Hur bråttom har vi egentligen? Varje sekund räknas och våra tidsscheman verkar bli tajtare och tajtare.  Det är alltid mycket trafik så här på morgonen och det är så tryggt för mig med de ljuden. Världen är igång liksom, liv och rörelse och rutiner.

Ja, jag måste igång jag med. Lämnar balkongen och mina växter. Jag har nära till jobbet så jag brukar gå dit men idag är jag lite sen så får nog bli cykeln. Dagdrömmare som jag är, det ställer till det för mig lite då och då. Inte helt ovanligt att jag missar hållplatser med buss tex. Jag kan även gå för långt om jag är på väg någonstans bara för att jag dagdrömmer. Min mamma sa ofta att jag behövde vara mer i nuet. Du behöver vara mer här så du inte missar saker Jessie, sa hon alltid. Jag missade ofta att fröken i skolan sagt att det var utflykt så jag var den enda som kom dit utan matsäck. Dock hade Cilla lärt sig det så hon packade alltid ner lite extra. Ja, jag behöver dagdrömma mindre, speciellt nu när jag ska bli mamma. När jag kommer ut på gatan med min cykel så står lastbilen kvar och folk tutar och kör upp på trottoarkanten för att komma förbi. Jag hade förmodligen varit lika irriterad om jag hade stått bakom honom. Jag hatar ju att komma försent, kanske tur att jag inte har körkort. Jag har alltid bott i stan så det inte känt viktigt att ha körkort. Ibland ångrar jag mig och funderar på att kanske ta det men nej, jag saknar nästan aldrig att kunna köra någonstans. John kör ju om vi behöver. Men jag ska nog försöka bli en tålmodigare person ändå. Vi behöver nog bli det alla egentligen. Vi behöver se tiden som lite mindre laddad. Man får väl åka lite tidigare till jobbet så man tålmodigt kan låta lastbilen göra sitt de minuterna han behöver. Jag kan öva mig på att släppa fram folk i kön i mataffären, jag hatar att köa. Ni vet de där som tittar på dig med snäll blick och säger -jag ska bara ha de här och visar upp två saker, samtidigt som jag tittar i min korg och där är fyra fem saker. Varför skulle han få köa mindre än mig för det? Jag säger alltid nej till de typerna, Jag är ivrig och blir lätt rastlös. Jag kan absolut aldrig beställa hem någon från nätet tex. Då ska man gå där och vänta. Nej nej, jag åker och handlar det så jag får det direkt. Men jag ska öva nu, behöver vara lugnare och bättre förebild för mitt barn.

Hur ska jag kunna vänta på dig hjärtat, tänker jag medans jag klappar min mage som är pyttelite rund redan.

John kom och hälsade på mig på jobbet. Han hade med sig kanelbullar som han vet är min absoluta favorit.  

Vi satte oss där ute på en av bänkarna på baksidan av biblioteket. Där står ett stort bokträd som folk skämtar om passar vid ett bibliotek. Grenarna breder ut sig så det skuggar nästan hela gräsmattan, som ett hav av skugga. På sommarn sitter det många studenter på gräset och njuter av skuggan under boken.

John verkar spänd och jag känner att jag blir orolig att den där arga John ska komma tillbaka. Vi äter våra bullar som smakar underbart där i solen och jag känner mig ändå ganska lycklig. Vi är ett bra team ändå, jag och John.

– Jo Jessie, säger John. Min syster ville komma och hälsa på. Jag ringde henne och berättade om att vi väntar barn och då ville hon så gärna komma och hälsa på och träffa dig. Hon kommer på fredag och jag tänkte vi kan bara gå ut och äta så behöver du inte tänka på att fixa något.-Va!!!! 

– Vadå din syster? Har du en syster? Men John det har du aldrig berättat.

– Nej vi har inte haft så bra kontakt. Men senaste tiden har jag tänkt på henne och velat kontakta henne. Men du vet hur det är när man inte pratat på länge så är det ofta svårt att bara ringa. Man skjuter på det men nu när vi ska ha barn så blir hon ju moster, svara John förvånansvärt lugnt och ärligt.

– Men vill du inte så avbokar jag, lägger han till

– Nej, så klart vill jag träffa din syster.

– Jag har bråttom tillbaka till jobbet, men jag bokar bord till fredag då?

– Mmm, svarar jag.

Varför har han aldrig berättat om att han har en syster? Har han fler syskon? Det är väl ändå bra märkligt att inte berätta en sådan sak även om man har dålig kontakt. Jag har berättat om mitt liv och barndom. Det gör man väl med den man delar sitt liv med?

Undrar om det är mer som han inte berättat eller som han ljugit om? Mmm känns som jag inte känner John längre . Vad vet jag om honom egentligen? Jag har visserligen inte hört så mycket om hans uppväxt. Jag har tänkt att det inte har varit så mycket att berätta om. Hoppas jag får en stund med systern själv så jag kan få veta lite mer.

– Åh vad gullig han är, säger Anna när jag kommer in.

Han är så romantisk och spontan. Jag hade aldrig fått Kalle att ens fundera på att komma till jobbet med fika. Förstår du att du har världens bästa pojkvän, Jessie?

– Mmm, svarar jag och försöker skratta lite men det låter mer som en sjuk häst.

Jag vet inte vad jag svara.

– Du får kanske åka med fika till hans jobb först så blir han kanske inspirerad? Eller berätta att John gjorde det så kanske han får den idén någon dag. Jag tror Kalle är bättre än du förstår, svarade jag och försökte verka ha bråttom till något.

Jag kan inte sluta tänka på Johns syster. Jag vet inte om hon är stor- eller lillasyster, jag vet inte ens vad hon heter.

6

6

Jag hör hur John gör sig iordning och går iväg till jobbet och jag inser att jag suttit här på balkongen i flera timmar. Jag går ut på toaletten och tittar mig i spegeln. Jag har blåmärken i ansiktet framförallt på kinden och lite upp mot ögat. Jag stryker med handen över kinden och det ömmar i skinnet. Hur kan han slå mig så hårt? Det här kommer nog ta några dagar att lägga sig just nu går det inte ens att sminka över så jag sjukanmäler mig och kryper ner i sängen. Den är fortfarande varm efter John. Jag hoppas på att sova bort mesta delen av dagen så jag slipper känna eller tänka något. Vill ha lite paus. Men hur jag än vänder och vrider på mig så kan jag inte somna. Min kropp är så spänd och jag älskar att ligga på sidan och gosa in ansiktet mot täcken men det gör ont och ömmar så i skinnet. Jag blir till slut liggandes på rygg stirrandes på den där spindelvävs girlangen i taket igen.

Så här kunde jag ligga vaken som barn också. Ligga och titta upp i taket och vänta på att somna. Jag tänkte så mycket som barn och när jag la mig var det som om det snurrade extra mycket i huvudet. Jag kände aldrig att jag passade in riktigt i min klass. Jag var lite annorlunda men ändå har jag aldrig stuckit ut. Men visst jag var en plugghäst. Jag gillade skolan och ville alltid göra bra ifrån mig. Jag var en skötsam flicka som skämdes om jag gjorde fel och jag skulle aldrig klara av att inte göra läxan, det hade varit för pinsamt. Jag kom aldrig in i järngänget i klassen, bland de häftiga och coola. Jag hade en riktigt bra kompis, Cilla. Hon och jag var jämnt tillsammans. Hon var en hästtjej och hade en egen häst i ett stall strax utanför staden. Jag brukade följa med henne dit. Jag var inte så intresserad av hästar precis men det var rofyllt och lugnt att vara bland hästar och hagar. Det är ståtliga djur som jag älskar att titta på. Cilla var jätteduktig med sin häst. Man såg deras kontakt och kärlek. Jag fick prova på att rida ibland men det var inte riktigt min grej. Jag hjälpte hellre till inne i stallet och mocka och framförallt att borsta hästen. Jag blev lite avundsjuk på hur bra vänner alla var och hur de tog hand om varandra och hjälpte varandra. Jag tänkte så där vill jag också ha det. Säkert därför som jag senare hittade basketen. Det var lite samma sak att man blev väldigt nära vänner. Alltid lättare när man har ett gemensamt intresse.

Cilla och jag sov ofta över hos varandra. Jag älskade att sova över hos henne så jag brukade alltid övertyga henne om att vi skulle vara hos henne. Det var så mycket roligare hos någon annan.  Andra saker och rutiner, maten smakade också alltid bättre hos Cilla. Det luktade så hemtrevligt på något vis. Hemma hos oss luktade det alltid bara nystädat. Min mamma älskade möbelpolish, hon gick och polerade möblerna hela tiden. Hos Cilla kunde det ibland vara lite stökigt och det kändes så befriande. Jag var inte lika ordningsam som min mamma så jag hade alltid en press på mig att plocka undan. Hos Cilla kunde man bara slappna av. Vi lyssnade mycket på musik och åt popcorn i sängen. Hennes lillebror kom ofta och störde. Jag tyckte det var gulligt men Cilla blev bara irriterad så där som man blir på småsyskon. Han spelade fotboll och ville alltid ut och sparka boll med oss. Vi brukade förhandla med honom om han var vår springpojke först så gick vi ut och sparkade boll med honom sen. Han sken alltid upp som en sol och sprang villigt och hämtade saker i köket till oss. Efter en stund stod han alltid så där förväntansfull i dörröppningen med stora ögon som bara tittade på oss, han var så ivrig att han inte kunde vara stilla utan stod och trampade med benen. Ska vi gå ut nu, frågade han med gullig röst och vi svarade alltid snart och han hängde med sitt lilla huvud och gick iväg. Vi var dock alltid tvungna att ge med oss vid hans tredje försök att få ut oss. Jag ville också ha småsyskon. Min storebror var inte så rolig att vara med. Han tyckte dessutom att jag var jobbig att var med. Jag tjatade ofta på mina föräldrar om att vi behövde ett tredje barn i familjen men de höll aldrig med.

En annan tjej i klassen som hette Tina hängde jag lite med ibland fast mest om Cilla inte kunde. Tina var lite konstig tyckte jag, hon var alltid klädd i svart och kändes dramatisk. Hon tjuvrökte redan som trettonåring och jag hade sett henne snatta i affärerna när vi var i staden. Jag skulle aldrig någonsin våga göra något sådant. Jag var alldeles för feg och jag hade skämts ögonen ur mig om någon kom på det. Jag gjorde helst inte saker man inte fick. Jag kanske borde blivit polis istället. Ibland hade hon med sig sprayburkar och skrev saker i tunneln under motorvägen och i busskurer. Jag var alltid så rädd att vi skulle åka fast för jag var ju ändå med henne. Nej, hon var en kompis som jag ofta fick ont i magen av att vara med. Men samtidigt var det något som gjorde att jag drogs till henne. Det var alltid spännande att vara med henne för man visste aldrig vad hon hittade på. Idag jobbar hon på Hemmakväll och verkar leva ett stillsamt liv. Fortfarande svartklädd men nu med rosa, grönt, eller lila hår. Jag brukar vinka till henne om jag går förbi men vi umgås inte längre. Cilla och jag umgås inte heller längre. Vi lovade varandra att alltid hålla kontakten med varandra efter nian. Men det är väl det man gör, det gör nog alla men sen hittar våra liv egna vägar och man ser varandra ibland men det blir inte av att man ses. Man har på många sätt inget gemensamt längre. Det enda man egentligen hade gemensamt var att man gick i samma klass och delade den tuffa uppväxten ihop.

Cilla har en stor hästgård utanför staden har jag sett i lokaltidningen där hon ibland gör reklam för sin turridning med islandshästar. Jag har ofta tänkt att det vore mysigt att åka dit på turridning med John men det är också en av de många saker jag drar mig för. Jag behöver verkligen bli mer spontan.  Jag undrar ändå ibland hur det gått för alla i klassen. Man delade ju ändå nio år med de flesta. Så visst undrar man vad som blivit av alla. Har de flesta barn? Har några flyttat utomlands? Jag hörde för några år sen att en av tjejerna i klassen gått bort i bröstcancer. Det var ingen som jag umgicks med men det känns ändå i hjärtat när man hör det. Jättesorgligt, vi är så unga än ju. En av killarna som jag var lite smygkär i, Gustav, bor i USA någonstans. Oj, vad jag var kär i honom men jag vågade aldrig säga något till honom eller ens visa det.

Ja, ingen vet vart livet kommer ta en. Det går inte att gissa vem av barnen i en klass det kommer gå bra för. Man kan gissa men jag tror man skulle bli förvånad. Vi föds aldrig med facit eller bruksanvisning. Tänk vad tråkigt det hade varit om man visste allt redan. Undrar om allt är förutbestämt eller om man skapar sitt liv helt och hållet. Vissa tror att vi föds med någon slags grundplan som vi sen kan forma själva. Jag tror på att vi måste välja vår egen väg iallafall, sen om vi får hjälp eller inte med det vet jag inte. Jag hade på sätt och vis tyckt det varit skönt om andra bestämde åt mig då alla beslut och förändringar är svåra för mig. Jag undrar alltid om jag valde fel liksom.

Men John var jag säker på redan från början. Honom tvekade jag aldrig på.

5

5

 Jag sitter på personaltoaletten på jobbet och bara stirrar på två streck. Ett streck i en mindre ruta och ett i en större ruta. Två streck betyder att man är gravid. Och jag har två streck så det innebär att jag är gravid. jag har ett barn i min mage. Det känns så overkligt men underbart att det äntligen hände.

Jag har längtat så mycket efter att få bli mamma. Jag är ju ändå 26 år så det är en perfekt ålder. Samtidigt ligger den där dimman som jag och John har mellan oss över all glädje på något sätt. Nu när allt jag drömt om är på väg att hända så blir jag rädd att tappa bort det. Jag måste få tag på John och berätta, det här är nog det som kommer få oss nära varandra igen. Jag ringer John men inget svar så jag skickar ett sms att jag vill att han ringer mig så fort han kan.

De sista tiden har varit så här, att jag inte får tag på honom och han kommer hem sent och går hemifrån innan jag gått upp på morgonen. Ibland kommer han inte hem alls. Jag försöker fråga var han är och varför han jobbar så sent men han blir bara sur och snäser något om att det är mycket på jobbet just nu. Någon stor omorganisering säger han. Jag vill tro honom men kan inte. Det är ju inte bara att han inte är hemma utan mer stämningen mellan oss. Vi pratar inte och han svarar sällan när jag ringer och jag får inga gulliga sms alls längre.

Jag vill inte gå på honom heller och pressa honom men det känns så overkligt att vi inte kan prata med varandra längre.

Jag frågade honom häromkvällen om vi skulle titta på hus i helgen men han sa bara att han inte kunde. Den ensamhet som jag nu hamnat i var inte skön, det är ingen ensamhet som jag kan njuta av och slappna av i. Jag kan absolut gilla egentid men detta är något annat. Ett vakuum, allt syre är utsuget och jag väntar förgäves på det där andetaget. 

Jag försöker hålla mig lite sysselsatt genom att storstäda, jag har rensat alla garderober och alla skåp. Jag har gjort fint på balkongen och planterat lite i krukor. Jag köpte nya balkongmöbler för att göra balkongen till min oas tänkte jag. Och ja, det blev jättefint och mysigt. Den är inte så stor men tillräcklig. Men som med mycket annat så hade jag velat dela det med John. Jag hade velat inviga den med lite bubbel i kvällssolen. Istället invigde jag den med lite te och knäckebröd, ensam.

Jag har ingen lust att  träffa vänner, för det krävs ett visst skådespel som jag inte orkar med just nu. Jag vill inte ha frågor om hur jag mår. Anna, min arbetskamrat som är en ganska nära vän frågar ibland hur jag mår. Jag ser att hon ser att något är fel, att jag inte mår bra. Men jag ljuger och säger att allt är bra.

Till och med min bror som jag inte har kontakt med så ofta frågade mig för ett tag sen när vi skypade på mammas födelsedag om jag inte mådde bra. Du verkar sjuk, Jessie, sa han. Jag ljög och sa att allt var bra men att jag tänkt mycket på mamma. 

Eller ljug var det egentligen inte bara för jag har tänkt en del på hur det varit om mina föräldrar hade levt idag. Är detta något som jag hade kunnat prata med mamma om? Hade hon kunnat trösta mig och ge råd?  När jag tänker tillbaka så delade jag nog aldrig något svårt med henne. Jag berättade aldrig några saker direkt om mitt liv, jo, lite bra saker. Mamma var lite skör på något sätt så man valde omedvetet att inte låta henne höra om dåliga saker. Hon hade en slags distans till känslor tror jag. Som vuxen ser man allt sånt där med andra ögon. Jag undrar om hon inte hade någon distans till oss också. Ju mer jag tänker på det desto fler saker kommer jag på att jag saknat från min mamma.

Jag ligger och stirrar upp i taket. Det hänger en sträng av dammig spindelväv som nog hängt ett tag för den har släppt på vissa ställen och hänger ner som girlanger på sina ställen. Så bra var min storstädning. Bredvid mig ligger John och snarkar och luktar whisky men jag kan inte somna. Jag hade bestämt mig för att prata med John idag  om oss och om barnet.
Vet inte vad som hände, jag har väl uppdämd ilska inom mig för jag gick på honom ganska hårt om varför han aldrig var hemma eller svara när jag ringer. Jag anklagade honom för att vara otrogen. Vilket jag funderat mycket på sista tiden att jag tror att han träffar någon annan. Man kan inte jobba så som han påstår och häromdagen ringde jag hans kontor för att jag ville få tag på honom och de sa att han gått för dagen och då var klockan två.

Han blev riktigt  förbannad och skrek att jag ska skita i vad han gör. Hur kunde jag vara så svartsjuk bara för att han jobbade fortsatte han. Jag fick några rejäla smällar i ansiktet så det ringde i öronen. Jag blev helt tyst och bara tittade på John, han väste mellan tänderna 

– titta nu vad du tvingar mig att göra.

Jag kunde varken gråta eller känna något. Det blev aldrig berättat om barnet i min mage. Vårt barn, Johns och mitt barn som växer i min mage som vill komma ut och vara omringad av kärlek. Allt annat än det som vi har här hemma just nu.

Det värker i mitt ansikte efter smällarna. Han slår riktigt hårt, känns som han tar i med all kraft. Undrar om jag får blåmärke av detta? Då går jag inte till jobbet förrän de är borta. Vågar inte chansa på att de får se något.

Jag följer spindelvävs girlangen i taket med ögonen och John har faktiskt rätt. Jag provocerade honom rejält, inte konstigt att han blev så arg.

Jag måste försöka vara mer tålmodig och inte göra honom arg så ska det nog vända. Jag vill ju att han ska få veta att vi väntar barn. Jag vill att han ligger och håller sin hand på min mage och drömmer sig bort med mig om allt mysigt vi ska göra när vi blivit föräldrar. Ta mysmorgnar på helgerna och bara ligga på golvet och leka med barnet, gå promenader i parken. Jag vill göra egen barnmat och pyssla om i hemmet. I trädgården vill jag ha en gunga och en sandlåda. Vi skaffar kanske en kattunge som stryker runt lite och som säkert bajsar i sandlådan, ja ja ingen dröm är perfekt. Tänk så mysigt liv vi kan få John och jag.

Det är omöjligt att somna så jag smyger upp i köket och tar en Alvedon mot smärtan i ansiktet och gör mig en kopp te. Klockan är halv tre och jag blir först stressad av att jag inte får sovit men sen ser jag mitt ansikte i glasdörren på väg ut på balkongen och det kommer synas några dagar så jag ska ändå inte till jobbet imorgon.

Jag kryper upp i den sköna stolen i hörnet vid tomatplantan som precis börjar nå upp till balkongräcket. Sveper filten om mig och värmer mina händer på tekoppen. Tittar upp på stjärnorna som lyser upp hela himlen. 

Jag minns när jag var liten och jag älskade att ligga på gräsmattan och titta på stjärnorna och drömma mig bort. Ibland smög jag ut sent på kvällen med en filt och la mig på gräset utan att mina föräldrar märkte det. Jag kunde ligga länge och bara följa de olika stjärnbilderna med blicken och känna att jag var en del av något större. Det var en hissnande och pirrig känsla.

Så som jag tänkte som barn tänker jag ju inte som vuxen. Det är omöjligt att förstå hur barn kommer uppleva allt sen när de är stora. Det är ett stort ansvar att ta på sig när man sätter ett barn till världen. Det är omöjligt att tänka ut allt i förväg och göra allt perfekt och skulle man klara det så möter ju barnet andra utanför hemmet och man kan inte styra hela världen. Det går inte att skapa en perfekt barndom som senare i livet inte sätter sina spår på ett eller annat vis. Kanske är det just det som är perfekt att växa upp med livets utmaningar. Så klart är det ofta just svårigheter som formar oss men även allt det goda med trygghet och kärlek. Så en bra blandning av allt är väl det bästa receptet för att skapa en perfekt människa. Jag vill skapa den med John. Jag vill att mina barn ska vara lyckliga och växa upp till lyckliga vuxna.

Jag lovar att ge dig den bästa tänkbara uppväxten viskar jag med handen på min mage. 

4

4

Jag väcks med ett ryck av att dörren slår igen. Jag hade somnat där i fåtöljen med min bok. Jag hör hur John tar av sig sin jacka och sina skor och jag väntar förväntansfullt på att han ska komma in till mig i vardagsrummet. Jag har längtat  efter honom och känner mig så glad och hoppfull. Jag hade tänkt laga den där pastan med kyckling som han tycker så mycket om och sen tänkte jag försöka prata med honom om det som hände i Paris. Vi måste ju reda ut saker och ting. Jag hatar denna konstiga stämning mellan oss. Jag hör honom gå in i badrummet och duscha, fortfarande utan att ens säga hej till mig. Det knyter sig i magen på mig och luften i lägenheten känns så där tjock igen, syrefattig. Jag går ut på balkongen och tittar ner på gatan. Jag vet inte vad det är som gör att jag tycker det är så rogivande att titta på folk. Alla är liksom på väg någonstans, till någon eller från någon eller något. Vissa går snabbt och bestämt utan att egentligen se något av allt runt omkring. Andra går lite långsammare och tittar i skyltfönster och verkar inte ha så bråttom. Jag är en riktig dagdrömmare och brukar sitta och fantisera om vart de är på väg eller vart de varit. Jag brukar tänka att det är för att jag inte har så spännande liv själv så är jag fascinerad av andras liv som alltid känns mer spännande än mitt. Eller så är det bibliotekarien i mig som älskar böcker som gillar att fantisera ihop storys. Hade jag bara kunnat skriva så hade jag nog blivit författarinna. Eller jag kan kanske skriva, det vet jag egentligen inte, men jag skulle ändå aldrig våga låta någon läsa det. Jag är lite försiktig av mig och gillar inte att sticka ut. Men historier har jag många på lager om någon skulle vilja låna. Jag satt och dagdrömde i kyrkan också när jag var liten och följde med mina föräldrar dit. Där var ju ett helt hav av intressanta människor och öden som jag kunde fantisera ihop. Och tänkt så många hemligheter folk hade. Jag hade gärna velat vara en fluga på väggen hemma hos folk för att se hur de levde eller ännu bättre en tankeläsare som kunde läsa vad folk funderade på. Jag brukar undra om alla tänker så mycket som mig eller om  det bara är jag som är knäpp.

Nere på gatan går det förbi en mamma med barnvagn och med ett äldre barn i släptåg som hon försöker locka med sig fast utan större framgång. Barnet  är väldigt fokuserad av att hoppa någon form av hage på stenarna på trottoaren. Mamman stannar tålmodigt upp och väntar in barnet en stund. Lyfter sen upp barnet och pussar på det och ställer hen på en sån där stå bräda som man fäster på vagnen.

Oj, en sån där mamma vill jag bli, en tålmodig och kärleksfull mamma som inte stressar runt hela tiden utan som tar sig tid för barnen.

– Jag åt på vägen hem, mumlar John från köket.

 Suck han är verkligen inte på gott humör idag. Det där samtalet som jag ville ha är det inte alls läge att ta nu. Ok, svarar jag

– Jag hade tänkt göra den där goda pastan som du tycker så mycket om, men det kan vi ju ha imorgon, försöker jag säga i så mjuk ton jag bara förmår.

Det kom inget svar från John utan jag hör bara hur han med en jättesuck sätter sig vid köksbordet.

Jag går ut till köket och fixar mig lite te och några knäckebröd, det fick bli min middag idag. Jag sneglar på John som sitter vid köksbordet med sin laptop och verkar helt inne i sitt. Han ser arg och irriterad ut så jag väljer att inte säga något. Vad är det som hänt med honom? Är det jobbet som pressar honom eller är det något annat. Jag vill bara fråga eller krama om honom men vill inte göra honom mer arg.

Så hade jag aldrig tänkt innan Paris. Jag hade aldrig tvekat att bara gå fram och putta bak stolen och sätta mig i hans knä. Han hade släppt allt han hade och kramat om mig. Johns kramar var så varma och trygga. Han omfamnade liksom hela mig så jag bara kunde sjukna in i famnen, som ett barn nästan. 

Jag vaknade till när John lade sig och sneglade på klockan som visade halv fyra. Jag ligger och hoppas på att han ska krypa nära och hålla om mig men det verkar han inte vilja. Jag vänder mig mot honom och han luktar whisky. Har han druckit? Det gör han aldrig på vardagar, ja inte ofta på helgerna heller. 

När väckarklockan ringer tar det mig några sekunder innan jag kommer på varför jag har en sån jobbig känsla i magen. Men sen minns jag gårdagen. Jag vänder mig om och Johns sänghalva är tom och på kudden ligger det en lapp från John. Jag blir sen ikväll så vänta inte uppe.

3

3

Det börjar sakta gå upp för mig att mitt liv inte var detsamma som innan resan till Frankrike. Det skulle aldrig bli detsamma för något hade ändrats i grunden. Jag saknade min John och funderade hela tiden på vad jag kunde göra för att han skulle bli som vanligt igen. Det fanns hela tiden en gnagande oro över att jag gjorde fel eller borde göra annorlunda så att han blev som han var innan. Han var nog bara stressad och mådde dåligt och jag hade nog inte stöttat honom tillräckligt. Men mitt i alla dessa funderingar kände jag ändå i magen att inget skulle bli som vanligt, något var trasigt för alltid. När jag tittade på min John som jag tidigare tyckt vara så snygg och min stora trygghet i världen så mådde jag bara illa redan vid tanken på honom. Det var ibland som om jag tittade på en främling som jag inte kände. Jag förstod ingenting alls, allt var obegripligt.

Några veckor efter Paris sitter jag och fikar med Anna och jag vill så gärna berätta för henne om det som hände mellan oss i Paris men varje gång jag tar sats så ångrar jag mig. Jag skäms på något vis. Det känns som jag ska berätta något hon kommer döma mig för. Sen i nästa sekund är jag rädd för att berätta av rädslan att hon ska övertala mig att lämna John. Och det vill jag ju verkligen inte. Jag älskar ju honom och det som hände är bara en tillfällighet, han mådde inte bra. Vi har fortfarande inte pratat om det men jag känner att han skäms och har dåligt samvete så det kommer han ju aldrig göra om igen. Nej, jag berättar inte för Anna, det krånglar bara till allt i onödan. Hon tittar på mig innan vi skils åt och frågar med handen på min axel om jag mår bra eller om något hänt för jag verkar ledsen säger hon. Jag försäkrar henne att jag mår bra och bara är lite trött.

Jag känner mig nöjd med mitt beslut att inte berätta något och njuter av det fina vädret på vägen hem. Men i samma sekund som jag kommer in i lägenheten kommer någon konstig känsla i magen, en ångest eller oro, svårt att förklara. Det känns annorlunda här hemma. Det känns inte så tryggt och lugnt. Jag känner mig orolig utan anledning och går och funderar på om jag ska göra något, nästan som rastlöshet. Så har jag aldrig känt tidigare. Jag älskade ju att sätta mig i min favoritfåtölj med en spännande bok och bara försvinna bort från verkligheten. Nu kunde jag inte slappna av.

Det känns som vår lilla lägenhet har tappat sitt syre. Jag går ofta ut på balkongen för det känns som jag inte kan andas. Jag älskade den här lägenheten när jag köpte den. Den fick mig att känna mig vuxen. Att få ha något som var mitt eget kändes stort för mig. Jag inredde den så som jag ville ha den. Ljust och modernt fast ändå personligt. Jag ville inte att mitt hem skulle kännas som att gå in i en Ikeakatalog så jag var runt och letade en del begagnat att blanda upp med. När jag kom hem så kändes det alltid som om jag kunde släppa alla bekymmer i hallen och sen bara gå in i min bubbla. Jag kunde vara hemma en hel helg och bara läsa böcker och sitta på balkongen och titta på folk. Det var lite svårt för mig när John flyttade in och som då på något sätt stack hål på min bubbla. Jag kunde sakna det jag hade när jag bodde själv. Och just nu hade jag verkligen behövt min bubbla att vila i.

John sa igår att han ville att vi skulle titta på lite hus i helgen. Vi hade ofta drömt om vårt hus som vi skulle ha alla våra barn i. Ett hus i två plan med en fin trädgård på baksidan och en altan där vi kunde sitta på sommarkvällarna och dricka vin och prata om livet. Jag hade redan som liten drömt om det där huset som jag ville ha när jag blev stor som hade en liten trädgård på framsidan och en uppfart till bilen på sidan och sen en bred rundad trappa som man kunde sätta krukor med blommor på som välkommande en när man kom hem. Jag var nog påverkad av alla amerikanska serier man såg som liten. Perfekta trädgårdar på lugna gator med snälla grannar där alla hjälptes åt och barnen blev kompisar med alla grannbarnen. Jag ville ha det livet som mina föräldrar hade haft för jag ville ge mina barn en liknande uppväxt som min. Lugn, trygg och kärleksfull. En uppväxt där man alltid var ok och tillräcklig. Jag hade kompisar vars föräldrar skilde sig men det var jag aldrig rädd för att mina skulle göra. De var bara lyckliga tänkte jag. Nu i vuxen ålder har jag förstått att det nog inte var så bra som jag upplevde det som barn. När jag tänker tillbaka och ser det med vuxna ögon så ser jag ju att det var visst lite lugnt men det var nog inte så mycket kärlek mellan mina föräldrar. De stannade nog hos varandra på grund av trygghet och kanske för våran skull. Jag kan minnas min mamma sittandes vid köksbordet tittandes ut i trädgården och visst det var ju inte glada ögon. Det var alltid något sorgset över henne har jag kommit på som vuxen. Det jag som barn upplevde som lugnt var kanske som hon var nedstämd. Ja, jag vet inte. Min bror har i alla år sagt till mig att, Jessie, du fattar ju inte hur det var på riktigt. Hans upplevelse av vår barndom var inte lik min bild av den. Han ville aldrig vara hemma och flyttade ganska tidigt hemifrån.

Jag vill i alla fall ha det som jag upplevde att vi hade hemma.

Jaha, så John vill titta på hus helt plötsligt. Ja, det känns ju overkligt, varför ska vi göra det? Det är så typiskt för jag drömde om det ganska tidigt i vårt förhållande och försökte skynda på det men John har alltid sagt att vi behöver inte skynda, vi har hela livet tillsammans. Så klart kommer han med det förslaget nu, mitt i vår svacka. Nu när det blivit som det blivit efter Paris så känns det konstigt att gå och leka lycklig familj med honom på husvisningar.

Jag vet ju inte ens om jag vill fortsätta leva med honom Men det är nog ett tecken på att han börjar må bättre och att han är mindre stressad. Det är kanske den här nystarten vi behöver. Att få komma ifrån lägenheten och bygga på något helt eget som bara är vårt. Jo, men det blir nog bra det här ändå. Vi kan kanske få tillbaks det vi hade och laga det som gått sönder. Jag måste helt enkelt prata med John om detta. Vi måste ju prata ut om det som hände och inte bara låta det ligga som en osynlig dimma mellan oss. Vi har alltid haft lätt för att prata med varandra förut så det här är en jättekonstig situation.

Plötsligt känns luften i lägenheten så lätt och jag gör mig en kopp te och sätter mig i min fåtölj och läser en bok och för första gången på länge längtar jag efter att John ska komma hem.