Browsed by
Kategori: Kapitel 3

62

62

När jag tänker på att gå hem får jag ångest men jag måste ju. Jag hade velat ta med mig både Boy och Fredrik men det hade gjort John argare än vanligt. Ska jag vänta tills han går till jobbet imorgon? Nej, men jag kan ju inte gömma mig här hos Göran hela tiden. Något måste hända helt enkelt.

Jag skriver till John om att vi måste prata om oss och hitta hjälp. Jag skriver att jag är ledsen att det blivit så här mellan oss. Sitter med mobilen i handen och väntar på svar från John. Efter en lång stund kommer det ett kort svar, han skriver bara ok. Och vad betyder det, är det ok att vi behöver prata och söka hjälp eller?

Jag skriver igen och frågar om han är arg. Svaret kommer lite snabbare nu och han skriver bara nej.

Jag testar och skriver och frågar om han vill följa med ut och gå med Boy så kan vi prata lite. Jag tänker att det vore en bra grej att jag har skydd medan vi pratar ut. Men även på det blev svaret nej.

Jag och Boy tar oss ut på en lång promenad och det känns lite bättre inombords efter det. Jag mår så bra när jag har något att ta hand om lite. Nu när jag bestämt mig för att inte skaffa barn så borde jag skaffa en hund faktiskt.

Jag minns att basket Anna tjatade om att hennes syster sålde hundvalpar. Hon var uppfödare och Anna försökte alltid få oss att köpa. Nån gång tog hon med någon av valparna på träningen.

Det var längesen jag pratade med henne ändå så jag kan ju ringa och fråga. Signalerna går fram men inget svar. Jag är precis på väg att lägga på när jag hör att luren lyfts.

– Hej, säger jag glatt.

– Hej, svarar hon kallt.

– Hur är det?

– Bra, tonen är fortfarande kall.

– Stör jag dig?

Jag förstår inte hon brukar bli så otroligt glad när jag ringer och prata på som bara den. Vad har hänt med henne. Är hon sjuk eller något som jag inte vet. Eller känner hon inte igen min röst.

– Varför ringer du, säger hon irriterat.

– Va! Vad menar du?

– Men Jessie du behöver inte låtsas längre. Vi vet. Syrligheten i hennes röst går inte missa.

– Va? Vet vad då. Men Anna vad är det?

– Du, John var här och berättade. På träningen för ett tag sen. Så bara sluta låtsas.

Va! Vad då John var där? Varför var John på basketträningen? Jag förstår ingenting av detta. Och varför är hon sur. Vad fan har John sagt till dom?

– Men vad har han sagt? Jag förstår inte. Min röst darrar av gråt som vill komma upp.

– Han förklarade att det är jobbigt för dig att vi jagar dig och vill att du ska börja träna igen eller vara med på våra saker. Han berättade att du tycker det är jobbigt att minnas det gamla för du inte kan träna mer efter din skada. Han berättade hur svårt det var för dig att säga till och be oss sluta höra av oss. Att du vill lägga detta bakom dig. Vad fan Jessie, varför har du inte sagt något till oss för? Va? Fattar du hur dum jag kände mig?

Jag känner mig yr och tankarna bara snurrar runt i huvudet på mig. Varför har John ljugit om att jag skadat mig så jag inte kan träna basket mer? Och framförallt att jag inte vill att de hör av sig. Detta är ju helt sinnessjukt vem gör något sånt? Jag vill bara berätta allt som hänt för Anna så hon förstår men vågar inte.

– Men det är inte sant viskar jag ledset fram.

– Mmm nej, det var precis vad han sa att du nog skulle säga.

– Nej, men Anna du måste tro mig det är inte sant. Jag saknar er jättemycket.

– Jag vill inte att du ringer mig mer. Om vi var dina vänner hade du berättat själv och inte skickat din pojkvän. Hennes röst är arg och irriterad.

Jag försöker igen att förklara men hon har redan lagt på. Tårarna bara väller fram. Jävla John. Vem fan gör så, han är ju sjuk i huvudet. Jag har inga andra vänner än basketgänget eller hade för nu har jag inte de heller längre.

Nu har John både ringt mitt jobb och basketkompisarna. Fan är det någon mer han kan ha ringt och ljugit för?

Ja, min bror ju. Han var på väg hit men avbokade precis innan utan en bra förklaring.

Jag måste ringa honom också och kolla. Signalerna går fram och jag tittar på klockan. Nja, det är kväll hos honom men inte natt. Jag har ofta gjort bort mig och ringt och väckt honom mitt i natten. Australien ligger lite före oss i tiden, men det glömmer jag oftast.

– Hej, svara han glatt.

– Hej.

– Hur är det syrran. Frågar han med onykter röst.

– Är du på fest?

– Ja, har det hänt något? Frågar han oroligt.

– Nej, inget har hänt. Ville bara ringa, det var längesen.

– Mmm det var det men kan jag ringa imorgon. Det är lite svårt att prata här.

– Mmm gör det.

Ljudet från musiken skrålar kvar i öronen ett tag. Det lät som en rejäl fest och han verkade ganska onykter men ändå som sig själv. Jag tror inte John ringt eller skrivit till honom. Det var skönt att bara höra hans röst, den enda familj jag har kvar. Den enda som egentligen känner mig som jag är och som nog aldrig skulle svika mig helt. Just nu önskar jag så att han bodde i Sverige. Jag behöver en bror här hos mig.

61

61

Jag känner mig så matt i själen att jag inte orkar gå hem precis just nu. Jag vill bara sitta här och vara en stund. Jag hinner på något sätt inte med livet alls och imorgon är det dags att jobba igen och jag vet inte hur jag ska förklara mina märken. Kanske att jag trillat med cykeln kan låta bra men det ger inte strypmärken så halsen så dom får jag täcka med något. Jag vet inte om jag orkar hålla på och ljuga mer nu. Tänk om jag bara säger som det är. Vad skulle hända då, skulle de på jobbet också tjata om att anmäla John och lämna honom eller skulle de rycka på axlarna bara? Nja inte Anna, hon skulle bli jobbig och tjata. Nej, jag kan så klart inte säga som det är.

Jag gör verkligen inget annat i mitt liv än att jobba och vara hemma. Jo, just nu har jag Boy en period men jag har inga intressen och jag träffar ju inga, inga kompisar och så. Jag och John är inte ute längre som förr och vi bjuder inte hem folk. Jag är verkligen isolerad. Jag har läst om det, att män som misshandlar gärna isolerar sin fru för att ha henne för sig själv och jag gissar att han inte vill att någon ska se.

Jag ryser till när verkligheten når mitt hjärta att jag är kanske en sån kvinna som misshandlas. Är John en sådan man på riktigt fast jag inte vill se det?

Men nej, det tror jag verkligen inte. Har han isolerat mig eller är det jag som dragit mig undan. Det är nog mer jag som dragit mig undan, jag hör ju inte av mig till folk.

Jag rycker till när det knackar på dörren och Boy skäller till. Det kan ju inte vara Fredrik för han kan knackar inte.

När jag öppnar dörren och ser John därute så drar jag efter andan. Han kommer in i hallen och Boy står som förra gången framför mig och är beredd på attack. John ser arg och trött ut, lite gammal nästan där han står orakad och kläderna lite i oordning som om han sovit i de. Inte alls likt honom. Jag är så tacksam för att Fredrik inte är här för det hade gjort John så svartsjuk att han hade kunnat döda oss båda. Ja jäklar, tänk om han fick veta att vi sov ihop, eller i samma hus.

– Passar du fortfarande den där jävla hunden frågar han skarpt.

– Ja, Göran är fortfarande på sjukhuset.

– Jaha, så du ska flytta hit då?

– Nej, men jag måste hjälpa honom med Boy, jag har lovat.

– Jo jo, men är han viktigare än mig?

John är förvånande lugn i rösten ändå, vilket nog beror på Boy. Men jag ser hur han kokar inombords. Jag känner mig bara arg på att han kommer hit och tänker på sig själv bara. Kollar inte hur jag mår eller säger förlåt eller något sånt.

– Jag vill inte vara hemma mer om du ska göra mig illa. Jag är så trött på ditt humör nu. Fattar du inte att du skadar mig på riktigt? Titta på min hals John, titta. Jag är så arg att jag skriker det sista.

– Du, din jävla hora väser han fram.

– Ja, vad ska du göra nu? Är du rädd för hunden eller? Du är inte så tuff nu, va? Jag kommer inte hem förrän du söker hjälp, John. Vi behöver hjälp. Min röst är stark och arg.

Jag är förvånad över mitt mod och att jag vågar släppa ut min ilska mot honom. Jag hade aldrig vågat utan Boy framför mig. Men jag är trött på det, riktigt trött. Man hade nästan kunnat se Johns ilska ryka ur öronen och han tar ett steg emot mig men Boy stoppar honom.

– Det är du som behöver hjälp. Det är du som är sjuk Jessie. Du gör mig så arg, det är fan inte mitt fel. Vad fan ska jag söka hjälp mot? En dålig flickvän kanske. Han håller inte tillbaka utan skriker fram orden.

Han lägger min mobil på hallbordet med en smäll och går ut men vänder sig i dörren och spottar på hallmattan.

– Det här kommer du få ångra Jessie säger han och hånler mot mig.

Jag låser dörren efter honom och sätter mig på golvet och drar efter andan. Vad fan har jag gjort? Nu har jag ställt det rejält för mig. Nu är John nog argare än någon annan gång. Hur fan ska jag kunna komma hem igen nu. Jag ångrar mitt utbrott redan.

Det burrar till i min mobil och jag fångar upp den på hallbordet utan att resa mig från golvet. Det känns som mina ben inte skulle bära mig just nu.

Det är Fredrik som skriver och undrar om allt är bra med mig. Han är så gullig och omtänksam eller nja, det är kanske bara polisen i honom.

Jag ljuger och skriver att allt är bra. Jag frågar hur det är med Göran. Men får inget svar så lägger mobilen bredvid mig och bara blundar lite. Jag behöver samla mig och få kraft. Jag behöver nog ringa Helene och prata med henne. Jag är på riktig rädd för John just nu. Och jag vågar inte gå hem själv den här gången.

60

60

Jag fumlar med låset till Görans hus och inser att det var olåst. Glömde jag att låsa när jag gick hem innan? Jag har så bråttom in att jag hamnar i Fredriks famn som var på väg att hjälpa till med dörren. Generat backar jag ifrån honom.

– Men vad fan Jessie, säger han irriterat.

– Förlåt, svarar jag för jag tror att det är för att jag störde.

– Kom här säger han och leder in mig i soffan.

Då förstår jag att det är för att han sett märkena i ansiktet.

Han tar min jacka och mina skor som jag krampaktigt håller i händerna fortfarande. Sen tar han av min mina strumpor och virar en filt om fötterna. Jag är så trött och ledsen att jag bara sitter där i soffan. Boy sitter och tittar på mig med sina stora ögon. Fredrik sätter en kopp te i händerna på mig och lutar sig fram och tittar på märket i ansiktet. Han tvättar lite och sätter ett plåster. Jag trodde inte det var ett så hårt slag att det gick hål. Sen känner han med sina fingrar på min hals och ser bekymrad ut.

– Du måste anmäla honom, förstår du det? Hans röst är allvarlig och polisaktig.

– Mm jag vill inte det. Han är snäll egentligen det är bara när han är pressad eller så som han blir arg. Det blir så bra emellanåt ju. Jag vill bara att det ska bli som vanligt, snyftar jag fram.

Att gråta inför andra är inte något jag brukar men med Fredrik blir jag så sårbar. Vet inte om det är för att han är polis eller för att han verkar bry sig som jag blir så mjuk.

– Jag måste anmäla Jessie. Jag kan inte bara se på. Fattar du inte att det inte kommer bli som förr? Han kommer aldrig sluta. Snälla, du måste ta detta på allvar. Om jag ringer hit polisen nu, vågar du berätta då vad som hänt?

– Nej, säger jag argt. Du får inte ringa hit några poliser. Jag kommer inte anmäla honom.

Jag reser mig och börjar gå mot hallen då Fredrik stoppar mig och bara står och håller mig i famnen. Vi står så helt stilla tills jag slutat gråta och min kropp blir avslappnad. Med hans armar runt mig känner jag mig så liten. De kräver inget, hans famn bara är där kravlös som en tröst. Jag känner hans hjärtslag som slår starkt och lugnt.

Min kropp reagerar ofrivilligt på Fredrik och jag blir generad och backar.

– Kom så fixar jag så du får sova i sängen där uppe. Du ska inte gå hem idag i alla fall. Jag ringer inte polisen eftersom du inte vill det men jag släpper inte hem dig nu.

Jag orkar inte säga emot och följer snällt med honom upp och låter mig bäddas ner i den stora sängen där uppe. Boy hoppar upp och bökar runt lite och lägger sig till slut till rätta med en stor nöjd suck. Fredrik släcker lampan och går ner. Han måste tycka att jag är knäpp i huvudet som kommer hit springandes. Men jag trodde inte att han skulle vara hemma nu.

Fan jag glömde att fråga hur det va med Göran och varför han kommit hem tidigare.

Men nej, jag får fråga det imorgon. Nu vill jag bra sova och med Boy bredvid mig i sängen och med polis Fredrik därnere så är jag tryggare än någonsin.

Boy väcker mig och det känns som jag sovit hårdare än på länge. Jag sov i mina kläder så jag kan bara gå ner som jag är men jag går in om badrummet som ligger här uppe för att se om jag kan snygga till mig lite. Bilden av mitt ansikte i spegeln får mig att dra efter andan. Jag är blek och märkena på min hals är tydliga, mycket tydliga. Det är i alla färger både de gamla märkena som börjat bli ljusgula och sen de nya som är blå, lila och röd. Mina ögon är rödsprängda och plåstret i ansiktet döljer inte hela märket på kinden utan bara såret. Jag ta med handen över det och det ömmar rejäl på kindbenet. När jag sitter på toa så ser jag att mina ben har liksom regnbågen alla möjliga färger. Jag drar upp tröjan och ser mig i spegeln och där är precis samma som på benen. Jäklar vad min kropp ser ut och jag är öm överallt, vilket jag börjar vänja mig vid på nåt konstigt sätt. När jag tränade hårt som yngre så var jag väldigt bra på att klara av träningsvärken så det är väl samma nu då, jag klarar av smärta ganska bra tror jag, i alla fall i kroppen. Inuti är jag inte lika stark och tålig.

Ljudet från köket känns tryggt och som när jag bodde hemma och man kom upp på morgonen och mamma fixade i köket. Nu vill jag då egentligen bara gömma mig för känner mig ful och dum.

– God morgon, säger Fredrik piggt.

– God morgon, försöker jag svara med samma pigga ton.

– Vill du ha frukost? Jag visste inte vad du gillar att äta på morgonen så tog fram lite olika.

Han ser nästan lite blyg ut när han säger det. Som om det var första natten ihop med någon du nyligen börjat träffa.

På bordet har han dukat fram bröd och yoghurt, lite pålägg och han har till och med skivat upp lite gurka. Jag känner mig plötsligt lite generad igen över hur fint han fixat.

Frukosten blir en av de mysigaste jag haft med någon. Jag har haft många mysiga med John men inte på samma sätt. Med John tänker jag alltid på hur jag är för att duga för honom det har jag alltid gjort redan från första daten. Jag har alltid en känsla av att inte duga eller räcka till för honom.

Men med Fredrik känner jag att jag bara är utan att tänka. Jag kan prata om helt oviktiga saker och skämta fritt. John vill alltid prata om viktiga och världsliga ting liksom om vetenskap och det är ju intressant men ibland vill man bara att det är lättsamt. Det är egentligen först nu precis i den här stunden jag tänker på att det faktiskt är så.

Fredrik berättar att det är oförändrat med Göran men lite stabilt så sköterskorna tyckte att han skulle åka hem och sova och vila upp sig. När vi plockar undan är det som om vi alltid gjort det ihop, allt bara flyter på. Plötsligt stannar han upp och ställer sig framför mig.

– Du Jessie, förlåt att jag är på dig och lägger mig i men jag kan inte bara se på när någon far illa. Han harklar sig. När du far illa.

– Mmm fattar det.

– Har han slagit dig mycket? Alltså ofta? Hans röst är allvarlig och polisig igen.

– Nja ibland bara svara jag försiktigt av rädsla att han ska ringa hit polisen.

– Och slår han dig på kroppen med?

– Eh ja jo ibland.

– Jag är bara orolig att du tar skada, du vet inuti. Du vet att det kan ibland inte synas utanpå vad slagen gör inuti. Om du kissar blod måste du åka in till sjukhuset. Gör du det? Hans blick är sträng och kräver svar.

– Nej det gör jag inte. viskar jag.

Varför ska han börja prata om detta nu mitt i allt det mysig. Jag orkar inte hålla på med detta eviga tjat om att anmäla och att lämna John.

– Jag skulle känna mig mindre orolig nu när jag åker till sjukhuset om du stannar här idag. Kan du göra det?

– Ja, ljuger jag rädd för att han inte åker annars.

– Och du, Boy skyddar dig. Eller hur Boy säger han samtidigt som han klappar på hans huvud.

När Fredrik gått sjunker jag ner i soffan och försöker fundera på vad jag ska göra nu. Kommer på att jag inte tittat på mobilen sen jag kom hit igår. När jag tänker efter vet jag inte ens vart den är. Jag går och letar i jackan men den är inte där, går upp i sovrummet men den är inte där heller. Fan den är nog kvar hemma. Tänk om John försökt få tag på mig då är han nog riktigt arg nu.

59

59

Jag är så lycklig. Vi sitter i bilen hem efter en jättemysig dag ute på stan. John har varit så underbart kärleksfull och vi har suttit och småpratat precis som förr, allt är precis som innan. Tänk att det äntligen är som vanligt, jag har tvekat ibland på om det någonsin skulle kunna bli det. Jag vet att jag måste säga till John att jag måste bort till boy en sväng nu. Jag är lite orolig för att han ska bli arg för han gillar inte att jag passar honom men så fin som han är nu så förstår han nog.

Med mig har jag en rosa ljung som jag tänker plantera i krukan på trappan. Jag hoppas den överlever där i kylan. Väl hemma tar jag tag i det direkt och John kastar den gamla vissna blomman. Han pussar mig på pannan och berömmer hur fint det blev. Inne i hallen tar jag mod till mig.

– Du jag måste bort och gå ut med Boy, hunden du vet.

– Jaha, svarar han surt.

– Göran har blivit sämre och är kvar på sjukhuset och jag har ju lovat att ta hand om hans hund.

John svarar inte utan böjar bara ta av sig sina ytterkläder men stämningen har ändrats totalt och jag blir så ledsen. Jag har ju inget val, jag måste bort till och gå ut med Boy.

– Ja ja, bara förstör vår kväll då, snäser han.

– Men det går fort, jag är tillbaka snabbt igen.

– Jag skiter i vad du gör, skriker han. Stick bara. Stick.

John föser ut mig ur huset så jag nästan trillar i trappan. Han är inte så arg som han kan vara utan mer irriterad och jag kan förstår honom att han blir lite besviken. Han hade väl sett fram emot en mysig kväll tillsammans. Dörren smälls igen och jag funderar på om jag ska gå in och försöka göra John glad igen och få honom att förstå eller om jag bara ska gå bort till Boy.

Jag tror det bästa är om John får lugna ner sig lite.

När jag möts av Boys kärlek och glada skutt så försvinner all irritation och ledsamhet. Han är så fin. Vi går en lång runda och jag njuter av att vara ute i den friska kvälls luften. Det är så skönt att gå med honom vid min sida för jag känner mig så trygg då. Han skulle skydda mig mot allt.

Väl hemma ger jag Boy lite mat och gör en kopp te och sätter mig i soffan. Jag sms:ar Fredrik och frågar hur det går för jag har inte hört något sen i morse.

Han svarar direkt att det är oförändrat. Just nu vill jag bara att Göran ska bli frisk så allt blir som vanligt igen.

Jag vill inte lämna Boy direkt för då blir han ensam både kvällen och natten om Fredrik inte kommer hem. Jag lägger mig och vilar lite i soffan med Boy liggandes nedanför på mattan. Min ständiga beskyddare.

Jag vaknar till av att Boy slickar mig i ansiktet och inser att jag sovit lite längre än jag tänkt. Klockan är mycket och jag måste skynda mig hem. Fan att jag inte satte larm på klockan. Jag kan gissa att John är både sur och arg där hemma nu. Undrar om det är bättre att jag stannar här hela natten istället.

Men med dåligt samvete lämnar jag ändå Boy ensam och skyndar mig hem. Jag vill inte förlora det fina som John och jag hade idag. Jag tror jag kan hitta honom igen och att vi kan få en fin avslutning på kvällen.

Redan i hallen känner jag igen känslan i luften. Det är kusligt tyst och mörkt i huset. Jag ryser och ångrar mig att jag gått hem för det här kommer nog inte sluta som jag hade hoppats på. Jag hinner precis ta av mig jacka och skor när John dyker upp i hallen helt utan att jag hört hans steg.  Slaget i ansiktet överraskar mig och får mig att tappa balansen lite men jag trillar inte.

– Men vad fan John. Sluta nu med där här. Sluta att göra mig illa skriker jag ursinnig. Jag har fan inte gjort nåt fel.

Jag är så arg så det kokar inom mig och besvikelsen att han inte kunde hålla sig en dag ens svider i hjärtat. Jag är så trött på att vara tyst och inte säga emot.

– Håll käften, väser han fram mellan tänderna.

Han tar tag i mitt hår och drar mig upp för trappan i sån fart att mina ben inte hinner med och jag slår i fötterna och benen i trappstegen och vid ett tillfälle viker sig knäna så det känns som allt hår ska slitas av från huvudet. Han kastar mig i sängen och kommer snabbt efter och sätter sig gränsle över mig och tar stryptag. Först lite lätt så jag får lite luft samtidigt som han tittar mig rakt in i ögonen. Hans ögon är svarta, kolsvarta och fulla av ondska. Rynkan i pannan är djup och jag förstår att han är vansinnigt arg just nu. Jag ligger bara stilla i hopp om att han ska släppa. Men han trycker hårdare och hårdare och till slut tar luften slut och jag viftar med både armar och ben men han är för stark så jag kommer inte loss. Det svartnar för ögonen och susar i öronen.  Jag är säker på att jag ska dö när han plötsligt släpper, spottar på mig och är på väg ut ur sovrummet när han vänder sig om.

– Din jävla hora. Hur fan ska få dig att fatta? Jag ska fan slå horan ur din kropp. Fy fan vad du äcklar mig skriker han för full hals.

I det ögonblicket önskar jag att någon granne skulle höra det och ringa polisen så jag slapp detta jävla livet jag lever med John. Den här berg- och dalbana av hopp och förtvivlan som jag just nu är så trött på.

Jag ligger och väntar på att John ska åka hemifrån som han brukar göra men hör varken ytterdörren eller bilen.  Jag ryser till vid tanken att han sitter där nere och häller i sig whisky och blir ännu argare. Jag tar sats och skyndar mig ner för trappan och tar mina skor och jacka i handen och bara springer ut, rädd att han skulle hinna stoppa mig i hallen annars. Jag stannar inte och tar på mig utan springer hela vägen bort till Görans hus.  Mina strumpor blir blöta och men jag känner inte att jag fryser. Jag är bara arg ledsen och förtvivlad, det är de enda känslor som pumpar i min kropp.

Jävla John

58

58

– God morgon älskling, säger John mjukt

Jag öppnar ögonen och ser att han står bredvid sängen med en frukostbricka i handen. Han sätter ner den i sängen och pussar mig på pannan. Jag är förvånad men glad över denna förändring i hans humör. Så underbar och fin han är när han är sig själv.

– Åh men tack älskling. Men ska du inte äta med mig, säger jag och lägger huvudet på sned och tittar bedjande på honom.

– Nej, jag måste iväg till jobbet en stund trots att det är helg men jag kommer inte hem sent och då kan vi åka ut på något om du vill.

– Gärna, jättegärna.

Han är på väg att gå då jag kommer på att jag måste ta hand om Boy lite på dagen när Fredrik är på sjukhuset. Det knyter sig i magen på mig för jag är rädd att John blir irriterad om jag sätter hunden före honom.

– Eh du, vet du ungefär vilken tid du kommer hem. Tänker så jag är klar då.

– Nja vid ett två tiden kanske.

– Ok det blir bra.

Jo, men det kan ju gå att få ihop. Om jag går till Boy snart och går en lång runda med honom så klarar han sig sen tills Fredrik kommer tror jag. Jag får skriva till honom så han inte kommer för sent hem. Glad och förväntansfull går jag ner med min fina frukostbricka till köket, jag tycker det är svårt att äta i sängen. Det är så lyxigt när han gör frukost till mig och jag känner hur mitt inre slappnar av. Han är verkligen sig själv igen. Tänk om vi äntligen kan lägga allt detta bakom oss och bara se framåt igen. Hans mammas död var nog det sista jobbiga för honom och nu mår han bättre.

Jag städar och fixar fint hemma. Bäddar sängen så som jag vet att John älskar att den är, så där perfekt som på hotell. På väg ut med soporna blir jag påmind om den där krukan på trappan med den vissna blomman i. Den har jag fortfarande inte fixat men vi kan nog handla någon blomma idag tillsammans idag. Jag tar lite extra tid på mig för att göra fint bland skorna och jackorna i hallen, allt för att Johns humör ska hålla sig så här. Jag ser något glimma till längre bort i hallen borta vid trappan och tittar upp. Under trappan är det byggt som ett slags förråd med en liten lucka. Vi har extra toalettpapper och annat smått därinne och nu ser jag att det sitter ett lås på den luckan. Jag tittar på det och undrar om det alltid funnits där eller om John monterat det nu utan att jag märkt det. Så klart det inte varit där innan, jag har aldrig låst upp för att hämta något där.

Undrar i så fall varför. Gömmer John något därinne? Jag blir så otroligt nyfiken och går upp och letar igenom hans nattduksbord efter nyckeln men hittar den inte. Jag fortsätter leta efter nyckeln överallt men kan verkligen inte hitta den någonstans. Av någon anledning får jag för mig att titta i lådan i bokhyllan där han har lite öppnare mm, hans drinklåda och där är den. Med nervösa och svettiga händer tar jag nyckeln och är på väg att öppna låset. Jag har verkligen ingen aning om vad han skulle gömma där.  Tvekar och går och tittar ut genom fönstret för att vara säker på att John inte kommit hem. Springer fram och öppnar låset och tittar in i det ganska mörka skrymslet. Men där är inget gömt därinne. Det är samma som alltid, toapapper och någon Ikea påse med papperstallrikar och extra servetter sånt där som vi inte har plats för på annat ställe. Ser en filt som ligger slängd på golvet precis i öppningen som jag inte minns brukar vara där som jag lyfter på men inte heller där finns det något gömt. Besviken och lättad låser jag och lägger tillbaka nyckeln där jag hittade den.

Boy blir hur glad som helst av att se mig och jag går in en stund i huset innan promenaden. I köket står frukostgrejerna kvar efter Fredrik och det känns inte som han är en sån som lämnar det. Han måste ha haft bråttom in till sjukhuset.

Jag var så arg på honom efter hans påhopp igår så jag har inte undrat hur det går och inte heller skrivit något idag.

Jag skriver ett sms och undrar hur det går med Göran. Medan jag diskar undan så undrar jag varför John satt ett lås på den dörren under trappan. Det var ett kraftigt lås också. Men det är ingen som skulle ta sig in där och leta efter något värdefullt så något är det han ska gömma annars förstår jag det inte alls.

Jag kommer inte våga fråga för det skulle han nog bli arg över men har jag tur så gömmer han nyckeln på samma ställe så jag kan se efter.

Jag hoppar till av att mobilen ringer och det är Fredrik. Jag tvekar först att svara men det är ju viktigt så måste.

– Hej, viskar Fredrik.

– Hur är det med Göran, frågar jag oroligt.

– Nja det är inte bra. De ringde efter mig i morse så jag fick skynda mig in till sjukhuset. De får inte rätt på hjärtat och de förstår inte varför. Jag själv tror att han gett upp. Jag vet att han inte vill ligga på sjukhus och kämpa så han kan mycket väl ge upp. Han brukar säga att han levt sitt liv klart. Fortsätter han viskande.

Jag gissar att han står i korridoren och pratar eftersom han viskar. Jag vet inte vad jag ska säga, jag känner ju varken Göran eller Fredrik egentligen. Men det känns i magen att höra Fredriks ledsna röst.

– Usch vad tråkigt, det gör mig ledsen att höra. Jag hade hoppats att Göran skulle vara stark och hämta sig fort.

– Hur är det med Boy?

– Bra, jag är hos honom nu, tänkte gå en långrunda.

– Tack, det behöver han. Du… förlåt för igår.

– Mmm, svarar jag kallt.

– Jag vet inte riktigt när jag kan komma hem. Jag vill inte lämna pappa när han är så dålig så det kan vara att jag stannar över natten. Kan du passa Boy i så fall.

– Ja så klart tänk inte på det, svarar jag snabbare än jag hunnit tänka.

– Jag måste lägga på. Men du tack, verkligen tack för att du ställer upp.

Fan vad hade jag nu gått med på. Att passa Boy hela dagen och kanske natten är inte bra, inte bra alls. Det försvårar mitt och Johns mys idag. Och jag vet inte om jag vågar säga det till honom ens. Fast det måste jag, jag kan inte gå runt och vara rädd för honom. Han är ju snäll igen nu. Bara vi inte är borta för många timmar så går det, då behöver jag inte välja.

57

57

Boy blir överlycklig när jag kommer och han hoppar och stutsar fram på vår promenad. Han har varit hemma själv alldeles för länge så inte konstigt. Min plan hade varit att gå en jättelång promenad med honom men min kropp gör ont överallt så blir bara en kort runda. Inne hos Göran igen så sätter jag mig med en av böckerna i soffan och försöker njuta av stunden men det går inte. Jag har verkligen ont efter Johns sparkar. Funderar på om jag ska våga leta efter värktabletter i köket eller om jag ska gå hem och hämta. Snabbt överväger jag att hem inte är ett alternativ så jag letar lite i köket och hittar ganska snabbt ett så kallat medicinskåp och där fanns det väldigt mycket mediciner. Med två Alvedon i kroppen försöker jag lägga mig och vila i soffan, Boy lägger sig nedanför och tittar upp på mig som för att visa att han skyddar mig.

Jag väcks av att mobilen ringer. Det är Fredrik som undrar om han ska handla hem mat till mig med. Han är på en italiensk restaurang vilket gör mig glad för pasta är min favorit i alla former. Han tar glatt emot min beställning och jag skyndar mig in på toaletten för att snygga till mig lite. Men när jag ser mig själv i spegeln så ger jag upp. Det är inte mycket jag kan göra med detta liksom. Jag ser ut som jag gör. Jag är inte snygg och inget smink i världen skulle göra mig snygg heller. Ögonen som möter mig i spegeln är sorgsna och trötta, tröttare än vanligt. Allt som hänt mig sista tiden har verkligen påverkat mig. Jag ser blek ut och håret behöver klippas. I väntan på Fredrik och maten bestämmer jag mig för att gå upp på ovanvåningen och titta. Det har blivit mörkt ute så jag snubblar fram innan jag hittar ljusknappen.

Här uppe är precis som i vårt hus två rum, det ena är Görans sovrum som nu har Fredriks saker spridda på sängen och den andra rummet är gästrum. Jag är lite förvånad över att Fredrik tar pappans sovrum och inte gästrummet. Det borde väl ha varit hans gamla rum när han bodde hemma? Jag går in i gästrummet och det är som om tiden stannat här inne. Sängen som är en liten enkelsäng har ett vitt broderat sängöverkast på sig och vid fönstret står ett litet skrivbord och på det ett foto på Görans fru och ett litet ljus. Jag får känslan att detta är ett minnesrum av något slag, undrar om det var här hon dog.

Boy skäller så jag skyndar mig ner. Möter Fredrik i köket som trots situationen ser glad ut. Han plockar fram och dukar till oss på köksbordet och vi sätter oss och äter. Det känns så konstigt att sitta här med en ganska okänd människa.  Men väldigt avslappnat och skönt ändå.

– Hur är det med Göran, frågar jag försiktigt.

– Nja, det är inte så bra. Idag var han vaken lite mer så jag kunde prata med honom. Han är lite förvirrad och väldigt trött. De får inte hans hjärta att bli stabilt. Jag orkar inte riktigt lyssna på allt de säger, det är facktermer och prognoser som bara rör ihop sig i huvet så jag koncentrerar mig mest på att sitta hos honom så han slipper vara själv. Han var lite sur idag för han ville hem, han hatar verkligen sjukhus. Jo, han hälsade till dig.

– Åh du får hälsa tillbaka. Hoppas de hittar något sätt att få rätt på hans hjärta.

Fredriks ögon är sorgsna när vi börjar plocka undan på bordet. Det märks att detta tar på honom och att han är orolig för sin pappa.  Plötsligt stannar han upp och tar tag i min axel.

– Men du blöder ju, Jessie.

– Eh, ja, jag slog i huvudet i en skåpslucka.

– Va så långt bak på huvudet! Sätt dig så ska jag fixa det lite för plåstret hänger löst.

Jag sätter mig lydigt på stolen och känner mig nöjd över hur bra och naturligt jag ljög. Han tvättar av såret och får dit ett nytt plåster.

När vi sitter i soffan med vars en tekopp tittar han lite allvarligt på mig.

– Hur hade du slagit i huvudet sa du?

– I en skåpslucka i köket, jag slarvar med att stänga, skrattar jag fram.

– Mmm och märkena på halsen?

Jag sväljer ljudligt och blir svettig om händerna. Det finns inga bra lögner för det, märken på halsen är svåra att få naturligt eller av någon olycka. Jag känner mig irriterad för det har väl inte han med att göra.

– Förlåt jag ska inte lägga mig, säger han lite snabbt. Det är bara en arbetsskada.

– Arbetsskada?

– Ja jag jobbar som polis och jag ser så mycket våld i mitt jobb och då även våld mot kvinnor. Jag har svårt att inte lägga mig i.

– Ok

– Jessie, jag ser och förstår att det är något. Det är ingen skåpslucka du slagit huvudet i. Men jag ska inte pressa dig. Säg till om jag kan hjälpa dig på något sätt. Finns mycket hjälp att få om man vill.

Jag vet inte vad jag ska svara på det. Jag skäms och är irriterad samtidigt. Jag vill inte att folk ska lägga sig i, de förstår inte hela bilden. Vi som hade så trevligt så skulle han tvunget ta upp detta. Jag dricker snabbt ur mitt te för jag måste härifrån.

– Jag måste gå hem nu, säger jag på väg ut i köket med den tomma koppen.

– Ok, förlåt att jag la mig i. Det var inte meningen att pressa dig säger han och hänger med huvudet.

– Ingen fara, mumlar jag fram. Jag måste hem bara. Tack för maten.

En snabb klapp på Boy och sen var jag ute på trappan. Mina tårar som jag kämpat med därinne bara forsar ut nu. Jag går en omväg i kvarteret för att få en stund att gråta klart. Jävla skit, han och Helene kan ju slå sig samman.

När jag ser Johns bil på uppfarten så gör jag mig beredd för klockan är mycket och jag var inte hemma när han kom hem. Risken att han är arg är stor.

När jag kommer in i hallen så försöker jag känna av stämningen i huset men den känns inte konstig idag. Förvånat går jag in i vardagsrummet och John sitter i soffan.

– Hej gumman, säger han kärleksfullt.

– Hej, svara jag tveksamt

– Kom och sätt dig jag har precis börjat se en film

Vad är nu detta, dessa tvära kast i hans humör får mig förvirrad. Han sitter så avslappnat i soffan och jag kan inte motstå att gosa in mig hos honom. Min fina John, som egentligen är snäll. Mitt hjärta slår några extra slag när han klappar på mig och allt känns så där fint och mysigt. Min John är tillbaks. Tänk då så fint vi kan ha det om han söker hjälp, då skulle han aldrig mer behöva göra mig illa. Men det tar jag inte upp idag, inte nu när allt är bra. Idag ska jag bara njuta.

56

56

På jobbet har jag svårt att koncentrera mig för jag vill bara hem till Boy. Jag sms:ade Fredrik i på morgonen att jag slutade vid lunch och att jag då skulle åkta direkt hem till Boy. Nu i efterhand ångrar jag mig att jag inte skrev någon om Göran, typ lycka till, hälsa honom eller något sånt. Men jag ville inte skicka fler meddelanden nu så det får vara. Han svarade nästan direkt med ett tack och en glad smiley.

Anna har tittat fundersamt på mig flera gånger idag som ifall hon märker att något är fel. Jag har flera gånger gått in på toaletten för att kontrollera att scarfen täcker märkena på halsen. Däremot var det lite svårare med märket på kindbenet. Jag märkte det inte igår men mitt kindben slog nog i hårt i väggen för i morse var det ett blåmärke där och det ömmar. Jag sminkade över det ganska bra men det syns lite om man är nära mig så vet inte om det är det Anna sett.

I morse var jag inte riktigt lika bestämd och säker på min strategi som jag hade igår kväll om att ge John ett val att söka hjälp eller skiljas. När jag gick upp i morse för att göra mig iordning och sminka mig så låg han kvar i sängen. Han som annars är tidigt uppe, oftast långt före mig. Han låg och tittade rakt ut i luften bara och verkade må väldigt dåligt. Jag blev lite orolig för honom och frågade hur det var med honom men jag fick inget svar.

Han mår nog verkligen inte bra och verkar gå igenom något riktig svårt. Det är ju när man går igenom svåra saker som man behöver stöd från sin partner. Jag kanske inte är något bra stöd för honom.

Samtidigt nu när jag är på jobbet så tänker jag tillbaka på det som hände igår och vad John gjorde så blir jag arg igen för jag får inte ihop det ändå i mitt huvud att han ska få göra så bara för att han mår dåligt.

Fast han har ju rätt på många sätt, jag är tråkig och jag bjuder inte in till sex precis. Det har jag väl aldrig gjort utan det har alltid varit han. Jag vet att han har ett stort behov av sex, så ändå tur att han inte är otrogen i alla fall.

Jag får kanske anstränga mig lite mer för honom och bli mer spännande kanske. Ta hand om honom lite mer. Det är på något sätt inte riktigt min personlighet men jag kan verkligen göra mer än jag gör.

Jag är kanske inte heller är den han blev kär i längre. Jag har kanske också förändrats precis som han har gjort.

På väg hem från jobbet så blåser och regnar det och jag känner plötsligt att jag hellre vill hem och fixa något mysigt till mig och John än att gå ut med Boy. Jag vill krypa ner i varmt bad och sen äta en god middag, sitta och prata i timmar om allt och inget. Så som vi gjorde förr.

På väg hem till Göran ser jag att Johns bil fortfarande är på uppfarten. Mitt hjärta bultar och jag börjar springa mot vårt hus. Något måste ha hänt John. Fan, varför åkte jag bara hemifrån i morse. Han mådde ju inte bra, det såg jag ju och jag bara lämnade honom.

Tänk om han är så dålig att han inte kan ringa efter hjälp, det kan vara hjärtat eller vad som helst. Fan också.

Jag springer det fortaste jag kan upp för trappen och in i huset. Jag tar inte ens av mig skorna utan rusar rakt upp i sovrummet. Där ligger John i sängen precis som när jag lämnade honom i morse. Jag ropar på honom och går fram och drar i honom. Jag är så andfådd att jag knappt kan säga något.

– Vad fan är det, ryter han irriterat.

– Hur mår du, jag blev så orolig att något hade hänt.

– Jag mår bra, väser han.

– Men John är du sjuk eller nåt?

Inget svar från honom och jag kan lätt känna av i stämningen att han inte är sjuk, han är arg och irriterad och då blir jag bara arg. Jag hade blivit rädd och orolig på riktigt

– Jag blev så jäkla orolig när jag såg att du var hemma fortfarande. Jag trodde något hade hänt.

– Ljug inte.

– Va, det gör jag inte, jag blev jätteorolig. Jag trodde du hade nån hjärtinfarkt eller nåt.

– Du ljuger, du skiter i vad jag vill eller hur jag mår så sluta låtsas. Hans röst är kall och saklig.

Jag vet inte vad jag ska svara på det. Det är ju inte sant det han säger jag bryr mig visst. Vad har jag gjort som gör att han ligger kvar fortfarande i sängen och är arg på mig? Gjorde jag något i morse när jag skulle till jobbet.

Jag frågade hur han mådde men fick inget svar och då gick jag bara. Kan det vara det som gjort honom arg. Ja, det kan inte vara något annat, han kände nog att jag inte brydde mig. Man vad fan han bryr sig ju inte hur jag mår. Han frågar aldrig efter han skadat mig hur jag mår eller har det.

– Men vad fan John det är klart jag bryr mig. Bryr du dig om mig då? Du skadar mig utan att sen kolla hur jag mår. Du behöver söka hjälp, nästan skriker jag åt honom.

Jag ångrade mig redan vid första orden för jag anade vad som skulle hända men det slank bara ut. Jag måste ändå säga det uppenbara.

Jag sitter bredvid John på sängkanten och han far upp i en enorm fart och tar tag i mig innan jag hinner resa mig själv och slänger ner mig i golvet med sådan kraft att jag inte kan ta emot med varken händer eller något, mitt huvud slår i byrån vi har vid väggen mitt emot sängen. Han ställer sig över mig och bara sparkar.  Han sparkar mig på benen och i sidorna på magen. Jag kryper ihop så mycket jag kan och lägger mig på sidan och skyddar mitt huvud med mina armar. Han sparkar allt han kan mot ryggen som är vänd mot honom. Det gör så obeskrivligt ont och jag försöker be honom sluta men luften går ur mig vid varje slag.

Till slut stannar han upp och lutar sig ner och tar tag i mitt hår och vrider mitt huvud mot sig.

Han spottar mig i ansiktet och sen går han.

Jag ligger kvar en lång stund för att hämta andan och få kraft nog att resa mig. Kroppen känns trasig och jag tar mig in i badrummet. Jag drar av mig alla kläderna och går in i duschen. Det varma vattnet känns skönt för själen men svider på kroppen. Jag kommer plötsligt på att jag inte gått ut med Boy och skyndar mig ut ur duschen. Först då känner jag bultandet i huvudet och när jag känner med handen så får jag blod på fingrarna. Jag har ett jack efter byråkanten. Jag letar fram ett plåster som jag försöker få fast men håret bara fastnar i det. Jag tar en sax och klipper lite runt såret och till slut fastnar plåstret. En snabb titt i spegeln avslöjar att jag inte har några synliga märken i ansiktet så jag kan hoppa över sminkningen.

Innan jag går letar jag upp ett chokladbar som jag har liggandes i en låda i köket som ofta får ersätta mat nu för tiden när det blir stressigt. Den får duga som lunch.

55

55

Jag lyssnar en sista gång efter ljud innan jag öppnar toadörren. Jag är precis på väg upp för trappan när John sliter tag i mitt hår bakifrån och drar ner mig de få trappsteg jag hunnit ta. Han trycker upp mig mot väggen fortfarande med ett hårt tag om mitt hår. Det känns som håret ska gå av. Han trycker hela sin kropp mot mig och jag få panik då jag får svårt att andas mot hans tyngd. Jag vill skrika men jag vet att han lugnar sig fortare om jag är tyst. Jag känner hans whiskeydoftande andedräkt mot min kind. Han trycker sitt underliv lite extra hårt mot mig och till min förskräckelse känner jag att han är hård. Paniken jag bubblar upp går knappt att kontrollera. Fan att inte Boy är med mig nu.

– Du måste sluta göra mig arg fattar du det, väser han mot min kind samtidigt som han drar till lite extra i håret. Fattar du?

– Mmm, svarar jag i hopp om att han ska lugna ner sig

– Du är fan omöjlig att leva med. Hora har du blivit också. Tror du inte jag fattar vad du håller på med. Va!! Tror du inte jag fattar!

Jag bara blundar och hoppas att han ska släppa när han fått skälla av sig. Men han drar ner mina byxor med sin fria hand och sen fumlar han med sina egna byxor och släpper äntligen håret för att kunna använda båda händerna. Jag vet vad som ska hända men vågar inte röra mig trots att det enda jag vill är att springa därifrån. Min kropp är absolut inte redo för något sånt här och när han tränger in så kan jag inte hålla tillbaka skriket för smärtan är enorm.

– Håll käften! Stönar han fram.

Tårarna rinner ofrivilligt och jag hoppas bara att det ska gå fort över. Han tar tag i mitt hår igen och hans stönande ekar i huvet på mig. Det här är fan inte klokt, jag blir våldtagen av min egen pojkvän. Hur fan kan han tända på detta, att göra mig illa.

Han var snabbt klar och trycker in mitt huvud i väggen som för att markera vem som bestämmer.

– Jag hatar att behöva göra så här mot dig men du är fan trög som inte fattar Jessie. Trög och dum. Det är så här man måste göra med horor det fattar du va, säger han kyligt.

Jag tänker inte svara på det. I ögonvrån ser jag min mobil som ligger på golvet. Bara ingen skriver något nu så John ser. Tänk om han ser Fredriks sms. Fan jag måste ta bort det, ja ta bort hans namn i alla fall. Jag vågar inte tänka på vad han skulle göra om han såg det sms:et eller förstod att jag hade kontakt med Helene.

John drar upp byxorna och går upp utan att säga något mer. Jag drar upp mina och smärtan är obeskrivligt. Det svider och känns som någon skurit med knivar i underlivet på mig. Jag är säker på att jag blöder men orkar inte gå in på toa och kolla. Jag känner mig så äcklig och förnedrad och sårad. Jag kryper ner i soffan och drar filten om mig. Jag tänker inte sova i samma säng som honom i natt. Fy fan vad äcklig han är. Det här har gått över styr nu helt och hållet. Jag kan inte tolerera detta mer.

I morgon ska jag prata med John och berätta att jag inte orkar mer och att jag kräver att han söker hjälp om vi ska fortsätta leva ihop.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle sitta i en sån här sits, att leva med detta. Varför har jag låtit detta pågå så här länge? Vad fan har jag tänk egentligen. Inget av det John gjort är ok, finns inga ursäkter ju. Jag känner att jag ligger och blir så arg att jag nästan skulle kunna gå upp och bara slå till honom.

Men tänk om han inte vill söka hjälp, vad gör jag då? Jag vill ju verkligen inte leva utan honom ändå. Jag vill bara att han ska bli som vanligt.

Om mamma hade levt nu hade jag gått hem till henne nu och sovit över. Vi hade suttit i hennes kök och småpratat och druckit te. Mamma hade klappat mig på kinden och sagt att allt kommer lösa sig. Allt löser sig alltid till slut, sa hon alltid. Bara lita på Gud, han finns alltid där för dig. Mm just nu undrar jag var den där Guden är för inte fan är han hos mig.

54

54

Boy slutar skälla direkt så jag springer ut mot hallen för att se vem det var, men springer rakt in i någon halvvägs. Det är inte John som kom hit. Jag känner igen honom från korten på bokhyllan, det är Görans son. Jag känner mig lite generad och blyg av någon anledning.

– Hej, säger han glatt. Det måste vara du som är Jessie?

– Ja, det är jag. Förlåt jag skulle gå hem precis, jag har varit ute med Boy en sista gång.

– Ingen fara, pappa sa att du fick vara här hur mycket du vill.

– Hur är det med honom?

– Ja du, det är inte så bra. Vill du ha lite te?

Han går hemtamt ut i köket och Boy följer honom som en skugga och verkar väldigt glad över att se honom. Sonen som jag ännu inte vet namnet på väntar inte på mitt svar utan gör två koppar te och bär ut de i vardagsrummet. Jag följer bara efter och sätter mig i soffan.

– Pappa är ganska dålig. Jag pratade med honom i telefon innan operationen och då verkade han så lugn så jag tänkte inte att det var något allvarligt. Men de ringde från sjukhuset efter operationen och han hade svårt att återhämta sig. Till mig sa han att det var en liten operation men när jag kom till sjukhuset insåg jag att det var en stor operation. Nåt med kranskärlen, jag har inte satt mig in i det men operationen gick väl i för sig bra men det är nu efter som han inte hämtar sig som han ska och hjärtat krånglar tydligen.

– Usch stackars Göran. Ja, till mig sa han också att det var en liten operation och att han skulle koma hem dagen efter.

– Ja, det är väldigt typiskt pappa att förminska och inte oroa andra. Han var kanske rädd att du skulle säga nej till att passa Boy om det var för många dagar, jag vet inte.

Jag tycker synd om Göran som ändå alltid verkar pigg men med de hjärtproblemen kan han inte ha mått bra. Jag sneglar lite på sonen medan jag smuttar på mitt te. Han ser verkligen trött och sliten ut. Hans ögon är sorgsna, han har ju suttit på sjukhuset hela dagen så det är inte så konstigt.

Jag blir generad över att jag tycker att han är så snygg men det vet ju inte han att jag tycker. Han har ett väldigt mjukt ansikte. Inte snygg på samma sätt som John utan sötsnygg. Nej, nu får jag skärpa mig jag kan inte flörta med Görans son samtidigt som han kämpar för sitt liv på sjukhuset. Plus jag är för fan inte singel. Nej, skärpning nu Jessie.

– Jag kan sova på soffan så du får ha sängen, säger han plötsligt.

– Nej, nej, jag ska hem. Sov du i sängen. Boy behöver inte mig om du är här. men jag kommer så klart hit imorgon så du kan åka till sjukhuset.

Ångesten sköljer över mig när jag tänker på att gå hem till John utan Boy. Jag gjorde honom riktigt arg innan. Men jag kan ju inte sova över här nu när sonen är här.

Jag ser att han tittar på min hals och kommer på att jag inte har något som döljer märken. Jag tar mig för halsen som för att få bort märkena vilket inte går. Han tittar mig rakt in i ögonen, hans blick är allvarlig men han säger inget.

– Kanon, det är så snällt att du hjälper till. Vi kan ju byta nummer så hörs vi av imorgon. Du får gärna komma och hälsa på pappa.

– Tack, ja, kanske.

Jag tar upp mobilen och trycker på lägga till en ny kontakt och första fältet att fylla i är namnet men det vet jag fortfarande inte, jag får skriva Görans son.

– Fredrik, Fredrik heter jag säger han och skrattar till.

– Mmm tack.

När jag står i hallen och tar på mig så får han en allvarlig blick igen och säger att jag ska ta hand om mig. Undrar om han förstår vad märken på halsen är för något. I så fall är han den första förutom Helen som vet vad jag är med om. Men nej, det kan han ju inte veta vad dum jag är. Jag klappar Boy och jag önskar så att jag kunde ta med honom hem.

Ute är det mörkt och luften är rå och kall. Jag går långsamt hemåt så sakta jag kan, jag vill inte gå hem. Hos Göran fick mitt liv en paus, jag kunde slappna av och slippa tänka. När jag närmar mig vårt hus så ser jag att Johns bil står på uppfarten och mitt hjärta bultar så hårt i bröstet så det känns som det ska hoppa ut. Jag blir yr och mår illa. Ska jag verkligen gå hem eller borde jag åka till Helene eller ringa Anna? När jag öppnar dörren så kan jag nästan ta på Johns ilska direkt när jag kliver in. Det är som om den tagit över syret i huset. Jag tar långsamt av mig jackan och försöker komma på vad jag ska göra om han fortfarande är arg. Det bästa att göra att hålla med honom och säga förlåt då brukar han lugna sig.

Jag kan se in i köket att han inte sitter där men jag ser inte in i hela vardagsrummet så jag vet inte om han är i soffan eller om han är upp i sovrummet. Jag vill vara lite beredd på vart han är. Jag smyger in på toaletten och sätter mig på toalettlocket och försöker lyssna efter små ljud som avslöjar var han är men det är knäpptyst. Inga rörelser eller harklingar eller något som avslöjar.

Hör bara mina egna andetag som låter mer än vanligt.

Plötsligt burrar det till i telefonen och det är sms från Fredrik. Han skriver att han går ut med Boy innan han åker till sjukhuset imorgon så jag kan ta sovmorgon tycker han.

Mm jo, det var ju snällt men han förstår inte att det inte är en lättnad för mig.

Jag funderar på om jag ska sova här på toaletten i natt men efter lite övervägande så finns här inget mjukt mer än en liten handduk som man torkar händerna på så det går ju inte. Jag måste gå ut från mitt gömställe.

53

53

John har skickat flera sms till mig men jag vägrar svara. Jag har lite svårt att bestämma mig för om jag ska sova i Görans soffa en natt till eller gå hem. När jag var ute sista rundan med Boy nyss så såg jag att Johns bil stod på uppfarten. Jag kan verkligen slappna av här nästan som jag kände det i min lägenhet när jag bodde själv. Jag har hittat flera böcker i Görans bokhylla som jag vill läsa så jag kan vara instängd här i veckor utan att få tråkigt.

Jag har väntat på att Görans son skulle ringa mig eller på något sätt höra av sig för han måste ju ändå veta att jag passar hunden.

Mobilen surrar och det är John som ringer. Jag vill inte svara, jag kan inte undvika honom för evigt men lite till hade varit skönt. Jag är så arg på honom så vill ge igen på nåt vis.

Men imorgon ska jag jobba så jag måste hem och byta kläder och duscha och sånt. John brukar åka hemifrån tidigt så om jag sover här kan jag gå hem om i morgon bitti när han åkt.

Det plingar till i telefonen och det är ett sms från John. Nu skriver han att han är orolig och undrar om det hänt mig något. Bara svara Jessie, skriver han.

Ja, vad fan jag måste nog det ändå. Jag sms att jag mår bra och att jag är hos grannen och passar hunden. Att jag behöver passa den några dagar till för att han är kvar på sjukhuset.

John svara direkt och undrar vilket hus för han vill komma bort och säga hej. Motvilligt skriver jag vilket hus och blir trött på mig själv som inte orkade hålla emot längre.

När det knackar på dörren så skäller Boy och springer mot dörren. När John kommer in i hallen slutar Boy att skälla men han tittar misstänksamt på John och morrar lite. Han ställer sig framför mig som för att skydda mig och jag blir glad och inser att han skulle skydda mig om John skulle göra något.

– Hej, så det är här du är!

– Ja, fin hund va?

– Mm visst svara John helt ointresserat.

Han kommer mot mig och vill ge mig en kram men Boy morrar och ställer sig i vägen. John backar motvilligt och verkar förstå att det inte är han som bestämmer här. John går runt oss och in i vardagsrummet. Han går runt och tittar lite och fortsätter sen i köket. Jag och Boy följer efter honom och jag får känslan av att John vill se om jag är ensam. Han stannar till vid trappan och står där tyst som om han överväger om han ska gå upp men till slut går han och sätter sig i soffan.

Jag sätter mig i andra änden av soffan och Boy står snett framför mig redo att försvara mig. Han släpper inte John med blicken en sekund. Det är som om han känner på sig att Jon inte går att lita på.

John ser trött ut och lite blek. Hans ögon ser nästan ledsna ut och jag får lite dåligt samvete över att jag ignorerat honom. Han lutar sig bak i soffan och det ser ut som om han skulle kunna somna när som helst. När han vrider huvudet mot mig så fastnar hans blick på något hos mig och hans ögon ser chockade ut. Han är på väg att säga något men stoppar sig. Jag inser att det nog är märkena på halsen han ser, jag har inte halsduken på inne. Ja ta mig på halsen och han harklar sig och sätter sig upp.

– Jaha, när kommer du hem då?

– Jag vet inte, Göran är kvar på sjukhuset så får ju ta hand om Boy till han är hemma igen.

– Men du kan väl sova hemma? Hunden klara sig väl?

– Mmm på sätt och vis men han är orolig för Göran det märks, han förstår ju inte vad som händer.

– Men Jessie, du är så knäpp. Hundar har inga känslor. De bryr sig inte om sådant. De vill bara ha mat och kunna komma ut och kissa. Det är så typiskt dig att lägga in en massa känslor och tankar som hunden har. Seriöst, bara kom hem nu. Du kan ju komma hit och mata och gå ut med honom men du måste ju inte bo här.

– Jo, men det känns bättre om jag är här med honom. Så klart han undrar var Göran är.

Jag känner mig sårad att John vill förlöjliga mig. Ilskan över jobbet och att John ringt dit sköljer över mig igen och när jag ser att Boy är kvar mellan oss så känner jag mig tillräckligt trygg att konfrontera John om det.

– Varför ringde du min chef förresten säger jag i en anklagande och irriterad röst. Du har ingen rätt att lägga dig i hur jag jobbar.

– Men du vägrar ju lyssna på mig, jag vill att du jobbar mindre.

– Det kan inte du bestämma. Jag bestämmer inte hur mycket du ska jobba så lägg dig inte i mitt jobb. Du verkar inte bry dig om vad jag tycker längre. Du har förändrats på sista tiden, du är så arg hela tiden. Du behöver få hjälp med det John.

Jag ser att John är arg men han försöker behärska sig. Jag vet att jag retade upp honom men jag måste säga ifrån. John reser sig och vankar av och an i rummet. Boy följer honom med blicken och när John kommer mot mig och höjer handen så far Boy upp och morrar så ilsket att John backar.

– Du ska fan alltid jävlas och göra mig arg. Du kan aldrig bara vara enkel och trevlig. Du måste alltid vara envis som ett barn. Det är du som behöver hjälp, inte jag för det är du som gör mig arg skriker han.

Boy går mot honom igen och morrar och visar hela tandraden. John vänder och går ut ur huset. Boy kommer fram till mig och buffar på mitt ben som för att säga att nu är allt bra.

Jag börjar gråta och Boy slickar mig i ansiktet som tröst. Jag kramar om honom och känner vilken otrolig tröst han är och vilken tur han var här idag.

Plötsligt skäller Boy till och springer mot dörren. Jag hör hur någon går i trappan utanför och hur dörren öppnas. Mitt hjärta stannar, fan John ger sig inte.