Browsed by
Kategori: Kapitel 1

22

22

Det är så konstigt för mig för jag kan på ett sätt se den John som Helen beskriver men samtidigt inte. Det måste varit en förvirrad pojke som inte visste hur han skulle hantera livet. Jag känner hur jag verkligen känner med John och hans svårigheter. Jag kan på många sätt förstå honom bättre nu och varför han ibland har svårt att vara sig själv. Han skulle behöva söka hjälp för det här ju, det blir man aldrig för gammal för. Jag måste hitta ett sätt att prata med honom om det här. När jag tänker mig in i situationen att jag pratar med John om att jag varit hos hans syster i smyg och fått veta saker om hans barndom så kan jag direkt tänka mig hur den situationen skulle bli. Han skulle inte alls gilla att jag är här hos Helen, dessutom utan att han vet det. Ja, nej, så kan jag nog inte närma mig detta utan jag får försöka luska och få honom att själv prata om sin barndom istället. Jag kan verkligen förstå att Helen var rädd för honom när de var barn. Han är skrämmande när han är arg och jag är ändå vuxen. Hon måste ha känt sig så otroligt hjälplös, hon hade ju inte så mycket val då. Jag har ändå valet att lämna John. Undrar vad det är som gör att jag stannar, är det kärleken eller rädsla? Jag tror det är kärleken men jag blir osäker nu när jag sitter här.

– Men du har kontakt med din mamma, va? Jag vill försöka få ut mer ur Helen.

– Jo, det har jag lite ibland. Hon bor på ålderdomshem så hon blir omhändertagen utan att jag behöver ta det ansvaret vilket är skönt. Jag hälsar på ibland men det är alltid jobbigt och jag undrar varje gång när jag sitter där med henne framför mig varför jag anstränger mig för henne. Hon förtjänar inte mina besök eller min tid. Jag tror att jag hoppas på att en dag komma dit och få en ursäkt av henne, en förklaring eller att bara få se någon slags ånger i hennes ögon. Men än så länge har det inte hänt. Hon är som hon alltid varit, en polerad fasad. En sådan som jag också blivit och som jag hatar att jag tagit efter henne.

Hon är inte speciellt intresserad av mitt liv utan frågar mest om John. Lars har hon bättre kontakt med och han hälsar på ofta. Men mig har hon aldrig brytt sig om så mycket.

– Har John ingen kontakt alls med henne?

– Nej, han bröt all kontakt när han flyttade hemifrån. De bråkade så otroligt mycket när han bodde hemma och de försonades aldrig. Mamma var aldrig den som pratade ut om saker heller utan allt skulle sopas under mattan. Jag tror John var och hälsade på en gång precis när hon flyttat till hemmet. Men det blev nog inte så bra för sen har jag inte hört att han varit där. Inte vad mamma berättat i alla fall. Har han sagt något till dig?

– Nej, till mig har han sagt att hans föräldrar dog när han var ung. Det var först när vi träffade dig som jag fick veta att er mamma levde.

– Mm, jo, jag kan tänka mig det. För honom var det nog känslomässigt så att de var döda för honom båda för längesen.

Jag skulle så gärna träffa hans mamma. Bara för att få en känsla av vem hon är och var han kommer ifrån. Det hade kanske varit bra för John att hälsa på henne och göra upp med gammalt, innan det är för sent.

– Du får kanske övertala John om att ni ska hälsa på henne. Säger Helen precis som om hon läst mina tankar. Hon börjar bli ganska gammal och svag, även om hon är en envis människa så tror jag inte hon lever så länge till. Men Lars har frågat om John någon gång förr när vi hade kontakt. Han kanske ska försöka ha kontakt med honom. Jag klarar inte av det för vi bara bråkar, eller det är kanske jag för jag tar på något sätt ut min bitterhet på honom. Jag klarar inte riktigt av att han alltid fått det som jag velat få, så han påminner mig för mycket om allt som gick fel. Jag vet inte om John upplever samma för de var inte direkt ovänner utan det var bara att John kapade alla band, även med mig. Det var först senare när han träffat Josefin som han tog kontakt med mig igen och vi fick några bra år med mycket kontakt, innan Josefin dog då. Nu har han ingen väg tillbaka till mig, aldrig någonsin.

Det märks ändå att det finns en kärlek till John. Helen saknar nog honom på många sätt, den John som fanns innan. De har nog starka band ändå efter allt de gått igenom. Hon har inte så många andra i sitt liv. Precis som jag som inte heller har någon familj förutom min bror. Ibland kan jag önska att jag hade en syster eller att Niclas och jag stod varandra närmre. Plötsligt får jag lust att ringa Niclas bara för att höra hans röst så jag känner mig mindre ensam. Det har blivit mörkt ute och hur gärna jag än vill veta mer om John så är jag helt slut. Det är liksom stopp mentalt bara, jag orkar inte ta in mer nu. Jag måste bearbeta allt jag redan fått veta. Jag känner mig så förvirrad känslomässigt nu så det är bara cirkus i kroppen av alla känslor som far runt. Det skrämmer mig hur John varit samtidigt som jag fått en annan förståelse för honom nu. Ja, det är svårt det där, precis som Helen berättade om sin pappa hon både hatade och älskade honom på samma gång. Så är det för mig med, med John. Jag hatar när han är arg och elak men älskar honom så oändligt när han är sig själv.

– Jag måste nog gå hem nu.

– Ja, det börjar bli sent, svarar Helen och låter trött hon med.

Jag har dragit henne genom en resa i minnen som hon alltid undviker så detta kan inte vara enkelt för henne heller.

– Du, berätta inte för John att du varit här. Jag tror han skulle bli ganska arg för han gillar inte att inte ha koll på vad jag berättar.

– Nej, jag kommer inte berätta det.

Helen följer mig ut och vi går tysta genom korridoren och ner till entrén där den övertrevliga tjejen i receptionen gått hem för dagen så det är helt tomt och öde.

– Var nu rädd om dig, Jessie, säger Helen med allvarlig röst och lägger sin hand på min arm och när våra blickar möts så vet vi båda vad hon menar och för första gången känner jag att någon vet vad jag varit med om och att jag inte är ensam i det. Helen vet vad John gjort utan att jag behöver berätta något.

– Tack Helen, verkligen tack för att du berättat. Det hjälper mig mycket och jag är säker på att Josefin hade velat att du skulle släppa ditt dåliga samvete.

Jag får sådan lust att bara krama om henne men stoppar min impuls. Jag går ut i den mörka kvällen och luften känns så befriande. Som om jag inte kunnat ta ett fullt andetag sen jag kom in till Helen. Nu fyller jag lungorna med den kalla friska luften och börjar gå hemåt.

21

21

– Du har en bror till, va? Frågar jag i hopp om att vi ska prata lite om deras uppväxt.

– Jo, Lars vår lillebror. Eller ja, John är också lillebror men han har alltid varit storebror för mig. Lars är många år yngre än oss. Vi förstod aldrig varför våra föräldrar skaffade ett barn till så sent, de var ganska gamla då så det måste ha varit av misstag eller vad man säger. Men han var bedårande söt och gav oss många glada stunder när han var liten. Allt lugnade ner sig då på något vis. Vi fick en liten paus från allt kändes det som.

Det var ett rent helvete hemma annars. Det var alltid bråk och stök och slag. Vår pappa var väldigt våldsam och elak när han drack. Men som nykter älskade jag honom, då var han så fin. Mamma var en svag kvinna som inte vågade säga till om något. Hon bara gick undan när det hettade till hemma. Ibland fick jag för mig att hon var lättad när det inte var mot henne ilskan riktades, att hon var tvungen att ta den pausen när hon kunde. Men det var ju hennes barn han gjorde illa, hur kan man bara gå iväg då? Hur kan man inte skydda sina barn?

– kan du förstå det, Jessie?

Helen tittar sorgset på mig men jag svarar inte för jag vill inte störa hennes berättelse. Hon verkar inte vilja ha svar ändå utan hon sitter och tittar på mig utan att se. Hon är väldigt långt borta i tankar och minnen. Dom har nog haft en riktigt svår uppväxt. Hon pratar med ett annat djup i rösten nu jämfört med när hon pratade om Josefin. Sorgen i ögonen är något annat, något hjälplöst och bottenlöst men uppblandat med en enorm ilska och skam på något vis. Hon ser plötsligt liten ut där hon sitter i sin fina dräkt på sitt fina kontor. All denna fasad liksom bara spricker bit efter bit. Hur orkar hon leva så, att hela tiden behöva putta bort allt jobbigt som kan bubbla upp och stålsätta sig för att klara livet. Det måste vara så tröttsamt. Plötsligt börjar jag se John ur samma ljus som Helen. Han behöver förmodligen göra samma som henne, att alltid stålsätta sig. Det är kanske inte konstigt att han inte mår bra och inte kan kontrollera sig alltid. Någon gång måste det ju pysa ut annars exploderar man ju.

– Men jag har fått känslan att John inte var snäll mot dig men ändå var han som en storebror? Jag förstår inte riktigt. Ni borde ju skyddat varandra från föräldrarna då ju? Frågar jag lite försiktigt, rädd att hon ska ta illa vid sig och känna sig ifrågasatt.

– Mm, jo men så var det ju så klart upp till en viss ålder, att vi skyddade varandra. John tog ofta på sig skulden för mig och tog mycket skit som egentligen var mitt. Eller ja, oftast var det inte så att vi egentligen gjorde så mycket fel.

Fram tills Lars föddes var John väldigt beskyddande men sen var det som om han inte orkade skydda en till så han gav liksom bara upp eller så var det så enkelt att de var i den åldern han utvecklade sin egen ilska, jag vet inte men efter Lars föddes försvann den John som jag kände. Det kom liksom lite smygandes. Vi hade det lugnt ett tag tills Lars var ca ett eller så sen bröt helvetet lös igen. Och då hade jag på något sätt bara mig själv.

John hatade pappa även när han inte drack, han kunde liksom aldrig se det fina i pappa som jag kunde ibland. John blev en väldigt arg pojke och ju större och starkare han blev fick jag svårare att försvara mig mot honom. Jag började bli mer rädd för honom än jag var för pappa.

Helen tittar på mig och hon ser nästan förvånad ut som om hon inte hade tänkt berätta om dras uppväxt. De gör ont i mig att se hennes blick den är som ett bottenlöst hav av hopplöshet och sorg och jag gissar att det var exakt så hon kände som barn. Jag vill bara krama om henne, jag blir så arg att ingen i omgivningen såg eller gjorde något. Vi måste skydda barnen oavsett om det är våra egna eller inte. Vi har ett samhällsansvar att reagera och framförallt agera när barn far illa. Var fanns alla andra vuxna runt om denna familj och dessa barn?

– Jag är kanske mer lik pappa än jag tror, säger Helen med avsky i rösten och hat i ögonen när hon häller upp ett glas whisky till

– Lever er pappa?

– Nej, han är död. Han dog när jag var 14.

– Det är konstigt att man kan sörja en så elak person. Jag blev jätteledsen och vägrade gå på hans begravning. Jag var så arg på honom för att han lämnade mig kvar med mamma. Jag hatade på många sätt mamma mer än pappa för att hon svek mig hela tiden. Pappa var full och arg men vad var mammas ursäkt, att hon var feg. Jag hatar henne fortfarande och kommer aldrig förlåta henne. Det blev så tomt efter pappa och mamma blev bara mer och mer tystlåten och låg mycket i sovrummet med vad hon sa migrän. Jag tror hon försökte fly verkligheten.  Men det var inte lugnt hemma för det. John blev mer och mer arg och okontrollerad. Och det var alltid mig eller mamma han var våldsam mot, aldrig mot Lars. Lars har fått en lite enklare barndom, han var visst med i kaoset men han var aldrig måltavla för varken pappa eller John och mamma gav honom all den kärlek hon aldrig gav mig eller John.

Men det var inte bara hemma som John tog ut sin ilska utan även i skolan blev det kaos vart han än gick. En gång misshandlade han en klasskamrat så allvarligt att han låg på sjukhus i flera månader och sen bytte han skola. Jag har för mig att han blev delvis förlamad. Det konstiga är att John klarade sig undan. Han gör alltid det och det gör mig vansinnig. Han har ett sätt att prata sig igenom vad som helst. Det var en av anledningarna till att jag ville bli advokat så jag kunde se till att folk som honom inte går fria hur som helst.

20

20

Helen går bort till skrivbordet och plockar ut en whiskyflaska från nedersta lådan och tar två glas från brickan på det lilla bordet vid dörren med vattenkaraffen. Hon häller upp vars en stor whisky.

– Jag trodde bara det var i filmer som advokater hade whisky i skrivbordslådan, säger jag och skrattar.

– Haha, nej du, det är vi många som har. Det finns dagar som advokat som är extra tuffa och då är det ibland skönt att ta ett litet glas. Men alltid efter arbetstid, jag dricker aldrig på arbetstid så klart.

Hon sträcker mig ett av glasen och sätter sig tungt ner i fåtöljen igen. Hon ser lite gladare ut och ler mot mig. Helen vinkar åt en arbetskamrat som går förbi kontoret på väg hem. Jag har i ögonvrån sett folk gå förbi. Måste vara jobbigt att ha så stora fönster in till kontoret, du är aldrig själv på något sätt. Man kan aldrig stänga in sig i sin bubbla.

– Men herre Gud, utbrister Helen och tar sig för pannan.

– Barnet! Du är ju gravid det har jag helt glömt bort. Du ska ju inte dricka, säger hon lite skamset. Hon är på väg att ta mitt glas när hon tittar på min mage och sen på mig.

Jag ser frågan i hennes ögon utan att hon behöver ställa den.

– Jag fick missfall, säger jag kallt. Hur berättar jag inte för hon vill ju inte veta något mer om John.

– Oj, men stackare. Det måste ha varit jobbigt. Usch så dum jag känner mig nu, Jessie. Du skulle ju varit ganska långt in i graviditeten så jag borde sett det när du kom. Förlåt att jag varit så uppe i min historia så jag missade det. Jag blev så överraskad när du kom hit idag så jag fungerade inte som vanligt.

– Ingen fara, jag förstår det. 

– Du vet, Josefin ville så gärna ha barn men John ville absolut inte. Han har aldrig velat ha barn, det har han alltid sagt. Vi är nog skadade båda två av vår barndom så ingen av oss vill sätta barn till världen. Jag blev så förvånad när han ringde och berättade att du var gravid. Jag fick lite hopp om att han hade ändrat sig och blivit mjuk. Men när jag såg dig och dina ögon på restaurangen så visste jag direkt att han inte ändrat sig.

– Men hur kan det synas så tydligt, frågar jag. Ingen annan ser det ju?

– Jag är väl skadad efter Josefin, men du hade samma blick som hon. Lite sorgsen och försiktig, lite rädd och förvirrad nästan. Man ser att något inte är bra.

Jag tar några stora klunkar av whiskyn och den bränner hela vägen ner i magen. Jag tycker inte alls om starksprit men just nu behöver jag det nog för att bedöva känslorna lite. Whisky får mig att tänka på John. Åh, herre gud, ja, John, jag har inte haft något koll på min telefon. Jag vet inte ens vad klockan är så jag tar fram min mobil ur väskan men som tur är finns det inga missade samtal eller sms. Då har han inte kommit hem än. Jag skriver snabbt ett sms till John och ljuger om att jag är med Anna ifall han kommer hem innan mig. Jag känner direkt hur klumpen i magen växer så fort jag tänker på John. Jag vet att han är lite svartsjuk och han vill alltid veta var jag är. Jag vill inte göra honom arg nu när vi har det så bra. Jag blev förvånad att Helen säger att John inte vill ha barn för vi har alltid pratat om barn och han vill ju att vi ska försöka bli gravida igen. Konstigt men Helen kanske inte riktigt vet allt. Jag funderar på att jag ska berätta att vi försöker bli gravida igen men jag avstår. Hon verkar inte vilja veta något om John inte ens bra saker. 

– Har du syskon? frågar Helen plötsligt och jag rycks ur mina tankar.

– Ja, en bror, storebror som bor i Australien. Vi har inte någon nära relation. Pratas vid ibland.

– Och dina föräldrar?

– De lever inte längre. Så jag har inte någon  familj kvar, jag har bara John. 

Jag hör själv hur sorgligt det låter och hur min röst nästan spricker för att jag inte ska börja gråta. Jag känner mig så otroligt ensam nu för tiden. Eller ja, nu för tiden vet jag inte, det har jag ju alltid gjort. Jag har alltid känt mig ensam som om något fattades mig. Ett oförklarligt tomrum som aldrig går att fylla. Jag har tänkt att ett barn nog skulle kunna fylla det men jag undrar om ens det hjälper.

– Vill du ha lite till, frågar Helen med whiskyflaskan i handen.

– Nej tack, det räcker för mig.

Jag känner av det jag druckit redan, jag dricker inte ju inte så ofta sånt här. Det är en skön känsla i kroppen som gör att jag slappnar av och sätter mig lite mer avslappnat i soffan. Jag ser hur Helen tömmer sitt andra glas i tre stora klunkar. Hon har den där drömmande blicken igen, som om hon är helt uppslukad av minnen. Hon får en liknande rynka i pannan som John får när han är arg. Helen verkar få det när hon är bekymrad. Undrar om hon också har problem med sitt humör, om hon precis som John blir för arg ibland och inte kan kontrollera sig.

19

19

– Det var John som ringde från sjukhuset. Han lät lugn och sansad så jag trodde inte det var något allvarligt.

Han lät nästan som en robot när han sa att det hänt en olycka och att Josefin var skadad. Jag var säker på att han skadat henne så vi kastade oss i bilen och åkte upp till sjukhuset. Vi mötte John i korridoren, han satt lugnt och sansat i en av stolarna som stod uppradade längs väggen. Han berättar att de krockat med bilen. Han hade tappat kontrollen på bilen och kört in i mitträcket. Han hade blivit omplåstrad på armen av sjuksköterskorna, det såg jag, men i övrigt såg han helt oskadd ut.

– Han var så kall, Jessie. Så kall och oberörd.

– Vi fick gå in till Josefin och jag var beredd på att se henne i sjuksängen med slangar och maskiner runt sig. Men när jag kom in låg hon bara nerbäddad och såg liten och ändå fridfull ut trots såren i ansiktet. En sköterska kom in till mig och klappade om mig och berättade att de gjort allt för att rädda henne men hon dog när de kom till sjukhuset. Jag kommer fortfarande ihåg hur något bara brast inom mig. Jag var så arg på John. Jag skällde ut honom och slog och boxade men han bara stod där utan att varken säga eller göra något alls. Han var kall som is.

– Jag är lika säker nu som då att han dödade henne. Att olyckan var meningen. Jag vet inte om han ville ta död på både henne och sig själv men jag kommer aldrig tro att det var en olycka. Jag var på hennes begravning men efter det hade jag ingen kontakt alls med John förrän den där gången på restaurangen. Jag ville gå dit för att varna dig men alla minnen från Josefin kom över mig och jag vågade inte bli inblandad igen.

– Förstår du Jessie? Frågar hon och tittar allvarligt på mig. Jag kan inte bli involverad igen. Du måste ta ditt eget ansvar.

– Men vad du än gör, Jessie, så stanna inte kvar hos honom. Han är sjuk i huvudet, han är sjuk på riktigt alltså.

Hon dricker upp sitt kaffe som säkert är kallt vid detta laget. Hon tittar sorgset ut genom fönstret. Jag känner mig helt matt av det hon berättat, det går liksom inte att ta in riktigt. Varför har John inte berättat för mig? Något i mig får mig att tveka på Helen, tänk om det inte är sant. Hon kanske bara hatar John så mycket att hon vill förstöra för honom. Men den funderingen håller inte riktigt för de saker hon berättat är ju ändå den John jag också träffat. Om det nu verkligen var en olycka så borde ju John kunnat berätta. Han borde varit ledsen över att förlora sin flickvän.

– När hände detta Helen, frågar jag utan att egentligen vilja ha svar.

– Ja, det är ca två år sedan, svara Helen trött, strax innan alla hjärtans dag. Jag firar inte de längre efter det här.

Luften blir omöjlig att andas och det känns som rummet kväver mig. Vi träffades ju i mars det året. Jag mår illa bara av tanken att han precis hade förlorat sin flickvän när vi träffades. Det är ju sjukt okänsligt. Då kan jag ju visserligen förstå varför han inte berättade om henne. Och jag kan på något sätt förstå hans konstiga humör i Frankrike. Det var ju då ett år efter hennes död. Det påverkade kanske honom mer än man tror. Undrar om den resan och minnena triggade igång hans konstiga humör. Är det kanske det som ligger bakom allt som hänt sen dess? Jag känner en strimma hopp någon sekund men sen ser jag på Helene och hennes plågade ansikte. Nej, detta är så tragiskt och overkligt. Jag känner inte John alls verkar det som, det har jag nog aldrig gjort. Det känns som hon sitter och pratar om något helt annan, någon helt främmande person.

– Men tänk om det faktiskt var en olycka. Det kan ju sprungit ut ett djur eller att han tappade kontrollen på bilen bara. Försöker jag nästan viskande för jag tror inte själv på det riktigt.

– Mmm jo, men jag är säker. Polisen sa att där inte var några bromsspår alls på platsen. De verkade också lite fundersamma men utredde inte mer. Jag vet ju inte vad John sa till polisen. Han är en jäkel på att prata och få folk att köpa hans historier. Han borde blivit advokat, säger hon skämtsamt och skrattar till.

– Han är en sjuk och ond människa Jessie, säger hon skarpt och spänner ögonen i mig.

– Jag ser att du mår dåligt av allt jag berättar och jag ser i dina ögon att du vet vad jag pratar om. Du känner igen saker och jag såg det redan på restaurangen den där kvällen, det syntes i dina ögon. Men jag vill inte veta vad min sjuka bror gjort dig för jag vill inte bli inblandad igen. Men du måste ta dig ur detta.

– Jo men hur, hur Helen? Jag älskar verkligen honom och vi har det ju bra jättebra förutom de gånger som… Jag säger inte klart för hon vill ju inte veta.

– Jo men det är ju precis som Josefin sa. Precis exakt som Josefin sa. Jag har hört allt detta förut.

Helen blir mjuk och tittar medlidsamt på mig med snälla nästan moderliga ögon. Hela hennes hållning är mjuk och snäll, all advokathållning är borta och all ilska mot John har pausat och hon verkar bara vara Helen. En kvinna som varit med om hemska saker men som ändå har ett stort hjärta. Precis just nu önskar jag att hon var min syster som jag kunde gråta ut hos och som tröstade mig och sa att allt kommer bli bra. Jag gissar att det var den relationen Josefin och Helen hade, en syster relation.  Det är säkert därför som det tog så hårt på Helen. Det måste ändå varit skönt för Josefin att ha Helen, jag blir lite avundsjuk på det som de två hade. Jag känner mig så otroligt ensam just nu, jag har ingen känns det som förutom John.

18

18

Jag har plötsligt tappat all lust att veta något. Jag ångrar mig och när jag ser på Helen så känns det som jag bara gör det jobbigt för henne att minnas.

Har John berättat om Josefin, hans förra flickvän?

– Nej, svarar jag chockat.

– Mmm förvånar mig inte.

– Alltså John har egentligen inte berättat något om sitt liv för mig. Jag har frågat men det har liksom aldrig blivit av att vi pratat om det.

– Men har du inte tyckt det varit konstigt? Att inte veta något om den du lever med?

Hennes ton är nästan anklagande och jag känner mig dum. Så klart det är konstigt, jättekonstigt. Ja, har inte sett några foton heller så jo, det är konstigt. Men jag har ju tänkt att det är för att det är för jobbigt för honom. Att det varit så jobbigt i hans liv att jag inte velat pressa honom. Just nu känns det bara som en löjlig bortförklaring när jag tänker den. Det är väl med sin partner man ska kunna dela just det, de jobbiga grejerna.

– De var tillsammans i många år och jag älskade Josefin. Hon var så snäll och rolig. En livsglad tjej som älskade allt i livet. Dom var jättekära när de träffades. John var så mjuk mot henne, så hade jag aldrig sett honom tidigare. Han var romantisk och tog hand om henne och var verkligen en perfekt pojkvän, första tiden. Men det ändrade sig efter några år. Josefin och jag hade nära kontakt och en fin vänskap. Vi sågs ofta även som par och gjorde saker, vi var till och med på semestrar ihop några gånger.

Helene tittar ut genom fönstret och ler och man kan verkligen se kärleken till Josefin i hennes ansikte.

– Men vänta, du säger var så som om hon inte lever längre. Vad hände? Frågar jag ivrig, jag vil höra slutet först.

– Ja, vänta lite jag kommer till det, säger Helene lite irriterat som om jag stört hennes minne och historia.

Josefin började berätta för mig om att John hade problem med humöret. Att han hade börjat bli arg oftare. Riktigt arg. Jag visste ju att John kunde bli det, det hade jag fått känna av i vår uppväxt. Men han hade fått hjälp med det och jag hade hoppats på att det var bättre.  Och sen en dag ringde hon och berättade att han slagit henne. Hon var så ledsen och uppgiven och när vi pratat ett tag så kröp det fram att det hade pågått ett tag. John hade slagit henne fler gånger. Hon hade inte vågat berätta för hon var rädd att jag skulle berätta för John att hon sagt något. Hon var väldigt rädd för honom det kunde jag verkligen känna på hennes röst. Jag tyckte hon skulle anmäla och lämna honom. Jag erbjöd mig att hon skulle få bo hos mig men hon ville inte. Hon älskade John, påstod hon.

Helen tar en lite paus och dricker några klunkar kaffe. Jag vågar inte säga något utan låter henne ha sin historia utan mina avbrott men jag har så många frågor.

– Jag försökte verkligen, Jessie. Jag försökte på alla sätt att rädda henne, att få henne att lämna John. Men hon vägrade. Hon tyckte det blev bättre i perioder och då fick hon väl hopp om att allt skulle bli bra. Jag skickade olika länkar och info till henne om misshandel i hemmet och försökte få henne att förstå att det aldrig kommer ändra sig. Han kommer aldrig sluta när han väl gått över gränsen så grovt.

Så en kväll, den sista kvällen kom hon hem till mig helt förstörd  och hon var så bestämd över att hon ville lämna honom. Hon hade fått nog. Jag kunde se det i hennes ögon. Tydligen hade John en böjelse för sexiga underkläder och han hade tydligen tvingat sig på henne vid flera tillfällen. Hon var så bestämd den kvällen och jag var så glad att jag äntligen fått henne ur hans grepp.

Men så klart kom John stormandes hem till oss. Han hade gissat att hon åkt till mig. Han var så arg, tokigt arg. Helt svart i ögonen och skällde på mig för att jag satte griller i huvudet på henne. Att jag var svartsjuk. Ja, han var så arg att jag trodde hans skulle gå på mig men som tur var så var min man hemma och han försökte fösa ut John ur huset.

Helen sträcker sig efter en servett på bordet. Jag ser att hon gråter, det här är riktigt jobbigt för henne. Jag kan känna hennes förtvivlan och rädsla som hon upplevde den kvällen. Den ligger i hela rummet och dallrar. Jag mår illa och känner mig yr av allt hon berättar. Gav han henne underkläder? Men det trodde jag var vår grej. Jag känner mig sårad och svartsjuk.

– Jessie, jag kunde inte rädda henne, säger Helene snyftande och tittar ursäktande på mig.

– Jag kunde inte, viskar hon igen. Jag känner att jag svek henne, att jag borde gjort mer. Ringt polisen åt henne och inte väntat på att hon skulle göra det. Jag var så jäkla respektfull mot henne och se vad det gav, inget.

Den sista blicken jag fick av Josefin jagar mig fortfarande. Hennes ögon var fulla av rädsla och förvirring och de skrek “hjälp mig”. Men hon sa inget utan följde med John ut.

Jag och min man hade precis lugnat ner oss och krupit ner i sängen när telefonen ringde.

17

17

På väg hem från jobbet bestämmer jag mig för att gå förbi Johns systers jobb och se om hon vill prata lite. Hennes kontor ligger i ett av de fina husen i staden. När jag kommer in i entrén känner jag mig helt felplacerad och vill bara vända och gå ut igen.

– Hej, välkommen, säger en pigg receptionist med världens största leende.

– Hej, jag söker Helene. Är hon kvar?

Receptionisten knappade på datorn fortfarande med sitt stora leende på läpparna, hon borde få kramp i munnen. Jag har så svårt för tillgjord vänlighet. Alltså den där inlärda låtsastrevligheten som vissa har. Det kryper in innanför skinnet på mig. Hon är säkert tränad att vara så här och det passar väl kanske i den här branschen. Det är nog jag som inte passar in här.

– Jo, då hon är kvar, jag ringer på henne. Har ni ett bokat möte?

– Nej, svara jag och funderar på om det inte var uppenbart när jag undrade om hon var kvar. Jag känner hur jag tar ut min osäkerhet och nervositet på den unga receptionisten.

– Sätt dig och vänta så kommer hon.

Jag sätter mig på en av stolarna som står i entrén. På bordet ligger det tidningar men bara dagens Industri. Nja, det är inte min typ av tidning jag hade gärna läst lite i Amelia, eller Hemmets journal, någon enkel tidning med lite kul skvaller i.  Jag tittar ner på mina kläder och önskar att jag hade tagit på mig nåt finare just idag. Mina skor hade behövt putsas lite. John brukar säga till mig att jag borde ta hand om mina skor bättre och putsa de lite då och då men det bli liksom inte av så framme vid tårna är det lite avskrapat på ytan.

Jag känner mig så nervös och undrar om jag bara borde gå härifrån.

– Jessie! Helene låter förvånad och obekväm. Även hon har ett oäkta leende.

– Hej, förlåt att jag bara dyker upp så här men jag har tänkt så mycket på dig efter sist vi sågs, du vet på restaurangen. Har du tid att prata lite?

– Mmm vi kan gå upp på mitt kontor, säger hon lite sammanbitet och med mindre leende.

Jag känner i hela energin att hon absolut inte vill detta. Hon känns väldigt obekväm. Undrar om hon ändå är rädd för John och inte vågar säga något. Eller så jagar dåliga minnen henne som hon inte vill ha upp till ytan.

Vi går förbi det ena kontoret efter det andra och de blir större och exklusivare ju längre i korridoren vi går. Hon har ett högt tempo så jag hinner knappt med. Hon är skicklig att gå i sina högklackade skor och fina dräkt. Allt med henne är perfekt, inget hårstrå som sitter fel eller skor som är oputsade. Hennes hållning är rakare än en betongpelare men samtidigt rör hon sig med nån slags fin elegans. Vi går förbi ett konferensrum där det sitter exakt kopior av varandra längs sidorna. Perfekta rader med kostymer och kalla ansikten med falska leenden. Den här världen är så långt ifrån min värld. Här pratar man nog inte om hur jobbiga barnen varit i helgen eller om svärmor sagt nåt dumt eller om mannen är lat. Nej, här pratar man nog bara om helt okänsliga och opersonliga saker, säkert om golfresultat eller liknande.

Jag hinner få en glimt av fikarummet och oj, vad fint. Kaffemaskiner och fina blommor och servetter på borden. Allt såg ut som på en amerikansk film. Jag kan inte låta bli att undra hur toaletterna ser ut. Säkert som på hotell med lite dov musik några exklusiva doftpinnar på vasken och så glansigt kakel att du inte ens hade behövt spegel. Vi rundar hörnet och går in på hennes kontor.

– Wow, utropar jag utan att kunna kontrollera mig. Det var så fint med stora fönster och en skinnsoffa med ett litet soffbord med fruktfat på. Vem har fruktfat på sitt kontor.

– Vi kan sätta oss här, säger Helen och pekar på soffan. Jag sätter mig i soffan och försöker sitta så där lite elegant som jag tror man gör här. Lite på kanten av soffan. Helen sätter sig i fåtöljen snett emot soffan och jag ser hur hon sjunker ner och lutar sig bak och släpper hela sin hållning och elegans. Jag gör detsamma vilket var tur för jag hade nog fått kramp i ryggen annars. En ung kvinna som jag gissar är assistent sticker in huvudet och tittar på Helen.

– Vill du ha något Jessie undrar Helen. Jag tar lite kaffe fortsätter hon och tittar på assistenten.

– Ja, jag tar gärna samma, hör jag mig själv svara. Men jag dricker ju inte ens kaffe.

Jag blev plötsligt så trött och matt när jag sjönk ner i soffan. Känner mig liten, rädd och felplacerad. Vad gör jag här, ångrar mig så att jag gick hit. Jag både vill veta och inte på något sätt. Helene sitter och tittar ut genom fönstret och ser ut som John när han försvinner bort i tankar. Hon är faktiskt väldigt lik John ändå när jag tittar noga. Samma hållning och uttryck i ansiktet. Assistenten smyger in och sätter våra kaffekoppar på bordet och en doft av kaffe sprider sig i rummet som får Helen att komma tillbaka i nuet. Hon ler mot mig och tar sin kopp och dricker några stora klunkar som för att rusta sig inför samtalet. Jag rör lite i min kopp med skeden och funderar på om jag ska försöka dricka det eller inte, jag har aldrig gillat kaffe så jag hoppar nog över.

– Jaha, Jessie, vad vill du veta säger Helene med en uppgiven suck.

16

16

Att vakna upp i fåtöljen var väl inte lika skönt som det var att somna i den. Min kropp talar om för mig att den vill sova i en säng. Första morgonen i huset, jag går runt lite och känner in känslan. Det blir nog bra det här ändå. Det är ljusa rum och jag älskar köket med dess ljusa träluckor. Hallen är stor och rymlig och det är en fin trappa där jag kan se mig själv lägga barnens saker i en fin hög som jag vill att de tar med sig upp på rummen. Så gjorde ofta min mamma och jag tog så klart upp mitt men min brors saker låg alltid kvar tills mamma tröttnade och gick upp med de själv. Vårt sovrum har en stor walk-in closet som jag så klart älskar. På ovanvåningen finns det ett rum bredvid vårt sovrum som John tänker ha som kontor just nu men det är ett perfekt barnrum. Här är bara plats för ett barn om de inte ska dela rum så klart. Men just nu vill jag inte tänka på barn ändå. Det blir bra som kontor ett tag så kanske John inte behöver jobba så sena kvällar längre.

Var är han förresten? Hittar honom inte någonstans. Jag går ut på trappan och njuter av min fina blomma som jag satte hit redan när vi var här första gången efter vi fått nyckeln. Känslan att äntligen få mitt hus var häftig. Det var så otroligt spännande att köra upp längs gatan och se huset i verkligheten för första gången. Det var mycket finare i verkligheten än på bild.

John svänger upp på infarten och kliver ur bilen med en påse i handen. Han ser så glad ut. Jag trodde han var på jobbet men han har nog handlat bullar.

­– Idag ska vi ha en skön söndag i vårt nya hus, säger han glatt och pussar mig på pannan.

Att packa upp är så mycket roligare än att packa ner. John tycker inte om röra så han vill snabbt ha allt på plats. Jag själv hade nog kunnat dra ut på det och inte packa upp sista lådorna förrän det irriterade mig att leta i dem efter saker. Lägenheten var rörig många månader efter jag flyttat in med ouppackat och noll struktur. Allt hade inte fått sin plats riktigt. Jag beundrar Johns ordning i garderoben. Vi har vars en sida av den stora walk-in closet men jag undrar om John kommer orka se min sida. Hans skor står i prydliga rader och alla tröjor ligger fint vikta i högar på hyllorna och skjortorna hänger efter färg. Jag bestämmer mig för att anstränga mig och göra min sida så fin jag bara kan. Men jag ser efter en stund att jag har liksom inte det i mig, det blir inte så fint som jag hade tänkt mig.

John har köpt fina smyckeskrin som han ställt på byrån i garderoben. Det ser jättelyxigt ut men jag har ju inte så mycket smycken. Jag packar upp de få jag har, de flesta har jag fått av John. Jag har sparat ett av mammas favorithalsband men det är inget jag använder. Det är ett tjockt guldhalsband med ett kors. Hon hade det alltid på sig och varje gång jag håller det i handen känns det som jag kan känna mammas närhet på något sätt. Konstigt att vi inte begravde henne med detta på, Det borde vi kanske gjort.

– Var är halsbandet du fick av mig, det med hjärtat på? Frågar John som plötsligt dykt upp bakom mig. Han går och rättar till mina kläder. Jag visste att han inte skulle klara av att se min oordning.

– Jag vet inte, det dyker nog upp, ljuger jag.

 Det grävde jag ju ner på mina föräldrars grav. Usch, jag vill inte minnas allt det där nu. Jag kanske borde gräva upp det igen. Det var guld så borde väl ha klarat sig.

På några minuter har John på något sätt fått min halva av garderoben att se ganska fin ut.

Jag skypar med min bror och han vill se huset. Han är så glad och nyfiken och det känns så bra att prata med honom. Han är den enda jag har kvar av familjen så det känns tryggt att han finns även om vi inte har så mycket kontakt. Jag går runt och visar honom huset med datorn balanserandes i handen.

– Så fint Jessie, säger han. Det är exakt ett sådant hus jag hade kunnat tänka mig du skulle bo i. Jag hade hatat att bo så där i villakvarter. Ser ut lite som huset vi bodde i som små.

– Ja, det är jättefint. Jag hade aldrig klarat av det livet du har. Känns så oplanerat och rörigt.

Han bor fortfarande i Australien och jag vet egentligen inte om han någonsin jobbar så vad han lever av är en gåta. Han surfar och är lycklig.

– När kommer du till Sverige då?

– Nja, det dröjer nog, kanske till jul.

– Mmn det var väldigt längesen du var hemma nu, du kan ju bo här hos oss.

– Du och John kan ju komma till mig istället. Du har aldrig varit här och sett hur jag har det.

– Mmm ja kanske det. Men du, jag har funderat på en sak. Det dök upp ett minne för ett tag sen från när vi var små. Bråkade mamma och pappa mycket?

– Eh, ja. Det vet du väl? Jessie på riktigt, jag har aldrig fattat hur vi kan ha så olika bild på vår uppväxt. Du måste ha förträngt allt det jobbiga eller nått. Ja, de bråkade mycket och du hatade bråk och gömde dig ofta i ditt rum eller så gick du ut i trädgården. Minns du det?

– Mmm det var det minnet som dök upp, hur jag gömde mig på rummet.

– Jessie, jag vet inte vad du minns och tror inte du ska försöka minnas mer ändå. Men pappa var inte snäll, inte snäll alls och det var därför som jag flyttade så tidigt. Jag klarade inte av hur han var mot mamma. Men släpp det, bättre att du minns din barndom som du gör.

Jag sitter kvar en stund på altanen efter vi pratat klart och funderar på vad han sagt. Det är så konstigt för jag minns det inte men när han berättar det så kan jag känna igen det i magen. Min kropp minns bråken på något sätt. Jag funderar lite på att mamma ofta såg ledsen ut, och drömmande på något sätt, som om hon ville vara någon annan stans. Var det för att hon var olycklig och funderade på att lämna pappa?

Ja, det är så mycket jag vill fråga min mamma som jag inte kan. Jag hade verkligen behövt henne i livet nu.

15

15

När flyttbilen lämnat det sista lasset från lägenheten känns huset så stort. Allt jag hade i min lägenhet ryms nästan i ett rum här. Mitt liv samlat i lådor ser ganska litet och obetydligt ut. Jag rensade rejält när jag packade men tyckte ändå att jag packade flera dagar i streck och nu är skörden två rader med lådor längs väggen i mitt nya vardagsrum.

Jag vann striden om min favoritfåtölj så den står bredvid öppna spisen. Tänk att tända en brasa och bara sitta och läsa till ljudet av sprakande ved. Jag har dagdrömt en hel del om huset. Det är jättefint och trädgården är lagom stor. Det första jag köpte var en kruka att ha på trappan på framsidan. Det är inte en sån där rundad trappa som jag drömt om men ändå en tillräckligt stor för krukor med blommor. Det ser så välkomnande ut med blommor vid ingången.

John ville ha en riktig nystart och köpa nya möbler så den enda möbeln som följde med var min fåtölj så nu hade han fullt upp med att montera säng, byråer och köksbord. Han såg så glad och nöjd ut där han gick med sina verktyg och fixade. 

– Ska vi packa in i köksskåpen? frågar Anna.

– Ja, det kan vara skönt att få ordning på.

Anna och hennes man var här och hjälpte till at få ordning  på allt. Det var så skönt att hon var här. Detta var ett stort steg för mig och jag känner mig så liten i huset. Jag saknar min lägenhet, min trygga bubbla.

– Du kommer trivas här, Jessie säger Anna som om hon läst mina tankar. Det tar några veckor att bo in sig bara.

Vi beställer pizza och sitter vid vårt nya köksbord med Anna och hennes man och äter och pratar och John verkar trivas men man vet aldrig med honom riktigt. Han är ett socialt geni brukar jag tänka. Han får folk att trivas i hans närhet och han ser alltid ut som han trivs i sociala sammanhang fast att han inte gör det. Men nu ser han verkligen avslappnad ut. Jag tittar på Annas man och undrar om han blir arg ibland, alltså så arg som John blir. Vad vet vi egentligen om vad som händer i folks hem som de inte berättar om? Jag tittar på Anna och försöker kolla om man märker något i hennes samspel med sin man. Undrar om det märks något på oss. Jag tror det är mycket man inte vet om folk men Anna har nog på riktigt hittat en bra man, en som tar hand om henne på riktigt.

I hemmets trygga vrå brukar man väl säga, va? Men kanske är det i hemmets mörka vrå man borde säga. Usch, jag tänker på alla barn som far illa i hemlighet i hemmen som inte vågar säga något. Och hur ska de våga, jag vågar ju inte säga något och de är barn och ska då förlora sina föräldrar. Verkligen det enda trygga dom har även om det inte är tryggt egentligen. Nej, jag hatar våld i alla former men när barn far illa ser jag rött, det gör mig så arg.

När Anna och hennes man åkt och vi lagt oss i vår nya säng i vårt nya sovrum i vårt nya hus är det omöjligt att somna. Det är så mycket nya ljud som man ska vänja sig vid. Jag har svårt för förändringar och nya saker. Jag vill ha det gamla invanda liksom. Till slut ger jag upp och går ner köket. Jag försöker hitta en Alvedon mot min huvudvärk. Men det är omöjligt att hitta lådan med mediciner. Jag kan inte komma ihåg vad jag packade ner det ihop med. Det var ju inte en hel låda med bara mediciner så det ligger väl ihop med något smart. Jag tar fram min väska och rotar igenom. Varför hittar man aldrig en Alvedon där i när man behöver den? Precis samma med tamponger i handväskor. Gömmer sig när man behöver dom men annars ligger där för många och guppar runt i botten.

Fiskar upp en lapp med Johns systers jobbadress på. Just det, Johns syster ,ja. Jag gick aldrig till henne och pratade. Det har varit bra mellan oss nu sen vi skrev på huset men jag har hela tiden en gnagande känsla i magen och jag tänker mig för så jag inte gör John arg. Jag bli så arg på mig själv när jag märker att jag blivit lite tystare och försiktigare men jag vill så gärna ha det bra med honom.

Jag går ut på vår nya altan och den kalla septemberluften biter i skinnet. Det är så skönt att känna den friska fuktiga luften. Då känner jag verkligen att jag andas. Jag tittar ut över min trädgård, vår trädgård och borde känna bara lycka. Den är så fin och på många sätt har jag nu allt jag drömt om. Men jag saknar små barnfötter i gräset. Jag saknar mitt barn som aldrig fick bli mitt. Kan man göra det? Jag träffade ju aldrig det. Jag var knappt tre månader in i graviditeten så jag kände inte ens rörelser. Men det växte i mig och jag längtade så.

John har sagt att vi kan prova bli gravida igen. Och ja, det vill jag ju mer än gärna men jag är rädd. Rädd att något ska hända igen. Jag är inte så stark så vet inte om jag klarar mer förluster. 

Hur gärna jag än försöker så litar jag inte riktigt på John längre, det känns som jag aldrig kan slappna av och bara vara mig.

Jag skulle vilja vara liten igen och slippa allt vuxenansvar. Livet var så enkelt som barn på många sätt men det enda man längtade efter var att få bli vuxen. Det var en tant i kyrkan som jag tyckte om att sitta och prata med, hon sa ofta till mig att passa på att njuta innan du blir vuxen, Jessie. Vuxenlivet är inget att längta efter egentligen.

Undrar vad mamma hade tyckt om huset vi köpt? Jag tror hon hade gillat det och sen hade hon garanterat köpt en orkidé åt mig. själv gillar jag de inte men det var hennes favoritblomma och i hennes värld så älskade alla människor att få just orkidéer, det gav hon till alla i present.

Jag smyger upp och tar mitt täcke och John sover som ett barn. Kryper upp i min fåtölj och drar täcket om mig och äntligen kan jag slappna av. Fåtöljen luktar mig, luktar tryggt och hemma. 

När jag fyllde tio år fick jag en ny säng i present. Jag hade tjatat på mina föräldrar hela året om att jag ville ha ny säng.  Och vilken säng jag fick, mjuk och stor och när jag la mig kände jag mig i den kände jag mig som en prinsessa och jag längtade så efter att få gå och lägga mig. Men jag kunde inte sova i den för den luktade bara nytt. När mina föräldrar frågade på morgonen om jag sovit gott så ljög jag och sa att jag sovit som en prinsessa men i själva verket sov jag på golvet. Så höll jag på i flera veckor. Jag sov på min matta som luktade tryggt och hemma. När mina föräldrar kom på det så blev de jättearga. Eller pappa blev jättearg och tyckte att varför skulle han köpa en dyr säng om jag ändå inte ville ha den. Mamma var mer förstående och klappade om mig. Den kvällen när jag skulle lägga mig hade mamma bäddat sängen med filtar som vi hade hemma så hela sängen luktade hemma och trygg.  Så var hon, min mamma, hon förstod mig kändes det alltid som utan att jag behövde säga något.

Jag hade behövt min mamma nu i allt detta nya. Jag hade behövt att hon klädde in hela mitt hus med filtar.

14

14

När John kommer ut ur duschen häller han upp en stor whisky och jag får svälja min impuls att säga något om hur ofta han dricker nu för tiden. Han sätter sig i min läsfåtölj med en suck. Jag har lagt mig i soffan och fortsätter titta ut genom fönstret.

– Den här fåtöljen tar vi inte med till huset, väl? Tonfallet låter mer som konstaterande än en fråga. Vi får skaffa en ny läsfåtölj till dig fortsätter han.

Det är min favoritfåtölj och den ska jag absolut ha med mig vart jag än flyttar. Men det säger jag inte.

– Ska du sura för detta med huset nu?

– Du, Jessie! Det är bara ett hus. Han skrattar och jag hör hur han häller upp mer whisky i sitt glas.

– Kommer du ihåg vår första semester vi åkte på? Det där huset i Spanien vi hyrde som visade sig vara extremt mycket bättre på bild än i verkligheten. Åh, du skulle sett ditt ansiktsuttryck när vi kom dit och du försökte hålla god min inför mig eftersom jag hade fixat resan. Det där fönstret i sovrummet som trillade ut när jag skulle försöka öppna det. Minns du det?

John skrattar för sig själv när han tydligt ser minnena framför sig. Jag minns också den resan väl, den var så fin. Vi hade det jättemysigt trots det dåliga huset. Men jag orkar inte delta i hans glädje över våra minnen.

– Det var en fin resa, Jessie, eller hur?

Hans ton gör mig bara arg, den är så där lite överlägsen som om han är väldigt nöjd över sig själv och huset han köpt eller valt till oss. Som en revansch på huset i Spanien.

Den resan var väldigt speciell för mig. Det var första gången jag var utomlands med en pojkvän och det kändes så romantiskt och vuxet. Jag är väldigt svag för romantik helt enkelt. Huset som vi hyrde låg i en underbar liten by som inte var så turistig. Vi gick promenader, vi var ute och åt på kvällarna och satt kvar länge på restaurangerna och bara pratade. Det tog aldrig slut på samtalsämnen med John. John är mer morgonpigg än mig så han gick alltid till byns bageri och köpte frukost till oss som han dukade upp ute på vår lilla veranda framför huset. Oj, så förälskade vi var. Vi hade varit ihop ett halvår ungefär och bott ihop någon månad eller så. Allt var så där nytt och härligt som det är i början.

I byns centrum var det en vacker fontän som vi tog lite foton på och sen bad vi en man att fotografera oss två när vi satt på kanten. Det var först när vi kom hem som vi såg att han inte var mästerfotograf för vi var inte alls i centrum av bilden. Halva John syntes inte. Men vi har framkalla det och hängt upp på väggen i sovrummet. Som vi skrattade åt det fotot.

Jäkla John, nu fick han in mig i fällan att minnas resan och nu var jag mjuk som smör. Det var lite typiskt John att mjuka upp mig om jag surade för något. Han kommer bort och sätter sig bredvid mig där jag ligger i soffan.

– Ska vi inte åka dit igen, till Spanien? Vi hyr ett annat hus men tänk så mysigt att komma iväg lite. Du!

 Jag känner hur mitt inre krigar mot varandra. Ena sidan vill bara säga ja till John och gå in i hans kärleksfulla bubbla. Den andra sidan vill fuskavsluta i hopp om att vi pratar ut. Jag vill inte åka så här mellan den fina och elaka John. Jag blir bara åksjuk.

– Du, Jessie. Ska vi inte det? Säger han och tittar så kärleksfullt på mig.

– Mmm. Jag vet inte riktigt. Jag har funderat en del sista tiden. John det har blivit så konstigt och jag trivs inte med oss längre. Vi behöver prata igenom allt som hänt om vi ska kunna fortsätta. Om vi ska kunna köpa hus. Jag har saknat dig, saknat den John jag blev kär i. Du har blivit så förändrad sista tiden.

– Du är fan otrolig, säger John argt.

Jag vågade inte titta på honom när jag sa det för då skulle jag tveka så jag tittade ut genom fönstret. Jag missade förändringen i hans humör. Jag missade rynkan i hans panna.

– Du är så jäkla otacksam, vet du det? Du kan fan inte avsluta för att jag tittat på hus själv. Du är ju inte klok. Han är så arg att han spottar när han skriker på mig.

– OTACKSAM, skriker han.

Samtidigt som han tar tag i mina axlar och bara skakar mig. Jag ligger i soffan med armstödet som huvudkudde så mitt huvud slår i armstödet ett par rejäla smällar i bakhuvudet.

– SLUTA, vrålar jag så högt jag kan i hopp om att han ska bli rädd att grannarna hör.

– Det är du som är sjuk John, du är fan inte klok.

Han håller ner mig i soffan jätte hårt och tittar på mig med de där kalla svarta ögonen. Det är som om John inte är där. Jag får loss min högra hand och tar sats och slår så hårt jag kan rakt över hans ansikte.

Han blir förvånad och släpper mig och går iväg. Han kommer snabbt tillbaka och kastar lådan med underkläderna på mig så allt åker ut i soffan.

– Otacksam, säger han hårt och går ut och smäller igen dörren.

Jag är så stolt över mig själv. Jag vågade ändå säga ifrån, herregud jag slog till honom. Lite orolig för hur detta kommer spela ut, om han kommer vara ännu argare när han kommer hem. Men strunt samma jag stod upp för mig själv det var det viktigaste. Han kan verkligen bli arg på en sekund. Jag har aldrig upplevt honom som en person med kort stubin tidigare.

Dörren öppnas och jag håller andan. Orolig för vad som kommer hända. Jag hör att John tar av sina skor och ställer de i skostället. Det låter inte som den arga John. Hans rörelser låter långsamma, nästan försiktiga och osäkra. Han kommer in till mig i soffan och sätter sig vid mina fötter. Han ser ledsen ut och han har absolut ingen rynka i pannan, inte av ilska i alla fall.

 – Förlåt, viskar han samtidigt som han klappar mig på benet.

Jag tror inte det är sant, hörde jag rätt? Förlåtet som jag väntat så länge på.

– Förlåt Jessie, jag vill inte göra dig illa.

Han lägger sig bredvid mig med huvudet på min mage. Han ser så liten ut där han ligger. Jag klappar honom på huvudet och känner mig så glad, första gången sen Frankrike resan som jag får möta John, min John. Nu känner jag igen honom.

– Jag älskar dig, viskar jag

– Och jag dig.

– Det är verkligen ett fint hus, det jag hittat. Fortsätter han

– Ja,jag vet, jag vet

Det känns som hela min kropp bara slappnar av och jag inser hur mycket allt detta påverkat mig.

– Vi måste vara rädda om varandra, John

– Ja, jag vet. Du måste sluta göra mig så arg. Du fattar det,va? Jag hatar att behöva bli så arg på dig.

Han tittar upp på mig med sina gyllenbruna ögon och jag bestämmer mig för att släppa det han precis sagt. Jag vill bara vara i min bubbla av kärlek med min John. Just nu vill jag inte säga eller ens röra mig bara stanna i denna stund så länge jag kan.

13

13

Solen lyser in och får rummet att kännas mycket tryggare än igår kväll. Jag har fortfarande ont efter det som hände. Jag ligger kvar och funderar på vad jag ska göra. John kommer in och stör mitt solljus, han pussar mig på pannan.

­– Jag sticker till jobbet nu!

– Ok! svarar jag. Vet ju inte vad jag ska säga.

Han gör som alltid, låtsas som inget hänt. Men det har ju hänt något. Är det våldtäkt om det är din sambo som gör det? Nej det kan ju inte räknas som det. Jag var ju ändå frivilligt i sängen. Jag vet inte vad jag ska kalla det som hände igår helt enkelt. Men rätt var det inte.

Jag måste hitta Johns syster. Jag måste prata med henne om allt det här. Hon ville varna mig och jag börjar ana vad hon skulle varna mig för men jag vill veta mer. Vill veta vad hon vet som jag inte fått reda på. Jag måste få veta Johns bakgrund. Med denna beslutsamhet får jag den kraft jag behöver för att ta mig till jobbet. När jag ser Anna på jobbet vill jag bara börja gråta och berätta allt. Det känns som jag kommer explodera snart. Men jag säger inget utan låtsas att allt är bra, något jag blivit bra på att göra.

När John dyker upp på jobbet vid lunchtid så är jag glad att jag inte berättat något för Anna. Som jag känner henne så hade hon drämt en stol i huvudet på honom. Jag försöker se glad ut över att se John. Han kommer visserligen och hälsar på mig på jobbet då och då det är inte jätteovanligt men känslan jag får idag är att han ska kolla om jag sagt något. Alla på jobbet älskar honom och välkomnar honom alltid i fikarummet, så också idag och jag ser hur John slappnar av efter en stund. Men då tänker han ju ändå på det han gjort, eller om han är orolig över att jag ska berätta. Eller så inbillar jag mig bara, han hälsade kanske bara på som vanligt. Jag önskar på många sätt att han ska må dåligt över det han gjort mig och att han ska ha dåligt samvete så jag kanske fantiserar ihop att han är nojig.

När han går kommer han bort till mig där jag står och plockar in våra koppar i diskmaskinen

– Du säger inget till Anna, va? Viskar han kallt i mitt öra. Sen pussar han mig i pannan, vinkar till de andra och går.

Jag drar efter andan och är nära att tappa koppen jag håller i handen. Det är första gången han nämner något om det här som händer hemma. Han går visst och tänker på det och ändå säger han inte förlåt. Jag blir helt matt och skyndar mig in på toaletten. Jag låter tårarna rinna i tysthet så ingen ska höra det. Men mest av allt vill jag skrika och gråta ut, så där tokgråta bara.

Jag tar fram min telefon och börjar försöka leta upp Johns syster och bingo. Hittar firman hon jobbar på och inser att det är nära mitt jobb, så nära att vi borde ha sprungit på varandra någon gång utan att veta om det.

– Mår du bra Jessie, frågar Anna utanför toan.

– Ja då, ljuger jag och inser att jag nog suttit där inne ett tag. Hon är så snäll Anna och efter missfallet märker jag att hon hela tiden har koll på hur jag mår och om jag är ledsen. Jag hade så gärna delat allt detta med henne men hon hade blivit så arg på John och jag orkar inte med några påtryckningar just nu. Jag måste få tänka ut själv först.

Jag leder cykeln hem från jobbet för jag gillar inte att cykla i stan bland alla bilar, det är så stressande. Plus jag får en extra stund att fundera ut hur jag ska göra med Johns syster. När jag väl hittade henne så försvann allt mod och den beslutsamhet jag hade känt i morse. Jag blev nervös och blyg. Typiskt mig att bli det, jag är inte personen som bara dyker upp hos någon som jag inte känner. Plus att jag är rädd för vad hon har att berätta. Min magkänsla säger mig att det är värre än jag anar på något sätt. Jag måste vara redo att veta innan jag går dit. Jag hoppar mellan alla känslor och sunt förnuft och jag hittar liksom inte ut. Jag vill fortfarande tro att det går att prata om det. Skall jag bara säga till John att det är slut, att det är över? Ja, men kanske är det just det jag behöver göra för då undrar han förmodligen varför och då berättar jag vad jag känner och hur illa han gjort mig och vi har möjlighet att prata ut. Ja, så klart är det så jag ska göra. Jag ökar takten för att komma hem fortare. Hoppfull för första gången på länge.

Väl hemma övar jag i mitt huvud vad jag ska säga och tänker ut lite olika scenarier i huvudet och vad jag då ska säga så jag känner mig förbered och beslutsam att detta måste liksom ta slut här och nu. Vi behöver hitta tillbaka till det vi hade. Vi har alltid haft lätt för att prata så det är en jättekonstig och overkligt tid som varit.

Jag hör Johns steg redan i trapphuset. Han har ett speciellt sätt att gå upp för trapporna på. Han tar två steg åt gången. Vi bor på tredje våningen så väl uppe är han alltid andfådd. Dörren slår igen och mitt hjärta börjar direkt banka nervöst och jag får ont i magen. Nu är det dags, nu tar jag det.

– Hej älskling, utropar John mycket glatt och går fram till mig där jag står beslutsam i vardagsrummet redo att kriga. Han omfamnar mig i en jättekram och pussar mig på pannan.

Jag tappar helt fokus och all min beslutsamhet försvinner. Jag ser Johns glada ögon som tittar på mig och jag smälter som järn i en eld. Åh, vad jag saknat honom, den här som han är när han är sig själv. Jag får nästan fjärilar i magen och sträcker mig upp och pussar honom.

– Jag har en överraskning, fortsätter han fortfarande lika glad.

– Ok, vad spännande, svara jag men hör på min röst att det inte lät så glatt som jag hade tänkt. Min bild i huvudet blev direkt en ask med underkläder så jag blev lite nervös.

Men han är så inne i sitt att han inte märker min reaktion. Han sträcker fram en pappersfolder. En såndan som man får av mäklare när man tittar på hus.

– Jag har köpt ett hus till oss! Han lägger huvudet på sned och det ser ut som han ska spricka av förväntan på min reaktion.

– Va! Har du köpt hus? Men jag förstår inte, skulle vi inte titta tillsammans? Jag kan inte dölja min besvikelse hur mycket jag än försöker.

– Jessie! Säger han besviket. Du har ju inte tittat på bilderna än. Det är exakt ett sådant hus vi drömt om.

– Titta på bilderna! Du kommer älska det! säger han och tittar fortfarande så där förväntansfullt på mig.

Jag sätter mig i soffan och öppnar foldern men hur fint det än är så är det ju inte mitt hus, jag ville gå på husvisningar och jämföra och lägga bud och längta. Hela spänningen med husköpet var bara borta.

– Skål älskling! John står framför mig med var ett champagneglas.

– Men John förlåt, men har du köpt det?

– Nej, vi ska skriva på papperna imorgon. Det är bokat till klockan tio på banken. Du kan komma ifrån jobbet då, va?

– Jo, det kan jag nog. Men jag vill ju titta på huset, det förstår du väl. Jag ville att vi skulle titta tillsammans.

– Men detta var efter missfallet när du inte mådde så bra. Jag tänkte att du skulle bli glad.

Han halsar sin champagne och börjar gå mot hallen.

– Du är så jäkla otacksam, vet du det? Jävligt otacksam. Skriker han.

Rynkan i pannan syns och jag känner att jag måste lugna ner situationen.

– Förlåt, ja, det var dumt sagt. Jag blev lite överraskad bara. Så klart kan jag komma loss från jobbet. Du, John, det är ett fint hus. Jag försöker le och se glad ut.

John lugnar ner sig och tar en dusch medan jag blir sittandes i soffan med husfoldern. Jag känner mig så ledsen. Jag tittar på bilderna och det är på många sätt ett sådant hus jag drömt om. Men jag har inte valt det själv så det är ändå inte mitt. Nu känns det jäkligt fel att säga till John att vi ska bryta upp. Fast gör jag inte det nu så står vi med ett hus från och med imorgon. Allt blev så komplicerat nu.