Browsed by
Författare: Mikael

88

88

Dagarna liksom bara avlöser varandra i snabb takt och jag vet inte vad jag egentligen gör om dagarna.

Jag har gjort allt som jag vet att John vill att jag gör och då har han också varit mindre arg än innan. 

Jag får alltid ont i magen och blir nervös när han kommer hem för jag är så rädd att jag missat något eller att han redan innan han kom hem är på dåligt humör. Några mindre bråk har det blivit men inga stora saker så jag har äntligen läkt, åtminstone på ytan, i skinnet men på insidan är jag så trasig. Helt och hållet i bitar faktiskt. Jag är rädd, nervös, arg, ledsen och känner inte att livet är speciellt kul att leva.

Jag har ingen kontakt med någon förutom med John. Några korta artiga meningar till någon granne om jag är ute och går men annars helt isolerad.

John stänger allt internet hemma när han åker till jobbet så jag har inte någon bra koll på världen i stort heller.

Jag läser många böcker vilket jag som tur är älskar och sen städar jag så att John ska vara nöjd och lagar mat till honom. Jag försöker göra så god mat som jag bara kan men jag är inte bra på sådant där, inget hushållsarbete alls egentligen. Stryka hans kläder har jag sluppit efter en jätteskrikig kväll. Nu lämnar han i väg det till ett tvätteri som tur är.

Jag önskar att jag var mer som min mamma. Hon var jätteduktig på allt hemarbete och pysslade om hemmet som sitt slott och lagade alltid mat som var perfekt klar i tid när pappa kom hem och där var alltid fika till mig och min bror när vi kom hem från skolan. Jag minns också att hon alltid lagade våra kläder vilket jag inte uppskattade när jag blev lite äldre för då var det pinsamt med lappar på byxorna.

Men hon var en riktig hemmafru och hon var nog stolt över det.

Jag kan sakna att gå och handla, att gå runt och drömma och bli inspirerad i mataffären är lyx för mig. Jag skriver listor till John så handlar han hem. Några gånger har vi åkt i väg på helgen men då är han så stressad så det är inte kul ändå. Jag vill gå på fik och dricka kaffe och bara strosa runt i stan och titta i skyltfönster men han vill hem direkt. Han gör allt för att jag ska träffa så lite folk som möjligt. Framför allt vill han inte att jag pratar med någon, han är väl rädd att jag ska berätta hur han är och vad han gör.

Jag börjar få tillbaka små glimtar av mitt minne och varje gång jag går förbi ett speciellt hus lite längre ner på gatan så känner jag att det finns något med det, att där är minnen som är viktiga för mig men jag kan inte hitta dom. Jag kämpar så ibland för att försöka komma ihåg. 

Och jag tror att dom hänger ihop med personen som skrivit till mig ibland och som även ringt men jag svarade inte. Han känner mig uppenbarligen men eftersom det är en man så är jag lite rädd för att minnas saker om honom. Tänk om jag gjort bort mig eller sårat John så han faktiskt har skäl till att vara arg på mig. Samtidigt blir jag mer och mer nyfiken på vem det är. Jag funderar på att skriva till honom och förklara att jag tappat minnet, för att se om han kanske säger något som får fart på minnet eller att jag får någon liten glimt som öppnar upp. 

Jag vill tro att det kommer tillbaka så småningom och tänker att det borde vara som ett garnnystan att får man bara tag på den lösa änden och börjar dra så kommer resten av sig själv sen.

Samtidigt blir jag lite rädd för att minnas och veta allt. Det är kanske så enkelt att det är jag själv som stoppar det av rädsla.