Browsed by
Författare: Maria Lindqvist

67

67

Jag är så glad att jag inte anmälde John. Tänk så bra allt blev nu ändå. Han har tagit hand om mig sen jag kom hem från sjukhuset och jag börjar må mycket bättre. Jag är sjukskriven från jobbet och sa att jag trillat ner från trappan. Anna ville komma och hälsa på men har medvetet väntat med det några dagar tills jag ser lite bättre ut i ansiktet.

Poliserna på sjukhuset trodde inte på mig och de försökte få mig att anmäla. Tror det är Fredrik som påverkat dem. De pratade om att jag kunde få skyddat boende om jag var rädd för John. Men nej, jag stod på mig och ville inte anmäla.

Fredrik blev besviken på mig, det syntes tydligt. När han kom upp till mig efter poliserna varit där. Han ville att jag skulle bo i Görans hus ett tag för att tänka ut vad som är bäst att göra. Han erbjöd mig även att bo i hans lägenhet i Stockholm om jag ville det.

Ibland vet jag inte om det är polisen eller privatpersonen Fredrik som är den som vill hjälpa mig.

När John hämtade mig på sjukhuset hade han med sig blommor och jag fick en sån otroligt kärleksfull kram att mitt hjärta svämmade över. Han kändes ångerfull och som att han tog detta på allvar nu. Han berättade att han sökt hjälp och väntade på en tid bara.

Jag tror detta kan läka ur hans barndom så han kan få må bra och kanske få kontakt med sina syskon igen.

Personalens blickar bränner fortfarande i mig, de var väldigt tydliga med att de ansåg att jag gjorde fel som bara lät John komma undan eller hur de nu såg på det. Deras blickar var inte stöttande i alla fall.

Men de känner inte John så som jag gör. Alla bara jämför honom med andra som är våldsamma men han är inte alls som de männen. John är så snäll och omtänksam sen har han mått dåligt ett tag men det gör honom inte till en elak person egentligen. Det är lätt att döma någon man inte känner, någon man inte sett alla sidor hos.

Jag rycker till när det plingar i telefonen och jag tror det är John som smsar trots att han nästan nyss körde till jobbet men nej, det är Fredrik. Vi har inte haft så mycket kontakt med varandra sen sjukhuset. Han har skrivit någon gång och frågat hur jag mår och jag har svarat lite kort bara. Känner mig på något sätt taskig mot honom men jag måste ju fokusera på mig och John.

I SMS:et står det bara att Göran gått bort. Jag börjar gråta och det förvånar mig för jag känner ju inte honom egentligen men det känns så sorgligt allting och stackars Fredrik måste vara jätteledsen. Jag skriver och frågar var han är och om jag kan göra något. Det kommer inget svar så jag går och duschar och gör mig iordning fall i fall jag behöver hjälpa Fredrik på något sätt. Jag blir så irriterad på mig själv för när jag tänker på honom så bubblar det i hela kroppen på ett sätt det aldrig gör med John. Det är annorlunda med Fredrik, kan inte förklara det och jag vill inte att det är så.

Jag går och plockar undan och städar så allt ska vara fint hemma till John kommer, jag vill att han ska vara på gott humör. Han sa att han skulle köpa med mat hem och det är alltid så mysigt. Jag har fortfarande inte fått något svar från Fredrik och vet inte om jag ska ringa eller bara låta honom vara.

När jag väl satt mig tillrätta i min fåtölj med en bok så plingar det igen och det är Fredrik som skriver att han är hemma. Och hemma menar han väl hos Göran?

Jag är osäker på om han vill ha mitt sällskap eller om han bara är irriterad på mig. Jag vill ju inte tränga mig på. Jag försöker fråga Göran i mitt huvud vad han tycker jag ska göra men jag får ju så klart inte svar han är ju död.

Jag bestämmer mig till slut att jag måste gå dit till honom och kolla om jag kan hjälpa honom med något, gå ut med Boy eller bara lyssna och trösta.

När jag knackar på blir jag nervös, det blir jag alltid av Fredrik. Jag har visserligen nyckel så kan gå in om jag vill men kändes inte rätt denna gång. Boy skäller och väntar otåligt på Fredrik vid dörren.

Men ingen öppnar, det är helt still inne i huset förutom Boys skällande då. Vad konstigt jag tittar på SMS:et igen för att se om jag läst fel men nej, han skrev att han var hemma igen och det är över en timme sen. Jag blir orolig och låser upp dörren och Boy möter mig med så mycket kärlek at jag tappar balansen och hamnar på hallgolvet igen som jag så ofta gör. Han gosar in sig i min famn och verkar så glad över att se mig. Jag släpper ut honom i trädgården en snabb runda och ser inte Fredrik alls på bottenplan.

Jag smyger upp för trappan för att inte väcka honom om han sover. Men trappan knakar varje steg jag tar och jag hör hur Fredrik vänder sig i sängen. När han ser mig i dörröppningen ser han glad ut.

Jag sätter mig på sängkanten bredvid honom och värmen från hans kropp känns trots att vi inte rör vid varandra. Jag vill bara krypa ner bredvid honom och lägga mitt huvud på hans bröst.

Fredrik tar min hand och hans blick utstrålar värme och kärlek. Jag ser at det inte är polisfredrik som ser på mig. Min åtrå till honom är så stark att jag känner mig yr. Jag måste ta mig ut från sovrummet innan jag gör något dumt.

– Hur mår du, frågar jag i hopp om att få bort laddningen som är så stark mellan oss.

– Nja det är ändå ok, det var ju väntat jag har haft lite tid på mig att vänja mig vid tanken. Tack för at du kom hit, det känns bra.

I min fantasi så drar han ner mig i sängen och kysser mig ömt. Jag skäms av tanken och blir lättad när Boy kommer fram och slickar Fredrik i ansiktet och tack och lov bryter det lite av laddningen.

– Men hur mår du, han tittar mig djupt in i ögonen

– Jo det är bra. Och tack för hjälpen, verkligen det betydde mycket för mig.

– Mmm, svara han och får en lite bitter ton i rösten.

Han är besviken det är tydligt. Men så får det vara det kan jag inte göra något åt. Nu försvann det sista lilla laddningen mellan oss i iallafall och Fredrik sätter sig upp.

– Ska vi fixa lite fika. Är du hungrig?

66

66

Jag vaknar upp i en sal och minns med fasa alla undersökningar som gjorts. Känns som de röntgat varje centimeter av min kropp. Jag blev så otroligt trött och hade så ont så jag fick någon stark medicin som skulle få mig att slappna av efter allt och det fungerade för jag har nog sovit ett tag. Rummet är litet och opersonligt så som sjukhusrum är. När jag försöker sätta mig upp i sängen så känner jag hur mörbultad jag är. Det ömmar överallt och dunkar i huvudet.

Plötsligt kommer det in en sköterska med en bricka med mat som hon vant sätter på det lilla bordet bredvid sängen.

Jag är inte sugen på mat alls även om magen kurrar när den känner lukten.

 – Hur mår du, frågar sköterskan med mjuk röst.

– Nja, bra tror jag.

– Säg till om jag kan göra något och försök få i dig lite mat.

Jag petar i maten som nästan ser ut som barnmat. jag minns att Fredrik sa att han skulle komma tillbaka när jag vilat. Han är så snäll hela tiden mot mig.

Kanske ska jag försöka ringa honom så han vet att jag är vaken. Men var är min mobil?

Jag ser mig omkring i rummet och mina kläder syns inte till och inte min väska heller. Jag försöker tänka efter vad jag tog med mig när jag gick från huset men jag kan inte komma ihåg allt är som i en dimma. Men väskan tror jag inte jag fick med mig.

Mobilen fick jag med mig om den låg i min ficka men den kan lika gärna ha trillat ut på golvet.

Jag ringer på klockan vid sängen och sjuksköterskan kommer glatt in igen.

– Vet du om jag hade någon väska eller mobil med mig in?

– Nja jag kan titta efter ifall vi har lagt dina saker i skåpet här.

Hon öppnar skåpet och där inne ligger en påse med mina kläder hon vänder sig om och ursäktar sig och berättar att de klippte upp mina kläder när jag kom in och jo, det minns jag. Min mobil ligger längst upp på hyllan och hon räcker den till mig.

– jag ska se om vi har en laddsladd som passar.

Batteriet är nästan dött.  Den är full med SMS från John. Det är först arga SMS om att han ska döda mig men sen kommer SMS där han frågar var jag är och han ber mig höra av mig för att han är orolig. Det hugger till i hjärtat när jag ser de oroliga Sms:en. Undrar om det är sant eller om han bara försöker få mig att svara?

Fan, jävla John, jag hade behövt tröst av min riktiga John nu, den där snälla som bryr sig och som tar hand om mig.

Jag hoppar till när mobilen ringer och jag ser att det är John. Jag vet inte om jag ska svara eller låta bli.

– Hej gumman, var är du?

– På sjukhuset, svarar jag kallt.

– Är det allvarligt?

– På riktigt John, du är fan dum i huvudet. Ja, det är allvarligt du misshandlade mig så jag har kraftig hjärnskakning och två brutna revben. Det är väl jävligt allvarligt.

Det blev tyst i luren och jag trodde mobilen hade dött. Men så hör jag att han andas, nästan som om han gråter i luren.

– Ja, det var jävligt dumt av mig, du, det var dumt. Jessie, jag söker hjälp. Vi går iväg och pratar med någon. Jag kan nog inte riktigt hantera min ilska precis som min pappa.  Det kommer bli bra vi löser detta på något sätt. Jag kommer och hämtar dig.

Han pratar fort och ivrigt, det låter som han menar det han säger. Detta är första gången han faktiskt erkänner att det hänt och visar ånger på riktigt.

– Du gumman, vi börjar om du och jag. Vi hade det så bra ju. Vi startar om och vi kan flytta om det känns bättre för dig. Jag ska ta hand om dig, du vet att jag gör det. Du Jessie?

– Mm, jag vet inte John. Min mobil kommer dö, den har inget batteri så jag får ringa sen.

– Ok gör det men jag lovar det kommer bli bra. Vi fixar detta. Det är ju du och jag. Kommer du ihåg J hjärtar J. Det är vi för evigt gumman. Vilket sjukh…………

Mobilen dog mitt i en mening och Johns röst dog bort. Jag lägger mig ner igen och försöker tänka. Det är så snurrigt nu med allt. Jag stirrar i taket som om svaren finns där men hur jag än försöker så kan jag inte komma fram till hur jag ska göra.

Jag vet att Fredrik vill att jag anmäler John och flyttar ifrån honom men jag vet inte om jag kan det, inte anmäla iallafall. Kanske flytta ifrån.

Men jag kan på något sätt inte tänka mig ett liv utan honom. Och nu känns det som vi nått botten och då kan vi kanske äntligen hitta varandra igen.

Men samtidigt hatar jag John för allt han gjort mig och för att jag nu ligger här på sjukhuset. Den sista misshandeln var riktigt läskig jag var rädd att han skulle döda mig så arg han var.

Jag störs i mina funderingar av att dörren öppnas och Fredrik kommer in. Mitt hjärta slår några extra slag när jag ser honom. Han är så fin och hans ögon är så otroligt snälla och när han tittar på mig så blir jag alltid så blyg.

– Hej, hur mår du frågar han mjukt och klappar mig på handen.

– Jo, ganska bra. Tack för at du hjälpte mig.

– Du, polisen står här utanför. Orkar du med att de kommer in och pratar. De vill veta vad som hände och så kan du göra en anmälan.

– Nja jag vet inte. jag vet inte om jag vill det.

– Men jag kan vara med om det hjälper dig. De kommer inte pressa dig. De kommer tro på dig, Jessie. Är du orolig för det eller?

– Nja nej, jag vet inte om jag vill anmäla honom bara.

Fredrik sätter sig ner på stolen. Han ser nästan irriterad ut.

– Ok, men han kommer göra det igen. Det kommer bara bli värre och värre. Jag vet inte om du förstår allvaret i detta Jessie? Jag har sett detta i mitt jobb många gånger och det slutar aldrig bra.

– Mmm jo, men han är ju snäll egentligen så vill inte anmäla.

– Ok men kommer du lämna honom?

– Jag vet inte svarar jag irriterat

– Ja jag har väl egentligen inte med detta att göra men jag hatar att se dig fara illa och jag vet att det kommer bara fortsätta tills du lämnar honom. Du måste inte anmäla men snälla lämna honom.

Fredrik ser uppriktigt orolig ut och jag förstår honom som ser detta i jobbet men han har inte träffat John han kan liksom jämföra honom med alla idioter han träffar i jobbet.

– Jag måste hälsa på pappa en stund så jag släpper in poliserna så får du säga och berätta vad du vill. Jag kommer tillbaka sen. Men ring mig om du behöver mig här.

– Ok. Hälsa Göran.

– Och du, lyssna på poliserna nu de vill dig väl.

Han klappar mig på kinden och hans beröring får det att rysa till i kroppen. Jag blir irriterad för jag vill inte känna något för honom. Jag vill inte ha känslor för Fredrik. Kan man ha känslor för två samtidigt? Jag älskar ju John. Fan vad mitt liv blev komplicerat helt plötsligt. Jag som bara vill ha ett stillsamt liv.

Dörren öppnas och in kommer två poliser i uniform. Den kvinnliga polisen sätter sig på stolen bredvid mig och den manliga ställer sig bakom henne.

Deras snälla ögon får mig att börja gråta direkt, plötsligt känner jag mig så där liten och sårbar igen och den kvinnliga polisen tar min hand och bara håller den tyst och låter mig gråta.

65

65

Det är helt tyst och stilla i huset. Jag hör inte John alls så gissar att han lagt sig. Vad ska jag göra nu, gå upp och lägga mig gör jag bara inte? Vägra ligga bredvid det svinet. Men jag har ont överallt och vet inte om jag kan gå någonstans. När jag reser mig känner jag hur det ömmar i revbenen när jag andas. Kan liksom inte andas in djupt utan måste andas ytligt och jag känner mig så yr.

Fan, jag måste ha hjälp men inte av John. Jag tar mig samman och smyger mot dörren. Jag är så rädd att väcka John. Jag trycker ner handtaget till dörren så sakta jag kan och stänger dörren försiktigt bakom mig. Den kalla luften känns skön i lungorna och jag får kraft av det och tar mig ner för trappan och går långsamt mot Görans hus. Det är fortfarande helt tyst på gatan och man ser bara gatlyktornas sken. Asfalten är blöt och jag inser att jag inte har skor på mig. Strumporna är genomblöta och jag kan känna asfaltens små stenar mot fotsulan.  Det gör så ont i kroppen att jag knappt kan gå och höger arm måste jag hålla fast med andra armen får den gör så otroligt ont, tror den är bruten eller har en spricka.

Jag stannar utanför Görans hus, det är nedsläckt så jag gissar att Fredrik sover. Plötsligt ångra jag mig, jag vill inte väcka honom. Jag hör hur Boy skäller inne i huset trots att jag inte knackat på. Jag får panik och börjar gå ner för trappan igen vilket inte går fort nog med mina smärtor för precis när jag kommit ner för trappan öppnas dörren och Fredrik kommer ut och tar tag om mina axlar och leder tyst upp mig för trappan igen. Han stöder min kropp med hela sin kropp och den känns så varm och trygg och jag lutar huvudet mot hans axel.

Han sätter mig på soffan och Boy säter sig oroligt framför mig och lägger sitt huvud på mitt ben.

När jag känner den kalla byxan mot huden kommer jag ihåg att jag kissade på mig och skäms plötsligt och försöker resa mig för att komma bort. Allt känns så förnedrande. Men Fredrik stoppar mig med en öm hand på axeln.

Han står bredvid soffan med sin telefon i handen. Jag hör som i ett töcken att han pratar med polisen. Han har fortfarande inte sagt något eller frågat något. Jag svimmade nog av lite för jag vaknar till av att Fredrik klappar mig på kinden och ropar mitt namn.

Jag vill bara sova, är så trött.

– Du måste hålla dig vaken Jessie, säger Fredrik med allvarlig röst.

Jag orkar inte hålla ögonen öppna och känner att jag åker in och ut ur sömn eller medvetslöshet och vaknar till hela tiden av Fredrik som stör mig. Jag blir irriterad på honom och vill bara slå till honom.

– Nu är ambulansen här, säger han plötsligt med mjuk röst.

 Jag vill göra motstånd men min kropp lyder mig inte alls utan den verkar vara villig att ta emot hjälp. Mitt inre skriker för jag skäms och vill bara att de ska låta mig vara.

När jag vaknar till igen så är jag i ambulansen och får först panik men sen ser jag Fredrik sittandes bredvid sjukvårdaren. Han tar min hand.

– Allt kommer ordna sig. Jag lämnar inte din sida, jag lovar.

Hans röst är så mjuk och snäll att jag börjar gråta. Jag är så trött och ledsen. Jag känner nu hur jobbigt allt varit och hur mycket allt stressat mig. Min kropp är slut inte bara av misshandel utan av all inre stress och oro. Jag känner mig liten och skulle behöva krypa in i mammas famn och bli kramad och omplåstrad.

Jag ser på mina kläder och skäms att Fredrik ser mig så här. Blodig och nerkissad och jag kan bara gissa hur jag ser ut i ansiktet säkert svullet av slag och rödgråtna ögon. Jag kan inte vara en vacker syn.

När ambulansdörrarna öppnas möts vi av en massa sjukhusklädda folk med allvarliga ögon som pratar snabbt och effektivt med varandra. Jag vägrar släppa Fredriks hand, så han får springa med bredvid britsen in på sjukhuset.

Det starka ljuset där inne gör mig yr och jag hinner bara tänka att jag kommer kräkas sen bara kommer det. Utan förvarning får Fredrik mitt kräk över sina byxor och skor. Mer förnedrande än så här kan det inte vara. Någon räcker mig kräkpåse men jag kan inte hålla den själv och virrar bara på huvudet. Fredrik tar den och håller den i sin fria hand redo ifall det kommer mer. Han verkar helt obekymrad över det som just hände och britsen stannade inte utan jag fortsatte åka genom korridoren fram till akutrummet.

Jag känner hur de börjar klippa upp mina kläder och känna på min kropp och fråga om det gör ont på olika ställen. Jag blir bara så trött och vill sova men de klappar på mig så fort jag somnar till. Jag är så irriterad på dem så jag tror jag slog till någon. Sen känner jag någon som håller mina armar med ömma händer och utan att titta vet jag att det är Fredrik som försöker hjälpa till och då låter jag de göra det som behöver göra. Jag släpper all kontroll och motstånd för första gången på länge.

64

64

Men det är ingen som är ute i kväll. Inte en enda som går eller kör på vår gata som kan rädda mig från John och det som är på väg att hända. Undrar om någon tittar ut genom fönstret precis i rätt tid för att se oss. Men jag är inte säker på att man ser vad som händer, att man ser Johns ilska och min arm som nästan bryts på ryggen.

John sparkar omkull min fina kruka på trappan och föser mig upp mot ytterdörren. Jag gör ett sista försök att vrida mig loss men det är omöjligt. Det minsta han känner att jag försöker så hårdnar hans grepp. Min axel värker och jag undrar om den kan gå ur led. Han vräker upp dörren och puttar in mig i hallen med sån kraft att jag inte kan annat än hamna på golvet. Direkt när dörren är stängd bakom oss börjar han sparka. Han sparkar ohämmat överallt. På ryggen och benen och mot huvudet. Hans skor är hårda och jag kan inte skydda mig på nåt sätt, finns inget sätt att komma undan. Jag gör allt för att skydda ansiktet och huvudet. Jag blir yr av smärtan och känner att jag kissar på mig av ren rädsla. Hans ilska är så okontrollerad att jag är säker på att han kommer slå ihjäl mig. Han säger liksom inget utan är helt i sin egen värld och han andas så häftigt att han hostar till flera gånger.

Plötsligt slutar han och jag hör att han går in i vardagsrummet. Jag ligger kvar och blundar för vågar inte titta eller resa mig än. Det dunkar i huvudet och gör ont i hela kroppen. Jag känner blodsmak i munnen och mår illa. Jag försöker med tankens kraft ropa på Fredrik men det är ju löjligt för även om jag hade lyckats så har han ingen anledning att komma hit här. Jag känner mig så ensam just nu ensammast i hela världen.

Plötsligt hör jag John komma mot mig igen och jag blir plötsligt så arg och sätter mig upp och då ser jag bara den där John med svart blick som liksom inte är här.

– Vad fan håller du på med skriker jag. Du är fan sjuk i huvudet. Titta på mig John, titta vad du gör mot mig.

Han stannar upp och tittar på mig och jag börjar gråta, jag känner mig så ledsen över allt. John går iväg igen och jag drar mig bort mot väggen och lutar mig mot den och samlar kraft för att göra något. Vet inte om jag nådde fram till honom denna gången eller om han verkligen inte bryr sig. 

Ska jag bara gå ut, springa hem till Fredrik eller är det nu vi äntligen kan hitta varandra igen jag och John? Nu är vi kanske i botten av allt och då kan det vända? Jag kan inte få stopp på tårarna de bara rinner hejdlöst ner för kinderna. Så mycket sparad gråt som jag hållit inom mig länge som nu bara väller ut med full kraft.

John står plötsligt över mig igen och drar upp mig i håret. Jag känner whiskyn i andedräkten när han kysser mig, inte så där kärleksfullt som han brukar utan våldsamt och jag försöker ta mig loss. Han biter mig i läppen och jag bara skriker rakt ut av smärta så han släpper. Han är mer galen än någonsin just nu. Jag försöker torka bort blodet som rinner ner från läppen men han slår till mig i ansiktet så hårt att det svartnar för ögonen. Jag tror jag är borta några sekunder för när jag vaknar till igen står jag intryckt mot väggen och han har dragit ner mina byxor. Hans hårda stötande i mig får min kropp att slå in i väggen i samma rytm. Jag orkar inte göra motstånd, det är som om smärtan inte känns genom all annan smärta. Jag vet att det brukar lugna sig när han är klar och då lämnar han mig ifred.

Våldtäkten känns som den pågår i evigheter men till slut släpper han mig och går. Jag trillar ihop i en hög på golvet och blir bara sittande. Jag kan inte hitta ett enda ställe på kroppen som inte gör ont. Jag mår så illa och huvudet bankar så hårt att det känns som det hörs ut.

Vad ska jag göra nu? Jag tror att jag behöver till sjukhuset men det orkar jag inte. Jag vill bara lägga mig och sova, komma bort från allt. Just nu känns tanken på att dö skön, då slipper jag allt jobbigt.

Jag skäms så mycket för att jag låter honom göra så här mot mig. Känner mig så äcklig och dum.

63

63

Jag håller koll på om Johns bil står på uppfarten och plötsligt är den borta. Jag tar Boy med mig och springer snabbt hem och hämtar lite kläder och annat smått jag behöver för att stanna i Görans hus lite till. Jag skyndar mig ut igen ifall John skulle komma tillbaka.

Resten av dagen städar jag Görans hus och myser med Boy och försöker låta bli att tänka på John och vad jag ska ta mig till. Jag försöker pausa allt.

Fredrik ringer och berättar att han är på väg hem och att han köper med sig mat. Jag blir så lugn bara av att höra hans röst i telefonen. Den är så mjuk och behaglig. Han låter trött och sliten, så jag frågar inget om Göran nu. Det är nog väldigt jobbigt att sitta där och vänta och se sin pappa så sjuk.

När Fredrik kommer hem så ser jag i hans ögon att det är illa med Göran. Jag kan se att han har gråtit. Jag vet inte om jag ska fråga eller om han ska få berätta när han vill. Han vill kanske också bara vill pausa. Vi äter under tystnad och plötsligt känns det så konstigt att jag är där.

Allt är konstigt egentligen, jag sover över hos min granne ihop med hans son. Det hade jag varit svartsjuk på om John hade gjort något liknande fast det är klart han vet inte om det.

Jag får dåligt samvete och känner mig plötsligt nästan otrogen.

Jag bestämmer mig för att jag måste hem i dag. Jag kan inte sova över här mer nu, det är bara som jag undviker problemet men det försvinner ju inte för det.

När vi plockar undan efter maten frågar jag hur det är med Göran och Fredrik säger att det är illa och att han nog inte kommer klara sig. Han börjar gråta och jag kramar om honom och vi bara står så en lång stund. Plötsligt blir energin annorlunda i kramen och min kropp reagerar ofrivilligt på Fredrik. Jag tittar in i hans ögon och ser att det inte bara är jag som känner något. Våra läppar möts och känslan i kroppen är så otroligt bubblig. Det känns så annorlunda med honom jämfört med John.

Plötsligt slutar han och backar undan. Han ser ursäktande på mig och säger förlåt. Jag blir kall i kroppen och inser att det råkade hända för att han är ledsen inte för att han är intresserad.

Plötsligt känner jag mig jättedum och vill bara därifrån. Jag samlar ihop mina saker och mumlar att jag måste gå. Han ser nog på mig att jag kände mig dum för han tar ta i mina axlar och säger att jag gärna får stanna här. Hans händer ger mig ilningar i hela kroppen och det enda jag vill är att han ska vända mig om och hålla om mig igen. Jag tvekar en sekund men bestämmer mig ändå för att jag måste hem och reda ut saker med John.

Jag känner mig så ledsen över allt på något sätt. Hur kan jag känna något för Fredrik? Det är kanske för att han är trygg och jag är i en sårbar och jobbig situation och det är ju han också. Nej vad löjlig jag är, detta är bara ett stort misstag. Jag måste släppa det och fokusera på mitt liv hemma och lösa det.

När jag kommer ut från huset och bort från Fredrik så känns det lättare att andas. Allt blev bara krångligare nu. Det är mörkt ute och gatlamporna ger ett så skönt och avslappnande sken.

Plötsligt känner jag att någon tar tag i min arm bakifrån och vrider upp den på ryggen. Det gör så ont att jag inte kan låta bli att skrika till. Först tänker jag att det är någon som vill råna mig eller nåt sånt men sen känner jag andedräkten och förstår att det är John. Han har stått och smugit i busken. Mitt hjärta stannar av skräck. Tänk om han såg mig och Fredrik, jag försöker komma ihåg var vi stod om det kan ha synts från gatan.

– Din äckliga jävla hora, väser han i mitt öra.

Han föser mig framåt mot vårt hus och jag kan inte göra något motstånd alls för smärtan i armen är så stor. Jag försöker se mig omkring om någon kan se mig och hjälpa mig. Finns det verkligen ingen som kan se mig nu och förstå att det är något som är fel. Kan inte Fredrik gå ut med Boy? Jag önskar så innerligt att någon ska hjälpa mig. Jag kan ana vad som kommer hända när vi kommer in i vårt hus. Jag måste försöka ta mig loss från hans grepp. Om John får in mig i huset så kommer han göra mig riktigt illa för han är arg nu riktigt arg. Jag hör det på hans andning och greppet om min arm är hårdare än jag känt tidigare. Jag försöker vrida mig ur hans grepp men då känns det som om armen ska gå av.

– Du är min, fattar du, jag ska fan döda dig, din jävla hora.

62

62

När jag tänker på att gå hem får jag ångest men jag måste ju. Jag hade velat ta med mig både Boy och Fredrik men det hade gjort John argare än vanligt. Ska jag vänta tills han går till jobbet imorgon? Nej, men jag kan ju inte gömma mig här hos Göran hela tiden. Något måste hända helt enkelt.

Jag skriver till John om att vi måste prata om oss och hitta hjälp. Jag skriver att jag är ledsen att det blivit så här mellan oss. Sitter med mobilen i handen och väntar på svar från John. Efter en lång stund kommer det ett kort svar, han skriver bara ok. Och vad betyder det, är det ok att vi behöver prata och söka hjälp eller?

Jag skriver igen och frågar om han är arg. Svaret kommer lite snabbare nu och han skriver bara nej.

Jag testar och skriver och frågar om han vill följa med ut och gå med Boy så kan vi prata lite. Jag tänker att det vore en bra grej att jag har skydd medan vi pratar ut. Men även på det blev svaret nej.

Jag och Boy tar oss ut på en lång promenad och det känns lite bättre inombords efter det. Jag mår så bra när jag har något att ta hand om lite. Nu när jag bestämt mig för att inte skaffa barn så borde jag skaffa en hund faktiskt.

Jag minns att basket Anna tjatade om att hennes syster sålde hundvalpar. Hon var uppfödare och Anna försökte alltid få oss att köpa. Nån gång tog hon med någon av valparna på träningen.

Det var längesen jag pratade med henne ändå så jag kan ju ringa och fråga. Signalerna går fram men inget svar. Jag är precis på väg att lägga på när jag hör att luren lyfts.

– Hej, säger jag glatt.

– Hej, svarar hon kallt.

– Hur är det?

– Bra, tonen är fortfarande kall.

– Stör jag dig?

Jag förstår inte hon brukar bli så otroligt glad när jag ringer och prata på som bara den. Vad har hänt med henne. Är hon sjuk eller något som jag inte vet. Eller känner hon inte igen min röst.

– Varför ringer du, säger hon irriterat.

– Va! Vad menar du?

– Men Jessie du behöver inte låtsas längre. Vi vet. Syrligheten i hennes röst går inte missa.

– Va? Vet vad då. Men Anna vad är det?

– Du, John var här och berättade. På träningen för ett tag sen. Så bara sluta låtsas.

Va! Vad då John var där? Varför var John på basketträningen? Jag förstår ingenting av detta. Och varför är hon sur. Vad fan har John sagt till dom?

– Men vad har han sagt? Jag förstår inte. Min röst darrar av gråt som vill komma upp.

– Han förklarade att det är jobbigt för dig att vi jagar dig och vill att du ska börja träna igen eller vara med på våra saker. Han berättade att du tycker det är jobbigt att minnas det gamla för du inte kan träna mer efter din skada. Han berättade hur svårt det var för dig att säga till och be oss sluta höra av oss. Att du vill lägga detta bakom dig. Vad fan Jessie, varför har du inte sagt något till oss för? Va? Fattar du hur dum jag kände mig?

Jag känner mig yr och tankarna bara snurrar runt i huvudet på mig. Varför har John ljugit om att jag skadat mig så jag inte kan träna basket mer? Och framförallt att jag inte vill att de hör av sig. Detta är ju helt sinnessjukt vem gör något sånt? Jag vill bara berätta allt som hänt för Anna så hon förstår men vågar inte.

– Men det är inte sant viskar jag ledset fram.

– Mmm nej, det var precis vad han sa att du nog skulle säga.

– Nej, men Anna du måste tro mig det är inte sant. Jag saknar er jättemycket.

– Jag vill inte att du ringer mig mer. Om vi var dina vänner hade du berättat själv och inte skickat din pojkvän. Hennes röst är arg och irriterad.

Jag försöker igen att förklara men hon har redan lagt på. Tårarna bara väller fram. Jävla John. Vem fan gör så, han är ju sjuk i huvudet. Jag har inga andra vänner än basketgänget eller hade för nu har jag inte de heller längre.

Nu har John både ringt mitt jobb och basketkompisarna. Fan är det någon mer han kan ha ringt och ljugit för?

Ja, min bror ju. Han var på väg hit men avbokade precis innan utan en bra förklaring.

Jag måste ringa honom också och kolla. Signalerna går fram och jag tittar på klockan. Nja, det är kväll hos honom men inte natt. Jag har ofta gjort bort mig och ringt och väckt honom mitt i natten. Australien ligger lite före oss i tiden, men det glömmer jag oftast.

– Hej, svara han glatt.

– Hej.

– Hur är det syrran. Frågar han med onykter röst.

– Är du på fest?

– Ja, har det hänt något? Frågar han oroligt.

– Nej, inget har hänt. Ville bara ringa, det var längesen.

– Mmm det var det men kan jag ringa imorgon. Det är lite svårt att prata här.

– Mmm gör det.

Ljudet från musiken skrålar kvar i öronen ett tag. Det lät som en rejäl fest och han verkade ganska onykter men ändå som sig själv. Jag tror inte John ringt eller skrivit till honom. Det var skönt att bara höra hans röst, den enda familj jag har kvar. Den enda som egentligen känner mig som jag är och som nog aldrig skulle svika mig helt. Just nu önskar jag så att han bodde i Sverige. Jag behöver en bror här hos mig.

61

61

Jag känner mig så matt i själen att jag inte orkar gå hem precis just nu. Jag vill bara sitta här och vara en stund. Jag hinner på något sätt inte med livet alls och imorgon är det dags att jobba igen och jag vet inte hur jag ska förklara mina märken. Kanske att jag trillat med cykeln kan låta bra men det ger inte strypmärken så halsen så dom får jag täcka med något. Jag vet inte om jag orkar hålla på och ljuga mer nu. Tänk om jag bara säger som det är. Vad skulle hända då, skulle de på jobbet också tjata om att anmäla John och lämna honom eller skulle de rycka på axlarna bara? Nja inte Anna, hon skulle bli jobbig och tjata. Nej, jag kan så klart inte säga som det är.

Jag gör verkligen inget annat i mitt liv än att jobba och vara hemma. Jo, just nu har jag Boy en period men jag har inga intressen och jag träffar ju inga, inga kompisar och så. Jag och John är inte ute längre som förr och vi bjuder inte hem folk. Jag är verkligen isolerad. Jag har läst om det, att män som misshandlar gärna isolerar sin fru för att ha henne för sig själv och jag gissar att han inte vill att någon ska se.

Jag ryser till när verkligheten når mitt hjärta att jag är kanske en sån kvinna som misshandlas. Är John en sådan man på riktigt fast jag inte vill se det?

Men nej, det tror jag verkligen inte. Har han isolerat mig eller är det jag som dragit mig undan. Det är nog mer jag som dragit mig undan, jag hör ju inte av mig till folk.

Jag rycker till när det knackar på dörren och Boy skäller till. Det kan ju inte vara Fredrik för han kan knackar inte.

När jag öppnar dörren och ser John därute så drar jag efter andan. Han kommer in i hallen och Boy står som förra gången framför mig och är beredd på attack. John ser arg och trött ut, lite gammal nästan där han står orakad och kläderna lite i oordning som om han sovit i de. Inte alls likt honom. Jag är så tacksam för att Fredrik inte är här för det hade gjort John så svartsjuk att han hade kunnat döda oss båda. Ja jäklar, tänk om han fick veta att vi sov ihop, eller i samma hus.

– Passar du fortfarande den där jävla hunden frågar han skarpt.

– Ja, Göran är fortfarande på sjukhuset.

– Jaha, så du ska flytta hit då?

– Nej, men jag måste hjälpa honom med Boy, jag har lovat.

– Jo jo, men är han viktigare än mig?

John är förvånande lugn i rösten ändå, vilket nog beror på Boy. Men jag ser hur han kokar inombords. Jag känner mig bara arg på att han kommer hit och tänker på sig själv bara. Kollar inte hur jag mår eller säger förlåt eller något sånt.

– Jag vill inte vara hemma mer om du ska göra mig illa. Jag är så trött på ditt humör nu. Fattar du inte att du skadar mig på riktigt? Titta på min hals John, titta. Jag är så arg att jag skriker det sista.

– Du, din jävla hora väser han fram.

– Ja, vad ska du göra nu? Är du rädd för hunden eller? Du är inte så tuff nu, va? Jag kommer inte hem förrän du söker hjälp, John. Vi behöver hjälp. Min röst är stark och arg.

Jag är förvånad över mitt mod och att jag vågar släppa ut min ilska mot honom. Jag hade aldrig vågat utan Boy framför mig. Men jag är trött på det, riktigt trött. Man hade nästan kunnat se Johns ilska ryka ur öronen och han tar ett steg emot mig men Boy stoppar honom.

– Det är du som behöver hjälp. Det är du som är sjuk Jessie. Du gör mig så arg, det är fan inte mitt fel. Vad fan ska jag söka hjälp mot? En dålig flickvän kanske. Han håller inte tillbaka utan skriker fram orden.

Han lägger min mobil på hallbordet med en smäll och går ut men vänder sig i dörren och spottar på hallmattan.

– Det här kommer du få ångra Jessie säger han och hånler mot mig.

Jag låser dörren efter honom och sätter mig på golvet och drar efter andan. Vad fan har jag gjort? Nu har jag ställt det rejält för mig. Nu är John nog argare än någon annan gång. Hur fan ska jag kunna komma hem igen nu. Jag ångrar mitt utbrott redan.

Det burrar till i min mobil och jag fångar upp den på hallbordet utan att resa mig från golvet. Det känns som mina ben inte skulle bära mig just nu.

Det är Fredrik som skriver och undrar om allt är bra med mig. Han är så gullig och omtänksam eller nja, det är kanske bara polisen i honom.

Jag ljuger och skriver att allt är bra. Jag frågar hur det är med Göran. Men får inget svar så lägger mobilen bredvid mig och bara blundar lite. Jag behöver samla mig och få kraft. Jag behöver nog ringa Helene och prata med henne. Jag är på riktig rädd för John just nu. Och jag vågar inte gå hem själv den här gången.

60

60

Jag fumlar med låset till Görans hus och inser att det var olåst. Glömde jag att låsa när jag gick hem innan? Jag har så bråttom in att jag hamnar i Fredriks famn som var på väg att hjälpa till med dörren. Generat backar jag ifrån honom.

– Men vad fan Jessie, säger han irriterat.

– Förlåt, svarar jag för jag tror att det är för att jag störde.

– Kom här säger han och leder in mig i soffan.

Då förstår jag att det är för att han sett märkena i ansiktet.

Han tar min jacka och mina skor som jag krampaktigt håller i händerna fortfarande. Sen tar han av min mina strumpor och virar en filt om fötterna. Jag är så trött och ledsen att jag bara sitter där i soffan. Boy sitter och tittar på mig med sina stora ögon. Fredrik sätter en kopp te i händerna på mig och lutar sig fram och tittar på märket i ansiktet. Han tvättar lite och sätter ett plåster. Jag trodde inte det var ett så hårt slag att det gick hål. Sen känner han med sina fingrar på min hals och ser bekymrad ut.

– Du måste anmäla honom, förstår du det? Hans röst är allvarlig och polisaktig.

– Mm jag vill inte det. Han är snäll egentligen det är bara när han är pressad eller så som han blir arg. Det blir så bra emellanåt ju. Jag vill bara att det ska bli som vanligt, snyftar jag fram.

Att gråta inför andra är inte något jag brukar men med Fredrik blir jag så sårbar. Vet inte om det är för att han är polis eller för att han verkar bry sig som jag blir så mjuk.

– Jag måste anmäla Jessie. Jag kan inte bara se på. Fattar du inte att det inte kommer bli som förr? Han kommer aldrig sluta. Snälla, du måste ta detta på allvar. Om jag ringer hit polisen nu, vågar du berätta då vad som hänt?

– Nej, säger jag argt. Du får inte ringa hit några poliser. Jag kommer inte anmäla honom.

Jag reser mig och börjar gå mot hallen då Fredrik stoppar mig och bara står och håller mig i famnen. Vi står så helt stilla tills jag slutat gråta och min kropp blir avslappnad. Med hans armar runt mig känner jag mig så liten. De kräver inget, hans famn bara är där kravlös som en tröst. Jag känner hans hjärtslag som slår starkt och lugnt.

Min kropp reagerar ofrivilligt på Fredrik och jag blir generad och backar.

– Kom så fixar jag så du får sova i sängen där uppe. Du ska inte gå hem idag i alla fall. Jag ringer inte polisen eftersom du inte vill det men jag släpper inte hem dig nu.

Jag orkar inte säga emot och följer snällt med honom upp och låter mig bäddas ner i den stora sängen där uppe. Boy hoppar upp och bökar runt lite och lägger sig till slut till rätta med en stor nöjd suck. Fredrik släcker lampan och går ner. Han måste tycka att jag är knäpp i huvudet som kommer hit springandes. Men jag trodde inte att han skulle vara hemma nu.

Fan jag glömde att fråga hur det va med Göran och varför han kommit hem tidigare.

Men nej, jag får fråga det imorgon. Nu vill jag bra sova och med Boy bredvid mig i sängen och med polis Fredrik därnere så är jag tryggare än någonsin.

Boy väcker mig och det känns som jag sovit hårdare än på länge. Jag sov i mina kläder så jag kan bara gå ner som jag är men jag går in om badrummet som ligger här uppe för att se om jag kan snygga till mig lite. Bilden av mitt ansikte i spegeln får mig att dra efter andan. Jag är blek och märkena på min hals är tydliga, mycket tydliga. Det är i alla färger både de gamla märkena som börjat bli ljusgula och sen de nya som är blå, lila och röd. Mina ögon är rödsprängda och plåstret i ansiktet döljer inte hela märket på kinden utan bara såret. Jag ta med handen över det och det ömmar rejäl på kindbenet. När jag sitter på toa så ser jag att mina ben har liksom regnbågen alla möjliga färger. Jag drar upp tröjan och ser mig i spegeln och där är precis samma som på benen. Jäklar vad min kropp ser ut och jag är öm överallt, vilket jag börjar vänja mig vid på nåt konstigt sätt. När jag tränade hårt som yngre så var jag väldigt bra på att klara av träningsvärken så det är väl samma nu då, jag klarar av smärta ganska bra tror jag, i alla fall i kroppen. Inuti är jag inte lika stark och tålig.

Ljudet från köket känns tryggt och som när jag bodde hemma och man kom upp på morgonen och mamma fixade i köket. Nu vill jag då egentligen bara gömma mig för känner mig ful och dum.

– God morgon, säger Fredrik piggt.

– God morgon, försöker jag svara med samma pigga ton.

– Vill du ha frukost? Jag visste inte vad du gillar att äta på morgonen så tog fram lite olika.

Han ser nästan lite blyg ut när han säger det. Som om det var första natten ihop med någon du nyligen börjat träffa.

På bordet har han dukat fram bröd och yoghurt, lite pålägg och han har till och med skivat upp lite gurka. Jag känner mig plötsligt lite generad igen över hur fint han fixat.

Frukosten blir en av de mysigaste jag haft med någon. Jag har haft många mysiga med John men inte på samma sätt. Med John tänker jag alltid på hur jag är för att duga för honom det har jag alltid gjort redan från första daten. Jag har alltid en känsla av att inte duga eller räcka till för honom.

Men med Fredrik känner jag att jag bara är utan att tänka. Jag kan prata om helt oviktiga saker och skämta fritt. John vill alltid prata om viktiga och världsliga ting liksom om vetenskap och det är ju intressant men ibland vill man bara att det är lättsamt. Det är egentligen först nu precis i den här stunden jag tänker på att det faktiskt är så.

Fredrik berättar att det är oförändrat med Göran men lite stabilt så sköterskorna tyckte att han skulle åka hem och sova och vila upp sig. När vi plockar undan är det som om vi alltid gjort det ihop, allt bara flyter på. Plötsligt stannar han upp och ställer sig framför mig.

– Du Jessie, förlåt att jag är på dig och lägger mig i men jag kan inte bara se på när någon far illa. Han harklar sig. När du far illa.

– Mmm fattar det.

– Har han slagit dig mycket? Alltså ofta? Hans röst är allvarlig och polisig igen.

– Nja ibland bara svara jag försiktigt av rädsla att han ska ringa hit polisen.

– Och slår han dig på kroppen med?

– Eh ja jo ibland.

– Jag är bara orolig att du tar skada, du vet inuti. Du vet att det kan ibland inte synas utanpå vad slagen gör inuti. Om du kissar blod måste du åka in till sjukhuset. Gör du det? Hans blick är sträng och kräver svar.

– Nej det gör jag inte. viskar jag.

Varför ska han börja prata om detta nu mitt i allt det mysig. Jag orkar inte hålla på med detta eviga tjat om att anmäla och att lämna John.

– Jag skulle känna mig mindre orolig nu när jag åker till sjukhuset om du stannar här idag. Kan du göra det?

– Ja, ljuger jag rädd för att han inte åker annars.

– Och du, Boy skyddar dig. Eller hur Boy säger han samtidigt som han klappar på hans huvud.

När Fredrik gått sjunker jag ner i soffan och försöker fundera på vad jag ska göra nu. Kommer på att jag inte tittat på mobilen sen jag kom hit igår. När jag tänker efter vet jag inte ens vart den är. Jag går och letar i jackan men den är inte där, går upp i sovrummet men den är inte där heller. Fan den är nog kvar hemma. Tänk om John försökt få tag på mig då är han nog riktigt arg nu.

59

59

Jag är så lycklig. Vi sitter i bilen hem efter en jättemysig dag ute på stan. John har varit så underbart kärleksfull och vi har suttit och småpratat precis som förr, allt är precis som innan. Tänk att det äntligen är som vanligt, jag har tvekat ibland på om det någonsin skulle kunna bli det. Jag vet att jag måste säga till John att jag måste bort till boy en sväng nu. Jag är lite orolig för att han ska bli arg för han gillar inte att jag passar honom men så fin som han är nu så förstår han nog.

Med mig har jag en rosa ljung som jag tänker plantera i krukan på trappan. Jag hoppas den överlever där i kylan. Väl hemma tar jag tag i det direkt och John kastar den gamla vissna blomman. Han pussar mig på pannan och berömmer hur fint det blev. Inne i hallen tar jag mod till mig.

– Du jag måste bort och gå ut med Boy, hunden du vet.

– Jaha, svarar han surt.

– Göran har blivit sämre och är kvar på sjukhuset och jag har ju lovat att ta hand om hans hund.

John svarar inte utan böjar bara ta av sig sina ytterkläder men stämningen har ändrats totalt och jag blir så ledsen. Jag har ju inget val, jag måste bort till och gå ut med Boy.

– Ja ja, bara förstör vår kväll då, snäser han.

– Men det går fort, jag är tillbaka snabbt igen.

– Jag skiter i vad du gör, skriker han. Stick bara. Stick.

John föser ut mig ur huset så jag nästan trillar i trappan. Han är inte så arg som han kan vara utan mer irriterad och jag kan förstår honom att han blir lite besviken. Han hade väl sett fram emot en mysig kväll tillsammans. Dörren smälls igen och jag funderar på om jag ska gå in och försöka göra John glad igen och få honom att förstå eller om jag bara ska gå bort till Boy.

Jag tror det bästa är om John får lugna ner sig lite.

När jag möts av Boys kärlek och glada skutt så försvinner all irritation och ledsamhet. Han är så fin. Vi går en lång runda och jag njuter av att vara ute i den friska kvälls luften. Det är så skönt att gå med honom vid min sida för jag känner mig så trygg då. Han skulle skydda mig mot allt.

Väl hemma ger jag Boy lite mat och gör en kopp te och sätter mig i soffan. Jag sms:ar Fredrik och frågar hur det går för jag har inte hört något sen i morse.

Han svarar direkt att det är oförändrat. Just nu vill jag bara att Göran ska bli frisk så allt blir som vanligt igen.

Jag vill inte lämna Boy direkt för då blir han ensam både kvällen och natten om Fredrik inte kommer hem. Jag lägger mig och vilar lite i soffan med Boy liggandes nedanför på mattan. Min ständiga beskyddare.

Jag vaknar till av att Boy slickar mig i ansiktet och inser att jag sovit lite längre än jag tänkt. Klockan är mycket och jag måste skynda mig hem. Fan att jag inte satte larm på klockan. Jag kan gissa att John är både sur och arg där hemma nu. Undrar om det är bättre att jag stannar här hela natten istället.

Men med dåligt samvete lämnar jag ändå Boy ensam och skyndar mig hem. Jag vill inte förlora det fina som John och jag hade idag. Jag tror jag kan hitta honom igen och att vi kan få en fin avslutning på kvällen.

Redan i hallen känner jag igen känslan i luften. Det är kusligt tyst och mörkt i huset. Jag ryser och ångrar mig att jag gått hem för det här kommer nog inte sluta som jag hade hoppats på. Jag hinner precis ta av mig jacka och skor när John dyker upp i hallen helt utan att jag hört hans steg.  Slaget i ansiktet överraskar mig och får mig att tappa balansen lite men jag trillar inte.

– Men vad fan John. Sluta nu med där här. Sluta att göra mig illa skriker jag ursinnig. Jag har fan inte gjort nåt fel.

Jag är så arg så det kokar inom mig och besvikelsen att han inte kunde hålla sig en dag ens svider i hjärtat. Jag är så trött på att vara tyst och inte säga emot.

– Håll käften, väser han fram mellan tänderna.

Han tar tag i mitt hår och drar mig upp för trappan i sån fart att mina ben inte hinner med och jag slår i fötterna och benen i trappstegen och vid ett tillfälle viker sig knäna så det känns som allt hår ska slitas av från huvudet. Han kastar mig i sängen och kommer snabbt efter och sätter sig gränsle över mig och tar stryptag. Först lite lätt så jag får lite luft samtidigt som han tittar mig rakt in i ögonen. Hans ögon är svarta, kolsvarta och fulla av ondska. Rynkan i pannan är djup och jag förstår att han är vansinnigt arg just nu. Jag ligger bara stilla i hopp om att han ska släppa. Men han trycker hårdare och hårdare och till slut tar luften slut och jag viftar med både armar och ben men han är för stark så jag kommer inte loss. Det svartnar för ögonen och susar i öronen.  Jag är säker på att jag ska dö när han plötsligt släpper, spottar på mig och är på väg ut ur sovrummet när han vänder sig om.

– Din jävla hora. Hur fan ska få dig att fatta? Jag ska fan slå horan ur din kropp. Fy fan vad du äcklar mig skriker han för full hals.

I det ögonblicket önskar jag att någon granne skulle höra det och ringa polisen så jag slapp detta jävla livet jag lever med John. Den här berg- och dalbana av hopp och förtvivlan som jag just nu är så trött på.

Jag ligger och väntar på att John ska åka hemifrån som han brukar göra men hör varken ytterdörren eller bilen.  Jag ryser till vid tanken att han sitter där nere och häller i sig whisky och blir ännu argare. Jag tar sats och skyndar mig ner för trappan och tar mina skor och jacka i handen och bara springer ut, rädd att han skulle hinna stoppa mig i hallen annars. Jag stannar inte och tar på mig utan springer hela vägen bort till Görans hus.  Mina strumpor blir blöta och men jag känner inte att jag fryser. Jag är bara arg ledsen och förtvivlad, det är de enda känslor som pumpar i min kropp.

Jävla John

58

58

– God morgon älskling, säger John mjukt

Jag öppnar ögonen och ser att han står bredvid sängen med en frukostbricka i handen. Han sätter ner den i sängen och pussar mig på pannan. Jag är förvånad men glad över denna förändring i hans humör. Så underbar och fin han är när han är sig själv.

– Åh men tack älskling. Men ska du inte äta med mig, säger jag och lägger huvudet på sned och tittar bedjande på honom.

– Nej, jag måste iväg till jobbet en stund trots att det är helg men jag kommer inte hem sent och då kan vi åka ut på något om du vill.

– Gärna, jättegärna.

Han är på väg att gå då jag kommer på att jag måste ta hand om Boy lite på dagen när Fredrik är på sjukhuset. Det knyter sig i magen på mig för jag är rädd att John blir irriterad om jag sätter hunden före honom.

– Eh du, vet du ungefär vilken tid du kommer hem. Tänker så jag är klar då.

– Nja vid ett två tiden kanske.

– Ok det blir bra.

Jo, men det kan ju gå att få ihop. Om jag går till Boy snart och går en lång runda med honom så klarar han sig sen tills Fredrik kommer tror jag. Jag får skriva till honom så han inte kommer för sent hem. Glad och förväntansfull går jag ner med min fina frukostbricka till köket, jag tycker det är svårt att äta i sängen. Det är så lyxigt när han gör frukost till mig och jag känner hur mitt inre slappnar av. Han är verkligen sig själv igen. Tänk om vi äntligen kan lägga allt detta bakom oss och bara se framåt igen. Hans mammas död var nog det sista jobbiga för honom och nu mår han bättre.

Jag städar och fixar fint hemma. Bäddar sängen så som jag vet att John älskar att den är, så där perfekt som på hotell. På väg ut med soporna blir jag påmind om den där krukan på trappan med den vissna blomman i. Den har jag fortfarande inte fixat men vi kan nog handla någon blomma idag tillsammans idag. Jag tar lite extra tid på mig för att göra fint bland skorna och jackorna i hallen, allt för att Johns humör ska hålla sig så här. Jag ser något glimma till längre bort i hallen borta vid trappan och tittar upp. Under trappan är det byggt som ett slags förråd med en liten lucka. Vi har extra toalettpapper och annat smått därinne och nu ser jag att det sitter ett lås på den luckan. Jag tittar på det och undrar om det alltid funnits där eller om John monterat det nu utan att jag märkt det. Så klart det inte varit där innan, jag har aldrig låst upp för att hämta något där.

Undrar i så fall varför. Gömmer John något därinne? Jag blir så otroligt nyfiken och går upp och letar igenom hans nattduksbord efter nyckeln men hittar den inte. Jag fortsätter leta efter nyckeln överallt men kan verkligen inte hitta den någonstans. Av någon anledning får jag för mig att titta i lådan i bokhyllan där han har lite öppnare mm, hans drinklåda och där är den. Med nervösa och svettiga händer tar jag nyckeln och är på väg att öppna låset. Jag har verkligen ingen aning om vad han skulle gömma där.  Tvekar och går och tittar ut genom fönstret för att vara säker på att John inte kommit hem. Springer fram och öppnar låset och tittar in i det ganska mörka skrymslet. Men där är inget gömt därinne. Det är samma som alltid, toapapper och någon Ikea påse med papperstallrikar och extra servetter sånt där som vi inte har plats för på annat ställe. Ser en filt som ligger slängd på golvet precis i öppningen som jag inte minns brukar vara där som jag lyfter på men inte heller där finns det något gömt. Besviken och lättad låser jag och lägger tillbaka nyckeln där jag hittade den.

Boy blir hur glad som helst av att se mig och jag går in en stund i huset innan promenaden. I köket står frukostgrejerna kvar efter Fredrik och det känns inte som han är en sån som lämnar det. Han måste ha haft bråttom in till sjukhuset.

Jag var så arg på honom efter hans påhopp igår så jag har inte undrat hur det går och inte heller skrivit något idag.

Jag skriver ett sms och undrar hur det går med Göran. Medan jag diskar undan så undrar jag varför John satt ett lås på den dörren under trappan. Det var ett kraftigt lås också. Men det är ingen som skulle ta sig in där och leta efter något värdefullt så något är det han ska gömma annars förstår jag det inte alls.

Jag kommer inte våga fråga för det skulle han nog bli arg över men har jag tur så gömmer han nyckeln på samma ställe så jag kan se efter.

Jag hoppar till av att mobilen ringer och det är Fredrik. Jag tvekar först att svara men det är ju viktigt så måste.

– Hej, viskar Fredrik.

– Hur är det med Göran, frågar jag oroligt.

– Nja det är inte bra. De ringde efter mig i morse så jag fick skynda mig in till sjukhuset. De får inte rätt på hjärtat och de förstår inte varför. Jag själv tror att han gett upp. Jag vet att han inte vill ligga på sjukhus och kämpa så han kan mycket väl ge upp. Han brukar säga att han levt sitt liv klart. Fortsätter han viskande.

Jag gissar att han står i korridoren och pratar eftersom han viskar. Jag vet inte vad jag ska säga, jag känner ju varken Göran eller Fredrik egentligen. Men det känns i magen att höra Fredriks ledsna röst.

– Usch vad tråkigt, det gör mig ledsen att höra. Jag hade hoppats att Göran skulle vara stark och hämta sig fort.

– Hur är det med Boy?

– Bra, jag är hos honom nu, tänkte gå en långrunda.

– Tack, det behöver han. Du… förlåt för igår.

– Mmm, svarar jag kallt.

– Jag vet inte riktigt när jag kan komma hem. Jag vill inte lämna pappa när han är så dålig så det kan vara att jag stannar över natten. Kan du passa Boy i så fall.

– Ja så klart tänk inte på det, svarar jag snabbare än jag hunnit tänka.

– Jag måste lägga på. Men du tack, verkligen tack för att du ställer upp.

Fan vad hade jag nu gått med på. Att passa Boy hela dagen och kanske natten är inte bra, inte bra alls. Det försvårar mitt och Johns mys idag. Och jag vet inte om jag vågar säga det till honom ens. Fast det måste jag, jag kan inte gå runt och vara rädd för honom. Han är ju snäll igen nu. Bara vi inte är borta för många timmar så går det, då behöver jag inte välja.