Browsed by
Författare: Maria Lindqvist

87

87

Mitt hjärta bultar så hårt att det borde synas utanpå kroppen så idén om att försöka låtsas sova blir svårt. John är kvar i hallen länge och jag undrar vad han gör. Sen hör jag hur han går upp för trappan med tunga steg och jag börjar precis andas ut när jag hör hur han vänder tillbaka. 

Jag vill bara sjukna genom golvet och försvinna. I mitt huvud springer jag ut genom dörren men min kropp sitter som förstenad i stolen. Känner mig nästan förlamad. 

John kommer in och ställer sig framför mig och bara stirrar ner på mig en lång stund.

Jag funderar på om jag ska säga något som kan få honom mjuk och snäll. Men kommer inte på något att säga.

– Du ska fan ligga i sängen när jag kommer hem! Varför ligger du inte i sängen din jävla hora, skriker han så plötsligt att jag hoppar till.

Han tar tag i mitt hår och drar mig ur stolen och upp för trappan. Jag försöker gå på tå för att det inte ska göra så ont i håret, men det hjälper inte. han går så fort upp för trappan att jag snubblar halvvägs och slår i smalbenet på ena trappkanten. Men jag är säker på att det som John kommer göra kommer göra så mycket mer ont än ett slag på smalbenet så jag försöker stålsätta mig.

Jag måste ut härifrån, bort från John nu. Min rädsla för vad han kan göra blir värre för varje gång. När vi kommer upp för sista trappsteget och John föser in mig i sovrummet så är det som om något klickar till inom mig och jag blir så jävla arg. Rosenrasande på honom och på hela situationen. Vem fan tror han att han är? Jag vänder mig om och samlar kraft från tårna och slår så hårt jag bara kan förmå mig och träffar John rakt i ansiktet. Hans skrik är ett bra bevis på att det tog hårt. Jag springer mot trappan men John hinner få tag på min arm precis innan första trappsteget. Fan om jag bara hade hunnit, ett litet trappsteg ner hade gjort den enda lilla skillnaden att slippa undan. Att hinna springa ut ur huset.

John håller ett fast grepp om armen så jag kan inte komma loss. Jag sparkar och försöker med alla medel ta mig loss men det är helt omöjligt. Han tar tag om mitt ben mitt i en spark. Med min fria arm försöker jag riva honom men han slänger ner mig på sängen och sig själv över mig. Jag kvävs nästan av hans tyngd. 

Han slår till mig över ansiktet som för att få mig att vara stilla men jag försöker fortfarande ta mig loss. Men hans sliter av mig byxorna och sen håller han så hårt om mina armar att jag inte kan göra något motstånd alls utan jag blundar och får bara låta det bli klart. Hans stönande gör mig illamående och hans andedräkt stinker av whisky.

Det känns som något går sönder inom mig som om jag tappar all livslust och ork. Jag kommer aldrig slippa ur Johns grep och jag kommer aldrig få ett bra liv. Jag önskar så att jag var modigare, att jag var starkare. Jag önskar så att jag hade lämnat John tidigare.

Jag blir tokig på att inte minnas, min själ vill kanske inte minnas om det var så här mitt liv var innan så är det inte mycket att minnas ändå.

Jag ligger och stirrar upp i taket med John snarkande bredvid mig. Just nu hade jag kunnat döda honom hur lätt som helst utan att han hade hunnit göra motstånd.

Jag blir förvånad över min önskan om att faktiskt döda John och får direkt dåligt samvete. Jag är väl ingen mördare.

Jag kan också hur lätt som helst smita ut ur huset nu utan att han kan stoppa mig, jag hade till och med hunnit packa. Men all ork är liksom slut. Hela jag har gett upp känns det som, jag känner mig helt tom på liv. Jag skulle behöva ha tillbaka ilskan jag kände tidigare men den är borta.

86

86

John går i väg utan att säga ett ord. Jag hör ytterdörren slå igen och jag känner hur jag andas ut när jag inser att jag slapp slag och påtvingad sex.

Men vad händer med John, han beter sig inte som han gjort de andra dagarna? Han har idag plötsligt blivit mjuk och sårbar känns det som. 

Mina känslor åker berg- och dalbana när det gäller John. Jag borde inte tycka synd om honom, alltså verkligen inte efter allt han gjort men jag klarar inte av att han blir liten och sårbar.

Plötsligt slår det mig att han kanske kommer hem full om några timmar. Jag vet inte om jag vågar gå och lägga mig. Jag borde åka härifrån, bara packa och gå. Men vart ska jag gå? Jag har ingenstans att ta vägen jag har ingen vän att gå hem till eller föräldrar att söka tröst hos. 

Om jag tog mod till mig och lämnade John så har jag ingen i hela världen. Då är jag helt ensam och utan bostad.

Klumpen i magen som de här känslorna skapar är så stor att det känns som magen ska spricka och jag mår illa.

Jag tänker på poliskvinnan som var på sjukhuset och undrar om hon kan hjälpa mig men vad ska hon göra egentligen? Det är ju inte så att hon bara har bostad och jobb åt alla som vill lämna sina män.

Jag har hört om kvinnojourer men finns det på riktigt, alltså hem för kvinnor som behöver gömma sig från sina män? Tror det är för kvinnor med barn och kvinnor som verkligen är på flykt och som kommer bli mördade annars. När vet man om man är en sådan kvinna, en som behöver rymma för sitt liv` Skulle John kunna döda mig på riktigt, eller är det bara ett hot?

Att ta steget från hot till att verkligen ta en annan människas liv är väl ändå ganska stort. Och han älskar mig tror jag, han säger det i alla fall. Och han har säkert gjort det en gång. 

Det plingar till i min telefon och jag ser att jag fått sms av ett annat nummer. Någon som heter Anna som ursäktar sig att hon skriver så sent men att hon tänkte på mig och sakande mig på jobbet, hon undrar också hur jag mår och när jag kommer tillbaka. Hon vill gärna ta en fika skriver hon och skickar ett hjärta. Jag fattar att detta är en arbetskamrat och att jag nog står henne nära. Jag försöker leta så djupt i mitt minne som det bara går men kan inte minnas vare sig Anna eller jobbet men jag har fått veta att jag är sjukskriven. Har för mig att någon sagt att jag jobbat på bibliotek eller så är det ett eget minne. Blir lite osäker.

Jag vet inte vad jag ska svara på sms:et men jag vill få kontakt med henne och se om det är någon jag kan lita på. Jag skulle inte våga berätta något för fel människa utan det måste vara någon jag kan lita på.

Jag svara att jag mår bra och att jag gärna tar en fika och jag lägger till en glad gubbe och en blomma i hoppa om att det är som jag skulle göra.

Anna svara direkt och undrar om vi kan ses dagen därpå. Och om jag vill komma in om jobbet och möta upp henne.

Fan vad ska jag svara på det jag vet ju inte vilket jobb jag ska till. Detta var nog ingen bra idé.

Jag svara att jag helst ses ute på något fik. Jag hinner precis stoppa fingret innan den trycker på skicka, och googlar fram något fik inne i stan som jag skriver och föreslår att vi kan ses på. 

Hon skickar en tumme upp och ses i morgon.

Jag svara bara med tummen upp tillbaka och hoppas det är vad jag skulle gjort. 

Plötsligt ångrar jag mig och känner mig bara nervös och rädd. Kom på att jag inte vet hur hon ser ut. Hur ska jag veta att det är hon? Jag får se till att vara där tidigt så hon kommer fram till mig och inte tvärtom. 

Eller ska jag bara säga som det är att jag fått minnesförlust och inte vet vem hon är? Det skulle jag ju i så fall skrivit direkt.

Vad pinsamt det känns nu, varför skrev jag inte som det var jag behövde inte skriva varför jag har det.

Gud vad jag krånglar till det för mig i onödan. Är detta jag eller är jag bara rädd. Är jag en krånglig person som övertänker allting? Med tanke på att jag är kvar hos John trots att han skadar mig visar tydligt att jag är en fegis iallafall. Någon som inte gillar förändringar och som hoppas in i det sista? Varför är jag en sådan person, blir trött på mig själv. Och varför ändrar jag inte bara på det nu då och lämnar här och nu.

Ens personlighet verkar vara omöjlig att tvätta bort och ändra. Den sitter som en tatuering i själen.

Lamporna från John bil lyser upp vardagsrummet där jag sitter när han parkerar. Jag får svårt att andas och vet inte om jag ska springa upp och lägga mig eller låtsas att jag sover här i fåtöljen eller bara vara som vanligt.

Hans sätt att slå igen bildörren lite för hårt och hur han fumlar med nycklarna i ytterdörren gör mig säker på att han inte är nykter.

85

85

Plötsligt så kommer det jättemånga minnen som känns jobbiga och som känns som de legat gömda djupt i minnet. Tänkta att glömmas kanske eller bara förträngda. Jag mår plötsligt illa när jag tänker på min mamma, var det så hon var eller är det mitt huvud som hittar på och luras? Nej, men minnen kan väl inte bara ljugas ihop så? Jag kan verkligen känna igen känslan jag hade och lukterna från mammas andedräkt. Den påminner om Johns andedräkt när han druckit. Jag har alltid kopplat ihop det med pappa men drack mamma också eller var det så att pappa var den kärleksfulla och mamma den som var konstig? Plötsligt vet jag inte om jag förväxlat de två i något konstigt försvar som man kan göra som barn.

Det bara snurrar i huvudet och jag känner mig så förvirrad. Huvudvärken börjar smyga sig på igen. Jag känner mig matt och trött, så där helt slut som om varje cell i kroppen hade mjölksyra och mitt inre bara gett upp. Jag känner mig så trött att jag gärna hade bara somnat in här för evigt nu. Jag orkar inte ta tag i mitt liv eller ta tag i allt jag måste ta tag i för att rädda mig själv från det liv jag hamnat i. 

Jag får känslan av att jag alltid har levt med ovisshet och otrygghet och att jag redan som liten gick och spände mig som för att vara beredd på kaos. Undrar om jag någonsin slappnat av mellan barndomen och nu? Har jag varit lycklig någon gång, så där riktigt lycklig som om inget annat betydde något?

Jag hoppas ju ändå att jag och John hade det så i början, att jag var riktigt lycklig med honom. Men jag minns inte och jag har fått känslan att jag inte står upp för mig så bra. Jag har väl aldrig gjort det eller så är det bara nu. Det är så svårt att hitta sig själv när man inte minns något.

Får jag inte tillbaka minnet så får jag bara bli den jag är nu och skapa härifrån med en nästan tom bakgrund. Det kan kanske vara fördelar med det att bli vem jag vill. Men det kommer ändå vara tomt inuti om jag inte har några minnen, som ett tomt skal.

Men vad fan, jag har inte tänkt på att leta igenom skåp och se om jag hittar ledtrådar och fotoalbum. Om nu John inte plockat bort allt sådant men det tror jag inte. 

Jag smyger försiktigt fram till bokhyllan i vardagsrummet och öppnar skåpen och så klart gnisslar dörren till när jag öppnar den och jag stelnar till, jag vill absolut inte väcka John. Han skulle nog bli arg över att jag rotar. Eller varför det egentligen? Jag får väl titta igenom skåpen i mitt eget hem om jag vill det? Jag blir förvånad över hur omedvetet rädd jag är för honom. Som om det sitter i kroppen liksom som en vana att alltid direkt tänka på hur John ska reagera eller tycka.

Jag hittar lite olika fotoalbum. En del från när jag är liten men det är inte de jag är mest nyfiken på nu utan jag vill veta mer om senare, mina tonår och Johns och mitt liv.

Ett litet album finns med foton på mig i tonåren och mitt liv innan jag träffar John.

Där är foton på mig och någon kille och vi ser så kära ut. Jag ser på mina ögon att jag känner mig lycklig just då i alla fall. Jag ser obekymrad och glad ut så där som man ska innan livets allvar slår till.

Det finns mest foton på när jag spelar basket. Fotografier på hela laget när vi är ute på någon match och alla ser så glada ut. Jag ser verkligen glad ut. Jag försöker hitta minnena från den här tiden men får inte tag på de men något i mig minns ändå någon känsla liksom är bekant. Jag tror inte jag spelar mer nu längre men är inte helt säker. Vågar jag fråga John om det egentligen? Det normala vore ju att han skulle vilja hjälpa mig med minnet och gärna prata om det och svara på frågor för att hjälpa mig men han har mer intresse av att jag inte ska minnas. 

Han är egentligen den enda som kan hjälpa mig med det.

Jag sitter på golvet med alla fotoalbum utspridda på golvet och känner mig bara tom. jag ser att det är jag men det är ändå inte jag. Jag kommer inte ihåg allt jag ser att jag varit med om. Det är som att se en film av ditt liv som något hittat på. Det är liksom inte du på riktigt. Det känns så otroligt frustrerande. Jag vill ha mitt liv tillbaka, jag vill ha tillbaka mig hela mig.

Ett ljud uppifrån får mig att rycka till och snabbt få in alla album i skåpet igen. Jag vill inte göra John arg nu. Jag hinner precis sätta mig i fåtöljen när hans steg hörs i trappan. Mitt hjärta bankar så det känns som det syns utanpå tröjan och jag är andfådd så uppjagad jag blev men jag gör allt för att försöka sitta avslappnat och oskyldigt när han kommer in i rummet. Han kommer emot mig och försöker känna in hans humör men kan inte tyda hans ansikte.

– Kom upp och lägg dig säger han bestämt och sparkar till mig på foten.

Jag vet exakt vad han vill och fattar vad som kommer hända. Jag vill verkligen inte men det blir värre om jag säger emot.

– Jag har så ont i huvudet och vill sitta här lite och se om medicinen hjälper, säger jag så mjukt och oskyldigt jag kan.

John står bara stilla framför mig och säger inget. Det gör mig nervös för jag vet inte om han bygger upp ilska eller funderar på det jag sagt.

84

84

– Ok, svarar John med mjuk röst.

Förvånad över att han lät så mjuk i rösten stod jag kvar några sekunder för att kolla att det verkligen var ok.

John klappade mig mjukt på axeln och gick sen iväg. 

När jag ligger i sängen så känner jag mig så förvirrad. Han kan verkligen vara två helt olika personer och den mjuka John är så fin.

Jag rycker till av att det plingar till i min mobil. Det är från ett nummer som jag sett har ringt mig några gånger senaste dagarna men jag har inte vågat svara. Känns så dumt att svara när jag inte ens kommer ihåg personen som ringer mig. Jag vet ju inte ens namnet på någon eftersom hela mobilen var tömd.

Sms:et får mig att börja gråta. Det är från någon som heter Fredrik. Han skriver att han försökt ringa mig och undrar hur jag mår. Han skriver att han är orolig för mig och han ber mig höra av mig så han vet att jag mår bra. Det känns så skönt att någon tänker på mig och bryr sig.

Jag försöker komma ihåg en Fredrik men hittar inte det i huvudet. Kan det vara min bror men det känns inte så. Varför skulle en man skriva så till mig Om han är orolig så måste det vara någon jag anförtrott mig åt och berättat saker för.

Har jag varit otrogen mot John? Är det därför han kallar mig för de fula orden och varför han är så arg? Han reagerade så starkt när jag var ute också.

Undrar om den där Fredrik bor i grannhuset som jag tyckte mig känna igen, det var där som John såg mig och blev så arg.

Men nu var det som om John var ledsen, han har så klart blivit sårad om han kommit på mig att vara otrogen.

Men herregud har jag varit det, jag kan inte riktigt tror att jag skulle vara det. Men det är klart om John och jag haft det dåligt så kanske det inte är konstigt att jag söker tröst hos någon annan.

Det plingar till igen och nu sms:ar den där Fredrik igen att han kommer ner om några dagar för att fixa med pappans hus. Han skriver att han vill träffas.

Jag svarar snabbt att jag mår bra och att jag gärna ses när han kommer ner. Jag gissar att det är så jag skulle svarat. Jag är ändå osäker på om vi bara är vänner eller om vi är mer, för han skriver egentligen inget kärleksfullt utan bara att han är orolig så jag håller det på samma nivå.

Jag tar ett papper från nattduksbordet och skriver ner hans mobilnummer så jag har det fall ifall. Och sen raderar jag sms:en för att John inte ska kunna se de. Lappen gömmer jag under lite annat som ligger i nattduksbordet.

Stegen i trappan är tunga och John kommer in i sovrummet och slänger sig på sängen. Han verkar väldigt trött och sliten. Han känns sårbar och känslig och inte så där arg som tidigare. Jag stänger min mobil av rädsla för att Fredrik ska skriva fler sms, vill inte att John hör det.

Jag får dåligt samvete nu och känner mig taskig, jag har säkert sårat John om det är som jag tror och jag har varit otrogen. Så klart att vem som helst kan bli knäpp av det, svartsjuka och svek kan nog göra vem som helst till en knäpp människa. 

Jag måste få tillbaka mitt minne så jag får reda på om det är jag som skapat allt detta med mitt svek eller om John började vara så här innan. Jag blir så osäker på allt hela tiden. Jag blir totalt knäpp snart om minnet inte kommer tillbaka. Jag vet ju inte ens vem jag är eller har varit. Jag skulle behöva träffa någon vän eller liknande som kan hjälpa mig få tillbaka minnet. 

Jag känner hur John rör sig och ser att han lagt sig på sidan med ryggen mot mig och han ser så liten ut där han ligger uppe på täcket med benen uppdragna som ett barn. Jag tar filten och lägger på honom.

– Förlåt, viskar jag

Och jag kryper nära och lägger mig och håller om honom och klappar honom på armen. Jag känner hur hela hans kropp slappnar av och han börjar andas tungt efter ett tag och jag inser att han somnat.

Med tanke på mängden whisky han druckit så sover han nog hårt.

Jag tar min mobil och smyger ner, gör mig en kopp te och sätter mig i fåtöljen. Jag känner mig så hemma i den. Känns som den är mer hemma än själva huset. Jag hade säkert med mig den sen tidigare.  

Det har blivit mörkt ute och ljuset från gatlamporna skapar skuggor på väggen i vardagsrummet.

Jag tittar länge på hur skuggorna dansar på väggen fram och tillbaka. Plötsligt får jag en bild av att det ser ut som lågor. Ett minne av när jag var liten dyker upp nästan som en film som spelas upp. Jag kommer ut i köket på natten, jag kan ha varit runt tio kanske och det brinner i köket från spisen och mamma försöker släcka det med en handduk som hon slår och slår mot lågorna men inget hjälper. Hon beter sig konstigt och jag ser att hon gråter. Plötsligt sätter hon sig tungt ner på golvet och jag springer fram och tar handduken och försöker slå på lågorna precis som hon gjort men det hjälper inte. Plötsligt är det någon som lyfter bort mig och släcker elden. Det är min storebror som tagit brandsläckaren och även han som räddade mig från lågorna. 

Han skäller på mamma som sitter ihopkrupen på golvet fortfarande. Jag kan inte förstå varför han skäller på henne. Hon blir arg och reser sig och går därifrån. Hon vinglar fram och tillbaka när hon går till sovrummet och jag tycker det är konstigt att min bror skäller på henne hon är ju skadad tänker jag så som hon går.

Nu förstår jag ju att hon var full helt enkelt. Han var arg på henne för att hon var full och det var nog därför som det började brinna. Jag drar mitt finger över ett ärr på insidan av min högra arm och inser att det måste vara från den branden när jag försöker släcka elden. Men jag kan inte komma ihåg att hon drack men när jag tänker efter så kan jag få en känsla av att mamma var konstig ibland och att jag gärna gick undan då. Jag tyckte inte om när hon var konstig och luktade konstigt.

83

83

Väl ute på gatan känns det som att jag kan andas fulla andetag för första gången på länge. Mina lungor ömmar när jag tar några djupa andetag. Nästan som att de sträcker på sig. Jag går längs gatan och tittar nyfiket på husen runt mig för att se om jag minns något. En kvinna står i sin trädgård några hus från mitt och vinkar och jag vinkar tillbaka och hoppas att hon inte vill börja prata.

Ett av husen jag går förbi som ligger på samma sida som vårt och som ser ut lite som vårt får min kropp att reagera. Det känns som jag varit därinne, det känns hemma på något sätt men det kan ju vara för att det liknar mitt eget. Jag vågar inte stanna utanför för det skulle se konstigt ut.

Jag går en bit till innan jag vänder och går förbi huset igen och jo visst känns det något speciellt här. Jag saktar in för att försöka hitta mitt minne. Jag försöker så hårt att jag får huvudvärk. Varför minns jag inget? Jag blir tokig av detta. Det känns som mitt liv är borta, som att hela jag förintats och måste bli någon ny. Det är ju visserligen ett sätt att göra. Att blir någon ny från nu och framåt om jag inte får tillbaka minnet finns det inget alternativ.

Jag hör en bil bakom mig som saktar in och jag sneglar bak för att se om det är den jag tror det är och så klart är det John. Han kör över på min sida och stannar en liten bit framför mig, går av och kommer mot mig.

Jag känner ilskan hos honom ända hit, han är jättearg och jag vet inte vad jag ska göra, jag blir som förstenad och kan plötsligt inte röra mig.

Jag borde skrika, springa eller göra något i alla fall. Grannarna skulle väl höra mig och ringa polisen.

Men det kommer inget ljud ur mina lungor dom är som utsugna vacuumpåsar. Jag kan inte skrika och inte röra mig. Jag måste komma på något snabbt för att rädda situationen.

– Åh John! Jag hittar inte hem igen, ljuger jag och låtsas skärrad och snyftar lite.

Jag skulle bara gå ut en stund men känner mig så konstig i huvudet.

Han stannar upp mitt i sina arga steg och ser ut att fundera en sekund på vad han ska känna om det jag sagt. Han verkar komma av sig i sin ilska men tar mig ändå hårt i armen och leder mig till passageraresätet och vi kör de få metrarna till vårt hus i tystnad.

När vi kommer in i hallen så har jag en förhoppning av att detta gick hem och att jag inte skulle få problem men den tanken avbryts snabbt av en hård smäll i ansiktet så jag tappar balansen och slår hårt in i väggen.

– Vad fan gjorde du ute, vrålar John så högt att det gör ont i öronen på mig. Du ska fan inte gå ut. Skulle du till honom igen din jävla hora? Va? Så fort jag tittar bort så passar du på. FY FAN vad du är äcklig.

Spottloskan som han skickar i väg missar mig och hamnar på golvet. Jag vet att jag inte vågar springa ut men det är egentligen det enda rätta att göra.

Han trycker upp mig mot väggen och hans ögon är helt svarta och han ser galen ut i sin ilska.

– Du skämmer ut mig, fattar du inte det, skriker han rakt i ansiktet.

– Du är fan kvarterets hora. FY FAN.

Hans grepp hårdnar om min hals och jag står på tå för att fortfarande kunna få lite luft. Om han lyfter handen lite till så kommer jag hänga i luften med halsen i hans grepp.

– Förlåt, lyckas jag viska fram.

Han trycker till på halsen så luften tar helt slut men sen släpper han och jag sjunker ner på golvet. Yr, rädd och ledsen. Vad fan jag får väl gå ut om jag vill, det bestämmer ju inte han. Jag fattar inte riktigt hur jag hamnat mitt i detta konstiga liv. Jag borde väl ha lämnat honom tidigare, det måste ha börjat med små saker som John gjort. Men nu är han totalt galen och jag är säker på att han dödar mig om jag lämnar honom. Om jag ska lämna honom så måste jag ha hjälp av någon. Jag kommer behöva gömma mig resten av livet, vilket fängelse det blir. Från ett fängelse till ett annat.

Allt känns bara så hopplöst och lönlöst. Kanske enklare om han bara lyckas döda mig ändå jag kommer ju inte vara fri hur jag än gör.

Min kropp är trött och min själ orkar inte kämpa känns det som.

John går ut i vardagsrummet sätter sig hårt i soffan med en suck som hörs ända ut i hallen där jag fortfarande sitter på golvet och lutar mig mot väggen. Jag är så nära ytterdörren att jag bara kan resa mig och ta två steg så är jag ute. Det skulle han inte hinna stoppa även om jag skulle vara långsam.

Jag skulle kunna springa över till någon granne och be dom ringa polisen. Men vad gör jag om just den grannen jag springer till inte är hemma då hinner John ikapp mig.

Jag behöver nog vara lite smart och planera min flykt noga så det inte finns några tveksamheter om att lyckas. Jag tar mig upp från golvet och försöker smyga upp för trappan när John plötsligt står precis bakom mig. Han kan verkligen smyga sig på utan att han hörs. Jag vågar inte röra mig, vet ju inte vad han kommer göra. Vi står så en lång stund i trappan, John tätt bakom mig men utan att röra mig eller säga något.

– Jag lägger mig en stund, har så ont i huvudet viskar jag med så mjuk röst jag kan.

82

82

När jag vaknar har jag ont överallt i kroppen. På ett annat sätt än efter misshandeln. Jag känner hur tårarna bränner innanför ögonlocken. Han är inte klok i huvudet, jag måste härifrån. Jag kan inte förstå vad som gjort att jag stannat hos denna galning. Undrar om jag försökt lämna honom någon gång? Det var kanske det jag var på väg att göra. 

Sen jag kom hem från sjukhuset har han visserligen varit kall och konstig och velat ha sex men det har inte varit våldsamt utan snabbt avklarat. Men igår tappade han det helt. Undrar om han gjort så förut på mig? Jag vill komma ihåg allt från förr så jag vet hur farlig han är. Bara det jag upplevt än så länge är tillräckligt egentligen.

Det som hände igår var en ren våldtäkt. En våldsam våldtäkt med slag och förnedring. Jag var säker på att han skulle döda mig. Vid två tillfällen höll han så hårt om min hals att jag inte fick luft och han släppte inte förrän det nästan gått för långt. Han kändes onaturligt stark så som jag gissar riktigt arga personer blir. Men vad blir han arg på? Han kallade mig hora hela tiden han till och med spottade mig i ansiktet flera gånger. 

Hur kan en människa skifta så från kärleksfull till ursinnig på en sekund? Han är som två helt olika personer.

Jag försökte ta mig loss och fick in några bra slag på honom men det gjorde till slut bara att han höll fast mina armar i ett grepp som jag omöjligt kunde ta mig ur och det kändes som mina handleder skulle knäckas under hans grepp.

Han skrek att jag äcklade honom och vände mig så jag låg på mage. Tyngden från hans kropp gjorde att jag knappt kunde andas och han höll båda mina armar i ett fast grepp på ryggen med en hand och med den andra tryckte han ner mitt huvud i kudden. Jag var verkligen säker på att han ville döda mig. Det var som om han var i en annan värld.

Han skrek något om en granne vid ett tillfälle också. Jag kan inte minnas nån granne och har svårt att tro att jag skulle varit otrogen, det känns inte som jag. Undrar vem den här grannen är om han finns, det kan vara Johns påhitt också det vet jag inte.

När John äntligen var klar och rullat över på sin sida av sängen och somnat gick jag ner och la mig i soffan. När jag hörde John i köket i morse höll jag andan och gjorde allt för att det skulle se ut som jag sov så han inte skulle komma in till mig. Och det fungerade för han gav sig i väg utan att säga något. 

Jag förstår att jag måste härifrån om jag ska överleva för han kommer döda mig en dag det är jag säker på. Men jag vet inte vem som kan hjälpa mig jag måste få tillbaka mitt jävla minne så jag kan ta hjälp. Jag litar inte riktigt på polisen.

Jag måste ut och gå lite, jag måste lämna huset och se om jag får tillbaka något minne på det sättet.

Jag kanske kan googla på mitt namn då kommer kanske min bror upp så jag kan ringa honom. Han är det enda jag minns men kan inte hitta hans namn i huvudet. Jag blir tokig av det här.

Blicken och ansiktet som möter mig i spegeln gör mig rädd. Min blick är rädd och sorgsen och ansiktet blåslaget. Min läpp har intorkat blod och är svullen på ena sidan. Jag försöker sminka över allt så gott det går men det är omöjligt att dölja helt. När jag kammar mitt hår så är det stora tussar som fastnar i borsten. Johns ryckande i håret igår hade jag nästan glömt för det var så mycket annat som gjorde ont.

Jag tvekar i hallen innan jag vågar gå ut. Tänk om John kommer hem när jag är ute, jag kan tänka mig att han skulle kunna bli arg om han är på det humöret. Jag kanske ska skriva en lapp att jag tar en promenad. Eller så bara går jag. Jag ska kanske bara packa mina saker och gå och söka hjälp någonstans? Fan, varför känns det så svårt att göra, att bara gå? 

Jag är livrädd för att ingen tror mig och Om John hittar mig så är jag död det finns det ingen tvekan på. 

81

81

Ända sen vi kom hem, eller ja redan i bilen hem, så har John varit som förbytt jämfört med hur han var på sjukhuset. Jag är inte osäker längre på om min känsla är rätt även om jag fortfarandet inte har några minnesbilder. Det måste vara John som är den skyldiga. 

Jag har letat efter det där visitkortet som jag fick av polisen så jag kan ringa henne om något händer men kan inte hitta det. Jag blir irriterad på mig själv som inte ens minns hennes namn, det borde jag lagt på minnet. Jag var så noga och la det i min låda i mitt nattduksbord men har inte sett det sen dess.

Det är säkert John som tagit det. 

Han har varit helt kall och inte pratat med mig sen vi åkte från sjukhuset. Han har handlat hem mat men i övrigt knappt varit hemma heller. 

Som ett försök att få tillbaka minnet ville jag titta i min telefon häromdagen på namn som jag har där och läsa sms och så men det fanns inget i den. Inte ett enda namn eller sms, den var som ny. Helt tom, som mitt eget minne ungefär. 

Jag tror det är John som tömt den på allt. 

När John är hemma så ligger jag bara i sängen jag vill undvika honom så långt det går men när han är borta går jag runt och försöker komma ihåg saker. Det är frustrerande att inte hitta sina minnesbilder. Som att öppna ett fotoalbum och så är det bara svarta bilder. Jag är liksom ingen just nu. Det är som att leva i ett vacuum i väntan på att mitt liv ska komma tillbaka.

Det finns minnen från barndomen och en bit upp i åldern. Jag minns ju min bror men jag minns inte vad han heter och eftersom jag inte har några som helst nummer eller namn kvar i min telefon så kan jag inte ringa honom heller. Jag har på något sätt minnen av John och mig men inte så där specifika utan mer som en känsla av att jag vet att vi levt ihop. Han känns inte som en främling men jag kommer inte ihåg något vi gjort eller hur vi träffades. Det är en jättekonstig känsla, overklig.

Jag behöver inte höra dörren för att veta att John kommer hem. Det blir en obehaglig känsla i huset direkt. Han är obehaglig och jag är rädd för honom och vad han kan göra. Jag skulle inte vilja göra honom arg just nu det är en sak som är säker. Han sätt att vara efter sjukhuset är kusligt kall och konstig.

Varför har jag valt att stanna kvar hos honom när min känsla är så stark? Jag är verkligen rädd för honom så något måste han ha gjort och varför har jag inte bara lämnat honom då. Så här kan jag väl inte ha levt?

Jag hör Johns tunga steg komma uppför trappan och kan gissa att han druckit. När han kommer in i sovrummet så står han bara där och stirrar på mig en lång stund. Jag blundar i hopp om att jag skulle bli osynlig. Alla kvällar han sovit hemma sen vi kom hem har han velat ha sex och jag har inte velat göra honom arg så jag har bara tagit mig igenom det. Han har inte varit så krävande ändå utan bara gjort sitt och sen rullat över på sin sänghalva och somnat men idag vill jag slippa. Jag har ont i underlivet och orkar inte ha hans flåsande andedräkt i ansiktet i kväll igen. Funderar på om jag ska gå ner och se om han hinner somna innan jag går upp igen men något med John får mig att bli som förstenad.

Han dunsar ner på sängen med en suck och allt blir stilla. Jag sneglar på honom där han ligger och tittar upp i taket och han ser så liten och trött ut. Blek och rynkorna är på något sätt mer tydliga idag. Han har lite skäggstubb på hakan och ser nästan ovårdad ut, hans skjorta har halvt åkt ut ur byxlinningen och den har en kaffefläck precis vid knapparna eller om det är whisky jag vet inte.

Jag kan inte hålla tillbaks min impuls att sträcka ut handen och klappa honom på kinden. Han ser så liten och skör ut och behöver nog lite omvårdnad.

Han rycker till och slår bort min hand och jag blir som förtennad av rädsla. Men han stannar upp och bara tittar på mig istället. Han vrider sig och lägger sig på sidan och tittar mig rakt in i ögonen.

Han ser så där ödmjuk och kärleksfull ut som han var på sjukhuset. Hans ögon är inte kalla eller arga. Jag slappnar av lite och känner mig dum, jag har nog varit orättvis mot honom som i mitt huvud anklagat honom. Allt han säger är kanske sant och jag har bara lagt all min rädsla på honom istället för den där inkräktaren. Om det är så förstår jag att allt detta tagit hårt på honom, vem vet han kanske själv försöker hitta de som skadade mig. Jag har varit väldigt avisande och kall mot honom redan på sjukhuset så kanske inte konstigt att han varit det tillbaka.

Jag stäcker ut min hand igen och klappar hans kind och den här gången tar han den ömt och pussar mig på handryggen. Jag måste få veta vad som hänt och vad han går igenom.

– Vad hände med oss John, frågar jag mjukt. Jag minns inte så mycket av tiden innan sjukhuset men jag känner att det är något mellan oss som hänt. Bråkade vi mycket? Jag fick höra om missfallet vi haft på sjukhuset och jag vet inte hur du mådde av det? Tog det dig hårt? Vi kan ju försöka igen nu när allt blir bra igen.

Han ligger bara stilla som om han inte hört mig utan att svara. Jag blir osäker på om jag kanske inte borde tagit upp missfallet. Jag vet ju inte hur ledsen det gjort honom.

 – Du John polisen hittar nog den där mannen! Då kan vi fortsätta med vårt liv utan att vara rädda.

Han ligger fortfarande tyst men han har absolut hört vad jag sagt och han gillar det nog inte för hans grepp om min hand som han tidigare så ömt pussat på hårdnar och det känns som han ska knäcka fingrarna på mig. Hans blick blir iskall och en stor rynka i pannan visar sig. Hela hans energi blir kall och hård. 

80

80

Idag ska jag få åka hem. Jag känner mig nervös och orolig inför det. Här på sjukhuset känner jag mig ändå trygg. Jag har inte lyckats komma ihåg fler saker men läkarna säger att det nog kommer tillbaka när jag är hemma i min trygga miljö. De vet ju inte att jag inte känner mig trygg förrän jag vet om min känsla är rätt. 

Poliserna har varit inne och pratat med mig flera gånger men jag har inte mer att säga oavsett hur många gånger de frågar. De har varit och gjort utredningar i vårt hus och försökt hitta spår som de säger. Enligt deras sätt att se på det så är det någon som brutit sig in genom att slå sönder ett fönster på baksidan och tagit sig in den vägen och sen då överfallit mig i hallen.

Och denna man tror de är den mannen som enligt John förföljt mig tidigare och misshandlat mig vid ett annat tillfälle. 

Inget i min kropp får en känsla av att det kan stämma. Jag får inte ihop historierna alls i mitt huvud. Borde jag inte känna mig rädd för någon okänd då istället för John? Eller så lägger jag all rädsla på honom som en projektion liksom. 

Jag känner mig så förvirrad fortfarande och hoppas att jag kommer ihåg mer när jag är hemma.

Det känns löjligt att poliserna suttit utanför mitt rum på sjukhuset för att skydda mig och nu släpps jag hem till mitt eget hem där jag blivit misshandlad av vad de tror en okänd man som förföljt mig. Som då uppenbarligen vet var jag bor i så fall. Borde inte hotet mot mig vara större hemma än här på sjukhuset? De har inte hittat mannen än konstaterar poliserna samtidigt som dom säger att de fortfarande utreder. 

Jag känner mig inte rädd för att åka hem av den anledningen. Jag känner mig inte rädd för en okänd man som vet jag bor. Inte alls faktiskt. Den jag är rädd för är John den kända mannen som jag bor med och som poliserna inte skyddat mig ifrån. Om jag bara kunde minans mer kunde jag anmäla honom och få de att förstå att det är han som är farlig. Men jag hittar inte minnen som går att berätta om utan bara en känsla, visserligen en stark känsla men den vågar jag inte säga.

Tänk om ingen tar mig på allvar och min känsla är rätt då kommer John vara ursinnig att jag anmält honom och vem vet vad han gör då?

Jag hoppar till av att dörren öppnas och in kommer John med de två poliserna som varit hos mig nu tröttsamt många gånger.

– Hej Jessie! Hur mår du? Känns det ok att åka hem frågar den kvinnliga polisen

– Ja jo det är ok jag mår ganska bra.  

Det var något i hennes sätt att möta min blick som fick mig att vilja prata med henne ensam. Något i hennes blick fick mig att vilja berätta om min känsla. Idag tittade hon mer undrade än tidigare eller mjukare jag vet inte. Jag försöker få henne att förstå att jag vill prata ensam med henne men det lyckas jag inte förmedla med mina blickar.

– Jag kommer ta hand om henne, säger John mjukt.

– Ja, ni får höra av er om ni kommer på något som kan hjälpa oss. Och du måste höra av dig Jessie vid minsta minne oavsett om det känns obetydligt eller inte. Det är oftast de små detaljerna som spelar stor roll. Här har du mitt visitkort.

– Tack vad bra, säger John snabbt och tar visitkortet som hon sträcker fram innan jag hinner ta det.

Fan också jag behöver ju det hinner jag tänka men poliskvinnan är ändå så pass smart att hon räcker fram ett till så jag får ett eget. När hon gör det så möts våra blickar igen och hon tittar så där förtroligt på mig som om hon anar att något är fel men inte vet vad.

När John och jag ska gå får jag en enorm ångest och oror över vad som ska hända. Jag känner mig inte säker och jag har inte mitt minne tillbaka och jag är inte återställd så jag kan inte försvara mig eller springa ifrån honom heller.  När vi åker hem nu så är jag i John händer och måste lita på honom. 

Hoppas de där jobbiga poliserna kommer förbi och kollar upp mig när jag är hemma. Gärna lika ofta som här på sjukhuset. Det är nu jag behöver de som mest känns det som.

Jag har en känsla i magen en riktigt stark känsla att det kommer hända något allvarligt. Jag vill bara stanna tiden en stund så jag kan tänka efter. Något allvarligt kommer hända mig om jag åker hem nu säger min mage och jag borde lyssna på den och stanna kvar på sjukhuset.

När vi sitter i bilen på väg hem så ändras hela stämningen i bilen och hela Johns energi går från snäll och omtänksam man till iskall. Han sitter tyst hela vägen hem. Den här känslan och hans ansiktsuttryck känner jag igen, den har jag sett tidigare det vet jag. Han har en djup rynka i pannan och även om jag inte minns något så gör den att det knyter sig i magen på mig.

79

79

Jag tycker det är så jobbigt att känna mig så här förvirrad. I mitt minne är det John som skadat mig, inte bara den här gången utan många gånger och senast jag åkte till sjukhuset också. Men alla här pratar som om det är en man som förföljt mig och skadat mig. Min verklighet krockar helt med deras och det verkar som att alla tycker att John är en bra man som är snäll och orolig för mig.

Jag vet inte om jag minns saker som inte finns, som inte hänt på grund av min skada i huvudet? Men allt jag minns känns verkligt. Känslan när John är nära känns på riktigt.

Jag försöker minnas andra saker från de senaste veckorna men jag känner mig tom i huvudet. Hittar liksom inget hur jag än försöker.

Jag har ändå en känsla av att någon vet sanningen. Att det är någon jag i så fall berättat för men jag kan inte hitta det i minnet. Det är så irriterande.

Läkaren sa att det kunde vara traumat jag varit med om som stängt av minnena också, behöver inte vara skadorna mot huvudet. Ibland när vi är med om hemska saker så gör psyket så för att skydda oss och sen låser det sig på nåt sätt. Men enligt läkaren skulle det komma tillbaka om jag bara inte stressar upp mig utan låter det komma bit för bit.

Läkaren tyckte även att jag skulle gå och prata med en psykolog för att få hjälp med känslorna runt det här.

Jag sa att jag inte ville prata med någon psykolog än. Jag vet ju inte vad jag ska berätta, det jag minns är ju att John skadat mig och att det är honom jag ska skyddas ifrån men det vågar jag inte säga. Tänk om mitt minne bara luras och John bara försökt hjälpa mig hela tiden.

Dörren öppnas och hela rummet fylls av en annan känsla, en annan luft. Jag känner igen det utan att behöva öppna ögonen.

– Hej älskling säger John mjukt och pussar mig på pannan.

Jag mår illa av att ha honom nära, han luktar whiskey och det känner jag igen. Av alla minnen jag har kvar så är den skarp och jag känner sånt obehag. Varför kommer han hit när han druckit? Jag tittar på honom för att se om jag kan ta bort den känslan. Men den försvinner inte. Mitt minne sätter ihop den lukten med en arg John men han är inte arg nu. Han går sakta bort till stolen vid fönstret och sätter sig avslappnat ner på den. Jag försöker hitta spår av de arga John som jag minns men ser inga spår alls. När han ser att jag tittar så ler han bara och ser kärleksfull ut.

Just nu är det enda minnena som inte är borta rädslan för John och känslan av att han skadat mig men jag ser det liksom inte i bilder, jag minns det bara som känsla tror jag. Usch jag vet inte om jag hittar på alltihop.

– Hur mår du nu gumman? Läkaren sa att du får åka hem imorgon. Men du ska så klart ta det lugnt hemma och vila. Men oroa dig inte jag tar hand om dig. Vi fixar detta.

– Har polisen varit här igen förresten? Fortsätter John lugnt

– Mmm flera gånger.

– Vad bra! Du måste berätta allt du minns. Så de kan få fast den där mannen. Har du kommit ihåg nåt?

– Nej jag minns inget, ljuger jag.

 Men om John vill att jag berättar för polisen så kan det ju inte vara han som gjort det. Det kan inte vara som jag minns det då borde han vara orolig för vad jag säger till polisen.

Usch allt är bara en enda röra. Jag började få tillbaka minnen igår om var jag jobbat tidigare och nu undrar jag om jag pratat med någon arbetskamrat om vad som hänt men det kan jag inte komma ihåg hur jag än försöker.

Jag minns heller inte varför jag slutat jobba där men John säger att det var efter missfallet som jag mådde så dåligt så jag behövde vara hemma.

Men vad vet jag, jag minns inte missfallet heller och om det är sant det han säger så vill jag nog inte ha tillbaka just det minnet om jag mådde så dåligt. Vill bara minnas de bra grejerna.

Jag minns barndomen och min bror. Jag vet dock att jag inte hade bra kontakt med honom så han vet nog inte mycket om mitt liv så honom har jag ingen hjälp av.

Jag sneglar på John igen. Han ser verkligen så lugn och avslappnad ut och jag slås av hur snygg han är. Han har varit så stöttande och omhändertagande här på sjukhuset även när vi varit ensamma och det är det som gör mig mest osäker. Jag behöver minnas det som hänt i bilder, om så bara en liten glimt så jag kan börja förstå om mina känslominnen är helt fel.

Allt är bara så förvirrande och tröttsamt. Vill bara komma hem och få tänka ifred utan en massa folk runt mig och utan mediciner som gör mig dimmig. Då kan jag nog tänka klart och få tillbaka de minnen jag behöver. Då kommer jag nog hitta mig själv igen, känner mig så olik mig själv på något konstigt sätt. Som om allt detta hänt någon annan.

78

78

– Din man har berättat en del men det vore bra om vi kan höra allt från dig, säger polis Marie.

Polismannen går bort och tittar ut genom fönstret och han verkar helt ointresserad av vad vi pratar om. Jag undrar så vad det är John berättat. Jag känner mig plötsligt så osäker på om jag är knäpp och har inbillat mig att det är John som gjorde det här. Jag minns inte så mycket av allt tror jag, så vad ska jag säga?

– Nja jag vet inte riktigt, jag minns inte så mycket svarar jag osäkert.

– Ok, jag förstår om detta är jobbigt och skrämmande för dig men du har bevakning dygnet runt så du behöver inte vara rädd att han kommer åt dig här, det sitter en polis precis utanför din dörr.

– Mmm men skydda mig från vem, jag förstår inte? Från John undrar jag förvirrat.

– Nej, nej han har varit otroligt hjälpsam i allt det här. Nej från mannen som attackerade dig menar jag. 

– Behöver du skyddas från John, fortsätter hon undrades och tittar mig rakt in i ögonen.

Hennes blick är utforskande och allvarlig och hon kräver liksom ett svar av mig och för att bli av med hennes blick så virrar jag på huvudet och hon nöjer sig med det svaret.

– Nej jag tänkte väl det, svarar hon lättad.

– Nej den här mannen som följt efter dig och som skadat dig vid ett tidigare tillfälle. Du behöver anmäla honom. Hade du gjort det förra gången hade detta förmodligen inte hänt men jag förstår om du är rädd. Känner du den här mannen, alltså sen tidigare?

Jag förstår inte alls vad hon pratar om. Har jag blivit förföljd av en man som skadat mig tidigare. Nej men det är väl John vi pratar om här egentligen? Jag har så ont i huvudet och känner mig trött och har svårt att koncentrera mig. Jag vet inte om jag blandar ihop verklighet och fantasi just nu. Men jag skulle behöva samla mig och hitta mitt huvud liksom.

– Jag mår inte alls bra nu, jag är jättetrött och har så ont i huvudet. Kan du hämta sköterskan?

– Mmm, svarar poliskvinnan men utan att resa sig.

Det blir knäpptyst och jag vet inte om jag borde säga något mer eller om det förväntas något annat av mig. Jag blir nervös och vill bara ha ut poliserna ur rummet. Jag trycker på knappen som sköterskan gav mig. Och när dörren öppnas så reser sig äntligen polisen upp. Hon ser besviken ut.

– Ok, Jessie! Vi får prata senare då.

– Mmm, svarar jag kort.

– Ja, vi kommer tillbaka. Be sköterskan ringa oss om du kommer på något innan dess.

Jag orkar inte ens svara henne så trött jag är nu och jag vill bara sova. 

Jag vaknar till av att sköterskan tar blodtrycket på mig och när jag öppnar ögonen så är det mörkt ute så jag anar att jag sovit i flera timmar. Sköterskan är inte min favorit från tidigare idag. Den trygga och pålitliga utan en ny som jag aldrig träffat tidigare.

– Hur mår du, frågor hon med mjuk röst när hon ser att jag är vaken.

– Jag vet inte riktigt. Jag har väldigt ont i huvudet fortfarande och i armen.

– Ja jag förstår det, vill du ha mer smärtstillande? Det var längesen du fick något nu så kan du kanske sova vidare?

– Mmm är det natt?

– Ja, du har sovit i många timmar säger hon och skrattar till.

Jag måste få reda på mer om allt det här som hänt, jag är fortfarande lika förvirrad som tidigare. Poliserna sa något om en man som förföljt mig men det minns jag inget av alls. 

Jag sneglar lite på sköterskan medan hon ger mig mer medicin i infarten i armen. Hon ser snäll och trygg ut så jag bestämmer mig för att lita på henne.

– Var är min man?

– Han åkte hem för ett tag sen. Vi tvingade hem honom så han skulle få äta och sova lite. Han har varit här hos dig hela tiden och varit så orolig. Det är en fin man du har. Men oroa dig inte polisen sitter fortfarande här precis utanför dörren. Och dörren intill avdelningen är ju låst så du är trygg här, svara hon och ler och klappar mig på handen.

– Försök sova lite till och ring på klockan om det är något.

– Mmm tack

Jag blev inte klokare av detta. Det är uppenbart att folk anser att jag är i fara men de pratar om ett hot utifrån och i mitt huvud är det ju John som är den farliga och han får komma in till mig. Jag känner mig så ensam och liten just nu. Och jag vet inte vem jag ska prata med för att fatta vad som är verkligt och inte. 

Fan, jag glömde fråga sköterskan om mitt minne. Kan jag störa henne direkt igen eller är jag bara jobbig då?

Jag ringer på klockan och dörren öppnas nästan direkt och sköterskan sticker in huvudet och ler.

– Kan mina skador i huvudet påverka mitt minne?

– Du får prata med läkaren imorgon men till viss del kan det vara så ja och det är vanligt att det är lite suddigt med vissa saker men de kommer nog tillbaka ska du se.

– Ja och medicinerna jag har kan man få lite typ hallucinationer av de, eller ja, en konstig verklighetsuppfattning?

– Nja nej inte riktigt, det borde du inte få. Men visst man kan känna sig lite borta. Varför undrar du? Mår du dåligt av medicinerna på nåt vis?

– Nej jag drömmer lite konstigt bara, ljuger jag

– Ja jo så kan det upplevas så det är nog normalt allt du upplever. Men jag kan skriva en anteckning så kan läkaren kolla upp det imorgon.