9

9

Vi var lite tidiga till restaurangen och sitter redan vid bordet. Jag med ett glas vatten och John med en whisky. Han ser spänd ut och känns långt borta i tankarna. Det här verkar svårt för honom. Jag undrar så vad som hänt i hans barndom, varför det är så omöjligt att prata om. Varje gång det kommer in någon på restaurangen försöker jag gissa om det är systern. Jag vet inte hur hon ser ut och egentligen inte vad jag kan förvänta mig men har ändå en bild i huvudet på något sätt.

 – Hur längesen var det ni sågs, frågar jag John.

  – Va? Mmm vet inte riktigt några år så där kanske, svarar han  frånvarande.

   – Men födelsedagar, hörs ni av då?

   – Nej! Nej, vi hörs inte av alls. Men hon kommer älska dig, säger han och lägger handen på min hand. Ni är lite lika ni två.

I ögonvrån ser jag en kvinna komma in i entrén, hon ser bestämd ut och har rak hållning och propert klädd. Man ser att hon vet hur man för sig liksom och hur man får folk att lyssna på något sätt. Hon ser sig omkring och John släpper min hand och stelnar till. Jag förstår att detta måste vara systern. Hon vinkar lite affärsmässigt och kommer mot oss. Jag vet inte riktigt om jag ska ta i hand eller krama henne . John och systern tar i hand som om de vore affärsbekanta så jag gör samma. Det är ju inte alla familjer som gillar att kramas, min var inte någon kramfamilj precis.

 Stämningen vid bordet gick att skära med kniv. Jag kunde höra när jag svalde så tyst blev det.

– Jaha vad roligt att träffa dig Jessie, säger systern och tittar på mig utan att se.

– Ja detsamma, så roligt att få träffa någon ur Johns familj.

-Ska vi beställa? frågar John snabbt och nervöst och bläddrar i menyn som om han försöker bestämma vad han ska välja.

Jag hoppas stämningen lättar upp för jag kommer inte klara en hel middag i detta.

 – Så kul att ni ska ha barn, försöker systern igen. Jag har aldrig skaffa några barn. Har aldrig velat ha barn heller. När alla barn i skolan drömde om barn och hus så drömde jag om min karriär. Jag bestämde mig tidigt för att bli advokat så det har tagit min tid. Det har inte funnits någon tid över för barn och familj.

– Ok! Men har du man? Frågar jag och hör hur fånigt det låter. Jag vill veta så himla mycket om deras uppväxt och om John så jag vet egentligen inte vad jag ska fråga annars så det blir lite stelt.

– Nej ingen man heller. Jag har inte lagt tid på något sådant. Men jag är jätteglad att  jag nu får bli faster igen. För det visste du väl, John, att Lars har en dotter?

– Nej, svarar John kallt och tittar ner

– Hon borde vara fyra år nu. Jag träffade henne en gång när hon var nyfödd men sen har vi inte haft kontakt. Men såg några foton hemma hos mamma för ett tag sen och hon är så söt.

Jag blir helt snurrig i huvudet och ska precis fråga John vad allt detta är, en bror som jag inte visste och framförallt en mamma som lever. Men John tar min hand och klämmer så hårt att jag är rädd för att den ska knäckas. Jag vrider mig ur hans grepp och tar ny sats att försöka säga något men blicken han ger mig säger att jag bara ska vara tyst.

Men varför tar han mig hit på middag med systern utan att först berätta allt. Han borde gissa att hon skulle berätta.

– Ja, så där ja, arga John är tillbaka, säger systern spydigt. Du har så klart inte berättat om din familj för Jessie förstår jag. Har han sagt att hans föräldrar dog när han var ung? frågor hon mig

–  Håll bara käften nu, väser John fram mellan tänderna så attt inte andra gäster ska höra.

–  Du, jag är inte rädd för dig längre säger hon uppnosigt och spänner ögonen i John.

–  Mamma avrådde mig från att gå på den här middagen men jag ville gå för att kanske hinna varna Jessie så du inte förstör henne med, säger hon argt och reser sig för att gå.

– Ta dig ur detta Jessie, fort. John är ingen bra man och barn ska han absolut inte ha.

Hon rusar ut ur restaurangen och allt blir stilla. Maten kommer in och en av kyparna som sett systern rusa ut skyndar fram och viskar något i örat på han som serverar. Vi får våra tallrikar och sen tar han snyggt ut hennes tallrik igen. Jag petar bara i min pasta trots att det är min favorit.John, säger jag i så mjuk röst jag bara kan. Vad är allt det här för nåt. Varför har du aldrig berättat?

– Inte här, väser han.

Jag är rädd att göra honom arg så jag tänker att jag bara får vänta. Men är jag lik hans syster? Varför sa han så? Vi var inte lika på något sätt, varken i utseende eller sättet. Jag förstår inget just nu.

När vi går ut till den väntande taxin så ångrar jag mig lite för jag hade nog behövt promenaden hem och få andas lite. Jag känner mig så trött och ledsen. Jag känner ju inte John alls känns det som. Han lägger sin hand på mitt knä men det känns inte kärleksfullt utan bara kallt. Han är väldigt distanserad och djupt  försjunken i tankar. Han ser ledsen ut och rynkan i pannan syns tydligt, den som kommer fram när han är arg. Jag skulle vilja prata med hans syster själv. Sitta ner och få reda på vad som hänt och vad hon menade med att hon ville varna mig. Är det inte första gången han är våldsam mot någon? Jag känner att det knyter sig så där i magen igen. Jag har tänkt att det kommer gå över och att han bara varit pressad, att han inte kommer göra mig illa igen. Men den John jag såg idag var inte  någon jag känner igen. Jag hade så gärna velat träffa Johns mamma också. Hon ska ju bli farmor till vårt barn. Eftersom mina föräldrar är döda så har vårt barn ingen annan. Jag ska försöka hitta systern. Hon är säkert så pass känd i advokatsvängen att hon går att hitta.


Kommentarer är stängda.