87

87

Mitt hjärta bultar så hårt att det borde synas utanpå kroppen så idén om att försöka låtsas sova blir svårt. John är kvar i hallen länge och jag undrar vad han gör. Sen hör jag hur han går upp för trappan med tunga steg och jag börjar precis andas ut när jag hör hur han vänder tillbaka. 

Jag vill bara sjukna genom golvet och försvinna. I mitt huvud springer jag ut genom dörren men min kropp sitter som förstenad i stolen. Känner mig nästan förlamad. 

John kommer in och ställer sig framför mig och bara stirrar ner på mig en lång stund.

Jag funderar på om jag ska säga något som kan få honom mjuk och snäll. Men kommer inte på något att säga.

– Du ska fan ligga i sängen när jag kommer hem! Varför ligger du inte i sängen din jävla hora, skriker han så plötsligt att jag hoppar till.

Han tar tag i mitt hår och drar mig ur stolen och upp för trappan. Jag försöker gå på tå för att det inte ska göra så ont i håret, men det hjälper inte. han går så fort upp för trappan att jag snubblar halvvägs och slår i smalbenet på ena trappkanten. Men jag är säker på att det som John kommer göra kommer göra så mycket mer ont än ett slag på smalbenet så jag försöker stålsätta mig.

Jag måste ut härifrån, bort från John nu. Min rädsla för vad han kan göra blir värre för varje gång. När vi kommer upp för sista trappsteget och John föser in mig i sovrummet så är det som om något klickar till inom mig och jag blir så jävla arg. Rosenrasande på honom och på hela situationen. Vem fan tror han att han är? Jag vänder mig om och samlar kraft från tårna och slår så hårt jag bara kan förmå mig och träffar John rakt i ansiktet. Hans skrik är ett bra bevis på att det tog hårt. Jag springer mot trappan men John hinner få tag på min arm precis innan första trappsteget. Fan om jag bara hade hunnit, ett litet trappsteg ner hade gjort den enda lilla skillnaden att slippa undan. Att hinna springa ut ur huset.

John håller ett fast grepp om armen så jag kan inte komma loss. Jag sparkar och försöker med alla medel ta mig loss men det är helt omöjligt. Han tar tag om mitt ben mitt i en spark. Med min fria arm försöker jag riva honom men han slänger ner mig på sängen och sig själv över mig. Jag kvävs nästan av hans tyngd. 

Han slår till mig över ansiktet som för att få mig att vara stilla men jag försöker fortfarande ta mig loss. Men hans sliter av mig byxorna och sen håller han så hårt om mina armar att jag inte kan göra något motstånd alls utan jag blundar och får bara låta det bli klart. Hans stönande gör mig illamående och hans andedräkt stinker av whisky.

Det känns som något går sönder inom mig som om jag tappar all livslust och ork. Jag kommer aldrig slippa ur Johns grep och jag kommer aldrig få ett bra liv. Jag önskar så att jag var modigare, att jag var starkare. Jag önskar så att jag hade lämnat John tidigare.

Jag blir tokig på att inte minnas, min själ vill kanske inte minnas om det var så här mitt liv var innan så är det inte mycket att minnas ändå.

Jag ligger och stirrar upp i taket med John snarkande bredvid mig. Just nu hade jag kunnat döda honom hur lätt som helst utan att han hade hunnit göra motstånd.

Jag blir förvånad över min önskan om att faktiskt döda John och får direkt dåligt samvete. Jag är väl ingen mördare.

Jag kan också hur lätt som helst smita ut ur huset nu utan att han kan stoppa mig, jag hade till och med hunnit packa. Men all ork är liksom slut. Hela jag har gett upp känns det som, jag känner mig helt tom på liv. Jag skulle behöva ha tillbaka ilskan jag kände tidigare men den är borta.

Kommentarer är stängda.