86

86

John går i väg utan att säga ett ord. Jag hör ytterdörren slå igen och jag känner hur jag andas ut när jag inser att jag slapp slag och påtvingad sex.

Men vad händer med John, han beter sig inte som han gjort de andra dagarna? Han har idag plötsligt blivit mjuk och sårbar känns det som. 

Mina känslor åker berg- och dalbana när det gäller John. Jag borde inte tycka synd om honom, alltså verkligen inte efter allt han gjort men jag klarar inte av att han blir liten och sårbar.

Plötsligt slår det mig att han kanske kommer hem full om några timmar. Jag vet inte om jag vågar gå och lägga mig. Jag borde åka härifrån, bara packa och gå. Men vart ska jag gå? Jag har ingenstans att ta vägen jag har ingen vän att gå hem till eller föräldrar att söka tröst hos. 

Om jag tog mod till mig och lämnade John så har jag ingen i hela världen. Då är jag helt ensam och utan bostad.

Klumpen i magen som de här känslorna skapar är så stor att det känns som magen ska spricka och jag mår illa.

Jag tänker på poliskvinnan som var på sjukhuset och undrar om hon kan hjälpa mig men vad ska hon göra egentligen? Det är ju inte så att hon bara har bostad och jobb åt alla som vill lämna sina män.

Jag har hört om kvinnojourer men finns det på riktigt, alltså hem för kvinnor som behöver gömma sig från sina män? Tror det är för kvinnor med barn och kvinnor som verkligen är på flykt och som kommer bli mördade annars. När vet man om man är en sådan kvinna, en som behöver rymma för sitt liv` Skulle John kunna döda mig på riktigt, eller är det bara ett hot?

Att ta steget från hot till att verkligen ta en annan människas liv är väl ändå ganska stort. Och han älskar mig tror jag, han säger det i alla fall. Och han har säkert gjort det en gång. 

Det plingar till i min telefon och jag ser att jag fått sms av ett annat nummer. Någon som heter Anna som ursäktar sig att hon skriver så sent men att hon tänkte på mig och sakande mig på jobbet, hon undrar också hur jag mår och när jag kommer tillbaka. Hon vill gärna ta en fika skriver hon och skickar ett hjärta. Jag fattar att detta är en arbetskamrat och att jag nog står henne nära. Jag försöker leta så djupt i mitt minne som det bara går men kan inte minnas vare sig Anna eller jobbet men jag har fått veta att jag är sjukskriven. Har för mig att någon sagt att jag jobbat på bibliotek eller så är det ett eget minne. Blir lite osäker.

Jag vet inte vad jag ska svara på sms:et men jag vill få kontakt med henne och se om det är någon jag kan lita på. Jag skulle inte våga berätta något för fel människa utan det måste vara någon jag kan lita på.

Jag svara att jag mår bra och att jag gärna tar en fika och jag lägger till en glad gubbe och en blomma i hoppa om att det är som jag skulle göra.

Anna svara direkt och undrar om vi kan ses dagen därpå. Och om jag vill komma in om jobbet och möta upp henne.

Fan vad ska jag svara på det jag vet ju inte vilket jobb jag ska till. Detta var nog ingen bra idé.

Jag svara att jag helst ses ute på något fik. Jag hinner precis stoppa fingret innan den trycker på skicka, och googlar fram något fik inne i stan som jag skriver och föreslår att vi kan ses på. 

Hon skickar en tumme upp och ses i morgon.

Jag svara bara med tummen upp tillbaka och hoppas det är vad jag skulle gjort. 

Plötsligt ångrar jag mig och känner mig bara nervös och rädd. Kom på att jag inte vet hur hon ser ut. Hur ska jag veta att det är hon? Jag får se till att vara där tidigt så hon kommer fram till mig och inte tvärtom. 

Eller ska jag bara säga som det är att jag fått minnesförlust och inte vet vem hon är? Det skulle jag ju i så fall skrivit direkt.

Vad pinsamt det känns nu, varför skrev jag inte som det var jag behövde inte skriva varför jag har det.

Gud vad jag krånglar till det för mig i onödan. Är detta jag eller är jag bara rädd. Är jag en krånglig person som övertänker allting? Med tanke på att jag är kvar hos John trots att han skadar mig visar tydligt att jag är en fegis iallafall. Någon som inte gillar förändringar och som hoppas in i det sista? Varför är jag en sådan person, blir trött på mig själv. Och varför ändrar jag inte bara på det nu då och lämnar här och nu.

Ens personlighet verkar vara omöjlig att tvätta bort och ändra. Den sitter som en tatuering i själen.

Lamporna från John bil lyser upp vardagsrummet där jag sitter när han parkerar. Jag får svårt att andas och vet inte om jag ska springa upp och lägga mig eller låtsas att jag sover här i fåtöljen eller bara vara som vanligt.

Hans sätt att slå igen bildörren lite för hårt och hur han fumlar med nycklarna i ytterdörren gör mig säker på att han inte är nykter.

Kommentarer är stängda.