85

85

Plötsligt så kommer det jättemånga minnen som känns jobbiga och som känns som de legat gömda djupt i minnet. Tänkta att glömmas kanske eller bara förträngda. Jag mår plötsligt illa när jag tänker på min mamma, var det så hon var eller är det mitt huvud som hittar på och luras? Nej, men minnen kan väl inte bara ljugas ihop så? Jag kan verkligen känna igen känslan jag hade och lukterna från mammas andedräkt. Den påminner om Johns andedräkt när han druckit. Jag har alltid kopplat ihop det med pappa men drack mamma också eller var det så att pappa var den kärleksfulla och mamma den som var konstig? Plötsligt vet jag inte om jag förväxlat de två i något konstigt försvar som man kan göra som barn.

Det bara snurrar i huvudet och jag känner mig så förvirrad. Huvudvärken börjar smyga sig på igen. Jag känner mig matt och trött, så där helt slut som om varje cell i kroppen hade mjölksyra och mitt inre bara gett upp. Jag känner mig så trött att jag gärna hade bara somnat in här för evigt nu. Jag orkar inte ta tag i mitt liv eller ta tag i allt jag måste ta tag i för att rädda mig själv från det liv jag hamnat i. 

Jag får känslan av att jag alltid har levt med ovisshet och otrygghet och att jag redan som liten gick och spände mig som för att vara beredd på kaos. Undrar om jag någonsin slappnat av mellan barndomen och nu? Har jag varit lycklig någon gång, så där riktigt lycklig som om inget annat betydde något?

Jag hoppas ju ändå att jag och John hade det så i början, att jag var riktigt lycklig med honom. Men jag minns inte och jag har fått känslan att jag inte står upp för mig så bra. Jag har väl aldrig gjort det eller så är det bara nu. Det är så svårt att hitta sig själv när man inte minns något.

Får jag inte tillbaka minnet så får jag bara bli den jag är nu och skapa härifrån med en nästan tom bakgrund. Det kan kanske vara fördelar med det att bli vem jag vill. Men det kommer ändå vara tomt inuti om jag inte har några minnen, som ett tomt skal.

Men vad fan, jag har inte tänkt på att leta igenom skåp och se om jag hittar ledtrådar och fotoalbum. Om nu John inte plockat bort allt sådant men det tror jag inte. 

Jag smyger försiktigt fram till bokhyllan i vardagsrummet och öppnar skåpen och så klart gnisslar dörren till när jag öppnar den och jag stelnar till, jag vill absolut inte väcka John. Han skulle nog bli arg över att jag rotar. Eller varför det egentligen? Jag får väl titta igenom skåpen i mitt eget hem om jag vill det? Jag blir förvånad över hur omedvetet rädd jag är för honom. Som om det sitter i kroppen liksom som en vana att alltid direkt tänka på hur John ska reagera eller tycka.

Jag hittar lite olika fotoalbum. En del från när jag är liten men det är inte de jag är mest nyfiken på nu utan jag vill veta mer om senare, mina tonår och Johns och mitt liv.

Ett litet album finns med foton på mig i tonåren och mitt liv innan jag träffar John.

Där är foton på mig och någon kille och vi ser så kära ut. Jag ser på mina ögon att jag känner mig lycklig just då i alla fall. Jag ser obekymrad och glad ut så där som man ska innan livets allvar slår till.

Det finns mest foton på när jag spelar basket. Fotografier på hela laget när vi är ute på någon match och alla ser så glada ut. Jag ser verkligen glad ut. Jag försöker hitta minnena från den här tiden men får inte tag på de men något i mig minns ändå någon känsla liksom är bekant. Jag tror inte jag spelar mer nu längre men är inte helt säker. Vågar jag fråga John om det egentligen? Det normala vore ju att han skulle vilja hjälpa mig med minnet och gärna prata om det och svara på frågor för att hjälpa mig men han har mer intresse av att jag inte ska minnas. 

Han är egentligen den enda som kan hjälpa mig med det.

Jag sitter på golvet med alla fotoalbum utspridda på golvet och känner mig bara tom. jag ser att det är jag men det är ändå inte jag. Jag kommer inte ihåg allt jag ser att jag varit med om. Det är som att se en film av ditt liv som något hittat på. Det är liksom inte du på riktigt. Det känns så otroligt frustrerande. Jag vill ha mitt liv tillbaka, jag vill ha tillbaka mig hela mig.

Ett ljud uppifrån får mig att rycka till och snabbt få in alla album i skåpet igen. Jag vill inte göra John arg nu. Jag hinner precis sätta mig i fåtöljen när hans steg hörs i trappan. Mitt hjärta bankar så det känns som det syns utanpå tröjan och jag är andfådd så uppjagad jag blev men jag gör allt för att försöka sitta avslappnat och oskyldigt när han kommer in i rummet. Han kommer emot mig och försöker känna in hans humör men kan inte tyda hans ansikte.

– Kom upp och lägg dig säger han bestämt och sparkar till mig på foten.

Jag vet exakt vad han vill och fattar vad som kommer hända. Jag vill verkligen inte men det blir värre om jag säger emot.

– Jag har så ont i huvudet och vill sitta här lite och se om medicinen hjälper, säger jag så mjukt och oskyldigt jag kan.

John står bara stilla framför mig och säger inget. Det gör mig nervös för jag vet inte om han bygger upp ilska eller funderar på det jag sagt.

Kommentarer är stängda.