83

83

Väl ute på gatan känns det som att jag kan andas fulla andetag för första gången på länge. Mina lungor ömmar när jag tar några djupa andetag. Nästan som att de sträcker på sig. Jag går längs gatan och tittar nyfiket på husen runt mig för att se om jag minns något. En kvinna står i sin trädgård några hus från mitt och vinkar och jag vinkar tillbaka och hoppas att hon inte vill börja prata.

Ett av husen jag går förbi som ligger på samma sida som vårt och som ser ut lite som vårt får min kropp att reagera. Det känns som jag varit därinne, det känns hemma på något sätt men det kan ju vara för att det liknar mitt eget. Jag vågar inte stanna utanför för det skulle se konstigt ut.

Jag går en bit till innan jag vänder och går förbi huset igen och jo visst känns det något speciellt här. Jag saktar in för att försöka hitta mitt minne. Jag försöker så hårt att jag får huvudvärk. Varför minns jag inget? Jag blir tokig av detta. Det känns som mitt liv är borta, som att hela jag förintats och måste bli någon ny. Det är ju visserligen ett sätt att göra. Att blir någon ny från nu och framåt om jag inte får tillbaka minnet finns det inget alternativ.

Jag hör en bil bakom mig som saktar in och jag sneglar bak för att se om det är den jag tror det är och så klart är det John. Han kör över på min sida och stannar en liten bit framför mig, går av och kommer mot mig.

Jag känner ilskan hos honom ända hit, han är jättearg och jag vet inte vad jag ska göra, jag blir som förstenad och kan plötsligt inte röra mig.

Jag borde skrika, springa eller göra något i alla fall. Grannarna skulle väl höra mig och ringa polisen.

Men det kommer inget ljud ur mina lungor dom är som utsugna vacuumpåsar. Jag kan inte skrika och inte röra mig. Jag måste komma på något snabbt för att rädda situationen.

– Åh John! Jag hittar inte hem igen, ljuger jag och låtsas skärrad och snyftar lite.

Jag skulle bara gå ut en stund men känner mig så konstig i huvudet.

Han stannar upp mitt i sina arga steg och ser ut att fundera en sekund på vad han ska känna om det jag sagt. Han verkar komma av sig i sin ilska men tar mig ändå hårt i armen och leder mig till passageraresätet och vi kör de få metrarna till vårt hus i tystnad.

När vi kommer in i hallen så har jag en förhoppning av att detta gick hem och att jag inte skulle få problem men den tanken avbryts snabbt av en hård smäll i ansiktet så jag tappar balansen och slår hårt in i väggen.

– Vad fan gjorde du ute, vrålar John så högt att det gör ont i öronen på mig. Du ska fan inte gå ut. Skulle du till honom igen din jävla hora? Va? Så fort jag tittar bort så passar du på. FY FAN vad du är äcklig.

Spottloskan som han skickar i väg missar mig och hamnar på golvet. Jag vet att jag inte vågar springa ut men det är egentligen det enda rätta att göra.

Han trycker upp mig mot väggen och hans ögon är helt svarta och han ser galen ut i sin ilska.

– Du skämmer ut mig, fattar du inte det, skriker han rakt i ansiktet.

– Du är fan kvarterets hora. FY FAN.

Hans grepp hårdnar om min hals och jag står på tå för att fortfarande kunna få lite luft. Om han lyfter handen lite till så kommer jag hänga i luften med halsen i hans grepp.

– Förlåt, lyckas jag viska fram.

Han trycker till på halsen så luften tar helt slut men sen släpper han och jag sjunker ner på golvet. Yr, rädd och ledsen. Vad fan jag får väl gå ut om jag vill, det bestämmer ju inte han. Jag fattar inte riktigt hur jag hamnat mitt i detta konstiga liv. Jag borde väl ha lämnat honom tidigare, det måste ha börjat med små saker som John gjort. Men nu är han totalt galen och jag är säker på att han dödar mig om jag lämnar honom. Om jag ska lämna honom så måste jag ha hjälp av någon. Jag kommer behöva gömma mig resten av livet, vilket fängelse det blir. Från ett fängelse till ett annat.

Allt känns bara så hopplöst och lönlöst. Kanske enklare om han bara lyckas döda mig ändå jag kommer ju inte vara fri hur jag än gör.

Min kropp är trött och min själ orkar inte kämpa känns det som.

John går ut i vardagsrummet sätter sig hårt i soffan med en suck som hörs ända ut i hallen där jag fortfarande sitter på golvet och lutar mig mot väggen. Jag är så nära ytterdörren att jag bara kan resa mig och ta två steg så är jag ute. Det skulle han inte hinna stoppa även om jag skulle vara långsam.

Jag skulle kunna springa över till någon granne och be dom ringa polisen. Men vad gör jag om just den grannen jag springer till inte är hemma då hinner John ikapp mig.

Jag behöver nog vara lite smart och planera min flykt noga så det inte finns några tveksamheter om att lyckas. Jag tar mig upp från golvet och försöker smyga upp för trappan när John plötsligt står precis bakom mig. Han kan verkligen smyga sig på utan att han hörs. Jag vågar inte röra mig, vet ju inte vad han kommer göra. Vi står så en lång stund i trappan, John tätt bakom mig men utan att röra mig eller säga något.

– Jag lägger mig en stund, har så ont i huvudet viskar jag med så mjuk röst jag kan.

Kommentarer är stängda.