82

82

När jag vaknar har jag ont överallt i kroppen. På ett annat sätt än efter misshandeln. Jag känner hur tårarna bränner innanför ögonlocken. Han är inte klok i huvudet, jag måste härifrån. Jag kan inte förstå vad som gjort att jag stannat hos denna galning. Undrar om jag försökt lämna honom någon gång? Det var kanske det jag var på väg att göra. 

Sen jag kom hem från sjukhuset har han visserligen varit kall och konstig och velat ha sex men det har inte varit våldsamt utan snabbt avklarat. Men igår tappade han det helt. Undrar om han gjort så förut på mig? Jag vill komma ihåg allt från förr så jag vet hur farlig han är. Bara det jag upplevt än så länge är tillräckligt egentligen.

Det som hände igår var en ren våldtäkt. En våldsam våldtäkt med slag och förnedring. Jag var säker på att han skulle döda mig. Vid två tillfällen höll han så hårt om min hals att jag inte fick luft och han släppte inte förrän det nästan gått för långt. Han kändes onaturligt stark så som jag gissar riktigt arga personer blir. Men vad blir han arg på? Han kallade mig hora hela tiden han till och med spottade mig i ansiktet flera gånger. 

Hur kan en människa skifta så från kärleksfull till ursinnig på en sekund? Han är som två helt olika personer.

Jag försökte ta mig loss och fick in några bra slag på honom men det gjorde till slut bara att han höll fast mina armar i ett grepp som jag omöjligt kunde ta mig ur och det kändes som mina handleder skulle knäckas under hans grepp.

Han skrek att jag äcklade honom och vände mig så jag låg på mage. Tyngden från hans kropp gjorde att jag knappt kunde andas och han höll båda mina armar i ett fast grepp på ryggen med en hand och med den andra tryckte han ner mitt huvud i kudden. Jag var verkligen säker på att han ville döda mig. Det var som om han var i en annan värld.

Han skrek något om en granne vid ett tillfälle också. Jag kan inte minnas nån granne och har svårt att tro att jag skulle varit otrogen, det känns inte som jag. Undrar vem den här grannen är om han finns, det kan vara Johns påhitt också det vet jag inte.

När John äntligen var klar och rullat över på sin sida av sängen och somnat gick jag ner och la mig i soffan. När jag hörde John i köket i morse höll jag andan och gjorde allt för att det skulle se ut som jag sov så han inte skulle komma in till mig. Och det fungerade för han gav sig i väg utan att säga något. 

Jag förstår att jag måste härifrån om jag ska överleva för han kommer döda mig en dag det är jag säker på. Men jag vet inte vem som kan hjälpa mig jag måste få tillbaka mitt jävla minne så jag kan ta hjälp. Jag litar inte riktigt på polisen.

Jag måste ut och gå lite, jag måste lämna huset och se om jag får tillbaka något minne på det sättet.

Jag kanske kan googla på mitt namn då kommer kanske min bror upp så jag kan ringa honom. Han är det enda jag minns men kan inte hitta hans namn i huvudet. Jag blir tokig av det här.

Blicken och ansiktet som möter mig i spegeln gör mig rädd. Min blick är rädd och sorgsen och ansiktet blåslaget. Min läpp har intorkat blod och är svullen på ena sidan. Jag försöker sminka över allt så gott det går men det är omöjligt att dölja helt. När jag kammar mitt hår så är det stora tussar som fastnar i borsten. Johns ryckande i håret igår hade jag nästan glömt för det var så mycket annat som gjorde ont.

Jag tvekar i hallen innan jag vågar gå ut. Tänk om John kommer hem när jag är ute, jag kan tänka mig att han skulle kunna bli arg om han är på det humöret. Jag kanske ska skriva en lapp att jag tar en promenad. Eller så bara går jag. Jag ska kanske bara packa mina saker och gå och söka hjälp någonstans? Fan, varför känns det så svårt att göra, att bara gå? 

Jag är livrädd för att ingen tror mig och Om John hittar mig så är jag död det finns det ingen tvekan på. 

Kommentarer är stängda.