81

81

Ända sen vi kom hem, eller ja redan i bilen hem, så har John varit som förbytt jämfört med hur han var på sjukhuset. Jag är inte osäker längre på om min känsla är rätt även om jag fortfarandet inte har några minnesbilder. Det måste vara John som är den skyldiga. 

Jag har letat efter det där visitkortet som jag fick av polisen så jag kan ringa henne om något händer men kan inte hitta det. Jag blir irriterad på mig själv som inte ens minns hennes namn, det borde jag lagt på minnet. Jag var så noga och la det i min låda i mitt nattduksbord men har inte sett det sen dess.

Det är säkert John som tagit det. 

Han har varit helt kall och inte pratat med mig sen vi åkte från sjukhuset. Han har handlat hem mat men i övrigt knappt varit hemma heller. 

Som ett försök att få tillbaka minnet ville jag titta i min telefon häromdagen på namn som jag har där och läsa sms och så men det fanns inget i den. Inte ett enda namn eller sms, den var som ny. Helt tom, som mitt eget minne ungefär. 

Jag tror det är John som tömt den på allt. 

När John är hemma så ligger jag bara i sängen jag vill undvika honom så långt det går men när han är borta går jag runt och försöker komma ihåg saker. Det är frustrerande att inte hitta sina minnesbilder. Som att öppna ett fotoalbum och så är det bara svarta bilder. Jag är liksom ingen just nu. Det är som att leva i ett vacuum i väntan på att mitt liv ska komma tillbaka.

Det finns minnen från barndomen och en bit upp i åldern. Jag minns ju min bror men jag minns inte vad han heter och eftersom jag inte har några som helst nummer eller namn kvar i min telefon så kan jag inte ringa honom heller. Jag har på något sätt minnen av John och mig men inte så där specifika utan mer som en känsla av att jag vet att vi levt ihop. Han känns inte som en främling men jag kommer inte ihåg något vi gjort eller hur vi träffades. Det är en jättekonstig känsla, overklig.

Jag behöver inte höra dörren för att veta att John kommer hem. Det blir en obehaglig känsla i huset direkt. Han är obehaglig och jag är rädd för honom och vad han kan göra. Jag skulle inte vilja göra honom arg just nu det är en sak som är säker. Han sätt att vara efter sjukhuset är kusligt kall och konstig.

Varför har jag valt att stanna kvar hos honom när min känsla är så stark? Jag är verkligen rädd för honom så något måste han ha gjort och varför har jag inte bara lämnat honom då. Så här kan jag väl inte ha levt?

Jag hör Johns tunga steg komma uppför trappan och kan gissa att han druckit. När han kommer in i sovrummet så står han bara där och stirrar på mig en lång stund. Jag blundar i hopp om att jag skulle bli osynlig. Alla kvällar han sovit hemma sen vi kom hem har han velat ha sex och jag har inte velat göra honom arg så jag har bara tagit mig igenom det. Han har inte varit så krävande ändå utan bara gjort sitt och sen rullat över på sin sänghalva och somnat men idag vill jag slippa. Jag har ont i underlivet och orkar inte ha hans flåsande andedräkt i ansiktet i kväll igen. Funderar på om jag ska gå ner och se om han hinner somna innan jag går upp igen men något med John får mig att bli som förstenad.

Han dunsar ner på sängen med en suck och allt blir stilla. Jag sneglar på honom där han ligger och tittar upp i taket och han ser så liten och trött ut. Blek och rynkorna är på något sätt mer tydliga idag. Han har lite skäggstubb på hakan och ser nästan ovårdad ut, hans skjorta har halvt åkt ut ur byxlinningen och den har en kaffefläck precis vid knapparna eller om det är whisky jag vet inte.

Jag kan inte hålla tillbaks min impuls att sträcka ut handen och klappa honom på kinden. Han ser så liten och skör ut och behöver nog lite omvårdnad.

Han rycker till och slår bort min hand och jag blir som förtennad av rädsla. Men han stannar upp och bara tittar på mig istället. Han vrider sig och lägger sig på sidan och tittar mig rakt in i ögonen.

Han ser så där ödmjuk och kärleksfull ut som han var på sjukhuset. Hans ögon är inte kalla eller arga. Jag slappnar av lite och känner mig dum, jag har nog varit orättvis mot honom som i mitt huvud anklagat honom. Allt han säger är kanske sant och jag har bara lagt all min rädsla på honom istället för den där inkräktaren. Om det är så förstår jag att allt detta tagit hårt på honom, vem vet han kanske själv försöker hitta de som skadade mig. Jag har varit väldigt avisande och kall mot honom redan på sjukhuset så kanske inte konstigt att han varit det tillbaka.

Jag stäcker ut min hand igen och klappar hans kind och den här gången tar han den ömt och pussar mig på handryggen. Jag måste få veta vad som hänt och vad han går igenom.

– Vad hände med oss John, frågar jag mjukt. Jag minns inte så mycket av tiden innan sjukhuset men jag känner att det är något mellan oss som hänt. Bråkade vi mycket? Jag fick höra om missfallet vi haft på sjukhuset och jag vet inte hur du mådde av det? Tog det dig hårt? Vi kan ju försöka igen nu när allt blir bra igen.

Han ligger bara stilla som om han inte hört mig utan att svara. Jag blir osäker på om jag kanske inte borde tagit upp missfallet. Jag vet ju inte hur ledsen det gjort honom.

 – Du John polisen hittar nog den där mannen! Då kan vi fortsätta med vårt liv utan att vara rädda.

Han ligger fortfarande tyst men han har absolut hört vad jag sagt och han gillar det nog inte för hans grepp om min hand som han tidigare så ömt pussat på hårdnar och det känns som han ska knäcka fingrarna på mig. Hans blick blir iskall och en stor rynka i pannan visar sig. Hela hans energi blir kall och hård. 

Kommentarer är stängda.