80

80

Idag ska jag få åka hem. Jag känner mig nervös och orolig inför det. Här på sjukhuset känner jag mig ändå trygg. Jag har inte lyckats komma ihåg fler saker men läkarna säger att det nog kommer tillbaka när jag är hemma i min trygga miljö. De vet ju inte att jag inte känner mig trygg förrän jag vet om min känsla är rätt. 

Poliserna har varit inne och pratat med mig flera gånger men jag har inte mer att säga oavsett hur många gånger de frågar. De har varit och gjort utredningar i vårt hus och försökt hitta spår som de säger. Enligt deras sätt att se på det så är det någon som brutit sig in genom att slå sönder ett fönster på baksidan och tagit sig in den vägen och sen då överfallit mig i hallen.

Och denna man tror de är den mannen som enligt John förföljt mig tidigare och misshandlat mig vid ett annat tillfälle. 

Inget i min kropp får en känsla av att det kan stämma. Jag får inte ihop historierna alls i mitt huvud. Borde jag inte känna mig rädd för någon okänd då istället för John? Eller så lägger jag all rädsla på honom som en projektion liksom. 

Jag känner mig så förvirrad fortfarande och hoppas att jag kommer ihåg mer när jag är hemma.

Det känns löjligt att poliserna suttit utanför mitt rum på sjukhuset för att skydda mig och nu släpps jag hem till mitt eget hem där jag blivit misshandlad av vad de tror en okänd man som förföljt mig. Som då uppenbarligen vet var jag bor i så fall. Borde inte hotet mot mig vara större hemma än här på sjukhuset? De har inte hittat mannen än konstaterar poliserna samtidigt som dom säger att de fortfarande utreder. 

Jag känner mig inte rädd för att åka hem av den anledningen. Jag känner mig inte rädd för en okänd man som vet jag bor. Inte alls faktiskt. Den jag är rädd för är John den kända mannen som jag bor med och som poliserna inte skyddat mig ifrån. Om jag bara kunde minans mer kunde jag anmäla honom och få de att förstå att det är han som är farlig. Men jag hittar inte minnen som går att berätta om utan bara en känsla, visserligen en stark känsla men den vågar jag inte säga.

Tänk om ingen tar mig på allvar och min känsla är rätt då kommer John vara ursinnig att jag anmält honom och vem vet vad han gör då?

Jag hoppar till av att dörren öppnas och in kommer John med de två poliserna som varit hos mig nu tröttsamt många gånger.

– Hej Jessie! Hur mår du? Känns det ok att åka hem frågar den kvinnliga polisen

– Ja jo det är ok jag mår ganska bra.  

Det var något i hennes sätt att möta min blick som fick mig att vilja prata med henne ensam. Något i hennes blick fick mig att vilja berätta om min känsla. Idag tittade hon mer undrade än tidigare eller mjukare jag vet inte. Jag försöker få henne att förstå att jag vill prata ensam med henne men det lyckas jag inte förmedla med mina blickar.

– Jag kommer ta hand om henne, säger John mjukt.

– Ja, ni får höra av er om ni kommer på något som kan hjälpa oss. Och du måste höra av dig Jessie vid minsta minne oavsett om det känns obetydligt eller inte. Det är oftast de små detaljerna som spelar stor roll. Här har du mitt visitkort.

– Tack vad bra, säger John snabbt och tar visitkortet som hon sträcker fram innan jag hinner ta det.

Fan också jag behöver ju det hinner jag tänka men poliskvinnan är ändå så pass smart att hon räcker fram ett till så jag får ett eget. När hon gör det så möts våra blickar igen och hon tittar så där förtroligt på mig som om hon anar att något är fel men inte vet vad.

När John och jag ska gå får jag en enorm ångest och oror över vad som ska hända. Jag känner mig inte säker och jag har inte mitt minne tillbaka och jag är inte återställd så jag kan inte försvara mig eller springa ifrån honom heller.  När vi åker hem nu så är jag i John händer och måste lita på honom. 

Hoppas de där jobbiga poliserna kommer förbi och kollar upp mig när jag är hemma. Gärna lika ofta som här på sjukhuset. Det är nu jag behöver de som mest känns det som.

Jag har en känsla i magen en riktigt stark känsla att det kommer hända något allvarligt. Jag vill bara stanna tiden en stund så jag kan tänka efter. Något allvarligt kommer hända mig om jag åker hem nu säger min mage och jag borde lyssna på den och stanna kvar på sjukhuset.

När vi sitter i bilen på väg hem så ändras hela stämningen i bilen och hela Johns energi går från snäll och omtänksam man till iskall. Han sitter tyst hela vägen hem. Den här känslan och hans ansiktsuttryck känner jag igen, den har jag sett tidigare det vet jag. Han har en djup rynka i pannan och även om jag inte minns något så gör den att det knyter sig i magen på mig.

Kommentarer är stängda.