8

8

Nu är fredagen här och jag känner mig nervös, jättenervös. Eller så är det förväntan, jag vet inte. Det känns så konstigt med allt det här. Jag försökte ta upp det igen med John men han blev irriterad så jag backade direkt. Jag vill inte göra honom arg nu när allt är så bra.

John har bara sagt att hans föräldrar dog ganska tidigt och att han var tvungen att ta hand om sig själv redan som ung. Jag har alltid fått känslan av att han inte tyckte om sina föräldrar och att det var en svår uppväxt. Han verkar inte åka till deras grav eller på något sätt uppmärksamma sina föräldrar. Han har aldrig berättat hur han hade i skolan eller hur han var som liten pojke. När jag tänker efter har jag knappt sett några fotografier heller. Konstigt, nästan som han vill hålla det hemligt.

Det kan ju vara så att det är saker som är svåra att berätta som han helst glömmer. Jag kanske inte ska döma honom för hårt innan jag faktiskt vet varför.

Jag är lite känslig för lögner efter mitt förra förhållande. Allt verkade så bra i början och han var så otroligt kärleksfull och fick mig att känna mig som den finaste i världen. Ja, på något sätt mer än vad John gör. Men sen började det kännas som han ljög för mig. Det känns på något sätt i magen när din partner ljuger för dig. Din kropp vet det innan huvudet. När jag frågade så ljög han så klart om att han inte ljög. Men till slut kom det ikapp honom och det visade sig att han var spelmissbrukare och att han hade jättestora skulder. Jag var otroligt tacksam att jag valt att inte flytta ihop med honom trots att han försökt övertala mig. Han sökte hjälp och det blev bättre ett tag men sen fick jag den där känslan i magen igen. Han undvek mig och slutade svara i telefon ibland. Jag hade tänkt prata med honom igen men sanningen hann före den här gången. Jag såg honom med en annan tjej på stan och det var inte tveksamt om de var mer än kompisar. Det kändes som mitt hjärta skulle gå sönder. Att det skulle spricka i bitar och aldrig laga sig igen. Våra blickar möttes men vi sa inget till varandra och vi har inte hörts av efter det. Jag har kvar någon tröja och en klocka som han hade glömt hos mig. Jag har gömt det väl bland mitt så John inte ska se det. Jag vet egentligen inte varför jag sparat det. Det är väl dags att släppa det gamla om vi nu ska köpa hus tillsammans jag och John. Jag lovade mig själv att aldrig vara med en man som ljög eller gjorde mig illa igen. Jag tänkte att mitt hjärta aldrig skulle klara en spricka till. Jag känner hur jag för första gången släpper fram min förtvivlan över allt som hänt med John och här sitter jag kvar ändå trots att jag lovat mig själv. Tårarna bara rinner okontrollerat som om jag öppnat en kran. Vad fan håller du på med Jessie?

Jag hör ytterdörren öppnas och John ropar

– Jag springer snabbt in i duschen, är du klar? Frågar han utan att vänta på svar.

Jag torkar mina tårar och går ut på balkongen för att samla mig lite. Tar några djupa andetag och mår bättre. Det här blir bra. John är en bra man och han vill mig inget illa.

– Hur mår vår baby, viskar John som smugit upp bakom mig och lägger armarna på min mage.

– Vad heter din syster? John släpper mig och börjar gå in mot köket som om han blir nervös.

-Helen!

– Är hon äldre än dig?

– Mmm, hon är två år äldre än mig men jag har alltid varit tvungen att vara storebror så för mig är hon lillasyster.

Jag ser hur John biter lite i läppen vilket han alltid gör när han är fundersam, när han tänker på något och då är det som om han försvinner långt bort. Han har något sorgset i blicken som om han hamnade mitt i något barndomsminne.

Vi promenerar till restaurangen som John bokat bord på. Det är en av våra favoriter, en italiensk restaurang. Det är en bit att gå men det är skönt att promenera i stan så där på kvällen. Det är ganska varmt men jag ångrar att jag inte tog en jacka ändå för min kofta är tunn. 

 – Vi kan ta taxi hem ikväll sen, säger John som om han läst mina tankar.

Livet är bra mysigt ändå. Här går jag med Johns arm om mig och vårt barn i magen, livet är på något vis på väg att bli som jag alltid drömt om. Vi har planerat att titta på hus i helgen, äntligen.

     -Jag älskar dig!

    – Och jag dig, svarar John och pussar mig på pannan.

Kommentarer är stängda.