79

79

Jag tycker det är så jobbigt att känna mig så här förvirrad. I mitt minne är det John som skadat mig, inte bara den här gången utan många gånger och senast jag åkte till sjukhuset också. Men alla här pratar som om det är en man som förföljt mig och skadat mig. Min verklighet krockar helt med deras och det verkar som att alla tycker att John är en bra man som är snäll och orolig för mig.

Jag vet inte om jag minns saker som inte finns, som inte hänt på grund av min skada i huvudet? Men allt jag minns känns verkligt. Känslan när John är nära känns på riktigt.

Jag försöker minnas andra saker från de senaste veckorna men jag känner mig tom i huvudet. Hittar liksom inget hur jag än försöker.

Jag har ändå en känsla av att någon vet sanningen. Att det är någon jag i så fall berättat för men jag kan inte hitta det i minnet. Det är så irriterande.

Läkaren sa att det kunde vara traumat jag varit med om som stängt av minnena också, behöver inte vara skadorna mot huvudet. Ibland när vi är med om hemska saker så gör psyket så för att skydda oss och sen låser det sig på nåt sätt. Men enligt läkaren skulle det komma tillbaka om jag bara inte stressar upp mig utan låter det komma bit för bit.

Läkaren tyckte även att jag skulle gå och prata med en psykolog för att få hjälp med känslorna runt det här.

Jag sa att jag inte ville prata med någon psykolog än. Jag vet ju inte vad jag ska berätta, det jag minns är ju att John skadat mig och att det är honom jag ska skyddas ifrån men det vågar jag inte säga. Tänk om mitt minne bara luras och John bara försökt hjälpa mig hela tiden.

Dörren öppnas och hela rummet fylls av en annan känsla, en annan luft. Jag känner igen det utan att behöva öppna ögonen.

– Hej älskling säger John mjukt och pussar mig på pannan.

Jag mår illa av att ha honom nära, han luktar whiskey och det känner jag igen. Av alla minnen jag har kvar så är den skarp och jag känner sånt obehag. Varför kommer han hit när han druckit? Jag tittar på honom för att se om jag kan ta bort den känslan. Men den försvinner inte. Mitt minne sätter ihop den lukten med en arg John men han är inte arg nu. Han går sakta bort till stolen vid fönstret och sätter sig avslappnat ner på den. Jag försöker hitta spår av de arga John som jag minns men ser inga spår alls. När han ser att jag tittar så ler han bara och ser kärleksfull ut.

Just nu är det enda minnena som inte är borta rädslan för John och känslan av att han skadat mig men jag ser det liksom inte i bilder, jag minns det bara som känsla tror jag. Usch jag vet inte om jag hittar på alltihop.

– Hur mår du nu gumman? Läkaren sa att du får åka hem imorgon. Men du ska så klart ta det lugnt hemma och vila. Men oroa dig inte jag tar hand om dig. Vi fixar detta.

– Har polisen varit här igen förresten? Fortsätter John lugnt

– Mmm flera gånger.

– Vad bra! Du måste berätta allt du minns. Så de kan få fast den där mannen. Har du kommit ihåg nåt?

– Nej jag minns inget, ljuger jag.

 Men om John vill att jag berättar för polisen så kan det ju inte vara han som gjort det. Det kan inte vara som jag minns det då borde han vara orolig för vad jag säger till polisen.

Usch allt är bara en enda röra. Jag började få tillbaka minnen igår om var jag jobbat tidigare och nu undrar jag om jag pratat med någon arbetskamrat om vad som hänt men det kan jag inte komma ihåg hur jag än försöker.

Jag minns heller inte varför jag slutat jobba där men John säger att det var efter missfallet som jag mådde så dåligt så jag behövde vara hemma.

Men vad vet jag, jag minns inte missfallet heller och om det är sant det han säger så vill jag nog inte ha tillbaka just det minnet om jag mådde så dåligt. Vill bara minnas de bra grejerna.

Jag minns barndomen och min bror. Jag vet dock att jag inte hade bra kontakt med honom så han vet nog inte mycket om mitt liv så honom har jag ingen hjälp av.

Jag sneglar på John igen. Han ser verkligen så lugn och avslappnad ut och jag slås av hur snygg han är. Han har varit så stöttande och omhändertagande här på sjukhuset även när vi varit ensamma och det är det som gör mig mest osäker. Jag behöver minnas det som hänt i bilder, om så bara en liten glimt så jag kan börja förstå om mina känslominnen är helt fel.

Allt är bara så förvirrande och tröttsamt. Vill bara komma hem och få tänka ifred utan en massa folk runt mig och utan mediciner som gör mig dimmig. Då kan jag nog tänka klart och få tillbaka de minnen jag behöver. Då kommer jag nog hitta mig själv igen, känner mig så olik mig själv på något konstigt sätt. Som om allt detta hänt någon annan.

Kommentarer är stängda.