78

78

– Din man har berättat en del men det vore bra om vi kan höra allt från dig, säger polis Marie.

Polismannen går bort och tittar ut genom fönstret och han verkar helt ointresserad av vad vi pratar om. Jag undrar så vad det är John berättat. Jag känner mig plötsligt så osäker på om jag är knäpp och har inbillat mig att det är John som gjorde det här. Jag minns inte så mycket av allt tror jag, så vad ska jag säga?

– Nja jag vet inte riktigt, jag minns inte så mycket svarar jag osäkert.

– Ok, jag förstår om detta är jobbigt och skrämmande för dig men du har bevakning dygnet runt så du behöver inte vara rädd att han kommer åt dig här, det sitter en polis precis utanför din dörr.

– Mmm men skydda mig från vem, jag förstår inte? Från John undrar jag förvirrat.

– Nej, nej han har varit otroligt hjälpsam i allt det här. Nej från mannen som attackerade dig menar jag. 

– Behöver du skyddas från John, fortsätter hon undrades och tittar mig rakt in i ögonen.

Hennes blick är utforskande och allvarlig och hon kräver liksom ett svar av mig och för att bli av med hennes blick så virrar jag på huvudet och hon nöjer sig med det svaret.

– Nej jag tänkte väl det, svarar hon lättad.

– Nej den här mannen som följt efter dig och som skadat dig vid ett tidigare tillfälle. Du behöver anmäla honom. Hade du gjort det förra gången hade detta förmodligen inte hänt men jag förstår om du är rädd. Känner du den här mannen, alltså sen tidigare?

Jag förstår inte alls vad hon pratar om. Har jag blivit förföljd av en man som skadat mig tidigare. Nej men det är väl John vi pratar om här egentligen? Jag har så ont i huvudet och känner mig trött och har svårt att koncentrera mig. Jag vet inte om jag blandar ihop verklighet och fantasi just nu. Men jag skulle behöva samla mig och hitta mitt huvud liksom.

– Jag mår inte alls bra nu, jag är jättetrött och har så ont i huvudet. Kan du hämta sköterskan?

– Mmm, svarar poliskvinnan men utan att resa sig.

Det blir knäpptyst och jag vet inte om jag borde säga något mer eller om det förväntas något annat av mig. Jag blir nervös och vill bara ha ut poliserna ur rummet. Jag trycker på knappen som sköterskan gav mig. Och när dörren öppnas så reser sig äntligen polisen upp. Hon ser besviken ut.

– Ok, Jessie! Vi får prata senare då.

– Mmm, svarar jag kort.

– Ja, vi kommer tillbaka. Be sköterskan ringa oss om du kommer på något innan dess.

Jag orkar inte ens svara henne så trött jag är nu och jag vill bara sova. 

Jag vaknar till av att sköterskan tar blodtrycket på mig och när jag öppnar ögonen så är det mörkt ute så jag anar att jag sovit i flera timmar. Sköterskan är inte min favorit från tidigare idag. Den trygga och pålitliga utan en ny som jag aldrig träffat tidigare.

– Hur mår du, frågor hon med mjuk röst när hon ser att jag är vaken.

– Jag vet inte riktigt. Jag har väldigt ont i huvudet fortfarande och i armen.

– Ja jag förstår det, vill du ha mer smärtstillande? Det var längesen du fick något nu så kan du kanske sova vidare?

– Mmm är det natt?

– Ja, du har sovit i många timmar säger hon och skrattar till.

Jag måste få reda på mer om allt det här som hänt, jag är fortfarande lika förvirrad som tidigare. Poliserna sa något om en man som förföljt mig men det minns jag inget av alls. 

Jag sneglar lite på sköterskan medan hon ger mig mer medicin i infarten i armen. Hon ser snäll och trygg ut så jag bestämmer mig för att lita på henne.

– Var är min man?

– Han åkte hem för ett tag sen. Vi tvingade hem honom så han skulle få äta och sova lite. Han har varit här hos dig hela tiden och varit så orolig. Det är en fin man du har. Men oroa dig inte polisen sitter fortfarande här precis utanför dörren. Och dörren intill avdelningen är ju låst så du är trygg här, svara hon och ler och klappar mig på handen.

– Försök sova lite till och ring på klockan om det är något.

– Mmm tack

Jag blev inte klokare av detta. Det är uppenbart att folk anser att jag är i fara men de pratar om ett hot utifrån och i mitt huvud är det ju John som är den farliga och han får komma in till mig. Jag känner mig så ensam och liten just nu. Och jag vet inte vem jag ska prata med för att fatta vad som är verkligt och inte. 

Fan, jag glömde fråga sköterskan om mitt minne. Kan jag störa henne direkt igen eller är jag bara jobbig då?

Jag ringer på klockan och dörren öppnas nästan direkt och sköterskan sticker in huvudet och ler.

– Kan mina skador i huvudet påverka mitt minne?

– Du får prata med läkaren imorgon men till viss del kan det vara så ja och det är vanligt att det är lite suddigt med vissa saker men de kommer nog tillbaka ska du se.

– Ja och medicinerna jag har kan man få lite typ hallucinationer av de, eller ja, en konstig verklighetsuppfattning?

– Nja nej inte riktigt, det borde du inte få. Men visst man kan känna sig lite borta. Varför undrar du? Mår du dåligt av medicinerna på nåt vis?

– Nej jag drömmer lite konstigt bara, ljuger jag

– Ja jo så kan det upplevas så det är nog normalt allt du upplever. Men jag kan skriva en anteckning så kan läkaren kolla upp det imorgon.

Kommentarer är stängda.