77

77

Jag behöver inte öppna ögonen för att veta om att John är i rummet. Hans after shave skulle jag kunna känna på mils avstånd. Jag brukade älska den och kunde ligga bredvid honom och bara snusa in hans doft men nu, nej, nu får den mig bara att må illa. Allt med John får mig att må illa så där på djupet. Allt med honom är bara äckligt och vidrigt. Jag försöker känna efter om han sitter precis bredvid mig. Tänker att det kan vara smart att inte visa att jag är vaken än så slipper jag honom ett tag till. Jag ville ju helst bara försvinna när jag kom in igår men nu vet jag inte om det är John jag vill bort ifrån och inte livet. Jag vet bara inte hur jag ska komma ifrån honom levande. Han kommer leta upp mig var jag än gömmer mig det är jag säker på. Hur fan lever de kvinnor som tagit sig loss från sånt här? De måste leva livrädda för evigt. Tanken på att aldrig slappna av och alltid behöva vara på sin vakt är ungefär samma som jag har nu. Jag blir mindre slagen om jag lämnar men samtidigt har jag ändå mer koll på var John är när jag lever med honom. 

Att jag ska behöva välja mellan två alternativ där inget av de innebär ett liv egentligen. Inget fritt och skönt liv med kärlek och glädje.

Jag har inte mycket att leva för och känner mig låst. När jag öppnar ögonen så ser jag att John sitter i fåtöljen vid fönstret och tittar ut. Han ser trött och sliten ut, nästan gammal vilket han aldrig brukar göra. Han brukar alltid se så pigg, snygg och välvårdad ut. Nu har han lite skäggstubb och skrynkliga kläder och håret är inte så där perfekt tillrättalagt.

Han ser liten och sårbar ut, hur kan den här personen skada mig så mycket. Hur kan han bli så elak, han som är så snäll.

När han vrider på huvudet och ser att jag är vaken kommer han snabbt bort till mig och pussar mig på pannan. Så som han alltid gör och han sätter sig på kanten av sängen och tittar mig rakt in i ögonen. Han ser inte arg ut bara orolig och hans ögon är kärleksfulla så där som han tittade på mig förr.

– Hur mår du gumman, jag har varit så orolig. Läkarna sa att det var allvarligt med din huvudskada säger John med oro i rösten.

Lever jag eller var har jag hamnat? Jag försöker komma ihåg vad som hänt för nu blir jag osäker på om jag har fått fel för mig. Var det inte John som skadat mig den här gången? Jag försöker med all kraft att komma ihåg allt men det är suddigt. Men visst var det väl John som misshandlade mig?  Nu känns allt plötsligt så förvirrande.

– Du! Hur mår du, frågar John igen och klappar min kind.

Det är först nu som jag känner hur det dunkar i huvudet och gör ont precis i hela kroppen. Om någon hade bett mig resa mig upp och gå så skulle jag trilla ihop. Min arm är gipsad upp till armbågen och helt omöjlig att röra. John ser att jag försöker röra armen och klappar mig försiktigt över handen som tröst.

En sköterska sticker in huvudet i rummet och John reser sig direkt och möter upp henne. De står i dörröppningen och viskar. 

Jag förstår inte något alls nu, vad viskar dom om? Vad är det jag inte förstår och vad har jag missat. 

– Hmm skulle du orka prata med polisen gumman, frågar John mjukt.

– Polisen, frågar jag förvirrad

– Ja, polisen är här utanför och vill gärna prata med dig om vad som hände, fortsätter John fortfarande stående i dörröppningen.

Vad ska jag svara på det? Jag förstår inte är det John som ringt polisen. Varför är han inte rädd att jag ska berätta om vad han gjort? Han ser inte rädd ut alls. Är det inte John som gjorde detta mot mig? Jag känner paniken bubbla upp. Det känns plötsligt som om jag drömt alltihop eller har jag varit så avsvimmad att jag inte minns något egentligen?

Utan att jag svarat så står plötsligt polisen där i dörröppningen. Det är två stycken, en kvinna och en man. De kommer fram till mig och ställer sig bredvid. John räcker fram en stol och kvinnan sätter sig nära mig bredvid sängen och den manliga polisen och John står bakom henne. Sjuksköterskan står på andra sidan om mig och verkar vilja ha koll på hur jag mår. 

– Hej Jessie, jag heter Marie säger poliskvinnan med mjuk röst.

Jag förstår om du inte mår så bra men du behöver inte vara rädd. Vi finns utanför din dörr hela tiden.

Vi skulle behöva veta vad du minns av det som hände. Din man har berättat att han kom hem och hittade dig på hallgolvet. Vad minns du själv av händelsen?

Jag ser mig omkring och känner mig yr och kallsvettig. Så mycket folk och alla förväntar sig att jag ska berätta vad som hände. Men vet jag vad som hände egentligen?

– Jag tror det är bäst om vi får prata med Jessie i enrum säger Marie och tittar på John.

– Självklart, svarar han 

– Tryck på knappen om du börja må sämre, säger sköterskan och lägger den vita larm knappen i handen på mig.

Just nu är hon nog den jag litar mest på av alla. Hon känns som den mest ofarliga och ärligaste som jag har runt mig.

Kommentarer är stängda.