76

76

Det sipprar in kalluft när ytterdörren öppnas och den sveper liksom runt mig på golvet och lägger sig som en filt runt mig kropp. Jag blir så kall att jag vaknar till rejält och blir väldigt medveten om smärtan jag har. Jag hör hur det kommer in folk i hallen och någon kommer nära mitt ansikte och säger mitt namn. Det är en kvinna som känns väldigt allvarlig och hon ger sig inte förrän jag har gett någon form av svar på att jag hört henne. Jag känner att det är en till som håller på att känna på kroppen och försöker sticka mig i armen. Jag vrider inte gärna på huvudet för har så ont så jag kan inte riktigt se vad som händer runt om mig.

Jag vill bara att de tar mig härifrån men allt tar så lång tid. Jag känner att jag försvinner lite emellanåt och vaknar till igen av att kvinnan ropar på mig. Jag börjar bli irriterad av att det tar sån tid för jag fryser så otroligt mycket. Varför stänger dom inte dörren. Som om hon kunde läsa mina tankar tar hon en filt om mig och jag känner hur min kropp slappnar av lite.

– Vill du att din man följer med, viskar kvinnan nära mitt ansikte.

Jag får känslan av att hon förstår situationen eftersom hon viskar men jag är inte säker och jag vet inte var John står och om han kan höra så jag väljer att inte svara och hoppas att min tystnad ger någon form av signal till henne.

Äntligen börjar de få upp mig på en bår. Smärtan är olidligt och jag klagar högljutt och snabbt börjar de spruta in något i armen på mig. Och smärtan minskar väldigt snabbt. När jag väl ligger på båren så försöker jag titta mig omkring lite och ser då John som står vid ytterdörren. Han har ett allvarligt ansiktsuttryck men ser inte arg ut. Men det är säkert för att här är folk, han behöver spela oskyldig och orolig man inför dom. Jag försöker få kvinnans uppmärksamhet men jag får inte ut min hand så jag kan röra hennes, de har spänt ett band runt min mage. Får lite panik men jag har sett detta i tv och det är för att armarna inte ska trilla ner och klämmas nånstans. Vågar inte säga något eftersom John är så nära. Behöver möta hennes blick men hon tittar inte på mig.

Jag får försöka säga något till henne när vi väl är inne i ambulansen så jag slipper få med mig John. De måste lämna honom här så jag vågar be de ringa polisen. Om inte så fotografera de inte mina skador och då kan jag inte anmäla. Jag får panik vid tanken att behöva åka hem igen med John.

Till min fasa så är det mannen som åker bak med mig och kvinnan som jag ville prata med är så klart den som kör ambulansen. Jag tittar lite på mannen bredvid mig för att se om han går att lita på men känner inte att jag orkar ta upp det med honom. Min hjärna är trött och kvinnan hade redan misstänkt något fick jag för mig så det hade varit enklare att få henne att förstå. Jag är för rädd för att säga det rakt ut. Känner mig så orörlig och hjälplös här på båren. 

– Är min man med lyckas jag viska fram med skrovlig röst.

– Ja då, han fick åka med i ambulansen så han sitter där fram så slappna du av säger han och klappar mig tröstande på armen.

Jo jo, slappna du bara av, lätt att säga. Hur fan kan man hämta en kvinna som badar i blod i hemmet och inte ens fundera på om mannen ligger bakom? Eller är folk så naiva så man inte misstänker att sånt händer? Men jag tänker att ambulanserna får se en hel del så borde vara tränade. Jag blir så irriterad att de inte stannade upp och tänkte.

Fast jag har väl varit lika naiv jag och ännu värre som stannat kvar och trott att han skulle ändra sig. Jag skäms plötsligt så otroligt mycket för att jag inte gjort något åt detta innan. Har ju haft hjälp flera gånger. Folk som verkligen velat få ut mig ur detta och jag har inte tagit det på allvar.

Fredrik hade rätt när han sa att John inte kommer ge sig förrän jag är död. Fan, fina Fredrik som jag saknar honom just nu.

Om han varit här hade han anmält direkt och förmodligen suttit dygnet runt bredvid mig som en personlig vakt. Han hade nog inte gett sig en gång till. Åh vad jag önskar att han var här med mig och höll min hand.

Jag känner mig så otroligt trött och somnar till ibland men varje gång så puttar sjukskötaren på mig så jag vaknar till. Jag vill egentligen bara somna in och slippa allt. Tänk så enkelt det varit om jag bara dog nu, bara somnade in. Då hade allt varit över och alla problem borta. Jag bestämmer mig för att försöka somna in djupare, så djupt att de inte kan väcka mig. Jag får ge upp nu, jag har kämpat på men det är ok att lämna detta liv nu. Detta liv som ändå inte blev som jag hade tänkt. Värmen sprider sig i kroppen som en skön våg av välbehag. Allt blir tyst och stilla och all smärta och obehag är borta. Jag känner mig lätt och hel och fri. Fri från allt.

Kommentarer är stängda.