75

75

Om livet vore så som man drömt om så är det inte det här livet jag borde ha. Jag drömde om ett enkelt tryggt liv så som man kunde se på tv. Jag ville ha ett hus som påminde om mitt dockhus med två våningar och perfekt stora rum som räckte till för mina två barn som då skulle vara en pojke och en flicka. Ett garage med en lagom stor familjebil som alltid var nytvättad och fin. En gräsmatta där barnen kunde spela fotboll eller sitta på en filt och fika på saft och bullar som jag kom ut med. En snäll man som dessutom var snygg och lagom perfekt som gick till jobbet på morgonen och kom hem på kvällen, precis lagom tid. Maten stod på bordet och vi skulle då sitta alla fyra och äta tillsammans och prata om hur våra dagar hade varit.

Mannen, den lagom perfekta skulle alltid pussa mig på morgonen när han gick till jobbet och alltid vara så där glad av att se mig på kvällen. Han skulle komma med blommor ibland och få mig att känna mig älskad och trygg.

Det var inte riktigt det livet jag fått. Inte ens nära faktiskt. Jag trodde på något sätt att jag kunde skapa detta med John. Det kändes så i början. Han var så där lagom perfekt faktiskt. Det enda som jag just nu tycker är viktigt av den drömmen är att mannen är snäll allt annat spelar mindre roll.

Nu känner jag inte igen honom alls. Han är inte lik sig på något sätt, allt det som jag älskade hos honom är borta. 

Hur kan en människa ändras så eller bli så förbytt som han blivit. Skrämmande och sorgligt. Jag skulle behöva John nu, den gamla snälla John som tröstar och hjälper mig, som sitter bredvid och klappar mig på huvudet innan ambulansen kommer och som säger att allt kommer bli bra.

– Ambulansen kommer nog nu, säger John.

– Du, säger han med irriterad röst och sparkar till mig på foten.

– Håll dig vaken nu för fan, fortsätter han ilsket.

Jag är inte riktigt vaken men inte sovande heller. Jag är i gränslandet och hörde inte riktigt vad han sa. Jag uppfattade den arga rösten och hörde något om ambulans. Jag hoppas han sa att ambulansen kom nu.

Jag tycker mig höra den på avstånd men vet inte om jag inbillar mig. Jag försöker koncentrera mig och jo visst hör jag den. Jag känner mig så lättad och glad att jag äntligen ska bli räddad. Jag måste på något sätt få personalen att förstå att jag inte vill ha med mig John in till sjukhuset. Fast utan att han misstänker att jag säger något. Hur fan ska det gå till? Jag vill verkligen inte ha med honom in till sjukhuset men gissar att han kommer vakta mig som en hök för att vara säker på att jag inte säger något fel som sätter dit honom.

Undrar vad Fredrik gör just nu? Tänk om han var kvar här och kunde rädda mig ur detta. Skulle jag ta emot den hjälpen den här gången? Kommer jag våga anmäla John nu och få hjälp med att lämna honom? 

Efter den här misshandeln så tror jag honom verkligen att han skulle kunna döda mig om han fick tillfälle. Om jag anmäler honom måste jag vara säker på att jag skyddas för om han får tag på mig så dödar han mig.

Men samtidigt är jag inte lika rädd för döden som jag borde vara. Jag är trött på livet och hur det blivit. Hur ska jag kunna hålla mig gömd för honom i längden? Att leva i evig rädsla är inget jag är sugen på. Mitt enda sätt att bli fri från John är ju egentligen först när jag dör. 

Blir han fälld för vad han gjort mot mig så är jag säker ett tag men hur länge då? Jag har läst om kvinnor som anmält sina män men de har inga bevis som kan fälla honom. Så de måste hålla sig gömda eller flytta långt bort och till och med byta identitet. Jag har inte heller några bevis mer än vad jag kan berätta. Jag skulle behöva Helenes hjälp i detta, just nu ångrar jag mig att jag inte tagit emot hennes hjälp heller tidigare.

En stor del av mig vill bara ge upp och sluta andas. Men den lilla delen som ändå har någon form av vilja kvar kämpar på och tar ett andetag efter det andra för att hålla ut tills hjälpen är här. Jag känner hur jag försvinner bort mer och mer och på något sätt känns smärtan i huvudet och kroppen mindre och mindre. 

Undrar om det är så här det känns att dö?

Kommentarer är stängda.