74

74

– Du måste ringa ambulans, viskar jag

Men John bara tittar på mig utan att svara med en blick jag inte kan läsa av riktigt. Han ser fundersam ut som om han försöker hitta rätt i sitt inre. Han trodde alltså på riktigt att han dödat mig och nu var han besviken att jag levde. Så måste det ju vara att hans bekymmer när han kom hem nu var vad han skulle göra av mig.  Hur han skulle komma undan med mord? Vilka lögner han skulle komma på som lät trovärdiga?

Eller var hans plan att göra av med min kropp på något sätt? Nej, men fy fan detta var ju inte klokt, här ligger jag på golvet i min hall och min sambo är besviken att han inte lyckats döda mig.

– John snälla ring en ambulans, vädjar jag.

Han reser sig utan att svara och går ut i köket och då äntligen hör jag hur han börjar prata med någon och jag hör hur han berättar för den han pratar med om hur han nyss kom hem och hittade mig där liggandes på golvet.

Det blir tyst och jag ligger och väntar på att bli räddad när jag känner Johns andedräkt nära mitt ansikte. 

– Sätter du dit mig nu så kommer jag se till att lyckas nästa gång, fattar du det? Jag kommer döda dig väser han i mitt ansikte.

– Mmm… är det enda jag vågar svara

– Vi säger att du blev anfallen av någon som tog sig in. Jag måste få det att se ut som ett inbrott.

Han springer runt som en galning i huset och det låter som han sliter ut saker från lådor och slår sönder saker. Det ekar i huvudet på mig när han krossar en ruta på baksidan. Han är ju ändå lite korkad för detta borde höras till grannarna men det är visserligen bra för mig om historien inte hänger ihop för polisen sen eller jag tror inte ens någon polis kommer utreda detta speciellt noga. Det är nog inte deras största prio.

Smärtan i huvudet gör mig så illamående och jag har svårt att hålla mig vaken. Jag dåsar liksom in och ur sömn. Jag har nog tappat tidsuppfattningen men tycker det tar väldigt lång tid för ambulansen att komma. Tänk om han inte ringde på riktigt utan ljög för mig. Det kommer kanske ingen ambulans, ingen hjälp utan han bara väntar på att jag ska dö.

Jag vill kunna ringa Helene, hon hade kommit direkt och hjälpt mig. Men jag orkade inte hämta laddare till min telefon och nu när John är hemma är det ju omöjligt. Jag kan inte leva så här, detta har gått alldeles för långt. Jag tror aldrig John blir som vanligt igen. Eter detta måste jag lämna honom direkt. Han kommer döda mig nästa gång han är så här arg. Han har blivit helt knäpp och verkar inte kunna stoppa sig alls längre.

Jag förstår inte hur man kan skada någon så här, någon man påstår att man älskar.

Jag hör hur John går rastlöst runt i huset och verkar nervös eller så är han bara besvärad över att hans planer gick fel. Han går runt och runt i vardagsrummet och han stannar till vid bokhyllan där whiskeyn står. Om han inte har ringt ambulans och nu går runt och funderar på vad han ska göra så lär han gå på mig igen och fortsätta slå om han fortsätter med att dricka. 

Helvete jag måste ut ur huset på något sätt men hur ska det gå till. Min kropp vill inte resa sig så springa är uteslutet oavsett. Jag blundar och försöker stilla min hjärna och min kropp. Jag försöker se mig själv sitta i kyrkan med händerna knäppta framför mig och be till Gud. Nu ber jag desperat till Gud om hjälp ur detta men jag tror inte han vill hjälpa mig, jag har ju inte varit i kyrkan på länge och inte heller bett särskilt mycket eller nästan inte alls. Jag tappade tron på att det ens fanns någon Gud. Tror väl inte nu heller men det känns som mitt sista hopp. 

Snälla om det finns en Gud så hjälp mig nu.

Jag ligger helt stilla och lyssnar efter ambulansen men det enda jag hör är mina egna andetag och bultandet i huvudet. 

Jag får upp en av det där minnesbilderna från barndomen som varit förträngda. Hur jag ligger gömd under min säng och försöker låta bli att andas så att pappa inte ska höra vart jag gömt mig så att pappa inte ska komma åt mig och kunna göra mig illa mer. Jag minns känslan av min pyjamas som klibbar mot kroppen eftersom jag i ren skräck kissat på mig där under sängen. Jag minns hur jag skäms och bara ville försvinna. Jag bad till Gud då också allt vad jag orkade. Då bad jag honom hämta mig så jag fick vara hos honom. Jag ville bli räddad och få komma till en trygg plats som var utan överraskningar och skräck.

Jag inser att känslan av blöta kläder som kallnar och klibbar fast på kroppen är för verklig för att vara fantasi. Jag har kissat på mig nu också. Jag minns inte ens när jag kan ha gjort det. Jag inser att jag inte riktigt är medveten om vad som händer runt mig. Undrar om det är så här det känns att dö.

Kommentarer är stängda.