73

73

Känslan i huvudet är svår att förklara. Det känns som hjärnan är sönder. Trasig eller sönderslagen. Jag har ont i huvudet, inte som vanlig huvudvärk utan verkligen ont i alla delar i huvudet. Jag är inte död i alla fall, eller jag tror inte det för jag gissar att man inte har ont när man dött. Fast det vet jag ju inte. Det är tyst i hallen där jag ligger, hela huset känns öde och tomt. När jag försöker resa lite på huvudet känner jag att håret sitter fast i något. Det hugger till i magen då min första tanke är att John är kvar och står på mitt hår. Men när jag rycker till så kommer jag loss och tittar mig snabbt omkring men nej jag är ensam. Det som mitt hår satt fast i var blod förmodligen från mitt huvud. Där är en stor pöl på golvet och det sticker upp lite hårstrån från utkanterna av blodpölen där håret hade suttit fast. Jag måste ha varit avsvimmad länge eftersom blodet är intorkat där i kanterna men fortfarande kladdigt i mitten. Jag tar försiktigt upp en hand och känner mig på huvudet och det är varmt och kladdigt bak i nacken. När jag tar fram handen och ser allt blod så blir jag illamående och yr. Jag vrider på kroppen och lägger mig ner igen men försöker undvika pölen med blod. Det gör ont i hela kroppen så det är omöjligt att gå upp. Huvudet dunkar på ett obehagligt sätt och jag har blodsmak i munnen. Min vänstra arm känns konstig, lite svår att röra och styra och jag har konstig känsel i den som om den är öm och förlamad på samma gång. 

Den här gången var John våldsammare än någonsin. Den här gången tror jag verkligen att han ville döda mig och vem vet han kanske till och med tror att han lyckats eftersom jag tydligen varit totalt avsvimmad. Jag måste ta mig härifrån, men hur? Hur ska jag kunna ta mig ut ur huset? Och vem ska hjälpa mig, jag kan inte springa bort till Fredrik. 

Jag känner mig så otroligt trött, helt matt och orkeslös. Jag får vila lite till och sen får jag börja fundera på vad jag ska göra. Jag orkar inte komma på en plan just nu och kan inte resa mig ändå.

Jag önskar så att min bror var här och hjälpte mig. Det är väl det storebröder ska göra och så har han valt att inte ens bo i Sverige. Hur fan ska han kunna hjälpa mig då? Jag är så besviken på honom som lämnat mig här ensam. Varför bryr han sig inte om hur jag har det eller hur jag ska klara mig? 

Han hjälpte mig alltid när vi var små. En gång när jag så gärna ville få min drake att flyga, draken som jag fått i födelsedagspresent. Vi var vid stranden och jag kämpade och kämpade men den ville inte lyfta. Då tog han tag i snöret och vevade ut en rejält lång bit och bad mig hålla i den där hållaren som snöret är fäst i så hårt jag kunde och sen sprang han och jag sprang efter fram och tillbaka sprang vi där på stranden och jag var nära på att ge upp när den plötsligt lyfte och min drake svävade så vackert ovanför mig. Svansen som var fäst i draken svajade i vinden. Jag blev så överraskad och överlycklig att jag tappade taget om den där plastbiten jag höll i och vips så var draken borta.

Lite så var det med min bror med, vips så var han bara borta. Jag önskar att jag hade hållit fast hårdare i min bror så han hade stannat kvar här.

Jag gräver i fickan och får tag på min mobiltelefon men den är död, inget batteri alls kvar den. Den enda jag kan tänka mig att ringa för att få hjälp nu när Fredrik inte är här är till Johns syster Helen. Hon är den enda som egentligen vet och förstår allt.

Jag behöver bara vila lite till innan jag försöker leta upp laddaren. Jag är så trött och vill bara sova. Jag vet att jag måste till sjukhuset men jag förstår inte hur jag ska ta mig dig själv.

Jag vet inte hur länge jag slumrat här på golvet men jag vaknar av att dörren slår igen. Den kalla luften som tar sig in när dörren öppnades gör ont på huden. Jag känner mig febrig och sjuk men ändå väldigt kall. 

Jag hör på stegen och sättet att röra sig att det är John och jag är rädd för att han fortfarande är arg. I så fall dödar han mig nog nu. Han tar av sig jackan och skorna så som han brukar göra långsamt och noga och jag kan se framför mig hur han sätter skorna exakt rätt på skostället. Jag ligger någon meter bort med blod runt mig och han låtsas som om allt är som vanligt. Han tar några steg fram och sen blir han stilla igen. Jag vågar inte titta på honom men det känns som han står och tittar på mig och funderar på vad han ska göra. Jag vill bara vädja och be honom ta mig till sjukhuset men det kommer han ju inte göra. Han är väl rädd att råka illa ut om jag kommer in där igen. 

– Din jävla hora, mumlar John samtidigt som han sparkar till mig på benen.

– Nu har du fan gett mig problem Jessie, fortsätter han

Det låter som han är nära mig nu som om han sitter på huk bredvid min kropp och jag kan känna lukten av hans andedräkt, whiskey andedräkten. Jag måste försöka få honom att ta hit en ambulans. 

– John, viskar jag fram samtidigt som jag öppnar ögonen.

Jag hinner precis se hur han trillar bakåt och hamnar sittandes på golvet med uppspärrade ögon.

– Men vad fan du lever ju, säger han både förvånat och ilsket.

Kommentarer är stängda.