72

72

Stegen från Görans hus och Fredriks famn hem till mitt eget hus var tunga. Det kändes bara mer och mer fel för varje steg jag tog.  Jag fick en obehaglig känsla i magen. En känsla av att jag gjorde så fel. Jag var säker på att jag inte följde mitt hjärta eller lyssnade på min magkänsla för det är just då när man struntar i att lyssna på det som det känns så här. Det känns liksom i hela kroppen men mest i magen.

När jag ser Johns bil på uppfarten blir jag kall i hela kroppen. Hur fan går det till jag lämnar huset i tio minuter och nog fan ska han komma hem just då? Det är som om han spionerar på mig.

Jag tvekar när jag ska gå upp för vår lilla gång upp till trappan och ytterdörren. Jag vet att jag inte borde gå in, jag borde absolut inte gå in nu. John kommer vara otroligt arg det vet jag. Fast jag inte gjort något fel. Jag borde gå hem till Fredrik igen. Om jag går in nu kan ingen rädda mig eller skydda mig.

 Jag känner mig yr och illamående och vill bara gå och lägga mig trots att det är mitt på dagen. Jag vill bara sova bort alla mina problem och vakna upp till ett liv utan problem och utan John. Bara vakna upp i min lägenhet ensam så som jag gjorde innan jag träffade John. Undrar hur mitt liv hade sett ut nu om jag inte hade träffat honom? Hade jag träffat en bättre man, typ som Fredrik? Eller hade jag levt ensam kanske med en hund? Ja, allt hade varit bättre än det jag lever i just nu. Eller ja, det vet jag inte ju. 

Alla män kan förändras och bli konstiga och våldsamma. John var ju lika fin som Fredrik i början när vi träffades. Fredrik kan säkert också förändras så som John gjort. Jag tror inte man kan lita på någon egentligen. På sätt och vis hade det kunnat vara farligare att följa med Fredrik hem till honom där ingen vet vart jag tagit vägen och då lägger jag mitt liv i hans händer och vem vet om han är elak under ytan till och med värre än John, det är det som är så läskigt att det inte går att veta. Inte förrän det är för sent. Jag måste helt enkelt leva själv, det är enklast och säkrast. Eller inte leva alls, det känns som det kan kvitta just nu.

När jag trycker ner handtaget till ytterdörren så kan jag nästan känna ilskan välla ut genom springan. Någon drar i min arm så hårt att jag flyger in i hallen och dörren smäller igen. Det är John så klart och jag förbereder mig på en misshandel värre än vanligt. Han drar min hand bakom ryggen så det känns som den ska knäckas i två bitar. Och trycker upp mig mot väggen. Tyngden från hans kropp mot ryggen gör det svårt att andas.

– Din jävla hora, skriker han i örat på mig. Din satans jävla hora, du äcklar mig. Tror du inte jag såg dig? 

– VA, svara mig då, han skriker så saliven skvätter på min kind och det slår lock för örat.

– Jag sa hej då till hunden jag passat viskar jag så försiktigt jag kan.

– Nej fy fan vad äcklig du är, du ljuger. Vad fan tror du grannarna ska tänka när du ränner i det huset hela tiden. VA!! Vad van tror du de tänker om mig?  Du tillhör mig och jag vet inte hur jag ska lära dig det. Jag har verkligen försökt Jessie. Men mitt tålamod är snart slut fattar du det? Du har inte i det huset att göra mer, fattar du?

Han drar upp handen ännu lite till i ryggen på mig och jag kan inte hålla tillbaks ett skrik även om jag alltid försöker vara tyst och inte ge honom någon känsla alls.

– Vad tycker du att jag ska göra åt detta? Va! vad tycker du jag ska göra för att du ska fatta och börja lyda?

Jag förstår inte ens vad han tror jag ska svara på det. Han är ju sinnessjuk. Han tar tag i mitt hår och drar det bakåt så min nacke hamnar i en omöjlig position och jag tvingas se honom i ögonen. De är kolsvarta och hans rynka i pannan är djupare än jag någonsin sett den tidigare.

Precis när jag är på väg att be honom sluta så tar han ett extra hårt tag om håret och sen dunkar han in mitt huvud i väggen så hårt att det svartnar för ögonen.

Jag måste ha svimmat av för jag vaknar med John över mig i full fart med sin våldtäkt. Jag öppnar inte ögonen utan fortsätter att blunda. Vill inte se svinet. Hur i helvete kan han tända på att slå mig, det verkar vara det som gör honom upphetsad varje gång. Vet inte om han märkte att jag vaknade till men plötsligt slår han till mig i ansiktet flera gånger och skriker hora åt mig. Jag kan inte hålla tillbaka mina tårar utan de bara forsar fram.

När han är klar sätter han sig gränsle över min mage och tar tag i mina kinder med sina händer. 

– Titta på mig, skriker han.

Jag vågar inte låta bli så jag öppnar ögonen och hans ansikte är jätte nära mitt och han hånler mot mig. Lyfter upp mitt ansikte mot sig och pussar mig hårt på munnen. Sen dunkar han med all kraft huvudet i golvet flera gånger.

Det sista jag hör är att han skriker att han ska döda mig.

Kommentarer är stängda.