71

71

Jag vet inte riktigt vad som flög i mig men jag sprang hem till Fredrik trots att jag sagt att jag inte skulle. När jag knackat på så ångrade jag mig men hann inte försvinna innan Fredrik öppnade. Förvånad över att se mig släppte han in mig i hallen. Boy blev överlycklig och tryckte sig mot mitt ben. Jag blev plötsligt så blyg för Fredrik som om jag var tonåring igen. Fan jag är ju kär i honom, det är jag ju verkligen. Han tittar nyfiket på mig sen närmar han sig och omfamnar mig och känslan när jag kryper in i hans famn är magisk och bara helt underbar. Den famnen vill jag stanna i för resten av mitt liv. Jag vill aldrig att han ska släppa taget om mig, aldrig någonsin.

Känslan av hans armar runt mig får mitt hjärta att slå extra slag och jag känner hur mina knän blir mjuka som spagetti. Jag känner hur även han slappnar av och hans ansikte hamnar vid min hals. Jag känner hans snabba hjärtslag och blir glad, det jag känner verkar besvarat. 

– Snälla följ med mig hem, viskar han i mitt öra.

Hans varma andedräkt mot min hals får mina ben ännu mjukare och hela jag vill bara säga ja. Hela jag vill bara följa med honom vart han än åker. Hela jag utom det där jävla förnuftet som högljutt skriker att det inte går. Det blir krig inom mig. Vad fan har jag här hemma att stanna kvar för? En arg och farlig John, ett hus som aldrig riktigt blir mitt i hjärtat. Jag skulle så gärna bara lämna allt och försvinna och slippa allt jobbigt och alla beslut och praktiska grejer som måste lösas och jag vill väldigt gärna slippa John. När jag är nära Fredrik så är jag inte osäker på vad jag måste göra med John, jag kan inte stanna kvar.

Men jag kan inte fly heller. Jag måste göra klart saker innan jag börjar på nästa. Men oj vad skönt det hade varit. 

Vad hade hänt egentligen om jag försvann? Skulle någon märka det? Jo, efter ett tag skulle väl jobbet reagera men i övrigt har jag ingen i mitt liv som skulle undra. Jag tänkte på det idag om John skulle vilja döda mig och komma undan med det så skulle det nog vara ganska enkelt. Han kunde bara ringa jobbet och säga upp mig han hade ju redan tagit en massa beslut åt mig där. Den enda som skulle reagera just nu om jag försvann var Fredrik och åker han härifrån så har jag ingen kvar. Då är det fritt fram för John att göra vad han vill.

Men för helvete jag måste ju bara göra något åt detta. Jag hör ju själv hur det låter. Sinnessjukt att jag stannat kvar så här länge. 

– Du Jessie, viskar Fredrik igen.

– Mmm jag kan inte, jag kan inte bara lämna allt här. 

– Klart du kan.

– Nej jag måste ordna upp saker, jag kan inte bara fly.

– Men du flyr ju inte du tar en lite paus.

Fredrik tar mitt ansikte i sina händer och tittar mig djupt in i ögonen och det känns som han se rakt in i min själ.

– Jag vet att du vill, du behöver bara våga. Han kommer döda dig, Jessie, fattar du det? Jag är så orolig för dig. Du måste komma därifrån. Du kan inte vänta med det. Han är farlig, fattar du det?

Jag kan inte svara, har inget att svara och tårarna bränner innanför ögonlocken så lilla minsta ord som skulle komma ut så skulle jag inte kunna hålla emot. Men Fredriks ögon kräver svar. Han släpper inte mitt ansikte utan väntar tålmodigt tills jag svarar.

– Mmm, jo jag vet att jag måste ta mig ur detta men jag måste göra det i min takt. På mitt sätt, inte bara rymma ifrån allt. John skulle ju absolut döda mig om jag följde med dig, det fattar du väl? Han skulle bli vansinnig om jag bara stack iväg så jag måste avsluta så bra jag kan.

– Tror du verkligen han låter dig avsluta utan problem?

– Nej det tror jag inte men jag vill ändå göra så. Vi har delat en del i livet och haft det väldigt bra innan allt blev fel. Han är en snäll person egentligen. John är en bra person egentligen, det har bara blivit fel liksom. Och huset har vi ju, det måste säljas och så och jag måste hitta en lägenhet.

Plötsligt när jag hörde mig själv säga de här sakerna fick jag ont i magen och mådde illa. Så mycket att fixa med som kommer ta tid ju. Vad håller jag på med egentligen. Detta är vansinne jag kan inte bara kasta bort det vi har jag och John. Eller kan jag det?

Jag blir helt virrig av alla känslor och beslut. Fredrik gör mig alltid så förvirrad. Jag släpper honom och backar. 

– Jag måste sticka hem nu, säger jag stressat och skyndar till dörren.

– Ok men lova att hålla kontakten med mig så jag vet att du mår bra.

– Ja självklart, det gör jag. 

Kommentarer är stängda.