7

7

Jag ser hur tomatplantan växer nästan från dag till dag. Växterna på balkongen tar nästan över. Balkongmöblerna är inbäddade mitt i detta gröna. Det är så fint och jag älskar att sitta där och njuta med morgonkoppen och bara vara i havet av dofter. Tomatplantor luktar så otrolig gott redan innan tomaterna kommer.

John kommer ut till mig på balkongen och pussar mig på pannan. 

– Jag åker nu, säger han.
– Ok  ses ikväll, svara jag.

Han har varit mjukare några dagar nu. Sen jag berättade om att vi är gravida. Han blev väl inte så glad som jag hade hoppats på men glad och framförallt lite mjukare mot mig. Jag känner fortfarande en distans mellan oss men den försvinner nog snart. Det är så konstigt att han inte vill prata om det som hänt eller säga förlåt. Att han bara låtsas som om ingenting hänt. 

Vi har bestämt att börja leta ett hus nu på riktigt så vi kommer ifrån lägenheten. Jag trivs ju på sätt och vis i min lägenhet men John har alltid tyckt den varit för liten.

Och tänkt så mycket jag kan odla när jag har trädgård. Ser mest framemot att få trädgård faktiskt. En frihetskänsla att bara kunna gå ut barfota och sticka tårna i gräsmattan. Jag är säker på att det kommer bli så bra för oss att få den omstarten. Jag vet inte om jag ska försöka prata med John och reda ut allt när han blivit lite mjukare eller om jag bara ska dra ett streck över det och glömma det. Jag känner hur jag tassar runt honom och tänker mig för vad jag säger så jag inte gör honom arg eller irriterad. Jag vill bara njuta av att vara gravid. Den där dimman ligger liksom kvar mellan oss och jag känner inte den närheten som vi annars har. Men som vanligt behöver jag vara mer tålmodig, det har bara gått några dagar sen John fick veta att vi väntar barn.

Nere på gatan dånar det mellan huset, det kommer en stor lastbil. Någon tutar och tycker lastbilen är i vägen. Hur bråttom har vi egentligen? Varje sekund räknas och våra tidsscheman verkar bli tajtare och tajtare.  Det är alltid mycket trafik så här på morgonen och det är så tryggt för mig med de ljuden. Världen är igång liksom, liv och rörelse och rutiner.

Ja, jag måste igång jag med. Lämnar balkongen och mina växter. Jag har nära till jobbet så jag brukar gå dit men idag är jag lite sen så får nog bli cykeln. Dagdrömmare som jag är, det ställer till det för mig lite då och då. Inte helt ovanligt att jag missar hållplatser med buss tex. Jag kan även gå för långt om jag är på väg någonstans bara för att jag dagdrömmer. Min mamma sa ofta att jag behövde vara mer i nuet. Du behöver vara mer här så du inte missar saker Jessie, sa hon alltid. Jag missade ofta att fröken i skolan sagt att det var utflykt så jag var den enda som kom dit utan matsäck. Dock hade Cilla lärt sig det så hon packade alltid ner lite extra. Ja, jag behöver dagdrömma mindre, speciellt nu när jag ska bli mamma. När jag kommer ut på gatan med min cykel så står lastbilen kvar och folk tutar och kör upp på trottoarkanten för att komma förbi. Jag hade förmodligen varit lika irriterad om jag hade stått bakom honom. Jag hatar ju att komma försent, kanske tur att jag inte har körkort. Jag har alltid bott i stan så det inte känt viktigt att ha körkort. Ibland ångrar jag mig och funderar på att kanske ta det men nej, jag saknar nästan aldrig att kunna köra någonstans. John kör ju om vi behöver. Men jag ska nog försöka bli en tålmodigare person ändå. Vi behöver nog bli det alla egentligen. Vi behöver se tiden som lite mindre laddad. Man får väl åka lite tidigare till jobbet så man tålmodigt kan låta lastbilen göra sitt de minuterna han behöver. Jag kan öva mig på att släppa fram folk i kön i mataffären, jag hatar att köa. Ni vet de där som tittar på dig med snäll blick och säger -jag ska bara ha de här och visar upp två saker, samtidigt som jag tittar i min korg och där är fyra fem saker. Varför skulle han få köa mindre än mig för det? Jag säger alltid nej till de typerna, Jag är ivrig och blir lätt rastlös. Jag kan absolut aldrig beställa hem någon från nätet tex. Då ska man gå där och vänta. Nej nej, jag åker och handlar det så jag får det direkt. Men jag ska öva nu, behöver vara lugnare och bättre förebild för mitt barn.

Hur ska jag kunna vänta på dig hjärtat, tänker jag medans jag klappar min mage som är pyttelite rund redan.

John kom och hälsade på mig på jobbet. Han hade med sig kanelbullar som han vet är min absoluta favorit.  

Vi satte oss där ute på en av bänkarna på baksidan av biblioteket. Där står ett stort bokträd som folk skämtar om passar vid ett bibliotek. Grenarna breder ut sig så det skuggar nästan hela gräsmattan, som ett hav av skugga. På sommarn sitter det många studenter på gräset och njuter av skuggan under boken.

John verkar spänd och jag känner att jag blir orolig att den där arga John ska komma tillbaka. Vi äter våra bullar som smakar underbart där i solen och jag känner mig ändå ganska lycklig. Vi är ett bra team ändå, jag och John.

– Jo Jessie, säger John. Min syster ville komma och hälsa på. Jag ringde henne och berättade om att vi väntar barn och då ville hon så gärna komma och hälsa på och träffa dig. Hon kommer på fredag och jag tänkte vi kan bara gå ut och äta så behöver du inte tänka på att fixa något.-Va!!!! 

– Vadå din syster? Har du en syster? Men John det har du aldrig berättat.

– Nej vi har inte haft så bra kontakt. Men senaste tiden har jag tänkt på henne och velat kontakta henne. Men du vet hur det är när man inte pratat på länge så är det ofta svårt att bara ringa. Man skjuter på det men nu när vi ska ha barn så blir hon ju moster, svara John förvånansvärt lugnt och ärligt.

– Men vill du inte så avbokar jag, lägger han till

– Nej, så klart vill jag träffa din syster.

– Jag har bråttom tillbaka till jobbet, men jag bokar bord till fredag då?

– Mmm, svarar jag.

Varför har han aldrig berättat om att han har en syster? Har han fler syskon? Det är väl ändå bra märkligt att inte berätta en sådan sak även om man har dålig kontakt. Jag har berättat om mitt liv och barndom. Det gör man väl med den man delar sitt liv med?

Undrar om det är mer som han inte berättat eller som han ljugit om? Mmm känns som jag inte känner John längre . Vad vet jag om honom egentligen? Jag har visserligen inte hört så mycket om hans uppväxt. Jag har tänkt att det inte har varit så mycket att berätta om. Hoppas jag får en stund med systern själv så jag kan få veta lite mer.

– Åh vad gullig han är, säger Anna när jag kommer in.

Han är så romantisk och spontan. Jag hade aldrig fått Kalle att ens fundera på att komma till jobbet med fika. Förstår du att du har världens bästa pojkvän, Jessie?

– Mmm, svarar jag och försöker skratta lite men det låter mer som en sjuk häst.

Jag vet inte vad jag svara.

– Du får kanske åka med fika till hans jobb först så blir han kanske inspirerad? Eller berätta att John gjorde det så kanske han får den idén någon dag. Jag tror Kalle är bättre än du förstår, svarade jag och försökte verka ha bråttom till något.

Jag kan inte sluta tänka på Johns syster. Jag vet inte om hon är stor- eller lillasyster, jag vet inte ens vad hon heter.

Kommentarer är stängda.