Jag vaknar och somnar om vartannat hela natten. Eller det som jag tror är hela natten jag har ingen koll alls på tiden eller om det är ljust eller mörkt ute. Jag är stel i hela kroppen och frusen ända in i benmärgen. Jag längtar efter ett varmt bad och mat. Jag är så hungrig för jag hann inte äta klart i går kväll. Jag sitter och väntar på att höra att John vaknat så jag kan få komma ut.

När jag hör hans steg i trappan ovanför mig blir jag så lättad. Jag vet inte om jag ska vara tyst och vänta tills han kommer och låser upp eller om jag ska banka och skrika eller knacka och vädja. Ja, jag kan inte bestämma mig riktigt för vilket som är bäst. Jag vill absolut inte göra honom arg så jag får sitta ännu längre här. Hans steg har stannat så jag får känslan av att han står nära och lyssnar.

– Snälla John släpp ut mig. Jag är så kissnödig säger jag med så mjuk röst jag klarar av i den här situationen.

Nervöst väntar jag på vad som kommer ske och jag ber till Gud att han ska släppa ut mig för jag kommer bli tvungen att bara kissa på mig annars. Min mage är svullen så kissnödig jag är och det spänner hur jag än sitter.

Efter vad som känns som en evighet hör jag hur det rasslar i låset och dörren öppnas. Jag kravlar mig ut och stapplar in på toaletten och njuter av värmen och friheten. Jag hör hur John fixar i köket och det låter inte på hans rörelser som han är arg. 

Jag går upp och duschar länge och varmt. När jag blundar ser jag Fredrik framför mig och bara tanken på honom får mig att känna mig glad och trygg. 

När jag klätt på mig lägger jag mig lite på sängen och kollar på mobilen som äntligen är laddad igen. Fredrik sms:ade igår kväll. Han skrev att han älskade våra små stunder med fika och prat och undrade om jag ville komma dit idag en stund. Han skulle åka tillbaka hem till sig på eftermiddagen och komma tillbaka sen till begravningen.

Jag måste fundera på det ett tag. Jag raderar sms:et så inte John ska kunna se det. Men vågar jag gå dit igen? Allt blir alltid bara kaos när jag är där känns det som.

Jag hör ytterdörren slå igen och bilen startar. Gud vad skönt det är John som åker iväg. Hur länge han blir borta vet jag dock inte. 

Det plingar till i telefonen och jag tror först det är Fredrik men ser Johns namn på displayen. Det står bara ” du ska vara hemma när jag kommer hem”.

Vadå jag ska, bestämmer väl inte han? Jag är inte hans ägodel men det verkar jag ha blivit. Jag svara ok och frågar när han kommer hem. Men jag vet redan innan att jag inte kommer få något svar. Men hur fan ska jag våga lämna huset nu, det går ju inte.

När jag sitter i köket och äter så förstår jag inte hur jag kunnat hamna i ett sånt här liv. Jag är ändå en ganska självständig person som klarar mig själv, men med John har jag blivit någon annan. Någon som nästan är en docka och som saknar egen vilja. Det gör mig så arg att jag blivit så att jag ändrat mig. Man ska ju kunna vara sig själv med den vi lever med.

John lovade att söka hjälp och ändra sig men det gick inte lång tid innan det sprack för honom. Han är så otroligt svartsjuk, det måste ha varit när jag berättade om Fredrik som triggade igång honom.

Ja, oavsett så måste jag ju lämna honom, jag kan inte leva så här. Vad fan han låste in mig under trappan, vem gör så? Det är sjukt och ännu sjukare är att jag nu sitter och äter frukost utan att jag har sagt något till honom och jag ringer inte polisen. Jag blir så arg på mig själv för att jag är så mesig.

Men jag har nog inte samma känslor för honom som tidigare. Jag saknar honom aldrig och det känns aldrig så där skönt att vara med honom. Inte som med Fredrik, jävla Fredrik som bara kommit och rört till allt för mig. Eller Görans fel är det ju som frågade om jag ville passa hunden. Vad hade hänt om jag inte satt ute på trappan den kvällen Göran gick förbi hade han kommit hit och frågat ändå någon dag eller var det bara tur eller otur att jag satt där just då?

Fan inget är som jag tänkt och allt blir bara rörigare och rörigare. Undrar vad som händer om jag lämnar John? Jag har lite svårt att tror att han bara säger ok och sen är det klart. Jag kan gissa att han blir arg och ställer till med lite oreda. Jag blir trött bara jag tänker på det och huset ska säljas och jag måste hitta en lägenhet. Fast John vill kanske ha huset och bo kvar. Det vore ju superskönt. Jag vet inte ens om jag vågar vara hemma när jag sagt åt honom att jag vill separera, jag vågar nog inte ens vara hemma när jag säger det men jag kan ju inte avsluta det på SMS.

Eller ja, han låste in mig i natt, vi har nog gått över gränserna för vad man gör och inte gör. Men vi behöver kunna samarbeta och komma överens om huset. Jag får kanske ringa Helene som står på vakt på något sätt innan jag säger det till honom. Ibland när John är som argast tvekar jag verkligen inte på att han hade kunnat döda mig.