68

68

När jag är i Fredriks sällskap så tappar jag alltid tiden. Det är som att vara i en bubbla med bara honom. Det är naturligt och lätt att prata med honom och jag är så avslappnad. Det är bara när jag är med honom som jag verkligen inte tänker alls på hur jag är eller vad jag säger utan jag bara är.

Han berättar historier från sin barndom och jag kan verkligen se Göran framför mig. Han var en underbar pappa verkar det som. Jag ser i Fredriks ögon att det både är skönt och gör ont att prata om det. Han kommer nog sakna sin pappa enormt nu när han inte finns mer. Jag funderar på om jag får gå på begravningen eller om det bara är för familjen? Och i samma sekund som jag tänkt det tittar Fredrik på mig och säger att han gärna vill ha med mig på begravningen.

Plötsligt ser jag att det har blivit mörkt ute och jag får panik. Fan John skulle köpa hem mat till oss. Jag känner efter i mina fickor om mobilen är där men hittar den inte. Tänk om han försökt ringa mig då är han nog lagom arg nu.

– Behöver du gå hem frågar Fredrik mjukt.

– Mmm, det börjar bli sent.

Han ger mig en jättelång kram i hallen, jag blir så mjuk och avslappnad att jag bara vill stå kvar där för evigt.

– Tack, viskar han i mitt öra.

– För vad?

– För att du finns.

Det tar emot att gå, jag vill inte gå utan vill stanna kvar hos honom. Jag borde längta till John men det gör jag inte just nu. Jag går bara hem för att undvika katastrof.

– Du! Lova att ringa eller komma hit om det är något. Du lovar det, va säger han oroligt precis innan jag stänger dörren.

Jag har så bråttom hem att jag snubblar till i trappan upp till ytterdörren. Nervöst öppnar jag dörren och går in i hallen. Det är tänt i köket och det luktar mat ända hit. Maten som John hämtat hem till oss för att vi skulle ha det mysigt i kväll. Jag ser min mobil på det lilla hallbordet och där är många missade samtal från John.

– Förlåt, verkligen förlåt jag glömde bort tiden.

– Mmm, jag har ringt dig flera gånger men mobilen låg i fåtöljen säger han med sammanbiten röst.

Det känns nästan nervöst att han inte är arg så som han kan vara. Jag var mer förberedd på det. Jag tar en tallrik och sätter mig och börjar äta av den goda maten. John sitter helt tyst och äter och frågar inte mer, jag vet inte om jag ska berätta var jag varit eller bara strunta i det.

– Göran har dött, du vet grannen som jag passat hunden åt säger jag försiktigt.

– Ok

– Jag var hemma hos honom och tog ut hunden och väntade tills Görans son kunde komma hem till den ljög jag och försökte se avslappnad ut.

Energin ändras blixtsnabbt i rummet och jag ser på John som plötsligt ser jättearg ut. Han reser sig så snabbt att stolen välter bakåt och kommer runt till min sida och drar upp mig från min stol så även den välter bakåt. Han tar tag om min hals och lyfter mig några centimeter från golvet. Jag försöker stäcka ut tårna för att få fäste i golvet men det går inte. Det känns som huvudet ska gå av och jag fäktar med armarna allt jag orkar. Han håller inte så hårt att luften tar slut men tillräckligt för att jag ska få panik. 

– Din jävla hora  skriker han i ansiktet på mig.

 Han släpper mig så våldsamt att jag hamnar i en hög på golvet mellan bordet och väggen. Jag blundar och hoppas att det ska vara över nu. Men han tar tag i min fot och drar mig längs golvet ut i hallen och öppnar den lilla dörren till utrymmet under trappan. Jag gör så mycket motstånd jag kan men han lyckas få in mig där och stänger och låser dörren. 

Här inne är det mörkt och kallt och jag är rädd att det finns möss eller något sånt äckligt. Jag bankar allt jag kan på dörren och skriker att han ska öppna. Men han går klampandes upp för trappan så det dunsar in i mitt lilla utrymme under honom. 

Sen blir allt tyst så tyst att jag bara hör mina egna andetag. Jag har mobilen med mig så jag lyser lite runt mig för att se om jag kan göra det bekvämt men det blir svårt. Ligger en filt men i övrigt inget som är mjukt. Nu fattar jag vad han hade planerat och varför han satt lås på den här dörren. 

Jag har mobilen framför mig och funderar på om jag ska ringa Fredrik eller polisen men jag är rädd att John ska höra det. Precis när jag bestämt mig för att sms och tagit fram Fredriks nummer så dör mobilen.

Nu sitter jag inlåst under trappan i mitt eget hus och ingen vet var jag är och jag kan inte ringa någon. Så hjälplös jag känner mig. Tidigare har jag ändå själv valt att antingen gå eller stanna hos John men nu har jag inget val.

Men jag förtjänar väl det som är hos en annan man så länge att jag glömmer tiden. Det är ju faktiskt inte ok att göra så egentligen. Jag hatar att jag har känslor för Fredrik. Allt blir bara fel hela tiden.

Kommentarer är stängda.