66

66

Jag vaknar upp i en sal och minns med fasa alla undersökningar som gjorts. Känns som de röntgat varje centimeter av min kropp. Jag blev så otroligt trött och hade så ont så jag fick någon stark medicin som skulle få mig att slappna av efter allt och det fungerade för jag har nog sovit ett tag. Rummet är litet och opersonligt så som sjukhusrum är. När jag försöker sätta mig upp i sängen så känner jag hur mörbultad jag är. Det ömmar överallt och dunkar i huvudet.

Plötsligt kommer det in en sköterska med en bricka med mat som hon vant sätter på det lilla bordet bredvid sängen.

Jag är inte sugen på mat alls även om magen kurrar när den känner lukten.

 – Hur mår du, frågar sköterskan med mjuk röst.

– Nja, bra tror jag.

– Säg till om jag kan göra något och försök få i dig lite mat.

Jag petar i maten som nästan ser ut som barnmat. jag minns att Fredrik sa att han skulle komma tillbaka när jag vilat. Han är så snäll hela tiden mot mig.

Kanske ska jag försöka ringa honom så han vet att jag är vaken. Men var är min mobil?

Jag ser mig omkring i rummet och mina kläder syns inte till och inte min väska heller. Jag försöker tänka efter vad jag tog med mig när jag gick från huset men jag kan inte komma ihåg allt är som i en dimma. Men väskan tror jag inte jag fick med mig.

Mobilen fick jag med mig om den låg i min ficka men den kan lika gärna ha trillat ut på golvet.

Jag ringer på klockan vid sängen och sjuksköterskan kommer glatt in igen.

– Vet du om jag hade någon väska eller mobil med mig in?

– Nja jag kan titta efter ifall vi har lagt dina saker i skåpet här.

Hon öppnar skåpet och där inne ligger en påse med mina kläder hon vänder sig om och ursäktar sig och berättar att de klippte upp mina kläder när jag kom in och jo, det minns jag. Min mobil ligger längst upp på hyllan och hon räcker den till mig.

– jag ska se om vi har en laddsladd som passar.

Batteriet är nästan dött.  Den är full med SMS från John. Det är först arga SMS om att han ska döda mig men sen kommer SMS där han frågar var jag är och han ber mig höra av mig för att han är orolig. Det hugger till i hjärtat när jag ser de oroliga Sms:en. Undrar om det är sant eller om han bara försöker få mig att svara?

Fan, jävla John, jag hade behövt tröst av min riktiga John nu, den där snälla som bryr sig och som tar hand om mig.

Jag hoppar till när mobilen ringer och jag ser att det är John. Jag vet inte om jag ska svara eller låta bli.

– Hej gumman, var är du?

– På sjukhuset, svarar jag kallt.

– Är det allvarligt?

– På riktigt John, du är fan dum i huvudet. Ja, det är allvarligt du misshandlade mig så jag har kraftig hjärnskakning och två brutna revben. Det är väl jävligt allvarligt.

Det blev tyst i luren och jag trodde mobilen hade dött. Men så hör jag att han andas, nästan som om han gråter i luren.

– Ja, det var jävligt dumt av mig, du, det var dumt. Jessie, jag söker hjälp. Vi går iväg och pratar med någon. Jag kan nog inte riktigt hantera min ilska precis som min pappa.  Det kommer bli bra vi löser detta på något sätt. Jag kommer och hämtar dig.

Han pratar fort och ivrigt, det låter som han menar det han säger. Detta är första gången han faktiskt erkänner att det hänt och visar ånger på riktigt.

– Du gumman, vi börjar om du och jag. Vi hade det så bra ju. Vi startar om och vi kan flytta om det känns bättre för dig. Jag ska ta hand om dig, du vet att jag gör det. Du Jessie?

– Mm, jag vet inte John. Min mobil kommer dö, den har inget batteri så jag får ringa sen.

– Ok gör det men jag lovar det kommer bli bra. Vi fixar detta. Det är ju du och jag. Kommer du ihåg J hjärtar J. Det är vi för evigt gumman. Vilket sjukh…………

Mobilen dog mitt i en mening och Johns röst dog bort. Jag lägger mig ner igen och försöker tänka. Det är så snurrigt nu med allt. Jag stirrar i taket som om svaren finns där men hur jag än försöker så kan jag inte komma fram till hur jag ska göra.

Jag vet att Fredrik vill att jag anmäler John och flyttar ifrån honom men jag vet inte om jag kan det, inte anmäla iallafall. Kanske flytta ifrån.

Men jag kan på något sätt inte tänka mig ett liv utan honom. Och nu känns det som vi nått botten och då kan vi kanske äntligen hitta varandra igen.

Men samtidigt hatar jag John för allt han gjort mig och för att jag nu ligger här på sjukhuset. Den sista misshandeln var riktigt läskig jag var rädd att han skulle döda mig så arg han var.

Jag störs i mina funderingar av att dörren öppnas och Fredrik kommer in. Mitt hjärta slår några extra slag när jag ser honom. Han är så fin och hans ögon är så otroligt snälla och när han tittar på mig så blir jag alltid så blyg.

– Hej, hur mår du frågar han mjukt och klappar mig på handen.

– Jo, ganska bra. Tack för at du hjälpte mig.

– Du, polisen står här utanför. Orkar du med att de kommer in och pratar. De vill veta vad som hände och så kan du göra en anmälan.

– Nja jag vet inte. jag vet inte om jag vill det.

– Men jag kan vara med om det hjälper dig. De kommer inte pressa dig. De kommer tro på dig, Jessie. Är du orolig för det eller?

– Nja nej, jag vet inte om jag vill anmäla honom bara.

Fredrik sätter sig ner på stolen. Han ser nästan irriterad ut.

– Ok, men han kommer göra det igen. Det kommer bara bli värre och värre. Jag vet inte om du förstår allvaret i detta Jessie? Jag har sett detta i mitt jobb många gånger och det slutar aldrig bra.

– Mmm jo, men han är ju snäll egentligen så vill inte anmäla.

– Ok men kommer du lämna honom?

– Jag vet inte svarar jag irriterat

– Ja jag har väl egentligen inte med detta att göra men jag hatar att se dig fara illa och jag vet att det kommer bara fortsätta tills du lämnar honom. Du måste inte anmäla men snälla lämna honom.

Fredrik ser uppriktigt orolig ut och jag förstår honom som ser detta i jobbet men han har inte träffat John han kan liksom jämföra honom med alla idioter han träffar i jobbet.

– Jag måste hälsa på pappa en stund så jag släpper in poliserna så får du säga och berätta vad du vill. Jag kommer tillbaka sen. Men ring mig om du behöver mig här.

– Ok. Hälsa Göran.

– Och du, lyssna på poliserna nu de vill dig väl.

Han klappar mig på kinden och hans beröring får det att rysa till i kroppen. Jag blir irriterad för jag vill inte känna något för honom. Jag vill inte ha känslor för Fredrik. Kan man ha känslor för två samtidigt? Jag älskar ju John. Fan vad mitt liv blev komplicerat helt plötsligt. Jag som bara vill ha ett stillsamt liv.

Dörren öppnas och in kommer två poliser i uniform. Den kvinnliga polisen sätter sig på stolen bredvid mig och den manliga ställer sig bakom henne.

Deras snälla ögon får mig att börja gråta direkt, plötsligt känner jag mig så där liten och sårbar igen och den kvinnliga polisen tar min hand och bara håller den tyst och låter mig gråta.

Kommentarer är stängda.