65

65

Det är helt tyst och stilla i huset. Jag hör inte John alls så gissar att han lagt sig. Vad ska jag göra nu, gå upp och lägga mig gör jag bara inte? Vägra ligga bredvid det svinet. Men jag har ont överallt och vet inte om jag kan gå någonstans. När jag reser mig känner jag hur det ömmar i revbenen när jag andas. Kan liksom inte andas in djupt utan måste andas ytligt och jag känner mig så yr.

Fan, jag måste ha hjälp men inte av John. Jag tar mig samman och smyger mot dörren. Jag är så rädd att väcka John. Jag trycker ner handtaget till dörren så sakta jag kan och stänger dörren försiktigt bakom mig. Den kalla luften känns skön i lungorna och jag får kraft av det och tar mig ner för trappan och går långsamt mot Görans hus. Det är fortfarande helt tyst på gatan och man ser bara gatlyktornas sken. Asfalten är blöt och jag inser att jag inte har skor på mig. Strumporna är genomblöta och jag kan känna asfaltens små stenar mot fotsulan.  Det gör så ont i kroppen att jag knappt kan gå och höger arm måste jag hålla fast med andra armen får den gör så otroligt ont, tror den är bruten eller har en spricka.

Jag stannar utanför Görans hus, det är nedsläckt så jag gissar att Fredrik sover. Plötsligt ångra jag mig, jag vill inte väcka honom. Jag hör hur Boy skäller inne i huset trots att jag inte knackat på. Jag får panik och börjar gå ner för trappan igen vilket inte går fort nog med mina smärtor för precis när jag kommit ner för trappan öppnas dörren och Fredrik kommer ut och tar tag om mina axlar och leder tyst upp mig för trappan igen. Han stöder min kropp med hela sin kropp och den känns så varm och trygg och jag lutar huvudet mot hans axel.

Han sätter mig på soffan och Boy säter sig oroligt framför mig och lägger sitt huvud på mitt ben.

När jag känner den kalla byxan mot huden kommer jag ihåg att jag kissade på mig och skäms plötsligt och försöker resa mig för att komma bort. Allt känns så förnedrande. Men Fredrik stoppar mig med en öm hand på axeln.

Han står bredvid soffan med sin telefon i handen. Jag hör som i ett töcken att han pratar med polisen. Han har fortfarande inte sagt något eller frågat något. Jag svimmade nog av lite för jag vaknar till av att Fredrik klappar mig på kinden och ropar mitt namn.

Jag vill bara sova, är så trött.

– Du måste hålla dig vaken Jessie, säger Fredrik med allvarlig röst.

Jag orkar inte hålla ögonen öppna och känner att jag åker in och ut ur sömn eller medvetslöshet och vaknar till hela tiden av Fredrik som stör mig. Jag blir irriterad på honom och vill bara slå till honom.

– Nu är ambulansen här, säger han plötsligt med mjuk röst.

 Jag vill göra motstånd men min kropp lyder mig inte alls utan den verkar vara villig att ta emot hjälp. Mitt inre skriker för jag skäms och vill bara att de ska låta mig vara.

När jag vaknar till igen så är jag i ambulansen och får först panik men sen ser jag Fredrik sittandes bredvid sjukvårdaren. Han tar min hand.

– Allt kommer ordna sig. Jag lämnar inte din sida, jag lovar.

Hans röst är så mjuk och snäll att jag börjar gråta. Jag är så trött och ledsen. Jag känner nu hur jobbigt allt varit och hur mycket allt stressat mig. Min kropp är slut inte bara av misshandel utan av all inre stress och oro. Jag känner mig liten och skulle behöva krypa in i mammas famn och bli kramad och omplåstrad.

Jag ser på mina kläder och skäms att Fredrik ser mig så här. Blodig och nerkissad och jag kan bara gissa hur jag ser ut i ansiktet säkert svullet av slag och rödgråtna ögon. Jag kan inte vara en vacker syn.

När ambulansdörrarna öppnas möts vi av en massa sjukhusklädda folk med allvarliga ögon som pratar snabbt och effektivt med varandra. Jag vägrar släppa Fredriks hand, så han får springa med bredvid britsen in på sjukhuset.

Det starka ljuset där inne gör mig yr och jag hinner bara tänka att jag kommer kräkas sen bara kommer det. Utan förvarning får Fredrik mitt kräk över sina byxor och skor. Mer förnedrande än så här kan det inte vara. Någon räcker mig kräkpåse men jag kan inte hålla den själv och virrar bara på huvudet. Fredrik tar den och håller den i sin fria hand redo ifall det kommer mer. Han verkar helt obekymrad över det som just hände och britsen stannade inte utan jag fortsatte åka genom korridoren fram till akutrummet.

Jag känner hur de börjar klippa upp mina kläder och känna på min kropp och fråga om det gör ont på olika ställen. Jag blir bara så trött och vill sova men de klappar på mig så fort jag somnar till. Jag är så irriterad på dem så jag tror jag slog till någon. Sen känner jag någon som håller mina armar med ömma händer och utan att titta vet jag att det är Fredrik som försöker hjälpa till och då låter jag de göra det som behöver göra. Jag släpper all kontroll och motstånd för första gången på länge.

Kommentarer är stängda.