Men det är ingen som är ute i kväll. Inte en enda som går eller kör på vår gata som kan rädda mig från John och det som är på väg att hända. Undrar om någon tittar ut genom fönstret precis i rätt tid för att se oss. Men jag är inte säker på att man ser vad som händer, att man ser Johns ilska och min arm som nästan bryts på ryggen.

John sparkar omkull min fina kruka på trappan och föser mig upp mot ytterdörren. Jag gör ett sista försök att vrida mig loss men det är omöjligt. Det minsta han känner att jag försöker så hårdnar hans grepp. Min axel värker och jag undrar om den kan gå ur led. Han vräker upp dörren och puttar in mig i hallen med sån kraft att jag inte kan annat än hamna på golvet. Direkt när dörren är stängd bakom oss börjar han sparka. Han sparkar ohämmat överallt. På ryggen och benen och mot huvudet. Hans skor är hårda och jag kan inte skydda mig på nåt sätt, finns inget sätt att komma undan. Jag gör allt för att skydda ansiktet och huvudet. Jag blir yr av smärtan och känner att jag kissar på mig av ren rädsla. Hans ilska är så okontrollerad att jag är säker på att han kommer slå ihjäl mig. Han säger liksom inget utan är helt i sin egen värld och han andas så häftigt att han hostar till flera gånger.

Plötsligt slutar han och jag hör att han går in i vardagsrummet. Jag ligger kvar och blundar för vågar inte titta eller resa mig än. Det dunkar i huvudet och gör ont i hela kroppen. Jag känner blodsmak i munnen och mår illa. Jag försöker med tankens kraft ropa på Fredrik men det är ju löjligt för även om jag hade lyckats så har han ingen anledning att komma hit här. Jag känner mig så ensam just nu ensammast i hela världen.

Plötsligt hör jag John komma mot mig igen och jag blir plötsligt så arg och sätter mig upp och då ser jag bara den där John med svart blick som liksom inte är här.

– Vad fan håller du på med skriker jag. Du är fan sjuk i huvudet. Titta på mig John, titta vad du gör mot mig.

Han stannar upp och tittar på mig och jag börjar gråta, jag känner mig så ledsen över allt. John går iväg igen och jag drar mig bort mot väggen och lutar mig mot den och samlar kraft för att göra något. Vet inte om jag nådde fram till honom denna gången eller om han verkligen inte bryr sig. 

Ska jag bara gå ut, springa hem till Fredrik eller är det nu vi äntligen kan hitta varandra igen jag och John? Nu är vi kanske i botten av allt och då kan det vända? Jag kan inte få stopp på tårarna de bara rinner hejdlöst ner för kinderna. Så mycket sparad gråt som jag hållit inom mig länge som nu bara väller ut med full kraft.

John står plötsligt över mig igen och drar upp mig i håret. Jag känner whiskyn i andedräkten när han kysser mig, inte så där kärleksfullt som han brukar utan våldsamt och jag försöker ta mig loss. Han biter mig i läppen och jag bara skriker rakt ut av smärta så han släpper. Han är mer galen än någonsin just nu. Jag försöker torka bort blodet som rinner ner från läppen men han slår till mig i ansiktet så hårt att det svartnar för ögonen. Jag tror jag är borta några sekunder för när jag vaknar till igen står jag intryckt mot väggen och han har dragit ner mina byxor. Hans hårda stötande i mig får min kropp att slå in i väggen i samma rytm. Jag orkar inte göra motstånd, det är som om smärtan inte känns genom all annan smärta. Jag vet att det brukar lugna sig när han är klar och då lämnar han mig ifred.

Våldtäkten känns som den pågår i evigheter men till slut släpper han mig och går. Jag trillar ihop i en hög på golvet och blir bara sittande. Jag kan inte hitta ett enda ställe på kroppen som inte gör ont. Jag mår så illa och huvudet bankar så hårt att det känns som det hörs ut.

Vad ska jag göra nu? Jag tror att jag behöver till sjukhuset men det orkar jag inte. Jag vill bara lägga mig och sova, komma bort från allt. Just nu känns tanken på att dö skön, då slipper jag allt jobbigt.

Jag skäms så mycket för att jag låter honom göra så här mot mig. Känner mig så äcklig och dum.