62

62

När jag tänker på att gå hem får jag ångest men jag måste ju. Jag hade velat ta med mig både Boy och Fredrik men det hade gjort John argare än vanligt. Ska jag vänta tills han går till jobbet imorgon? Nej, men jag kan ju inte gömma mig här hos Göran hela tiden. Något måste hända helt enkelt.

Jag skriver till John om att vi måste prata om oss och hitta hjälp. Jag skriver att jag är ledsen att det blivit så här mellan oss. Sitter med mobilen i handen och väntar på svar från John. Efter en lång stund kommer det ett kort svar, han skriver bara ok. Och vad betyder det, är det ok att vi behöver prata och söka hjälp eller?

Jag skriver igen och frågar om han är arg. Svaret kommer lite snabbare nu och han skriver bara nej.

Jag testar och skriver och frågar om han vill följa med ut och gå med Boy så kan vi prata lite. Jag tänker att det vore en bra grej att jag har skydd medan vi pratar ut. Men även på det blev svaret nej.

Jag och Boy tar oss ut på en lång promenad och det känns lite bättre inombords efter det. Jag mår så bra när jag har något att ta hand om lite. Nu när jag bestämt mig för att inte skaffa barn så borde jag skaffa en hund faktiskt.

Jag minns att basket Anna tjatade om att hennes syster sålde hundvalpar. Hon var uppfödare och Anna försökte alltid få oss att köpa. Nån gång tog hon med någon av valparna på träningen.

Det var längesen jag pratade med henne ändå så jag kan ju ringa och fråga. Signalerna går fram men inget svar. Jag är precis på väg att lägga på när jag hör att luren lyfts.

– Hej, säger jag glatt.

– Hej, svarar hon kallt.

– Hur är det?

– Bra, tonen är fortfarande kall.

– Stör jag dig?

Jag förstår inte hon brukar bli så otroligt glad när jag ringer och prata på som bara den. Vad har hänt med henne. Är hon sjuk eller något som jag inte vet. Eller känner hon inte igen min röst.

– Varför ringer du, säger hon irriterat.

– Va! Vad menar du?

– Men Jessie du behöver inte låtsas längre. Vi vet. Syrligheten i hennes röst går inte missa.

– Va? Vet vad då. Men Anna vad är det?

– Du, John var här och berättade. På träningen för ett tag sen. Så bara sluta låtsas.

Va! Vad då John var där? Varför var John på basketträningen? Jag förstår ingenting av detta. Och varför är hon sur. Vad fan har John sagt till dom?

– Men vad har han sagt? Jag förstår inte. Min röst darrar av gråt som vill komma upp.

– Han förklarade att det är jobbigt för dig att vi jagar dig och vill att du ska börja träna igen eller vara med på våra saker. Han berättade att du tycker det är jobbigt att minnas det gamla för du inte kan träna mer efter din skada. Han berättade hur svårt det var för dig att säga till och be oss sluta höra av oss. Att du vill lägga detta bakom dig. Vad fan Jessie, varför har du inte sagt något till oss för? Va? Fattar du hur dum jag kände mig?

Jag känner mig yr och tankarna bara snurrar runt i huvudet på mig. Varför har John ljugit om att jag skadat mig så jag inte kan träna basket mer? Och framförallt att jag inte vill att de hör av sig. Detta är ju helt sinnessjukt vem gör något sånt? Jag vill bara berätta allt som hänt för Anna så hon förstår men vågar inte.

– Men det är inte sant viskar jag ledset fram.

– Mmm nej, det var precis vad han sa att du nog skulle säga.

– Nej, men Anna du måste tro mig det är inte sant. Jag saknar er jättemycket.

– Jag vill inte att du ringer mig mer. Om vi var dina vänner hade du berättat själv och inte skickat din pojkvän. Hennes röst är arg och irriterad.

Jag försöker igen att förklara men hon har redan lagt på. Tårarna bara väller fram. Jävla John. Vem fan gör så, han är ju sjuk i huvudet. Jag har inga andra vänner än basketgänget eller hade för nu har jag inte de heller längre.

Nu har John både ringt mitt jobb och basketkompisarna. Fan är det någon mer han kan ha ringt och ljugit för?

Ja, min bror ju. Han var på väg hit men avbokade precis innan utan en bra förklaring.

Jag måste ringa honom också och kolla. Signalerna går fram och jag tittar på klockan. Nja, det är kväll hos honom men inte natt. Jag har ofta gjort bort mig och ringt och väckt honom mitt i natten. Australien ligger lite före oss i tiden, men det glömmer jag oftast.

– Hej, svara han glatt.

– Hej.

– Hur är det syrran. Frågar han med onykter röst.

– Är du på fest?

– Ja, har det hänt något? Frågar han oroligt.

– Nej, inget har hänt. Ville bara ringa, det var längesen.

– Mmm det var det men kan jag ringa imorgon. Det är lite svårt att prata här.

– Mmm gör det.

Ljudet från musiken skrålar kvar i öronen ett tag. Det lät som en rejäl fest och han verkade ganska onykter men ändå som sig själv. Jag tror inte John ringt eller skrivit till honom. Det var skönt att bara höra hans röst, den enda familj jag har kvar. Den enda som egentligen känner mig som jag är och som nog aldrig skulle svika mig helt. Just nu önskar jag så att han bodde i Sverige. Jag behöver en bror här hos mig.

Kommentarer är stängda.