61

61

Jag känner mig så matt i själen att jag inte orkar gå hem precis just nu. Jag vill bara sitta här och vara en stund. Jag hinner på något sätt inte med livet alls och imorgon är det dags att jobba igen och jag vet inte hur jag ska förklara mina märken. Kanske att jag trillat med cykeln kan låta bra men det ger inte strypmärken så halsen så dom får jag täcka med något. Jag vet inte om jag orkar hålla på och ljuga mer nu. Tänk om jag bara säger som det är. Vad skulle hända då, skulle de på jobbet också tjata om att anmäla John och lämna honom eller skulle de rycka på axlarna bara? Nja inte Anna, hon skulle bli jobbig och tjata. Nej, jag kan så klart inte säga som det är.

Jag gör verkligen inget annat i mitt liv än att jobba och vara hemma. Jo, just nu har jag Boy en period men jag har inga intressen och jag träffar ju inga, inga kompisar och så. Jag och John är inte ute längre som förr och vi bjuder inte hem folk. Jag är verkligen isolerad. Jag har läst om det, att män som misshandlar gärna isolerar sin fru för att ha henne för sig själv och jag gissar att han inte vill att någon ska se.

Jag ryser till när verkligheten når mitt hjärta att jag är kanske en sån kvinna som misshandlas. Är John en sådan man på riktigt fast jag inte vill se det?

Men nej, det tror jag verkligen inte. Har han isolerat mig eller är det jag som dragit mig undan. Det är nog mer jag som dragit mig undan, jag hör ju inte av mig till folk.

Jag rycker till när det knackar på dörren och Boy skäller till. Det kan ju inte vara Fredrik för han kan knackar inte.

När jag öppnar dörren och ser John därute så drar jag efter andan. Han kommer in i hallen och Boy står som förra gången framför mig och är beredd på attack. John ser arg och trött ut, lite gammal nästan där han står orakad och kläderna lite i oordning som om han sovit i de. Inte alls likt honom. Jag är så tacksam för att Fredrik inte är här för det hade gjort John så svartsjuk att han hade kunnat döda oss båda. Ja jäklar, tänk om han fick veta att vi sov ihop, eller i samma hus.

– Passar du fortfarande den där jävla hunden frågar han skarpt.

– Ja, Göran är fortfarande på sjukhuset.

– Jaha, så du ska flytta hit då?

– Nej, men jag måste hjälpa honom med Boy, jag har lovat.

– Jo jo, men är han viktigare än mig?

John är förvånande lugn i rösten ändå, vilket nog beror på Boy. Men jag ser hur han kokar inombords. Jag känner mig bara arg på att han kommer hit och tänker på sig själv bara. Kollar inte hur jag mår eller säger förlåt eller något sånt.

– Jag vill inte vara hemma mer om du ska göra mig illa. Jag är så trött på ditt humör nu. Fattar du inte att du skadar mig på riktigt? Titta på min hals John, titta. Jag är så arg att jag skriker det sista.

– Du, din jävla hora väser han fram.

– Ja, vad ska du göra nu? Är du rädd för hunden eller? Du är inte så tuff nu, va? Jag kommer inte hem förrän du söker hjälp, John. Vi behöver hjälp. Min röst är stark och arg.

Jag är förvånad över mitt mod och att jag vågar släppa ut min ilska mot honom. Jag hade aldrig vågat utan Boy framför mig. Men jag är trött på det, riktigt trött. Man hade nästan kunnat se Johns ilska ryka ur öronen och han tar ett steg emot mig men Boy stoppar honom.

– Det är du som behöver hjälp. Det är du som är sjuk Jessie. Du gör mig så arg, det är fan inte mitt fel. Vad fan ska jag söka hjälp mot? En dålig flickvän kanske. Han håller inte tillbaka utan skriker fram orden.

Han lägger min mobil på hallbordet med en smäll och går ut men vänder sig i dörren och spottar på hallmattan.

– Det här kommer du få ångra Jessie säger han och hånler mot mig.

Jag låser dörren efter honom och sätter mig på golvet och drar efter andan. Vad fan har jag gjort? Nu har jag ställt det rejält för mig. Nu är John nog argare än någon annan gång. Hur fan ska jag kunna komma hem igen nu. Jag ångrar mitt utbrott redan.

Det burrar till i min mobil och jag fångar upp den på hallbordet utan att resa mig från golvet. Det känns som mina ben inte skulle bära mig just nu.

Det är Fredrik som skriver och undrar om allt är bra med mig. Han är så gullig och omtänksam eller nja, det är kanske bara polisen i honom.

Jag ljuger och skriver att allt är bra. Jag frågar hur det är med Göran. Men får inget svar så lägger mobilen bredvid mig och bara blundar lite. Jag behöver samla mig och få kraft. Jag behöver nog ringa Helene och prata med henne. Jag är på riktig rädd för John just nu. Och jag vågar inte gå hem själv den här gången.

Kommentarer är stängda.