60

60

Jag fumlar med låset till Görans hus och inser att det var olåst. Glömde jag att låsa när jag gick hem innan? Jag har så bråttom in att jag hamnar i Fredriks famn som var på väg att hjälpa till med dörren. Generat backar jag ifrån honom.

– Men vad fan Jessie, säger han irriterat.

– Förlåt, svarar jag för jag tror att det är för att jag störde.

– Kom här säger han och leder in mig i soffan.

Då förstår jag att det är för att han sett märkena i ansiktet.

Han tar min jacka och mina skor som jag krampaktigt håller i händerna fortfarande. Sen tar han av min mina strumpor och virar en filt om fötterna. Jag är så trött och ledsen att jag bara sitter där i soffan. Boy sitter och tittar på mig med sina stora ögon. Fredrik sätter en kopp te i händerna på mig och lutar sig fram och tittar på märket i ansiktet. Han tvättar lite och sätter ett plåster. Jag trodde inte det var ett så hårt slag att det gick hål. Sen känner han med sina fingrar på min hals och ser bekymrad ut.

– Du måste anmäla honom, förstår du det? Hans röst är allvarlig och polisaktig.

– Mm jag vill inte det. Han är snäll egentligen det är bara när han är pressad eller så som han blir arg. Det blir så bra emellanåt ju. Jag vill bara att det ska bli som vanligt, snyftar jag fram.

Att gråta inför andra är inte något jag brukar men med Fredrik blir jag så sårbar. Vet inte om det är för att han är polis eller för att han verkar bry sig som jag blir så mjuk.

– Jag måste anmäla Jessie. Jag kan inte bara se på. Fattar du inte att det inte kommer bli som förr? Han kommer aldrig sluta. Snälla, du måste ta detta på allvar. Om jag ringer hit polisen nu, vågar du berätta då vad som hänt?

– Nej, säger jag argt. Du får inte ringa hit några poliser. Jag kommer inte anmäla honom.

Jag reser mig och börjar gå mot hallen då Fredrik stoppar mig och bara står och håller mig i famnen. Vi står så helt stilla tills jag slutat gråta och min kropp blir avslappnad. Med hans armar runt mig känner jag mig så liten. De kräver inget, hans famn bara är där kravlös som en tröst. Jag känner hans hjärtslag som slår starkt och lugnt.

Min kropp reagerar ofrivilligt på Fredrik och jag blir generad och backar.

– Kom så fixar jag så du får sova i sängen där uppe. Du ska inte gå hem idag i alla fall. Jag ringer inte polisen eftersom du inte vill det men jag släpper inte hem dig nu.

Jag orkar inte säga emot och följer snällt med honom upp och låter mig bäddas ner i den stora sängen där uppe. Boy hoppar upp och bökar runt lite och lägger sig till slut till rätta med en stor nöjd suck. Fredrik släcker lampan och går ner. Han måste tycka att jag är knäpp i huvudet som kommer hit springandes. Men jag trodde inte att han skulle vara hemma nu.

Fan jag glömde att fråga hur det va med Göran och varför han kommit hem tidigare.

Men nej, jag får fråga det imorgon. Nu vill jag bra sova och med Boy bredvid mig i sängen och med polis Fredrik därnere så är jag tryggare än någonsin.

Boy väcker mig och det känns som jag sovit hårdare än på länge. Jag sov i mina kläder så jag kan bara gå ner som jag är men jag går in om badrummet som ligger här uppe för att se om jag kan snygga till mig lite. Bilden av mitt ansikte i spegeln får mig att dra efter andan. Jag är blek och märkena på min hals är tydliga, mycket tydliga. Det är i alla färger både de gamla märkena som börjat bli ljusgula och sen de nya som är blå, lila och röd. Mina ögon är rödsprängda och plåstret i ansiktet döljer inte hela märket på kinden utan bara såret. Jag ta med handen över det och det ömmar rejäl på kindbenet. När jag sitter på toa så ser jag att mina ben har liksom regnbågen alla möjliga färger. Jag drar upp tröjan och ser mig i spegeln och där är precis samma som på benen. Jäklar vad min kropp ser ut och jag är öm överallt, vilket jag börjar vänja mig vid på nåt konstigt sätt. När jag tränade hårt som yngre så var jag väldigt bra på att klara av träningsvärken så det är väl samma nu då, jag klarar av smärta ganska bra tror jag, i alla fall i kroppen. Inuti är jag inte lika stark och tålig.

Ljudet från köket känns tryggt och som när jag bodde hemma och man kom upp på morgonen och mamma fixade i köket. Nu vill jag då egentligen bara gömma mig för känner mig ful och dum.

– God morgon, säger Fredrik piggt.

– God morgon, försöker jag svara med samma pigga ton.

– Vill du ha frukost? Jag visste inte vad du gillar att äta på morgonen så tog fram lite olika.

Han ser nästan lite blyg ut när han säger det. Som om det var första natten ihop med någon du nyligen börjat träffa.

På bordet har han dukat fram bröd och yoghurt, lite pålägg och han har till och med skivat upp lite gurka. Jag känner mig plötsligt lite generad igen över hur fint han fixat.

Frukosten blir en av de mysigaste jag haft med någon. Jag har haft många mysiga med John men inte på samma sätt. Med John tänker jag alltid på hur jag är för att duga för honom det har jag alltid gjort redan från första daten. Jag har alltid en känsla av att inte duga eller räcka till för honom.

Men med Fredrik känner jag att jag bara är utan att tänka. Jag kan prata om helt oviktiga saker och skämta fritt. John vill alltid prata om viktiga och världsliga ting liksom om vetenskap och det är ju intressant men ibland vill man bara att det är lättsamt. Det är egentligen först nu precis i den här stunden jag tänker på att det faktiskt är så.

Fredrik berättar att det är oförändrat med Göran men lite stabilt så sköterskorna tyckte att han skulle åka hem och sova och vila upp sig. När vi plockar undan är det som om vi alltid gjort det ihop, allt bara flyter på. Plötsligt stannar han upp och ställer sig framför mig.

– Du Jessie, förlåt att jag är på dig och lägger mig i men jag kan inte bara se på när någon far illa. Han harklar sig. När du far illa.

– Mmm fattar det.

– Har han slagit dig mycket? Alltså ofta? Hans röst är allvarlig och polisig igen.

– Nja ibland bara svara jag försiktigt av rädsla att han ska ringa hit polisen.

– Och slår han dig på kroppen med?

– Eh ja jo ibland.

– Jag är bara orolig att du tar skada, du vet inuti. Du vet att det kan ibland inte synas utanpå vad slagen gör inuti. Om du kissar blod måste du åka in till sjukhuset. Gör du det? Hans blick är sträng och kräver svar.

– Nej det gör jag inte. viskar jag.

Varför ska han börja prata om detta nu mitt i allt det mysig. Jag orkar inte hålla på med detta eviga tjat om att anmäla och att lämna John.

– Jag skulle känna mig mindre orolig nu när jag åker till sjukhuset om du stannar här idag. Kan du göra det?

– Ja, ljuger jag rädd för att han inte åker annars.

– Och du, Boy skyddar dig. Eller hur Boy säger han samtidigt som han klappar på hans huvud.

När Fredrik gått sjunker jag ner i soffan och försöker fundera på vad jag ska göra nu. Kommer på att jag inte tittat på mobilen sen jag kom hit igår. När jag tänker efter vet jag inte ens vart den är. Jag går och letar i jackan men den är inte där, går upp i sovrummet men den är inte där heller. Fan den är nog kvar hemma. Tänk om John försökt få tag på mig då är han nog riktigt arg nu.

Kommentarer är stängda.