6

6

Jag hör hur John gör sig iordning och går iväg till jobbet och jag inser att jag suttit här på balkongen i flera timmar. Jag går ut på toaletten och tittar mig i spegeln. Jag har blåmärken i ansiktet framförallt på kinden och lite upp mot ögat. Jag stryker med handen över kinden och det ömmar i skinnet. Hur kan han slå mig så hårt? Det här kommer nog ta några dagar att lägga sig just nu går det inte ens att sminka över så jag sjukanmäler mig och kryper ner i sängen. Den är fortfarande varm efter John. Jag hoppas på att sova bort mesta delen av dagen så jag slipper känna eller tänka något. Vill ha lite paus. Men hur jag än vänder och vrider på mig så kan jag inte somna. Min kropp är så spänd och jag älskar att ligga på sidan och gosa in ansiktet mot täcken men det gör ont och ömmar så i skinnet. Jag blir till slut liggandes på rygg stirrandes på den där spindelvävs girlangen i taket igen.

Så här kunde jag ligga vaken som barn också. Ligga och titta upp i taket och vänta på att somna. Jag tänkte så mycket som barn och när jag la mig var det som om det snurrade extra mycket i huvudet. Jag kände aldrig att jag passade in riktigt i min klass. Jag var lite annorlunda men ändå har jag aldrig stuckit ut. Men visst jag var en plugghäst. Jag gillade skolan och ville alltid göra bra ifrån mig. Jag var en skötsam flicka som skämdes om jag gjorde fel och jag skulle aldrig klara av att inte göra läxan, det hade varit för pinsamt. Jag kom aldrig in i järngänget i klassen, bland de häftiga och coola. Jag hade en riktigt bra kompis, Cilla. Hon och jag var jämnt tillsammans. Hon var en hästtjej och hade en egen häst i ett stall strax utanför staden. Jag brukade följa med henne dit. Jag var inte så intresserad av hästar precis men det var rofyllt och lugnt att vara bland hästar och hagar. Det är ståtliga djur som jag älskar att titta på. Cilla var jätteduktig med sin häst. Man såg deras kontakt och kärlek. Jag fick prova på att rida ibland men det var inte riktigt min grej. Jag hjälpte hellre till inne i stallet och mocka och framförallt att borsta hästen. Jag blev lite avundsjuk på hur bra vänner alla var och hur de tog hand om varandra och hjälpte varandra. Jag tänkte så där vill jag också ha det. Säkert därför som jag senare hittade basketen. Det var lite samma sak att man blev väldigt nära vänner. Alltid lättare när man har ett gemensamt intresse.

Cilla och jag sov ofta över hos varandra. Jag älskade att sova över hos henne så jag brukade alltid övertyga henne om att vi skulle vara hos henne. Det var så mycket roligare hos någon annan.  Andra saker och rutiner, maten smakade också alltid bättre hos Cilla. Det luktade så hemtrevligt på något vis. Hemma hos oss luktade det alltid bara nystädat. Min mamma älskade möbelpolish, hon gick och polerade möblerna hela tiden. Hos Cilla kunde det ibland vara lite stökigt och det kändes så befriande. Jag var inte lika ordningsam som min mamma så jag hade alltid en press på mig att plocka undan. Hos Cilla kunde man bara slappna av. Vi lyssnade mycket på musik och åt popcorn i sängen. Hennes lillebror kom ofta och störde. Jag tyckte det var gulligt men Cilla blev bara irriterad så där som man blir på småsyskon. Han spelade fotboll och ville alltid ut och sparka boll med oss. Vi brukade förhandla med honom om han var vår springpojke först så gick vi ut och sparkade boll med honom sen. Han sken alltid upp som en sol och sprang villigt och hämtade saker i köket till oss. Efter en stund stod han alltid så där förväntansfull i dörröppningen med stora ögon som bara tittade på oss, han var så ivrig att han inte kunde vara stilla utan stod och trampade med benen. Ska vi gå ut nu, frågade han med gullig röst och vi svarade alltid snart och han hängde med sitt lilla huvud och gick iväg. Vi var dock alltid tvungna att ge med oss vid hans tredje försök att få ut oss. Jag ville också ha småsyskon. Min storebror var inte så rolig att vara med. Han tyckte dessutom att jag var jobbig att var med. Jag tjatade ofta på mina föräldrar om att vi behövde ett tredje barn i familjen men de höll aldrig med.

En annan tjej i klassen som hette Tina hängde jag lite med ibland fast mest om Cilla inte kunde. Tina var lite konstig tyckte jag, hon var alltid klädd i svart och kändes dramatisk. Hon tjuvrökte redan som trettonåring och jag hade sett henne snatta i affärerna när vi var i staden. Jag skulle aldrig någonsin våga göra något sådant. Jag var alldeles för feg och jag hade skämts ögonen ur mig om någon kom på det. Jag gjorde helst inte saker man inte fick. Jag kanske borde blivit polis istället. Ibland hade hon med sig sprayburkar och skrev saker i tunneln under motorvägen och i busskurer. Jag var alltid så rädd att vi skulle åka fast för jag var ju ändå med henne. Nej, hon var en kompis som jag ofta fick ont i magen av att vara med. Men samtidigt var det något som gjorde att jag drogs till henne. Det var alltid spännande att vara med henne för man visste aldrig vad hon hittade på. Idag jobbar hon på Hemmakväll och verkar leva ett stillsamt liv. Fortfarande svartklädd men nu med rosa, grönt, eller lila hår. Jag brukar vinka till henne om jag går förbi men vi umgås inte längre. Cilla och jag umgås inte heller längre. Vi lovade varandra att alltid hålla kontakten med varandra efter nian. Men det är väl det man gör, det gör nog alla men sen hittar våra liv egna vägar och man ser varandra ibland men det blir inte av att man ses. Man har på många sätt inget gemensamt längre. Det enda man egentligen hade gemensamt var att man gick i samma klass och delade den tuffa uppväxten ihop.

Cilla har en stor hästgård utanför staden har jag sett i lokaltidningen där hon ibland gör reklam för sin turridning med islandshästar. Jag har ofta tänkt att det vore mysigt att åka dit på turridning med John men det är också en av de många saker jag drar mig för. Jag behöver verkligen bli mer spontan.  Jag undrar ändå ibland hur det gått för alla i klassen. Man delade ju ändå nio år med de flesta. Så visst undrar man vad som blivit av alla. Har de flesta barn? Har några flyttat utomlands? Jag hörde för några år sen att en av tjejerna i klassen gått bort i bröstcancer. Det var ingen som jag umgicks med men det känns ändå i hjärtat när man hör det. Jättesorgligt, vi är så unga än ju. En av killarna som jag var lite smygkär i, Gustav, bor i USA någonstans. Oj, vad jag var kär i honom men jag vågade aldrig säga något till honom eller ens visa det.

Ja, ingen vet vart livet kommer ta en. Det går inte att gissa vem av barnen i en klass det kommer gå bra för. Man kan gissa men jag tror man skulle bli förvånad. Vi föds aldrig med facit eller bruksanvisning. Tänk vad tråkigt det hade varit om man visste allt redan. Undrar om allt är förutbestämt eller om man skapar sitt liv helt och hållet. Vissa tror att vi föds med någon slags grundplan som vi sen kan forma själva. Jag tror på att vi måste välja vår egen väg iallafall, sen om vi får hjälp eller inte med det vet jag inte. Jag hade på sätt och vis tyckt det varit skönt om andra bestämde åt mig då alla beslut och förändringar är svåra för mig. Jag undrar alltid om jag valde fel liksom.

Men John var jag säker på redan från början. Honom tvekade jag aldrig på.

Kommentarer är stängda.