59

59

Jag är så lycklig. Vi sitter i bilen hem efter en jättemysig dag ute på stan. John har varit så underbart kärleksfull och vi har suttit och småpratat precis som förr, allt är precis som innan. Tänk att det äntligen är som vanligt, jag har tvekat ibland på om det någonsin skulle kunna bli det. Jag vet att jag måste säga till John att jag måste bort till boy en sväng nu. Jag är lite orolig för att han ska bli arg för han gillar inte att jag passar honom men så fin som han är nu så förstår han nog.

Med mig har jag en rosa ljung som jag tänker plantera i krukan på trappan. Jag hoppas den överlever där i kylan. Väl hemma tar jag tag i det direkt och John kastar den gamla vissna blomman. Han pussar mig på pannan och berömmer hur fint det blev. Inne i hallen tar jag mod till mig.

– Du jag måste bort och gå ut med Boy, hunden du vet.

– Jaha, svarar han surt.

– Göran har blivit sämre och är kvar på sjukhuset och jag har ju lovat att ta hand om hans hund.

John svarar inte utan böjar bara ta av sig sina ytterkläder men stämningen har ändrats totalt och jag blir så ledsen. Jag har ju inget val, jag måste bort till och gå ut med Boy.

– Ja ja, bara förstör vår kväll då, snäser han.

– Men det går fort, jag är tillbaka snabbt igen.

– Jag skiter i vad du gör, skriker han. Stick bara. Stick.

John föser ut mig ur huset så jag nästan trillar i trappan. Han är inte så arg som han kan vara utan mer irriterad och jag kan förstår honom att han blir lite besviken. Han hade väl sett fram emot en mysig kväll tillsammans. Dörren smälls igen och jag funderar på om jag ska gå in och försöka göra John glad igen och få honom att förstå eller om jag bara ska gå bort till Boy.

Jag tror det bästa är om John får lugna ner sig lite.

När jag möts av Boys kärlek och glada skutt så försvinner all irritation och ledsamhet. Han är så fin. Vi går en lång runda och jag njuter av att vara ute i den friska kvälls luften. Det är så skönt att gå med honom vid min sida för jag känner mig så trygg då. Han skulle skydda mig mot allt.

Väl hemma ger jag Boy lite mat och gör en kopp te och sätter mig i soffan. Jag sms:ar Fredrik och frågar hur det går för jag har inte hört något sen i morse.

Han svarar direkt att det är oförändrat. Just nu vill jag bara att Göran ska bli frisk så allt blir som vanligt igen.

Jag vill inte lämna Boy direkt för då blir han ensam både kvällen och natten om Fredrik inte kommer hem. Jag lägger mig och vilar lite i soffan med Boy liggandes nedanför på mattan. Min ständiga beskyddare.

Jag vaknar till av att Boy slickar mig i ansiktet och inser att jag sovit lite längre än jag tänkt. Klockan är mycket och jag måste skynda mig hem. Fan att jag inte satte larm på klockan. Jag kan gissa att John är både sur och arg där hemma nu. Undrar om det är bättre att jag stannar här hela natten istället.

Men med dåligt samvete lämnar jag ändå Boy ensam och skyndar mig hem. Jag vill inte förlora det fina som John och jag hade idag. Jag tror jag kan hitta honom igen och att vi kan få en fin avslutning på kvällen.

Redan i hallen känner jag igen känslan i luften. Det är kusligt tyst och mörkt i huset. Jag ryser och ångrar mig att jag gått hem för det här kommer nog inte sluta som jag hade hoppats på. Jag hinner precis ta av mig jacka och skor när John dyker upp i hallen helt utan att jag hört hans steg.  Slaget i ansiktet överraskar mig och får mig att tappa balansen lite men jag trillar inte.

– Men vad fan John. Sluta nu med där här. Sluta att göra mig illa skriker jag ursinnig. Jag har fan inte gjort nåt fel.

Jag är så arg så det kokar inom mig och besvikelsen att han inte kunde hålla sig en dag ens svider i hjärtat. Jag är så trött på att vara tyst och inte säga emot.

– Håll käften, väser han fram mellan tänderna.

Han tar tag i mitt hår och drar mig upp för trappan i sån fart att mina ben inte hinner med och jag slår i fötterna och benen i trappstegen och vid ett tillfälle viker sig knäna så det känns som allt hår ska slitas av från huvudet. Han kastar mig i sängen och kommer snabbt efter och sätter sig gränsle över mig och tar stryptag. Först lite lätt så jag får lite luft samtidigt som han tittar mig rakt in i ögonen. Hans ögon är svarta, kolsvarta och fulla av ondska. Rynkan i pannan är djup och jag förstår att han är vansinnigt arg just nu. Jag ligger bara stilla i hopp om att han ska släppa. Men han trycker hårdare och hårdare och till slut tar luften slut och jag viftar med både armar och ben men han är för stark så jag kommer inte loss. Det svartnar för ögonen och susar i öronen.  Jag är säker på att jag ska dö när han plötsligt släpper, spottar på mig och är på väg ut ur sovrummet när han vänder sig om.

– Din jävla hora. Hur fan ska få dig att fatta? Jag ska fan slå horan ur din kropp. Fy fan vad du äcklar mig skriker han för full hals.

I det ögonblicket önskar jag att någon granne skulle höra det och ringa polisen så jag slapp detta jävla livet jag lever med John. Den här berg- och dalbana av hopp och förtvivlan som jag just nu är så trött på.

Jag ligger och väntar på att John ska åka hemifrån som han brukar göra men hör varken ytterdörren eller bilen.  Jag ryser till vid tanken att han sitter där nere och häller i sig whisky och blir ännu argare. Jag tar sats och skyndar mig ner för trappan och tar mina skor och jacka i handen och bara springer ut, rädd att han skulle hinna stoppa mig i hallen annars. Jag stannar inte och tar på mig utan springer hela vägen bort till Görans hus.  Mina strumpor blir blöta och men jag känner inte att jag fryser. Jag är bara arg ledsen och förtvivlad, det är de enda känslor som pumpar i min kropp.

Jävla John

Kommentarer är stängda.