58

58

– God morgon älskling, säger John mjukt

Jag öppnar ögonen och ser att han står bredvid sängen med en frukostbricka i handen. Han sätter ner den i sängen och pussar mig på pannan. Jag är förvånad men glad över denna förändring i hans humör. Så underbar och fin han är när han är sig själv.

– Åh men tack älskling. Men ska du inte äta med mig, säger jag och lägger huvudet på sned och tittar bedjande på honom.

– Nej, jag måste iväg till jobbet en stund trots att det är helg men jag kommer inte hem sent och då kan vi åka ut på något om du vill.

– Gärna, jättegärna.

Han är på väg att gå då jag kommer på att jag måste ta hand om Boy lite på dagen när Fredrik är på sjukhuset. Det knyter sig i magen på mig för jag är rädd att John blir irriterad om jag sätter hunden före honom.

– Eh du, vet du ungefär vilken tid du kommer hem. Tänker så jag är klar då.

– Nja vid ett två tiden kanske.

– Ok det blir bra.

Jo, men det kan ju gå att få ihop. Om jag går till Boy snart och går en lång runda med honom så klarar han sig sen tills Fredrik kommer tror jag. Jag får skriva till honom så han inte kommer för sent hem. Glad och förväntansfull går jag ner med min fina frukostbricka till köket, jag tycker det är svårt att äta i sängen. Det är så lyxigt när han gör frukost till mig och jag känner hur mitt inre slappnar av. Han är verkligen sig själv igen. Tänk om vi äntligen kan lägga allt detta bakom oss och bara se framåt igen. Hans mammas död var nog det sista jobbiga för honom och nu mår han bättre.

Jag städar och fixar fint hemma. Bäddar sängen så som jag vet att John älskar att den är, så där perfekt som på hotell. På väg ut med soporna blir jag påmind om den där krukan på trappan med den vissna blomman i. Den har jag fortfarande inte fixat men vi kan nog handla någon blomma idag tillsammans idag. Jag tar lite extra tid på mig för att göra fint bland skorna och jackorna i hallen, allt för att Johns humör ska hålla sig så här. Jag ser något glimma till längre bort i hallen borta vid trappan och tittar upp. Under trappan är det byggt som ett slags förråd med en liten lucka. Vi har extra toalettpapper och annat smått därinne och nu ser jag att det sitter ett lås på den luckan. Jag tittar på det och undrar om det alltid funnits där eller om John monterat det nu utan att jag märkt det. Så klart det inte varit där innan, jag har aldrig låst upp för att hämta något där.

Undrar i så fall varför. Gömmer John något därinne? Jag blir så otroligt nyfiken och går upp och letar igenom hans nattduksbord efter nyckeln men hittar den inte. Jag fortsätter leta efter nyckeln överallt men kan verkligen inte hitta den någonstans. Av någon anledning får jag för mig att titta i lådan i bokhyllan där han har lite öppnare mm, hans drinklåda och där är den. Med nervösa och svettiga händer tar jag nyckeln och är på väg att öppna låset. Jag har verkligen ingen aning om vad han skulle gömma där.  Tvekar och går och tittar ut genom fönstret för att vara säker på att John inte kommit hem. Springer fram och öppnar låset och tittar in i det ganska mörka skrymslet. Men där är inget gömt därinne. Det är samma som alltid, toapapper och någon Ikea påse med papperstallrikar och extra servetter sånt där som vi inte har plats för på annat ställe. Ser en filt som ligger slängd på golvet precis i öppningen som jag inte minns brukar vara där som jag lyfter på men inte heller där finns det något gömt. Besviken och lättad låser jag och lägger tillbaka nyckeln där jag hittade den.

Boy blir hur glad som helst av att se mig och jag går in en stund i huset innan promenaden. I köket står frukostgrejerna kvar efter Fredrik och det känns inte som han är en sån som lämnar det. Han måste ha haft bråttom in till sjukhuset.

Jag var så arg på honom efter hans påhopp igår så jag har inte undrat hur det går och inte heller skrivit något idag.

Jag skriver ett sms och undrar hur det går med Göran. Medan jag diskar undan så undrar jag varför John satt ett lås på den dörren under trappan. Det var ett kraftigt lås också. Men det är ingen som skulle ta sig in där och leta efter något värdefullt så något är det han ska gömma annars förstår jag det inte alls.

Jag kommer inte våga fråga för det skulle han nog bli arg över men har jag tur så gömmer han nyckeln på samma ställe så jag kan se efter.

Jag hoppar till av att mobilen ringer och det är Fredrik. Jag tvekar först att svara men det är ju viktigt så måste.

– Hej, viskar Fredrik.

– Hur är det med Göran, frågar jag oroligt.

– Nja det är inte bra. De ringde efter mig i morse så jag fick skynda mig in till sjukhuset. De får inte rätt på hjärtat och de förstår inte varför. Jag själv tror att han gett upp. Jag vet att han inte vill ligga på sjukhus och kämpa så han kan mycket väl ge upp. Han brukar säga att han levt sitt liv klart. Fortsätter han viskande.

Jag gissar att han står i korridoren och pratar eftersom han viskar. Jag vet inte vad jag ska säga, jag känner ju varken Göran eller Fredrik egentligen. Men det känns i magen att höra Fredriks ledsna röst.

– Usch vad tråkigt, det gör mig ledsen att höra. Jag hade hoppats att Göran skulle vara stark och hämta sig fort.

– Hur är det med Boy?

– Bra, jag är hos honom nu, tänkte gå en långrunda.

– Tack, det behöver han. Du… förlåt för igår.

– Mmm, svarar jag kallt.

– Jag vet inte riktigt när jag kan komma hem. Jag vill inte lämna pappa när han är så dålig så det kan vara att jag stannar över natten. Kan du passa Boy i så fall.

– Ja så klart tänk inte på det, svarar jag snabbare än jag hunnit tänka.

– Jag måste lägga på. Men du tack, verkligen tack för att du ställer upp.

Fan vad hade jag nu gått med på. Att passa Boy hela dagen och kanske natten är inte bra, inte bra alls. Det försvårar mitt och Johns mys idag. Och jag vet inte om jag vågar säga det till honom ens. Fast det måste jag, jag kan inte gå runt och vara rädd för honom. Han är ju snäll igen nu. Bara vi inte är borta för många timmar så går det, då behöver jag inte välja.

Kommentarer är stängda.