56

56

På jobbet har jag svårt att koncentrera mig för jag vill bara hem till Boy. Jag sms:ade Fredrik i på morgonen att jag slutade vid lunch och att jag då skulle åkta direkt hem till Boy. Nu i efterhand ångrar jag mig att jag inte skrev någon om Göran, typ lycka till, hälsa honom eller något sånt. Men jag ville inte skicka fler meddelanden nu så det får vara. Han svarade nästan direkt med ett tack och en glad smiley.

Anna har tittat fundersamt på mig flera gånger idag som ifall hon märker att något är fel. Jag har flera gånger gått in på toaletten för att kontrollera att scarfen täcker märkena på halsen. Däremot var det lite svårare med märket på kindbenet. Jag märkte det inte igår men mitt kindben slog nog i hårt i väggen för i morse var det ett blåmärke där och det ömmar. Jag sminkade över det ganska bra men det syns lite om man är nära mig så vet inte om det är det Anna sett.

I morse var jag inte riktigt lika bestämd och säker på min strategi som jag hade igår kväll om att ge John ett val att söka hjälp eller skiljas. När jag gick upp i morse för att göra mig iordning och sminka mig så låg han kvar i sängen. Han som annars är tidigt uppe, oftast långt före mig. Han låg och tittade rakt ut i luften bara och verkade må väldigt dåligt. Jag blev lite orolig för honom och frågade hur det var med honom men jag fick inget svar.

Han mår nog verkligen inte bra och verkar gå igenom något riktig svårt. Det är ju när man går igenom svåra saker som man behöver stöd från sin partner. Jag kanske inte är något bra stöd för honom.

Samtidigt nu när jag är på jobbet så tänker jag tillbaka på det som hände igår och vad John gjorde så blir jag arg igen för jag får inte ihop det ändå i mitt huvud att han ska få göra så bara för att han mår dåligt.

Fast han har ju rätt på många sätt, jag är tråkig och jag bjuder inte in till sex precis. Det har jag väl aldrig gjort utan det har alltid varit han. Jag vet att han har ett stort behov av sex, så ändå tur att han inte är otrogen i alla fall.

Jag får kanske anstränga mig lite mer för honom och bli mer spännande kanske. Ta hand om honom lite mer. Det är på något sätt inte riktigt min personlighet men jag kan verkligen göra mer än jag gör.

Jag är kanske inte heller är den han blev kär i längre. Jag har kanske också förändrats precis som han har gjort.

På väg hem från jobbet så blåser och regnar det och jag känner plötsligt att jag hellre vill hem och fixa något mysigt till mig och John än att gå ut med Boy. Jag vill krypa ner i varmt bad och sen äta en god middag, sitta och prata i timmar om allt och inget. Så som vi gjorde förr.

På väg hem till Göran ser jag att Johns bil fortfarande är på uppfarten. Mitt hjärta bultar och jag börjar springa mot vårt hus. Något måste ha hänt John. Fan, varför åkte jag bara hemifrån i morse. Han mådde ju inte bra, det såg jag ju och jag bara lämnade honom.

Tänk om han är så dålig att han inte kan ringa efter hjälp, det kan vara hjärtat eller vad som helst. Fan också.

Jag springer det fortaste jag kan upp för trappen och in i huset. Jag tar inte ens av mig skorna utan rusar rakt upp i sovrummet. Där ligger John i sängen precis som när jag lämnade honom i morse. Jag ropar på honom och går fram och drar i honom. Jag är så andfådd att jag knappt kan säga något.

– Vad fan är det, ryter han irriterat.

– Hur mår du, jag blev så orolig att något hade hänt.

– Jag mår bra, väser han.

– Men John är du sjuk eller nåt?

Inget svar från honom och jag kan lätt känna av i stämningen att han inte är sjuk, han är arg och irriterad och då blir jag bara arg. Jag hade blivit rädd och orolig på riktigt

– Jag blev så jäkla orolig när jag såg att du var hemma fortfarande. Jag trodde något hade hänt.

– Ljug inte.

– Va, det gör jag inte, jag blev jätteorolig. Jag trodde du hade nån hjärtinfarkt eller nåt.

– Du ljuger, du skiter i vad jag vill eller hur jag mår så sluta låtsas. Hans röst är kall och saklig.

Jag vet inte vad jag ska svara på det. Det är ju inte sant det han säger jag bryr mig visst. Vad har jag gjort som gör att han ligger kvar fortfarande i sängen och är arg på mig? Gjorde jag något i morse när jag skulle till jobbet.

Jag frågade hur han mådde men fick inget svar och då gick jag bara. Kan det vara det som gjort honom arg. Ja, det kan inte vara något annat, han kände nog att jag inte brydde mig. Man vad fan han bryr sig ju inte hur jag mår. Han frågar aldrig efter han skadat mig hur jag mår eller har det.

– Men vad fan John det är klart jag bryr mig. Bryr du dig om mig då? Du skadar mig utan att sen kolla hur jag mår. Du behöver söka hjälp, nästan skriker jag åt honom.

Jag ångrade mig redan vid första orden för jag anade vad som skulle hända men det slank bara ut. Jag måste ändå säga det uppenbara.

Jag sitter bredvid John på sängkanten och han far upp i en enorm fart och tar tag i mig innan jag hinner resa mig själv och slänger ner mig i golvet med sådan kraft att jag inte kan ta emot med varken händer eller något, mitt huvud slår i byrån vi har vid väggen mitt emot sängen. Han ställer sig över mig och bara sparkar.  Han sparkar mig på benen och i sidorna på magen. Jag kryper ihop så mycket jag kan och lägger mig på sidan och skyddar mitt huvud med mina armar. Han sparkar allt han kan mot ryggen som är vänd mot honom. Det gör så obeskrivligt ont och jag försöker be honom sluta men luften går ur mig vid varje slag.

Till slut stannar han upp och lutar sig ner och tar tag i mitt hår och vrider mitt huvud mot sig.

Han spottar mig i ansiktet och sen går han.

Jag ligger kvar en lång stund för att hämta andan och få kraft nog att resa mig. Kroppen känns trasig och jag tar mig in i badrummet. Jag drar av mig alla kläderna och går in i duschen. Det varma vattnet känns skönt för själen men svider på kroppen. Jag kommer plötsligt på att jag inte gått ut med Boy och skyndar mig ut ur duschen. Först då känner jag bultandet i huvudet och när jag känner med handen så får jag blod på fingrarna. Jag har ett jack efter byråkanten. Jag letar fram ett plåster som jag försöker få fast men håret bara fastnar i det. Jag tar en sax och klipper lite runt såret och till slut fastnar plåstret. En snabb titt i spegeln avslöjar att jag inte har några synliga märken i ansiktet så jag kan hoppa över sminkningen.

Innan jag går letar jag upp ett chokladbar som jag har liggandes i en låda i köket som ofta får ersätta mat nu för tiden när det blir stressigt. Den får duga som lunch.

Kommentarer är stängda.