55

55

Jag lyssnar en sista gång efter ljud innan jag öppnar toadörren. Jag är precis på väg upp för trappan när John sliter tag i mitt hår bakifrån och drar ner mig de få trappsteg jag hunnit ta. Han trycker upp mig mot väggen fortfarande med ett hårt tag om mitt hår. Det känns som håret ska gå av. Han trycker hela sin kropp mot mig och jag få panik då jag får svårt att andas mot hans tyngd. Jag vill skrika men jag vet att han lugnar sig fortare om jag är tyst. Jag känner hans whiskeydoftande andedräkt mot min kind. Han trycker sitt underliv lite extra hårt mot mig och till min förskräckelse känner jag att han är hård. Paniken jag bubblar upp går knappt att kontrollera. Fan att inte Boy är med mig nu.

– Du måste sluta göra mig arg fattar du det, väser han mot min kind samtidigt som han drar till lite extra i håret. Fattar du?

– Mmm, svarar jag i hopp om att han ska lugna ner sig

– Du är fan omöjlig att leva med. Hora har du blivit också. Tror du inte jag fattar vad du håller på med. Va!! Tror du inte jag fattar!

Jag bara blundar och hoppas att han ska släppa när han fått skälla av sig. Men han drar ner mina byxor med sin fria hand och sen fumlar han med sina egna byxor och släpper äntligen håret för att kunna använda båda händerna. Jag vet vad som ska hända men vågar inte röra mig trots att det enda jag vill är att springa därifrån. Min kropp är absolut inte redo för något sånt här och när han tränger in så kan jag inte hålla tillbaka skriket för smärtan är enorm.

– Håll käften! Stönar han fram.

Tårarna rinner ofrivilligt och jag hoppas bara att det ska gå fort över. Han tar tag i mitt hår igen och hans stönande ekar i huvet på mig. Det här är fan inte klokt, jag blir våldtagen av min egen pojkvän. Hur fan kan han tända på detta, att göra mig illa.

Han var snabbt klar och trycker in mitt huvud i väggen som för att markera vem som bestämmer.

– Jag hatar att behöva göra så här mot dig men du är fan trög som inte fattar Jessie. Trög och dum. Det är så här man måste göra med horor det fattar du va, säger han kyligt.

Jag tänker inte svara på det. I ögonvrån ser jag min mobil som ligger på golvet. Bara ingen skriver något nu så John ser. Tänk om han ser Fredriks sms. Fan jag måste ta bort det, ja ta bort hans namn i alla fall. Jag vågar inte tänka på vad han skulle göra om han såg det sms:et eller förstod att jag hade kontakt med Helene.

John drar upp byxorna och går upp utan att säga något mer. Jag drar upp mina och smärtan är obeskrivligt. Det svider och känns som någon skurit med knivar i underlivet på mig. Jag är säker på att jag blöder men orkar inte gå in på toa och kolla. Jag känner mig så äcklig och förnedrad och sårad. Jag kryper ner i soffan och drar filten om mig. Jag tänker inte sova i samma säng som honom i natt. Fy fan vad äcklig han är. Det här har gått över styr nu helt och hållet. Jag kan inte tolerera detta mer.

I morgon ska jag prata med John och berätta att jag inte orkar mer och att jag kräver att han söker hjälp om vi ska fortsätta leva ihop.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle sitta i en sån här sits, att leva med detta. Varför har jag låtit detta pågå så här länge? Vad fan har jag tänk egentligen. Inget av det John gjort är ok, finns inga ursäkter ju. Jag känner att jag ligger och blir så arg att jag nästan skulle kunna gå upp och bara slå till honom.

Men tänk om han inte vill söka hjälp, vad gör jag då? Jag vill ju verkligen inte leva utan honom ändå. Jag vill bara att han ska bli som vanligt.

Om mamma hade levt nu hade jag gått hem till henne nu och sovit över. Vi hade suttit i hennes kök och småpratat och druckit te. Mamma hade klappat mig på kinden och sagt att allt kommer lösa sig. Allt löser sig alltid till slut, sa hon alltid. Bara lita på Gud, han finns alltid där för dig. Mm just nu undrar jag var den där Guden är för inte fan är han hos mig.

Kommentarer är stängda.