54

54

Boy slutar skälla direkt så jag springer ut mot hallen för att se vem det var, men springer rakt in i någon halvvägs. Det är inte John som kom hit. Jag känner igen honom från korten på bokhyllan, det är Görans son. Jag känner mig lite generad och blyg av någon anledning.

– Hej, säger han glatt. Det måste vara du som är Jessie?

– Ja, det är jag. Förlåt jag skulle gå hem precis, jag har varit ute med Boy en sista gång.

– Ingen fara, pappa sa att du fick vara här hur mycket du vill.

– Hur är det med honom?

– Ja du, det är inte så bra. Vill du ha lite te?

Han går hemtamt ut i köket och Boy följer honom som en skugga och verkar väldigt glad över att se honom. Sonen som jag ännu inte vet namnet på väntar inte på mitt svar utan gör två koppar te och bär ut de i vardagsrummet. Jag följer bara efter och sätter mig i soffan.

– Pappa är ganska dålig. Jag pratade med honom i telefon innan operationen och då verkade han så lugn så jag tänkte inte att det var något allvarligt. Men de ringde från sjukhuset efter operationen och han hade svårt att återhämta sig. Till mig sa han att det var en liten operation men när jag kom till sjukhuset insåg jag att det var en stor operation. Nåt med kranskärlen, jag har inte satt mig in i det men operationen gick väl i för sig bra men det är nu efter som han inte hämtar sig som han ska och hjärtat krånglar tydligen.

– Usch stackars Göran. Ja, till mig sa han också att det var en liten operation och att han skulle koma hem dagen efter.

– Ja, det är väldigt typiskt pappa att förminska och inte oroa andra. Han var kanske rädd att du skulle säga nej till att passa Boy om det var för många dagar, jag vet inte.

Jag tycker synd om Göran som ändå alltid verkar pigg men med de hjärtproblemen kan han inte ha mått bra. Jag sneglar lite på sonen medan jag smuttar på mitt te. Han ser verkligen trött och sliten ut. Hans ögon är sorgsna, han har ju suttit på sjukhuset hela dagen så det är inte så konstigt.

Jag blir generad över att jag tycker att han är så snygg men det vet ju inte han att jag tycker. Han har ett väldigt mjukt ansikte. Inte snygg på samma sätt som John utan sötsnygg. Nej, nu får jag skärpa mig jag kan inte flörta med Görans son samtidigt som han kämpar för sitt liv på sjukhuset. Plus jag är för fan inte singel. Nej, skärpning nu Jessie.

– Jag kan sova på soffan så du får ha sängen, säger han plötsligt.

– Nej, nej, jag ska hem. Sov du i sängen. Boy behöver inte mig om du är här. men jag kommer så klart hit imorgon så du kan åka till sjukhuset.

Ångesten sköljer över mig när jag tänker på att gå hem till John utan Boy. Jag gjorde honom riktigt arg innan. Men jag kan ju inte sova över här nu när sonen är här.

Jag ser att han tittar på min hals och kommer på att jag inte har något som döljer märken. Jag tar mig för halsen som för att få bort märkena vilket inte går. Han tittar mig rakt in i ögonen, hans blick är allvarlig men han säger inget.

– Kanon, det är så snällt att du hjälper till. Vi kan ju byta nummer så hörs vi av imorgon. Du får gärna komma och hälsa på pappa.

– Tack, ja, kanske.

Jag tar upp mobilen och trycker på lägga till en ny kontakt och första fältet att fylla i är namnet men det vet jag fortfarande inte, jag får skriva Görans son.

– Fredrik, Fredrik heter jag säger han och skrattar till.

– Mmm tack.

När jag står i hallen och tar på mig så får han en allvarlig blick igen och säger att jag ska ta hand om mig. Undrar om han förstår vad märken på halsen är för något. I så fall är han den första förutom Helen som vet vad jag är med om. Men nej, det kan han ju inte veta vad dum jag är. Jag klappar Boy och jag önskar så att jag kunde ta med honom hem.

Ute är det mörkt och luften är rå och kall. Jag går långsamt hemåt så sakta jag kan, jag vill inte gå hem. Hos Göran fick mitt liv en paus, jag kunde slappna av och slippa tänka. När jag närmar mig vårt hus så ser jag att Johns bil står på uppfarten och mitt hjärta bultar så hårt i bröstet så det känns som det ska hoppa ut. Jag blir yr och mår illa. Ska jag verkligen gå hem eller borde jag åka till Helene eller ringa Anna? När jag öppnar dörren så kan jag nästan ta på Johns ilska direkt när jag kliver in. Det är som om den tagit över syret i huset. Jag tar långsamt av mig jackan och försöker komma på vad jag ska göra om han fortfarande är arg. Det bästa att göra att hålla med honom och säga förlåt då brukar han lugna sig.

Jag kan se in i köket att han inte sitter där men jag ser inte in i hela vardagsrummet så jag vet inte om han är i soffan eller om han är upp i sovrummet. Jag vill vara lite beredd på vart han är. Jag smyger in på toaletten och sätter mig på toalettlocket och försöker lyssna efter små ljud som avslöjar var han är men det är knäpptyst. Inga rörelser eller harklingar eller något som avslöjar.

Hör bara mina egna andetag som låter mer än vanligt.

Plötsligt burrar det till i telefonen och det är sms från Fredrik. Han skriver att han går ut med Boy innan han åker till sjukhuset imorgon så jag kan ta sovmorgon tycker han.

Mm jo, det var ju snällt men han förstår inte att det inte är en lättnad för mig.

Jag funderar på om jag ska sova här på toaletten i natt men efter lite övervägande så finns här inget mjukt mer än en liten handduk som man torkar händerna på så det går ju inte. Jag måste gå ut från mitt gömställe.

Kommentarer är stängda.