53

53

John har skickat flera sms till mig men jag vägrar svara. Jag har lite svårt att bestämma mig för om jag ska sova i Görans soffa en natt till eller gå hem. När jag var ute sista rundan med Boy nyss så såg jag att Johns bil stod på uppfarten. Jag kan verkligen slappna av här nästan som jag kände det i min lägenhet när jag bodde själv. Jag har hittat flera böcker i Görans bokhylla som jag vill läsa så jag kan vara instängd här i veckor utan att få tråkigt.

Jag har väntat på att Görans son skulle ringa mig eller på något sätt höra av sig för han måste ju ändå veta att jag passar hunden.

Mobilen surrar och det är John som ringer. Jag vill inte svara, jag kan inte undvika honom för evigt men lite till hade varit skönt. Jag är så arg på honom så vill ge igen på nåt vis.

Men imorgon ska jag jobba så jag måste hem och byta kläder och duscha och sånt. John brukar åka hemifrån tidigt så om jag sover här kan jag gå hem om i morgon bitti när han åkt.

Det plingar till i telefonen och det är ett sms från John. Nu skriver han att han är orolig och undrar om det hänt mig något. Bara svara Jessie, skriver han.

Ja, vad fan jag måste nog det ändå. Jag sms att jag mår bra och att jag är hos grannen och passar hunden. Att jag behöver passa den några dagar till för att han är kvar på sjukhuset.

John svara direkt och undrar vilket hus för han vill komma bort och säga hej. Motvilligt skriver jag vilket hus och blir trött på mig själv som inte orkade hålla emot längre.

När det knackar på dörren så skäller Boy och springer mot dörren. När John kommer in i hallen slutar Boy att skälla men han tittar misstänksamt på John och morrar lite. Han ställer sig framför mig som för att skydda mig och jag blir glad och inser att han skulle skydda mig om John skulle göra något.

– Hej, så det är här du är!

– Ja, fin hund va?

– Mm visst svara John helt ointresserat.

Han kommer mot mig och vill ge mig en kram men Boy morrar och ställer sig i vägen. John backar motvilligt och verkar förstå att det inte är han som bestämmer här. John går runt oss och in i vardagsrummet. Han går runt och tittar lite och fortsätter sen i köket. Jag och Boy följer efter honom och jag får känslan av att John vill se om jag är ensam. Han stannar till vid trappan och står där tyst som om han överväger om han ska gå upp men till slut går han och sätter sig i soffan.

Jag sätter mig i andra änden av soffan och Boy står snett framför mig redo att försvara mig. Han släpper inte John med blicken en sekund. Det är som om han känner på sig att Jon inte går att lita på.

John ser trött ut och lite blek. Hans ögon ser nästan ledsna ut och jag får lite dåligt samvete över att jag ignorerat honom. Han lutar sig bak i soffan och det ser ut som om han skulle kunna somna när som helst. När han vrider huvudet mot mig så fastnar hans blick på något hos mig och hans ögon ser chockade ut. Han är på väg att säga något men stoppar sig. Jag inser att det nog är märkena på halsen han ser, jag har inte halsduken på inne. Ja ta mig på halsen och han harklar sig och sätter sig upp.

– Jaha, när kommer du hem då?

– Jag vet inte, Göran är kvar på sjukhuset så får ju ta hand om Boy till han är hemma igen.

– Men du kan väl sova hemma? Hunden klara sig väl?

– Mmm på sätt och vis men han är orolig för Göran det märks, han förstår ju inte vad som händer.

– Men Jessie, du är så knäpp. Hundar har inga känslor. De bryr sig inte om sådant. De vill bara ha mat och kunna komma ut och kissa. Det är så typiskt dig att lägga in en massa känslor och tankar som hunden har. Seriöst, bara kom hem nu. Du kan ju komma hit och mata och gå ut med honom men du måste ju inte bo här.

– Jo, men det känns bättre om jag är här med honom. Så klart han undrar var Göran är.

Jag känner mig sårad att John vill förlöjliga mig. Ilskan över jobbet och att John ringt dit sköljer över mig igen och när jag ser att Boy är kvar mellan oss så känner jag mig tillräckligt trygg att konfrontera John om det.

– Varför ringde du min chef förresten säger jag i en anklagande och irriterad röst. Du har ingen rätt att lägga dig i hur jag jobbar.

– Men du vägrar ju lyssna på mig, jag vill att du jobbar mindre.

– Det kan inte du bestämma. Jag bestämmer inte hur mycket du ska jobba så lägg dig inte i mitt jobb. Du verkar inte bry dig om vad jag tycker längre. Du har förändrats på sista tiden, du är så arg hela tiden. Du behöver få hjälp med det John.

Jag ser att John är arg men han försöker behärska sig. Jag vet att jag retade upp honom men jag måste säga ifrån. John reser sig och vankar av och an i rummet. Boy följer honom med blicken och när John kommer mot mig och höjer handen så far Boy upp och morrar så ilsket att John backar.

– Du ska fan alltid jävlas och göra mig arg. Du kan aldrig bara vara enkel och trevlig. Du måste alltid vara envis som ett barn. Det är du som behöver hjälp, inte jag för det är du som gör mig arg skriker han.

Boy går mot honom igen och morrar och visar hela tandraden. John vänder och går ut ur huset. Boy kommer fram till mig och buffar på mitt ben som för att säga att nu är allt bra.

Jag börjar gråta och Boy slickar mig i ansiktet som tröst. Jag kramar om honom och känner vilken otrolig tröst han är och vilken tur han var här idag.

Plötsligt skäller Boy till och springer mot dörren. Jag hör hur någon går i trappan utanför och hur dörren öppnas. Mitt hjärta stannar, fan John ger sig inte.

Kommentarer är stängda.