52

52

Jag väcks av att jag blir slickad i ansiktet, det är Boy som vill göra mig uppmärksam på att han är kissnödig. Känslan att vakna upp i Görans soffa är skön trots att det inte är mitt hem så känner jag mig trygg här. Jag släpper ut Boy i trädgården för en långpromenad får han inte än. Jag drar några djupa andetag vid den öppna altandörren. Den kalla friska luften känns så skön i mina lungor. Det gör ont i sidan när jag rör mig så jag drar upp tröjan och ser ett stort blåmärke som skiftar i alla möjliga färger, rött, blått, lila och lite svart. Jag drar handen över det och det ömmar rejält. Det syns inte utåt i alla fall. Jag tar upp mobilen och med hjälp av mobilkameran ser jag märkena på halsen. Dom kräver en polotröja eller scarf att gömma.

Klumpen i magen är tillbaka, ångest, ilska eller vad det nu är för känsla. Den är jobbig i alla fall. Jag känner mig så sviken av John.

Boy kommer in och tittar så där frågande på mig igen. Mat är det nog då kanske som han vill ha. Jag letar lite i köket och hittar hans mat och han är ivrig och trampar runt medan jag lägger upp det i hans skål.

I mitt letande hittade jag tepåsar och gör mig en kopp te. När jag sätter mig med min varma kopp i soffan tittar jag om jag fått några sms av John. Men nej inga sms från honom, han har nog inte varit hemma i natt så han vet inte att jag är borta. Det var nog tur för han hade väl blivit ännu argare då.

Ja just det, Göran hade ju lovat att höra av sig igår efter operationen men jag har inga missade samtal eller sms från honom heller. Det var så mycket som hände igår att jag inte ens tänkte på det. Nu blir jag jätteorolig för honom. Tänk om det inte gått bra?

Jag funderar på att ringa men det känns för tidigt att störa så jag skickar ett sms och frågar hur han mår och berättar att Boy mår bra. Jag sitter och väntar med mobilen i handen i hopp om att han ska svara direkt.

Jag ser att min bror skrivit att han inte kunde komma loss just nu så det blev inget Sverigebesök. Jag blev mer besviken än vanligt, hade behövt honom nu, att få prata med den enda familj jag har. Jag svarar att det var jättesynd och att jag hoppas att han kan komma hit snart. Jag skriver till och med att jag saknar honom vilket jag nog aldrig gör.

Jag känner mig så otroligt ensam och vet att jag måste göra något åt det men det är svårt. Jag tänker på baskettjejerna och saknar de jättemycket. Det blev inte av att jag började spela igen. Jag var bara och hälsade på en gång. Något får mig att undvika det där men jag vet egentligen inte vad. Men känns som det är förbi på något sätt, något jag har gjort och gått vidare. Men jag skulle ju kunna gå med dom ut någon gång, det hade varit så kul.

Jag provar att ringa Göran men inget svar. Oron växer i mig för hur han mår. Tänk om han dör, vad gör jag då? Jag kan inte ha Boy hemma hos mig. Och jag har inget telefonnummer till sonen. Jag vet inte ens om de har kontakt. Men nej sjukhuset skulle ringa honom då ju så han får fixa med allt så klart.

Jag minns att Göran sa att han skulle lägga en lapp med nummer till avdelningen där han skulle ligga. Och ja mycket riktig det ligger en liten handskriven lapp på köksbänken där namn och nummer till sjukhuset står nedskrivet och ett tack för hjälpen längst ner.

Jag känner mig nervös när jag inväntar svar. Jag är på väg att lägga på när de plötsligt svarar.

– Hej, jag heter Jessie och undrar hur det gått för Göran.

– Mm har du hans efternamn?

Oj hans efternamn vet jag inte, jag letar runt i köket efter post där hans efternamn borde stå. Och där ligger några kuvert som tur är.

– Karlsson, Göran Karlsson. Jag passar hans hund och han skulle höra av sig till mig efter operationen men det har han inte gjort så jag blev orolig.

– Ja. Göran har berättat att du passar hans hund. Det gick inte som planerat med hans operation och han är ganska dålig tyvärr. Vi har ringt hans son som är här hos honom nu.

– Men vad har hänt?

– Jag kan tyvärr inte berätta mer i telefon, du är inte släkt heller så bättre om du pratar med hans son.

– Men får jag hälsa på?

– Ja det får du. Men prata med hans son så kan ni bestämma något.

Jag är orolig och lite irriterad men säger ändå artigt tack för hjälpen.

Men nej, det var inte så här det skulle bli. Göran sa att han bara skulle in och göra en enkel operation. Och hans son har tagit sig till sjukhuset, då är det nog ganska illa.

Jag letar runt i köket för att försöka hitta något telefonnummer till sonen men jag vet ju inte ens vad han heter så känns lite hopplöst. Jag kan egentligen bara vänta.

Jag måste nog ringa chefen och se om jag kan ta ledigt några dagar till eller jobba halva dagar så Boy slipper vara själv.

– Hej Jessie, säger hon i samma glada ton som hon alltid gör. Hur är det med dig?

– Jo det är bra, bara bra.

– Ja va bra, jag har tänkt lite på dig de senaste dagarna. Din man ringde mig för några dagar sen och berättade att du inte mår så bra och att du kämpar efter missfallen och så. Han berättade hur orolig han är för dig och vi pratade om att du skulle behöva gå ner i tid på jobbet så du hinner återhämta dig och ta hand om dig lite bättre. Jag kan kanske hjälpa dig med någon samtalskontakt om du inte har någon redan.

Det snurrar i huvudet på mig. Vad sa hon? Hade John ringt och pratat med min chef om mig? Får han det egentligen? Jag känner ilskan bubbla i mig och jag vill bara skrika rakt ut.

– Hallå? Är du kvar?

– Ja jag är kvar, svara jag så lugnt jag kan.

– Du vet att vi finns för dig och gärna hjälper dig Jessie.

– Mm tack men jag vill jobba, jag mår bra av det.

– Jo men om du går ner på halvtid ett tag så hinner du ta hand om dig. Sen kan du gå upp igen på heltid när du mår bättre. Vad tror du?

– Mm kanske det, svara jag bara.

– Så bra Jessie vi gör så ett tag så ser vi hur det går framöver. Jag har redan förberett detta för dig så du kan börja med detta direkt utan att behöva tänka på något.

– Tack!

Tack var det enda jag kunde komma på att svara. Vadå tack? Tack för att de har gått över huvudet på mig och bestämt att jag inte mår bra och behöver jobba mindre? Jävla John, så kan man väl inte göra ändå? Jag känner mig så arg och besviken nu så jag kokar inombords.

Boy verkar känna hur jag mår och kommer fram och puffar på mitt ben och tittar upp på mig med sina snälla ögon och jag bara smälter.

– De är idioter, vet du det? John är en idiot.

 Men nu kan jag ta hand om dig utan problem i alla fall, så länge som behövs.

Jag lutar mig fram mot Boy och han är blixtsnabbt framme och ger mig en rejäl slick i hela ansiktet. Hundar kan verkligen få oss att må bra, bästa terapin.

Men det gnager så klart i mig ändå. Mest arg över hur mesig jag är. Varför går jag med på det egentligen? Varför skrek jag inte rakt ut som jag ville eller skällde ut henne? De kan väl inte bestämma åt mig? Varför låter jag John köra över mig så och bestämma över mig? Jag måste tuffa till mig.

Det plingar i telefonen och jag blir överlycklig och tänker att det är Göran. Men nej,det var från John. Han skriver bara kallt “var är du”.

Inget hur mår du, vilket borde vara det normala efter igår. Jag stirrar på hans sms och bestämmer mig för att inte svara. Han får fan bli orolig först. Han borde lära sig att inte ta mig för givet.

Kommentarer är stängda.