50

50

När jag vaknar ser jag att Johns sänghalva är tom och den ser orörd ut så han kan inte ha sovit hemma i natt. Ett litet sting av svartsjuka visar sig i magen då jag tänker att han kanske varit hos en annan kvinna. Men jag skakar av mig det för det tror jag inte ändå, han har nog stannat på jobbet. En del av mig njuter av ensamheten och tystnaden som är i huset. När John inte är hemma kan jag slappna av. Så ska det väl ändå inte vara egentligen. Jag älskar honom kanske mindre nu, ja jag vet inte vad jag känner längre.

Men idag ska jag passa Görans hund och det har jag sett fram emot. Jag hoppas han inte varit för nervös nu när han åkte in till sjukhuset i morse. Det är för länge för Boy att vara hemma själv hela dagarna så jag har tagit ledigt från jobbet två dagar nu för att kunna njuta av detta och jag tänker att vi ska gå långa promenader.  Hundar är så underbara, bättre än människor egentligen. De dömer dig aldrig varken för hur du ser ut eller vad du åstadkommer utan ger bara villkorslös kärlek och en hund skulle inte bli aggressiv och arg oprovocerat. Eller nja det finns ju sjuka hundar som så klart har attackerat folk oprovocerat, mm då är John som en sjuk hund helt enkelt. Varken djur eller människor är perfekta.

När jag var liten hade vi en man som levde med sin hund lite längre ner på gatan och den blev aggressiv en gång och bet tag i någon, jag minns inte detaljerna men jag minns så väl att jag fick veta att den hunden avlivades. Jag kommer ihåg hur ledsen jag blev och hur fel jag tyckte det var då. Det var en jättesnäll hund som aldrig tidigare hade gjort något utan han var alltid så lugn. Jag förstod inte varför man inte gav hunden en chans, jag menar även hundar kan ha en dålig dag precis som vi människor och mår man inte bra är det inte så lätt.

Tänk om vi skulle avliva alla människor som blir aggressiva, då hade John inte levt längre.

Usch, jag ryser vid tanken och känner mig plötsligt lite mjuk när jag tänker på John. Vi är så snabba på att döma folk och deras agerande. Han har det riktigt tufft och jag går omkring och funderar på att lämna honom bara för det.

Det är nästan samma sak som att avliva en hund för at den har en dålig dag.

Jag översköljs plötsligt av kärlek för John och känner att jag måste ha mera tålamod med honom.

Jag går bort till Görans hus och när jag går upp på gången till huset hör jag hur Boy skäller. Tänk om han inte känner igen mig utan tror att jag är en inkräktare och anfaller mig? När jag väl får upp låset och öppnar dörren så är jag så fokuserad på att stänga dörren snabbt så han inte springer ut. Vilket gör att jag missar Boys glädje över att se mig och han hoppar upp på mig så jag tappar balansen och vi hamnar i en hög på hallgolvet. Han tittar upp på mig med sina stora ögon och jag fylls av glädje. Vilken kärlek djur ger oss. Han försöker göra det bekvämt för sig i mitt knä men det är inte helt lätt för han är inte så liten. Jag vet inte mycket om hundraser men är säker på att det är en labrador. Hans päls är chokladbrun och underbart len. När jag reser mig får han något glädjefnatt och börjar springa runt i huset runt och runt och kommer sen och lägger en leksak framför mina fötter.

Det känns konstigt att vara i någon annans hem när de inte är hemma. Jag känner mig som en inkräktare faktiskt men han sa flera gånger att jag skulle känna mig som hemma.

Jag går runt lite i huset och blir förvånad över hur rent och fint det är. Jag har nog lite fördomar om äldre män och deras städförmåga. I vardagsrummet står det fotoramar uppradade i bokhyllan. Det är foto på när de gifte sig och de var så fina och ser så lyckliga ut. Där är även foto på hans fru som ser ut att vara tagna på senare tid och hon ser så otroligt snäll ut. Jag får en längtan efter att jag skulle vilja ha de som morföräldrar. Göran berättade att hans fru dog för två år sen, det var något med hjärtat. Jag frågade inte så mycket för man ser tydligt saknaden och smärtan i hans ögon när han pratar om henne. Lite längre bort står det foton på vad jag gissar måste vara deras son. Det står uppradade med det yngsta först när han var baby och slutar med en bild på en vuxen man. Jag tar upp den sista ramen och tittar på bilden. Det var en riktigt snygg son Göran har. Stora bruna snälla ögon och ett mjukt leende. Lite lik Göran när han var ung på bröllopsbilden.

Jag får känslan av att detta var en lycklig familj med mycket kärlek, en sån som jag vill ha.

Boy buffar på mitt ben och tittar frågandes på mig.

– Vill du gå ut?

Jag hör hur min röst ändras när jag pratar med honom. Precis som när man pratar med bebisar. Löjligt egentligen men det bara blir så. Han springer till dörren och sätter sig och tittar på kopplet som hänger på väggen. Tydliga signaler och svar från honom, vi ska helt enkelt gå ut.

Kommentarer är stängda.