5

5

 Jag sitter på personaltoaletten på jobbet och bara stirrar på två streck. Ett streck i en mindre ruta och ett i en större ruta. Två streck betyder att man är gravid. Och jag har två streck så det innebär att jag är gravid. jag har ett barn i min mage. Det känns så overkligt men underbart att det äntligen hände.

Jag har längtat så mycket efter att få bli mamma. Jag är ju ändå 26 år så det är en perfekt ålder. Samtidigt ligger den där dimman som jag och John har mellan oss över all glädje på något sätt. Nu när allt jag drömt om är på väg att hända så blir jag rädd att tappa bort det. Jag måste få tag på John och berätta, det här är nog det som kommer få oss nära varandra igen. Jag ringer John men inget svar så jag skickar ett sms att jag vill att han ringer mig så fort han kan.

De sista tiden har varit så här, att jag inte får tag på honom och han kommer hem sent och går hemifrån innan jag gått upp på morgonen. Ibland kommer han inte hem alls. Jag försöker fråga var han är och varför han jobbar så sent men han blir bara sur och snäser något om att det är mycket på jobbet just nu. Någon stor omorganisering säger han. Jag vill tro honom men kan inte. Det är ju inte bara att han inte är hemma utan mer stämningen mellan oss. Vi pratar inte och han svarar sällan när jag ringer och jag får inga gulliga sms alls längre.

Jag vill inte gå på honom heller och pressa honom men det känns så overkligt att vi inte kan prata med varandra längre.

Jag frågade honom häromkvällen om vi skulle titta på hus i helgen men han sa bara att han inte kunde. Den ensamhet som jag nu hamnat i var inte skön, det är ingen ensamhet som jag kan njuta av och slappna av i. Jag kan absolut gilla egentid men detta är något annat. Ett vakuum, allt syre är utsuget och jag väntar förgäves på det där andetaget. 

Jag försöker hålla mig lite sysselsatt genom att storstäda, jag har rensat alla garderober och alla skåp. Jag har gjort fint på balkongen och planterat lite i krukor. Jag köpte nya balkongmöbler för att göra balkongen till min oas tänkte jag. Och ja, det blev jättefint och mysigt. Den är inte så stor men tillräcklig. Men som med mycket annat så hade jag velat dela det med John. Jag hade velat inviga den med lite bubbel i kvällssolen. Istället invigde jag den med lite te och knäckebröd, ensam.

Jag har ingen lust att  träffa vänner, för det krävs ett visst skådespel som jag inte orkar med just nu. Jag vill inte ha frågor om hur jag mår. Anna, min arbetskamrat som är en ganska nära vän frågar ibland hur jag mår. Jag ser att hon ser att något är fel, att jag inte mår bra. Men jag ljuger och säger att allt är bra.

Till och med min bror som jag inte har kontakt med så ofta frågade mig för ett tag sen när vi skypade på mammas födelsedag om jag inte mådde bra. Du verkar sjuk, Jessie, sa han. Jag ljög och sa att allt var bra men att jag tänkt mycket på mamma. 

Eller ljug var det egentligen inte bara för jag har tänkt en del på hur det varit om mina föräldrar hade levt idag. Är detta något som jag hade kunnat prata med mamma om? Hade hon kunnat trösta mig och ge råd?  När jag tänker tillbaka så delade jag nog aldrig något svårt med henne. Jag berättade aldrig några saker direkt om mitt liv, jo, lite bra saker. Mamma var lite skör på något sätt så man valde omedvetet att inte låta henne höra om dåliga saker. Hon hade en slags distans till känslor tror jag. Som vuxen ser man allt sånt där med andra ögon. Jag undrar om hon inte hade någon distans till oss också. Ju mer jag tänker på det desto fler saker kommer jag på att jag saknat från min mamma.

Jag ligger och stirrar upp i taket. Det hänger en sträng av dammig spindelväv som nog hängt ett tag för den har släppt på vissa ställen och hänger ner som girlanger på sina ställen. Så bra var min storstädning. Bredvid mig ligger John och snarkar och luktar whisky men jag kan inte somna. Jag hade bestämt mig för att prata med John idag  om oss och om barnet.
Vet inte vad som hände, jag har väl uppdämd ilska inom mig för jag gick på honom ganska hårt om varför han aldrig var hemma eller svara när jag ringer. Jag anklagade honom för att vara otrogen. Vilket jag funderat mycket på sista tiden att jag tror att han träffar någon annan. Man kan inte jobba så som han påstår och häromdagen ringde jag hans kontor för att jag ville få tag på honom och de sa att han gått för dagen och då var klockan två.

Han blev riktigt  förbannad och skrek att jag ska skita i vad han gör. Hur kunde jag vara så svartsjuk bara för att han jobbade fortsatte han. Jag fick några rejäla smällar i ansiktet så det ringde i öronen. Jag blev helt tyst och bara tittade på John, han väste mellan tänderna 

– titta nu vad du tvingar mig att göra.

Jag kunde varken gråta eller känna något. Det blev aldrig berättat om barnet i min mage. Vårt barn, Johns och mitt barn som växer i min mage som vill komma ut och vara omringad av kärlek. Allt annat än det som vi har här hemma just nu.

Det värker i mitt ansikte efter smällarna. Han slår riktigt hårt, känns som han tar i med all kraft. Undrar om jag får blåmärke av detta? Då går jag inte till jobbet förrän de är borta. Vågar inte chansa på att de får se något.

Jag följer spindelvävs girlangen i taket med ögonen och John har faktiskt rätt. Jag provocerade honom rejält, inte konstigt att han blev så arg.

Jag måste försöka vara mer tålmodig och inte göra honom arg så ska det nog vända. Jag vill ju att han ska få veta att vi väntar barn. Jag vill att han ligger och håller sin hand på min mage och drömmer sig bort med mig om allt mysigt vi ska göra när vi blivit föräldrar. Ta mysmorgnar på helgerna och bara ligga på golvet och leka med barnet, gå promenader i parken. Jag vill göra egen barnmat och pyssla om i hemmet. I trädgården vill jag ha en gunga och en sandlåda. Vi skaffar kanske en kattunge som stryker runt lite och som säkert bajsar i sandlådan, ja ja ingen dröm är perfekt. Tänk så mysigt liv vi kan få John och jag.

Det är omöjligt att somna så jag smyger upp i köket och tar en Alvedon mot smärtan i ansiktet och gör mig en kopp te. Klockan är halv tre och jag blir först stressad av att jag inte får sovit men sen ser jag mitt ansikte i glasdörren på väg ut på balkongen och det kommer synas några dagar så jag ska ändå inte till jobbet imorgon.

Jag kryper upp i den sköna stolen i hörnet vid tomatplantan som precis börjar nå upp till balkongräcket. Sveper filten om mig och värmer mina händer på tekoppen. Tittar upp på stjärnorna som lyser upp hela himlen. 

Jag minns när jag var liten och jag älskade att ligga på gräsmattan och titta på stjärnorna och drömma mig bort. Ibland smög jag ut sent på kvällen med en filt och la mig på gräset utan att mina föräldrar märkte det. Jag kunde ligga länge och bara följa de olika stjärnbilderna med blicken och känna att jag var en del av något större. Det var en hissnande och pirrig känsla.

Så som jag tänkte som barn tänker jag ju inte som vuxen. Det är omöjligt att förstå hur barn kommer uppleva allt sen när de är stora. Det är ett stort ansvar att ta på sig när man sätter ett barn till världen. Det är omöjligt att tänka ut allt i förväg och göra allt perfekt och skulle man klara det så möter ju barnet andra utanför hemmet och man kan inte styra hela världen. Det går inte att skapa en perfekt barndom som senare i livet inte sätter sina spår på ett eller annat vis. Kanske är det just det som är perfekt att växa upp med livets utmaningar. Så klart är det ofta just svårigheter som formar oss men även allt det goda med trygghet och kärlek. Så en bra blandning av allt är väl det bästa receptet för att skapa en perfekt människa. Jag vill skapa den med John. Jag vill att mina barn ska vara lyckliga och växa upp till lyckliga vuxna.

Jag lovar att ge dig den bästa tänkbara uppväxten viskar jag med handen på min mage. 

Kommentarer är stängda.