49

49

– Hej Jessie! 

Jag rycker till men känner direkt igen rösten. Det är Göran vår granne med hunden, men idag har han inte hunden med sig.

– Hej!

– Jaha, vem hälsar du på här då?

– Nja, ingen egentligen jag bara gillar att sitta här, det är så lugnt och skönt. Du då, vem hälsar du på?

– Min fru, Margareta ligger här. Ja, inte här på minneslunden utan längre bort vid träden. Jag ville hälsa på henne nu innan operationen. 

– Vad fint! Är det enda jag kommer på att säga.

– Men då tar du hand om Boy imorgon så ses vi om några dagar. Jag åker tidigt imorgon bitti. 

– Ja, det fixar jag och va rädd om dig nu så hörs vi när du ska hem.

– Du, jag är väldigt glad att du vill ta hand om honom, han gillar dig.

Han är inte sig själv idag. Han går långsamt och verkar låg men det är nog inte konstigt. Han verkar sakna sin fru väldigt mycket och han är säkert nervös inför operationen.

Nu skäms jag plötsligt när jag kommer att tänka på vad jag ville göra borta vid stupet, vem skulle passa hans hund då?

Jag var hos honom häromdagen och vi pratade igenom allt det praktiska. Han är så otroligt snäll och han verkar så tacksam över att jag hjälper honom. Han har en son men han bor inte här omkring så han ville inte störa honom fick jag känslan av.  Jag fick vara hos honom så mycket jag ville sa han, vilket är tur för John skulle aldrig gå med på att ha en hund som smutsade ner i huset. Jag har inte berättat för John att jag ska passa den heller. Vi har slutat att prata med varandra just nu. Vi lever liksom parallella liv och det har varit ganska skönt.

Det plingar i telefonen och jag ser att det är från John. Tvekar men öppnar ändå och läser sms:et, det står ” Är på väg hem, är du hemma för vi behöver prata”.

Va det va konstigt och olikt John, han vill aldrig prata. Vill han prata om allt som hänt eller är det något annat. Jag känner mig hoppfull att vi ska prata ut och att allt ska bli bra igen. John är nog tillbaka, min John. Så jag skyndar mig hem så jag inte ska missa chansen.

John sitter vid köksbordet med en kaffekopp och han ser väldigt allvarlig ut. Det knyter sig i magen på mig direkt för det känns inte som han vill prata och reda ut saker. Undrar om det hänt något på jobbet.

– Hej, säger jag lite försiktigt.

– Hej, svarar John utan att titta upp.

Jag sätter mig ner mittemot honom vid köksbordet och väntar på att han ska säga något. Stämningen är konstig och obehaglig. Nästan samma känsla som när man hade kvartssamtal i skolan och man på något sätt alltid kände sig skyldig.

– Hur är det John? Har det hänt något? Jag kände mig tvungen att bryta tystnaden.

– Nej det är bra, bara bra svarar han fast rösten låter ändå allvarlig.

– Jag har ju varit på bouppteckning efter mamma och jag har ärvt en del pengar. Hon sparade tydligen undan flitigt under sista åren. Och sen har hon kvar sitt hus som vi ska sälja och då kommer det en del pengar därifrån.

– Ok!

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara och jag känner mig lite rädd för att säga fel sak och göra honom irriterad eller arg.

– Gick det bra med Helene eller blev det bråk? På bouppteckningen alltså!

– Va! Svarar John tankspritt. Jo, jo det gick bra och snabbt. Vi var överens om allt och testamentet var det inte något konstigt med så inga problem. 

Men det jag har funderat på är att du skulle kunna sluta jobba.

– Va, vad menar du? Ska jag sluta jobba. Varför det?

– Jo men med min lön och med arvet så finns det utrymme att lösa in en del lån så vi kan bo billigt och då behöver vi inte din inkomst. Det kanske hade gått innan också men nu finns det verkligen utrymme för det.

– Men jag vill inte sluta jobba John. Det är inte bara för pengarna som jag jobbar. Vad ska jag göra här hemma?

– Jo men jag känner att jag jobbar ju mycket och ingen tar hand om huset och trädgården och ärligt talat Jessie vilken mat äter vi nuförtiden? Jag hade tyckt det var bra om du var hemma så du hann med allt det där lite lättare.

Jag känner mig förvånad över det han föreslår för det har vi aldrig pratat om. Varför jobbar inte han mindre istället så han kan göra saker hemma men det vet jag inte om jag vågar säga. Han tänker på allvar att jag ska vara hemmafru. Jag blir bara trött och ledsen för detta var inte vad jag hoppats på.

– Jag vill inte bara vara hemma. Du skulle väl kunna jobba mindre istället så hinner vi med? Vi skulle ju kunna gå ner i timmar båda och ha mer tid för varandra.

Jag försöker vara mjuk i rösten och hitt John, kanske detta kan bli ett bra samtal om oss ändå.

– Jaha så det är viktigare för dig att jobba och att vi då bor i en svinstia och äter skräpmat. Vad är du för en kvinna alltså? Hans röst är irriterad på gränsen till arg och han slår handen i bordet som för att förstärka hans ord.

– Jag älskar mitt jobb och skulle sakna det för mycket om jag slutade. Men jag kan anstränga mig lite mer här hemma så blir det nog bra.

Jag lägger min hand på Johns arm för att försöka få honom lite mjuk och förstå att jag vill försöka göra det bra men han tar tag i båda mina armar och rycker dom till sig så min mage trycks mot bordskivan och det gör ont i revbenen. 

– Kan du inte bara göra som jag säger någon gång kvinna! Skriker han rakt i ansiktet på mig

Han släpper och stormar ut ur huset. Kvar sitter jag vid köksbordet och förstår inte hur han kan bli så arg på detta. Jag förstår verkligen inte varför han tycker att han ska bestämma att jag ska sluta att jobba. Dessutom är det ju fint hemma hos oss, det är ingen svinstia. Men visst vi har ätit lite fel mat ett tag men det är bara att planera bättre. Kanske skulle jag kunna gå någon matlagningskurs så jag lär mig mer. Men viktigast är ändå att vi får hjälp med Johns ilska. Jag är så trött på hans ilska mot mig som jag inte förtjänar.

Kommentarer är stängda.