48

48

Jag tar ett extra steg ut mot avsatsen och tittar ner. Jag ser träd och här och där lite klippblock som sticker ut längs stupets sidor. Mina tår är några centimeter över kanten och jag behöver bara luta mig fram för att trilla och komma undan allt, slippa allt jobbigt. Jag har inget som egentligen håller mig kvar här, inga barn eller familj och John skulle nog bara bli lättad. Om det kommer en stark vindpust behöver jag inte ens välja själv utan då gör naturen valet åt mig. Jag tycket det är dags för Gud att hjälpa mig och visa vägen. Jag har alltid varit rädd för den här kanten när jag promenerat här tidigare men nu känns det som min enda utväg och jag är inte rädd. Jag tar ett djupt andetag och gör mig beredd. 

– Hej! Du! stå inte så nära kanten, hör jag en mansröst som ropar.

Han är framme hos mig på nolltid och tar tag i min arm och drar mig längre upp på stigen. Han är klädd i träningskläder så jag gissar att han är ute och springer.

– Mår du bra? Han tittar mig rakt i ögonen för att verkligen kolla hur jag mår.

– Ja jag är ok, ljuger jag. Jag gick för nära kanten bara, var lite nyfiken.

– Är du säker? Ska jag ringa någon?

– Nej nej jag mår bra, säger jag och skrattar till lite för att övertyga honom.

När han springer vidare så är jag övertygad om att det var tecknet från Gud. Måste det ha varit, en sekund senare hade jag redan lämnat avsatsen. Tror jag i alla fall. Usch jag mår ju inte bra, jag mår verkligen inte alls bra.

Jag går vidare på stigen nästan som om inget hänt men något hände. Jag ville ta mitt liv och det är inte likt mig. Jag har alltid känt att vi ska ta tillvara på livet och vara rädda om det. Så hur fan hamnade jag här. Har jag blivit knäpp?

Jag tar mig till kyrkan och går in och sätter mig längst fram i högra bänkraden. Min favoritplats när jag var liten. Det är tomt och tyst i kyrkan så tyst att jag hör mina egna andetag. Det är bara i en tom kyrka som det kan vara så tyst. Jag älskar det, det känns som jag får en paus och tid att tänka.

Jag försöker komma ihåg alla kloka ord som sagt här när jag var liten men inte ett enda kommer upp i minnet. 

Jag börjar skälla på Gud i huvudet. Vad fan är meningen med allt detta? Vad har jag gjort för fel för att förtjäna det här?

Jag känner mig så jävla arg att jag skulle kunna skrika rakt ut. Men jag sjunker bara ihop och gråter.

Mamma sa alltid att man inte skulle döma andra så hårt för vi vet aldrig vad den andre går igenom. Det finns alltid två sidor av samma historia sa hon. Mmm och det kanske är klokt att tänka ibland men hur ska jag få ihop det i mitt liv?

Plötsligt plingar det i min telefon och det plinget ekar högt i den tomma kyrkan. Jag tar upp min telefon och det är från Niclas, min bror. Han skriver att han kommer hem till Sverige snart och att han inte stannar länge men att han vill hinna träffas.

Jaha var det ännu ett tecken från Gud nu då? Älskade Niclas, ja vi har inte mycket kontakt men han är faktiskt familj trots allt. Jag känner hur det lättar i bröstet och det blir lättare att andas. Jag ser framemot att träffa honom för det var riktigt längesen.

Motvilligt säger jag tack för hjälpen och lämnar kyrkan. Det var inte mycket hjälp om hur jag ska lösa allt men det var väl hjälp i stunden ändå. Vet inte vem som skulle kunna hjälpa mig när jag tänker efter. Ingen tror jag, jag har nog bara mig själv helt enkelt och mig litar jag inte riktig på längre.

När jag går längs gravarna på kyrkogården så er jag en äldre man eller som sitter på knä och fixar med blommorna på en grav. Jag gissar att det är hans frus grav och bilden av detta var så fin. Tänk att vara så älskad att någon pysslar om din grav när du dött. Jag vill inte ha någon grav, jag vill bli begravd på minneslund. Tanken på att någon skulle pyssla om min grav av kärlek är ju fin men tanken på att någon känner tvånget eller ännu värre att den inte sköts alls känns så jobbig. Jag vill inte att någon ska ha bekymmer med det när jag dött.

Jag sätter mig på det stället på minneslunden som jag alltid gör. Jag vet inte varför för jag vet ingen som är begravd här men ändå besöker jag den ibland och det är som om här är någon som jag vill sörja. Konstig känsla som följt med mig i många år. Jag får kanske ta reda på om vi har någon släkting eller liknande som är begravd här.

Kommentarer är stängda.