47

47

Jag gör mig en kopp te och går in och sätter mig i min fåtölj. John sitter lugnt i soffan och tittar i sin mobil. Jag sneglar lite på honom och han ser inte arg ut. Jag tar några klunkar av mitt te och den varma känslan som sprider sig i kroppen ger mig lite kraft. Jag måste prata med honom, vi måste prata om det här och få hjälp. Jag hade hoppats att John själv hade tagit initiativet att prata men han verkar inte ens ha märkt att jag sitter här. 

– John!!

– Mmm, svarar han utan att titta upp.

– Vi måste prata om det här! Vi måste få hjälp! Fortsätter jag i så mjuk röst jag kan.

Han tittar upp på mig men med tom blick som om att jag är en främling nästan. Jag ser hur trött han ser ut, lite blek och jag tycker han ser lite ledsen ut. Undrar om han ändå har dåligt samvete för att han gjort mig illa?

Men han svarar inte och jag vet inte om jag ska fortsätta eller bara gå därifrån.

– Vad är det som händer med dig när du blir så arg?  Kan du inte dela med lite av vad du känner och går igenom? Jag kanske kan hjälpa dig. Vi kan hjälpas åt ju. Du pratar aldrig med mig längre och berättar om vad som händer i ditt liv. Är du stressad i jobbet eller är det jobbigt allt det här med din mamma?

Tystnaden är total från John och han sitter bara och tittar rakt ut i luften. Jag önskar att jag var tankeläsare just nu. Det har blivit mörkt ute och det enda ljus vi har i vardagsrummet är det som lyser in från hallen. Det är mörkt i köket och plötsligt känns huset så kusligt och tomt. En konstig känsla och jag vill bara därifrån. Jag försöker få ögonkontakt med John men han är liksom inte där på något vis. Det kanske bara är det halvdunkla ljuset som får honom att se ledsen ut.

– Du John! Kan du inte säga något?

– Tjat, tjat, tjat. Bara håll käften. Säger han fortfarande utan att titta på mig och med kall och hård röst.

Jag känner bara hopplöshet och orkar inte fortsätta. Han gör mig så ledsen och bryr sig inte om det ett enda dugg. Jag orkar inte vara kvar i huset så tar på mig jackan och går ut. Den kalla luften känns så skön och lätt att andas. Jag drar ner luften långt ner i lungorna och låter tårarna komma. Gatlyktorna som lyser upp den fuktiga asfalten ger mörkret en behaglig känsla. Jag sätter mig på trappan bredvid min vissna växt och känner att det är lite så vi är båda två. Vissna och torra och vi behöver bytas ut.

Den kalla luften gör lite ont mot mitt sår i pannan och jag funderar på om jag kan ljuga på jobbet och säga att jag slog i huvudet i en skåpslucka i köket. Det är väl ändå rimligt. Jag har läst någonstans att när man ljuger så är man mer detaljerad än vad man annars är så jag får väl försöka att inte övertyga den som frågar. 

Jag tar fram mobilen och skriver till Helene att jag gärna träffar henne på lunch eller fika imorgon.  Hon svara nästan direkt och det känns skönt. Vilken tur att jag har henne.

Jag googlar fram polisens nummer och tanken på att ringa och anmäla John känns så frestande. Det är det Helene bett mig om flera gånger. 

Fast nej, jag behöver inte anmäla honom men lämna honom måste jag ju om vi inte får hjälp med det här. Det känns som detta blir värre och värre. 

Det är så overkligt att detta händer mig, det är sånt som händer andra och i filmer. Och jag brukar undra varför kvinnorna stannar kvar, det är ju korkat. Men nu förstår jag att det inte är så lätt att bara gå.
Nej, men på riktigt, så illa är det inte, inte som på film där kvinnan blir misshandlad hela tiden. John är i en svacka och har det jobbigt.
Plötsligt skäms jag och tar bort polisens nummer. 

En granne går förbi på andra sidan gatan med sin hund. Han är ofta ute på promenader med den och det ser ju så mysigt ut. Kanske är det en hund vi skulle skaffa nu när vi inte får barn? Jag hade älskat att ha någon att ta hand om och pyssla om. 

När grannen ser mig vinkar han och går över gatan och kommer mot mig. Jag torkar bort mina tårar och möter honom vid grinden. Vi har pratats vid några enstaka gånger tidigare och han verkar så snäll. Han är  pensionär och hans fru dog för några år sen och han lever kvar ensam i deras hus. 

– Hej Göran, säger jag i så glad ton jag kan.

– Hej. Men oj vad har hänt i pannan?

– Jaha det här, nej det är inget farligt slog i mig i en skåpslucka bara. Jag drog handen över plåstren och hoppades att det lät trovärdigt.

– Ok, ja det gäller att stänga dom där efter sig, min fru klagade alltid på mig att jag lämnade de öppna. Göran skrattar till så där av kärlek när han pratar om sin fru.

Hunden blir rastlös och går fram och tillbaka, jag sätter mig på huk och klappar honom genom springorna i grinden.

– Så snäll han är, det måste va skönt att ha sällskap och slippa vara ensam.

– Ja verkligen och han tvingar mig att komma ut lite också ju. Men jag måste in och opereras nästa vecka så jag håller på att hitta ett hunddagis eller vad det nu heter. Men Boy har svårt för nya människor och blir lätt orolig och blyg. Men han verkar gilla dig.

– Men jag kan passa honom, hör jag mig själv säga utan att ens tänka efter.

– Åh vad gullig du är men jag vill inte vara till besvär, du har väl fullt upp med ditt.

– Nej det är inget besvär alls och jag hade ändå tänkt ta ledigt några dagar nästa vecka så det gör jag gärna.

Men oj vad jag blivit bra på att ljuga nu för tiden. Men tanken på att få ha lite sällskap och gå promenader med Boy känns mysig och kunde ge en känsla för hur det är att ha hund.

– Ja ok vad snäll du är, det hade känts så skönt för mig. Som jag förstod det så kommer jag bara behöva vara inlagd en eller två dagar. Vill du komma hem till mig imorgon så kan vi prata igenom detaljerna?

– Ja det blir bra. Jag kommer imorgon, går det bra vid femtiden?

– Ja då kom du bara, jag är hemma.

Han tar min hand mellan sina händer när han säger hej då och jag känner värmen från hans händer och ser tacksamheten i hans ögon. Det kändes så tröstande.

Det här var väldigt olikt mig att bara hoppa in i något utan att tänka efter först.

Utan planering och noga avvägning av olika för och nackdelar. Jag får en ilning i magen när jag tänker på det förhastade erbjudandet och en del av mig ångrar mig redan.

Kommentarer är stängda.